Sunday, December 25, 2011

Toni sammanfattar 2011. Del 2 av 2.



Här är andra delen i min årskrönika. Den nionde i ordningen. Den första delen, en personlig redogörelse över 2011, kan ni läsa här. Följande lista gäller musik och film. Så klart.

Årets bästa skivor:

Innan vi börjar har jag även sammanfattat årets bästa låtar i en spotify-lista, som ni kan lyssna på här. Se den som ett soundtrack för kommande text.

Om jag ska göra någon sorts reflektion över hur musikbranschen förändrats sedan jag började skriva dessa listor för nio år sedan är hur albumet som format börjat dö en långsam död. Jag ger mig inte in i debatten om nedladdning och mp3-hysterin, men så här mycket kan jag säga: Enstaka låtar har återigen börjat spela större roll än album som helhet. Det är helt enkelt svårare att hitta helgjutna skivor där tema och sound håller ihop. Helt enkelt, uttrycket ”det finns inte en dålig låt på skivan” börjar bli svårare och svårare att säga. Det har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att utse förstaplatsen för årets skivor. För sakens skull har jag dock bestämt mig för den skiva jag förmodligen lyssnat mest på i år. Kanske just på grund av hur helgjuten den var.

1.Drive-by Truckers – Go-go Boots
DBT lämnade rocklåtarna hemma och lyckades förena en samling noveller med countrysoul. Berättelserna myllrar i albumspåren, som en musikalisk motsvarighet till ”Short Cuts”. Historierna utspelar sig i den amerikanska södern: Bland präster som mördar sina fruar, poliser som förlorat sina jobb, män som försöker dränka sina sorger och kvinnor i förtvivlan. Mike Cooley skrev här årets bästa låttext till ”Cartoon gold”, Shonna Tucker sjöng som att hennes hjärta blödde i ”Where's Eddie” och Patterson Hood blev hyllad för den avgrundsmörka berättelsen ”Used to be a cop”.

2. Gillian Welch - ”The Harrow and the Harvest”
Den enda skiva som egentligen konkurrerade om förstaplatsen. Det är som att kliva in i en tidsmaskin och hamna i ett amerikanskt 1800-tal. Gillian Welch hypnotiska röst är underbar i kombination med den eviga samarbetspartnern Dave Rawlings. Jag är djupt ångerfull att jag missade deras enda Sverigespelning i Stockholm i år.

3. Tom Waits - ”Bad as me”
Är det något som är ”larger than life” så är det Tom Waits. Denna luffare i finkostym, en galning och en poet. Trots alla olika genrer där gruffande sluskblues blandas med ömma ballader känns skivan aldrig spretig. Stundtals känns den som en naturlig uppföljare till hans klassiska ”Rain dogs”. Jag kan inte göra annat än älska färden mellan inledande tågtjuten i ”Chigaco” till den allsångsvänliga finalen ”New Years Eve”. Denna kommer jag fortsätta nöta till långt in på nästa år.

4. Timbuktu - ”Sagolandet”
Man måste säga att Sveriges mest intressantaste rappare fick ett bra år. Ett halvår innan hans framgång i och med ”Så mycket bättre” så släppte han sitt bästa album sen det svenskspråkiga debuten ”WDMFD” för snart tio år sedan. Beatsen (producerade av Oskar Linnros) var fetare och kreativare än på mycket länge, och texterna nådde oanade höjder med sin lekfullhet och öppenhjärtlighet. Bäst var den avslutande ”Dansa”, endast ackompanjerad av ett klassiskt piano och en gråtande cello.

5.Malanie Laurent - ”En t'attendant”
Vissa människor är lite för bra för att vara sanna. Melanie Laurent är inte bara en framgångsrik skådespelerska (b.l a ”Inglorius Basterds”) och bedårande vacker. Hon är dessutom en duktig låtskrivare. På engelska och franska blir vi serverade årets sexigaste skiva. Titelspåret är genialt.


Bubblare: Eldkvarn levererade vad man kunde förvänta sig på ”De berömdas aveny”. Kajsa Grytt gjorde en storstilad comeback med ”En kvinna under påverkan”. Veronica Maggio fångade sommarkänslorna i ”Satan i gatan”. Jonathan Johansson gjorde den stämningsfyllda ”Klagomuren”. Guy Clarks liveskiva ”Songs and stories” var väldigt fin. Sophie Zelmani är som vanligt bra i nya ”Soul”. Bright Eyes var välkommen tillbaka med ”Shell Games”.


Singlar/sånger/whatever:
National - ”Think you can wait”
Sophie Zelmani - ”For you”
Drive-by Truckers ”Cartoon gold”
Treme Brass Band - ”Just a closer walk with thee”
Bob Hund - ”Det överexponerade gömstället”
Mattias Alkberg ”Helgen v. 51”
Deportees ”Island & Shores”
Dr. Dre feat Eminem - ”I need a doctor”
Graveyard - ”Uncomfortably numb”
Tom Waits - ”Bad as me”


Årets bästa filmer:

1.Womb
Helt klart den film som hängt kvar längst i min skalle efter en visning. På Göteborgsfilmfestival kom jag ut ur biografen och visste inte vad jag skulle tycka -var det här genialt eller bara sjukt? Var det vackert eller bisarrt? Det jag visste var att jag sällan sett en liknande kärlekshistoria. Precisa skådespelarinsatser och med ett storslaget foto. Jag ska inte avslöja för mycket, och vill verkligen inte rekommendera någon att se trailen (som avslöjar ALLT), men om handlingen kan jag säga så här mycket: En film om en kvinna som föder sin barndomskärleks klon.

