#5: Erik & Jörgen

”Varför ser alla som kliver på i Hallsberg ut som de rymt från en Stefan & Krister-sketch?”, skriver jag i mitt block.

Jag har stigit av den där spårvagnen jag färdats på i de tidigare delarna av den pentalogin om resande. Nu sitter jag med smärre sömnbrist, mild huvudvärk och en ömmande näve på ett tåg på väg till Stockholm och antecknar saker som jag ser utanför mitt fönster. Min sömnbrist beror på att jag kvällen innan suttit på ett hak och druckit öl med en kvinnlig bekant, förmodligen är det även en anledning till huvudvärken. Ölet alltså, inte tjejen. Min ömmande hand beror på att jag timmen innan spillt kokhett tevatten på den. Jag har varit i bättre skick.

Tågvagnen är nästan helt fullbelamrad. En tjej med truckerkeps sitter och läser på en iPad, världens mest onödigaste uppfinning. En medelåldersman med skinnväst slår sig ner på ett säte och börjar prata högljutt i mobiltelefon, hans dialekt förstärker buskisvibbarna. Några tanter sitter och skvallrar om Maria Monte-vadhonnuheter. Utanför fönstret lämnar vi Hallsberg. Jag ser en skata med huvudet nedstucken i en sibyllapåse, det ser komiskt ut. Området kring centralen är lika gråmulet som vädret. Den här staden är en sån där industrihåla dit grävmaskiner och revisorer åker till för att dö. Ni hör på mina tankegångar att min sinnesstämning den här förmiddagen är inte den rockigaste.

Något senare gör vi ett tillfälligt stopp. Nya passagerare kliver på. Det sätter sig en kille bredvid mig, en rakad snubbe i 35-års åldern. Han har tatueringar med runskrift på armarna, en urtvättad svart t-shirt med nåt obskyrt hårdrocksband och stentvättade jeans. Min första fördomsfulla tanke är: den här killen är gammal nynazist så det skriker om det. Det slår sig ner en annan kille på andra sidan gången. De är i samma ålder, men han är killens raka motsats. Denna är istället välfriserad, har grå kostym med en lila skjorta. När den ena är vältränad men har säckig kroppshållning så har den andra skrivbordsmuskler, men en strikt hållning. Kostymkillen öppnar sin ryggsäck och halar upp två öl. Till min förvåning räcker han en av ölflaskorna till den rakade killen bredvid mig.
”Ja hörru Erik”, säger kostymkillen, ”den här konferensen kommer man sent glömma.”

Erik tar ölflaskan och öppnar den mot sätet framför sig. Han hoppar rakt in i en diskussion som tydligen påbörjats innan de klivit på tåget. Han vän i kostym heter tydligen Jörgen... Erik & Jörgen alltså. Världens mest oväntade duo.

De jobbar inte direkt med varandra, men tydligen på samma företag. De har tydligen varit på någon sorts konferens med sitt jobb. En av kvällarna har de supit till, och det är oklart vad exakt som hänt, men på nåt sätt har de ställt till det. Någon på chefsnivå är nu ute efter Eriks skalp, så nu sitter de här grabbarna och försöker formulera en strategi för att komma undan företagsledningen långa arm. Erik försöker skriva ett mail på sin iPhone till nämnda chef, och Jörgen hjälper honom med formuleringarna.

”Okej”, säger Jörgen, ”skriv nåt i den här stilen. 'Vi hade inte fått någon information om att alkoholintag inte var förenligt med de aktuella dagarnas aktiviteter. Inte heller var jag den enda i arbetsgruppen som nyttjade alkohol kvällen då incidenten inträffade...' Vad tror du om det?”
”Det är bra, det är bra”, säger Erik och de fortsätter författa mailet till dess att den byråkratiska verkshöjden nåt en sån nivå att de förklarat sig totalt oskyldiga till vad de nu är skyldiga till.
”Där fick de”, säger Erik och skickar iväg mailet. Grabbarna lutar sig tillbaka och tar varsin klunk öl. De fortsätter prata jobb. Jörgen är nån sorts ingenjör. Erik verkar mest vara en glad kille.

Tåget saktar ner i Köping och Jörgen lyser upp. Han pekar mot en grå lada som vi passerar.
”Fan, spelade vi inte där en gång? Typ...-92?”
Erik skrattar: ”Ja, vi var här på turné Ha! Var det inte här vi gick in på statoil och låtsades vara cp-störda?”
Killarna driver på varandra. De har tydligen spelat i nåt band på 90-talet och turnerat runt Sverige. Deras anekdoter börjar välla upp från en flydd ungdom.
”Hahaha, ja. Och vi var ju hur packade som helst! Det var ju här vi stod vid rödljuset och kastade bananskal på bilar. Så stannar en bil och föraren hoppar ut. Så är det han vaktmästaren, typ den enda killen vi känner i Köping!”

Jag försöker komma på vilket band de spelat i. Låter som nåt i samma landskap som De lyckliga kompisarna eller Dia Psalma. Uppenbarligen hade de haft hyfsade framgångar under 90-talet.
”Jag trodde inte vi skulle få spela där sen så sur som... Sitter du och skriver ner vad vi säger?”

Jag tittar upp från mitt block. Erik och Jörgen har tystnat och de tittar på mig.
”Öhm...Näe”, säger jag.
”Men jag ser ju att du gör det...”, säger Erik och tittar ner i mitt anteckningsblock. ”Du har ju skrivit ner exakt allt vi har sagt.”
”Va? Ehh...”, säger jag och försöker komma på en bra lögn.
”Du skriver ju fortfarande. Ge hit så får jag...Vafan, kolla här Jörgen.”
”Ja det var som- Vad ska du med det här till”, säger Jörgen och tittar på mig.
”Ingenting... Jag bara... skriver ner vad som händer ibland. För skojs skull.”, mumlar jag.

Jörgen bläddrar bland sidorna.
”Kolla Erik, vad han skrivit om Hallsberg, det var rätt roligt.”
”Byråkratiskt verkshöjd... vad menar du med det? Och den där grejen har jag inte sagt, det är påhittat.”
Det blir en stunds tystnad när de läser igenom mina rader. Jag sträcker efter anteckningsblocket.
”Kan jag få tillbaka mitt block.”, undrar jag.
Grabbarna kollar på varandra. Jörgen ger mig den lite motvilligt.
”Okej, men du lägger inte upp det här på nätet eller nåt?”, undrar Erik.
”Nej, så klart inte”, säger jag.

Det blir tyst. Jörgen öppnar en ny öl och ger den till Erik. När de tittar bort skriver jag ner dialogen som just ägt rum. Tjejen med iPaden har slutat läsa för länge sedan. Tåget gör ett stopp i Arboga. Utanför fönstret ser jag en gammal tant krama några barn adjö. Mannen med skinnväst stiger av tåget och har stora problem att få sin väska genom mittgången. Konduktören går sin runda och kollar biljetter. En hund skäller i vagnen bredvid. Jag lägger ner min penna och sätter i mina hörlurar.