Bob Dylan Live i Globen 28/3

Betyg: 7½/10

Den stora frågan innan Dylan beträdde scengolvet i Globen var i alla fall han skulle göra om bragden från dagen innan och spela gitarr på scenen. När han gjorde det på Debaser så var det första gången på tre och ett halvt år som han plockade fram detta instrument på scen. Det här var andra gången jag såg Bob live, första gången var en toppenspelning i Göteborg 2005. Då hade han dock stått bakom pianot hela spelningen och dessutom inte inkluderat ”Like a Rolling Stone” i setlisten. För vissa var det en bra sak, men för mig är den rullande stenen världens bästa låt, och något jag ville uppleva live.

Det blev både gitarr och ”Like a Rolling Stone” under kvällen. Men det vi också fick se var en inspirerad Bob Dylan som både log och dansade omkring livligt bakom sina instrument. Han valde denna kväll att göra låtlistan till en blandning av väldigt väntade nummer, och både ett och annat överraskande val. Som sig bör alltså. Jag hade haft turen att hamna på första raden på parkett, så bara det var en upplevelse som gav konserten en extra skjuts: Att se minspelet på ”the oldest son of a crazy man”.

Dylans gitarrspel var underbart att se. Han har alltid fått dras med att han inte är någon lysande gitarrist, men för oss som gillar blues så knäpper han fram underbara toner. Under kvällen så spelade han ovanligt mycket och renodlad blues, och gunget under ”Watching the river flow” var otroligt tungt. Vissa gånger valde han att göra både mer lyckade och mindre lyckade ballader, men för det mesta var det svänget som tog överhanden.

Pianospelet under kvällen hade bytts ut mot ett orgelsound, som till hälften gav en skön nyans till soundet, och till andra hälften inte alltid satt som det skulle. Sången, vilket faktiskt är en viktig del, funkade oväntat bra. Om jag jämför med Scandinavium 2005 så sjöng han mycket renare och hade mindre ”upsinging”. Han hade en bra uppbackning, rytmsektionen är stadig och jag kan inte minnas några riktiga missar.

Materialet från den nya skivan fick en väldigt respektabel presentation, de lät mer än lite trogna originalversionerna. När han kom till den ärligt talat rätt pratiga ”Nettie Moore” valde han till och med att sjunga en melodi, istället för att prata sig igenom takterna. Personligen anser jag nästan att det är när han tar ut svängarna ordentligt, som med ”Girl from the North Country” i en oigenkännlig version, som det blir som mest innerligt och ärligt.

Jag har svårt att ge ett samlat intryck av konserten. Det fanns många underbara delar att ta i beräkning: Gitarrspelet, den stadiga sångrösten, det bra gunget och ett inlevelsefullt framträdande. Men det lyfte aldrig riktigt. Det kan ha varit en lite väl gubbig publik som gärna lyssnade mer än sittdansade. Ingen tror jag blev missnöjd dock, för trots att han varit uträknad många gånger (Markus Larsson på Aftonbladet har väl dödförklarat Dylan i princip varje krönika och recension han någonsin skrivit), så visar Bob gång på gång att han kan få nytändningar. Att han kan komma tillbaka och leverera. Det tvekade nog ingen på när han trädde gitarren över axeln och sparkade igång med ”Cat’s in the well”.

Här följer en genomgång låt för låt:

1. Cat's In The Well
Jag har alltid gillat denna bluespärla. Dylan lyckas blanda komik med ett bra röj, och ikväll är inget undantag. Egentligen hade det inte spelat någon roll vad han öppnat med, det hade räckt om han spelat en cover på ABBA, för publiken är mest glad att se honom. Men jag gillade framträdandet. Det var ingen ”Maggies Farm”, med nog var det åka av från första början.
Betyg: 8/10

2. Don't Think Twice, It's All Right
Om jag inte minns fel är det sällan man ser den här klassikern så tidigt i ett set. Jag måste säga att nu när han både spelade gitarr och sjöng utan att gå upp i tonerna på varje fras, så var den här versionen bättre än den jag såg honom framföra ett och ett halvt år tidigare. Det var en fin stund och jag vill minnas ett bra gitarrsolo från Mr. D.
7/10

3. Watching The River Flow
Man kan ställa frågan varför han envisas med att plocka fram den här låten med jämna mellanrum, men om det någonsin var tungung under kvällen så var det här.
7/10

