Jag hittade på min hårddisk en novell jag skrev under en skrivkurs 2008. Nu använder jag ordet novell lite svepande, som för att påstå att den här texten vore fiktion. Det är den inte. Visst, jag har skarvat lite i kanterna och lagt till. Men på sätt och vis är varje ord sant. Det här är ännu en historia från en uppväxt där gränsen mellan skröna och verklighet suddats ut.
I alla fall. Istället för att låta den ligga och samla damm på min hårddisk tyckte jag att det var bättre om den fick se något sort digitalt ljus på den här väl undangömda bloggen. Om det är av intresse för någon, vill säga.
P.S: Jag vill varna er som tycker att twitter använder en lagom mängd text. Den här är fyra sidor lång...
Ni kan läsa den här: http://kamratsavela.bravehost.com/Gubben%20Kaauris%20tr%C3%A4dg%C3%A5rd.pdf
Texten börjar:
"Det finns ingenting som kan få en elvaårig pojke att ta första steget ut ur barndomen som åsynen av död kropp. Trots att det gått över tio år sedan jag för första gången stirrade in i ett par kalla och livlösa ögon, så är det som att jag kan återkalla varje sekund av den där septembernatten i mitt huvud. "
No comments:
Post a Comment