2.Midnatt i Paris
Precis som när Bob Dylan släpper nytt så får inte mina hyllningar över en ny film av Woody Allen gehör. Jag kommer ju älska det i vilket fall som helst... Men den här gången har Woody gjort sin kanske bästa film sedan mitten av 90-talet. ”Midnatt i Paris” är en fantasifylld historia som blandar gapskratt med intellektuella piruetter. Tidsresorna i filmen måste ha väckt något hos Woody Allen, ty med den glädje och kreativitet som han berättar filmen med så lyser varje bildruta i mörkret.

3.Drive
Året har varit Ryan Goslings. Indiefavoriten tog steget in i Hollywood med några riktigt storartade rollprestationen. Som en äkta karaktärsskådespelare lyckas han prestera totalt skilda roller i roliga ”Crazy Stupid Love”, engagerande ”Blue Valentine”, intressanta ”Maktens män” och slutligen nagelbitaren ”Drive”. Som en modern ”För en handfull dollar” där vår namnlösa hjälte rycker in för en dam i nöd exploderar allt i en orgie av våld, fräcka bilar och en oemotståndligt soundtrack.

4.Play
Debatten kring ”Play” har varit stor, även om jag undrar över hur många av debattörerna verkligen sett filmen. Jag vet bara att Ruben Östlunds tredje långfilm är hans bästa hittills. De som lyckas se historien om hur fem invandrarkillar rånar tre medelklassgrabbar på deras mobiltelefoner som rasistisk eller invandrarkritisk är -i mitt tycke- dumma i huvudet. Med säker hand berättar Östlund en spännande och tragisk historia om klass, gruppdynamik och en värld där de vuxna lämnat barnen åt deras eget öde.

5.Winter's Bone
Det var så länge sedan jag såg den här spännande historien att jag knappt minns varför jag gillade den här filmen så pass. Så snart får jag helt enkelt se om den. Och det med glädje.

Bubblare: Björn Runges ångestdrama ”Happy End”, matinéfilmen ”Tintin” och totalt galna ”Dogtooth”. I sista sekund hann jag även se ”Moneyball”, det delikata baseballdramat signerat Hollywoods två vassaste pennor: Aaron Soarkin och Steve Zallian.



Årets bästa konserter:

Det har varit ett fantastiskt år med konserter. Återigen, det finns ett drag av självspäkande att lista dessa upplevelser. När jag ens funderar på vilka som var bättre än andra så får jag ångest! Risken att jag ångrat mig halvvägs igenom är överhängande. Men okej. Den här listan får vara vad den är. Detta kan jag dock lova: Samtliga listade upplevelser nedan var fantastiska upplevelser. Därför radar jag upp dem utan inbördes ordning.

Pulp på Way out West
Jag är inget stort fan av Pulp. Hade några veckor innan spelningen endast harvat mig igenom någon enstaka ”best of-”. I mina öron är det här ett band som var stora på 90-talet. Och som inte varit så väsentliga sedan des. Så att själva konserten skulle bli en masspsykos, ett exploderande publikhav, hade jag inte väntat mig. Det blev dans från första tonerna av ”Do you remember the first time” till den episka finalen ”Common People”

Bob Dylan på Globen.
Jag skrev en lång, väldigt lång, recension av spelningen, så jag ska inte ödsla alldeles för många rader på att berätta om hur bra det var. Men jag kan fortfarande minnas den ödesdigra ”Forgetful Heart”. Sjuttio år gammal fortsätter Dylan att överraska. Han är, efter sin egen devis, en rullande sten. Sådana kan det inte växa mossa på.

Woody Allen på Cirkus.
Årets kanske mest oväntade spelning. En av mina husgudar tog sin klarinett och sitt tajta New Orleans Jazz Band och kom till Stockholm. Det blev en kväll med blås, spelglädje och en uppenbar känsla att man bevittnade något unikt.

Håkan Hellström – Slottskogsvallen
Vad ska man säga? Håkan på hemmaplan, framför en rekordstor publik? Klart det var succé redan från start. Frågan är om Håkan kan bli större. Jag minns i alla fall tydligast två spår från senaste skivan - ”Du är snart där” som fick ett norrlänskt hjärta att slå snabbare, och avslutande ”2 steg från Paradise” som fick 10 000 människor att dansa som galningar.

Way out West: Robyn, Säkert, Tallest man on Earth & Thåström
Var för sig själv levererade de strålande spelningar på Way out West. Säkert var en general som höll publiken i en järnhand. Thåström piskade upp en religiös stämning när sångerna brann intensivt. Robyn var en orkan av beats och dans. Tallest man var en arenatrubadur i förmiddagssolen.

Band of Heathens – Pustervik, Göteborg
De hade förtjänat en större publik. Inget skitnödigt poserande, inget navelskådande indietjafs. Jag såg högst överskattade Band of Horses på scen i somras, och allt som de försökte efterapa var vad Band of Heathens hade i ryggraden. New Orleansrock utan krusiduller.


Årets tv-serier:
”Treme” säsong 2: Den andra säsongen var än mer krävande än den första, men lika belönande. De olika karaktärerna i ett New Orleans post-Katarina blev ännu mer levande. Och musiken... Herrejävlar, musiken!
”Louie”: Det var måhända bara den andra säsongen som utkom i år, men jag såg dem båda i ett svep. En komediserie för 10-talet.


***

Så alltså. Det var den avdelningen av årsbästalistan. Läs även den tillhörande delen!.

Gott nytt.

1 comment:

Anonymous said...

Måste ändå säga att Alla vill Till himlen men ingen vill dö skivan också var jävligt bra. Men annars håller jag med. Sagolandet är för Timbuktu vad Inglorious Basterds var för Tarantino.

Håller okså Vicky, cristina barelona som bättre Woody film än Midnatt i Paris.

//e-dawg. the whitest rapper since vanilla ice.