4. It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)
Ingen överraskning här eller, men att få höra denna personliga favorit kändes bra. Här satt nog de flesta med spetsade öron och insöp varje stavelse. Dock måste jag erkänna att även fast jag verkligen uppskattade den då på plats så har jag svårt att få några bestående minnen från den. Tyvärr. Men han var cool när han sjöng den dock.
6/10

5. When The Deal Goes Down
Kvällens första höjdpunkt. Jag tror Dylan själv är väldigt nöjd med den här balladen, han sjunger den väldigt fint. Precis som ”When the deal goes down” efterhand blev ”Modern Times” starkaste kort så lös den här låten i kvällens setlist.
8/10

6. Honest With Me
Här lämnade Bobban gitarren och ställde sig bakom pianot/orgeln. Det här är en favorit från ”Love and Theft”, det hårdaste han spelat in de senaste tio åren. Jag gillade det här framträdandet. Det svängde bra, det var bra sjunget och bandet stod bakom Dylan till hundra procent.
7/10

7. Girl Of The North Country
Min favorit i kvällens set. Låten lät inte ens i närheten som originalet, men oj vad fint det var. Dylan sjöng som på ”Modern Times”, lite extra nära mikrofonen med lite extra ömhet. När jag inte trodde att den kunde bli mycket finare så plockas munspelet fram. Om någon av kvällens sånger var nära en fullpoängare, så var det denna.
9/10

8. Tangled Up In Blue
Yes! Man kan ju inte göra något annat än att älska denna klassiker. En självklar klassiker i Dylans garderob som lika gärna kunde vara ett stående extranummer. Även här fick vi ett bra och taktfast munspelssolo.
8/10

9. Country Pie
Många har reagerat på ”Country Pie” med att det bara är svammel och ingenting som har nåt att göra i låtlistan. Men jag tyckte det var ett roligt framträdande med mycket energi. Dylan tar nog den inte särskilt seriöst, och även fast publiken till största del vill höra tunga klassiker så är det nog att föredra att sångaren uppe på scenen trivs. Jag skrattade högt när refrängens ”ME-oh-MY” hostades fram.
6/10

10. Nettie Moore
Som jag skrev tidigare så var Nettie Moore en positiv överraskning. Jag skulle vilja säga att jag föredrog den framför albumversionen. Fiolen under refrängen var otroligt varm och vacker. Dessutom river textraden ”I'm in a cowboy band” ner otroliga applåder.
9/10

11. Rollin' And Tumblin'
Kvällens rivigaste stund. Här faller Dylan av någon anledning tillbaka i fällan att sjunga första frasen snabbt och dra ut på den sista: ”Rolledanditumbled, I cried the whole night loooong”. Lite trist, men det svänger åtminstone.
7/10

12. A Hard Rain's A-Gonna Fall
Absolut så applåderar man. Det här är en legendarisk låt. Men tyvärr funkar inte den här balladen så bra. Inte förrän den mäktiga sista versen sitter saker på sin plats. Refrängen är dessutom rätt melodiös. Jag tyckte verkligen om att höra denna trots allt.
6/10


13. Summer Days
Jag hörde denna redan i Göteborg, men den här gången svängde det lite mindre. Jag hade svårt att njuta, trots att jag verkligen gillar låten. Det var kanske lite på rutin?
5/10


14. Like A Rolling Stone
Jag var inte beredd på denna, trodde att det skulle bli ett extranummer. Men så kom den alltså. Min favoritlåt. Visst var det en stor stund. Jag var överlycklig över att höra denna. Sen kanske inte framträdandet var fantastisk, men vad fan, den här låten förändrade musikhistorien.
8/10

(encore)
15. Thunder On The Mountain
Jag sa att ”When the deal goes down” växte och blev ”Modern Times” bästa spår, men det känns som om ”Thunder in The Mountain”är en framtida Dylanklassiker. Det märktes speciellt när bandet öppnade upp extranumrena med en rykande bluesrökare. Textraderna väller ut ur munnen på mannen i vitt, medan han slår på tangenterna och rumlar runt. Publiken är exalterad och det av en anledning. Om ni hade frågat mig hade bandet jammat vidare efter sista versen i en halvtimme utan att det gjort mig någonting.
9/10

16. All Along The Watchtower
Någongång under de senaste åren har Vakttornet gått från att vara en cover av Jimi Hendrix cover på Dylan original till att bli en spöklik historia med ett sound från ”Time out of Mind”. Dock går den på ett väldigt utarbetat recept och den är nästan identisk med alla versioner jag hört på bootlegs från de senaste åren. Men om man ska lägga allt analyserande åt sidan: Det svängde utav bara helvete.
8/10

Bob springer förövrigt av scenen utan ett ord.