Monday, January 16, 2012

The Great Line


"jag är trött nu och orden flyr mig
de kommer inte lika lätt som förr
jag kan se livet som det blev framför mig
när jag går ut genom dörr'n"

Eldkvarn

***

Hon bor i en stor fyra. Sparsamt möblerat. En nedgången lägenhet i en hipp stadsdel i en europeisk storstad. Ett kollektiv tydligen, även om jag inte sett röken av några andra inneboende. Det ljus som faller in genom fönstret kastar skuggor i vardagsrummet. Det luktar cigarettrök och kaffe. Som svensk har jag en lätt föraktfull inställning till folk som röker inomhus. Jag säger inget om det och smuttar på ljummet thé. Hon ligger bakåtlutad i soffan med en tänd cigarett hängande mellan fingrarna.

”I've been planning to go to Sweden someday”, säger hon. Jag betraktar skuggorna i hennes ansikte. Hon fortsätter: ”Som en del i min doktorsavhandling kanske. Men jag vet inte, det kan dröja ett bra tag.”
”Sannolikheten att vi ses igen är väl rätt...låg. Visst, det finns ju internet och så om man vill hålla kontakten men... jag vet inte... jag är inte så mycket för det.”, säger jag.
”Jag är likadan. Det blir så halvhjärtat.”
Jag fingrar på en bok skrivet på ett språk jag inte förstår.
”Det finns dessutom en viss laddning och mystik som går förlorat i det där. Facebook har fullkomligt pajjat dramatiken.”
”Haha, tell me more?”, säger hon och fimpar sin cigarett. Tänder en ny.
Jag utvecklar: ”Romaner och filmer förr i tiden -innan internet- var så mycket bättre. De kunde avslutas med att killen och tjejen sa adjö vid en tågstation med nån fantastisk slutreplik, och sen såg de aldrig varandra igen. Idag skulle samma historia sluta med att han kom hem, gick in på facebook och såg att hon ätit en hamburgare. Du fattar, tekniken dödar det storslagna.”
Hon skrattade.
”We'll have to avoid facebook then. And you need to have a great line in store when you say good bye to me.”

Vi säger inte adjö vid ett tåg, men i trappuppgången. Jag tvekar en stund innan jag ska kliva ut genom dörren.
”What's the problem?”
”I can't think of any great line for you to remember me by”
”Då är det väl inte sista gången vi ses då. Du får tänka ut nåt till nästa gång. När det nu blir. ”
Jag rycker på axlarna. Innan jag stänger dörren bakom mig säger jag:
”Man kan inte få allt här i världen, antar jag”
Jag kliver ut på gatan, känner den milda brisen från medelhavet. När jag med lätta steg korsar den sandfärgade gatan undrar jag vad jag egentligen menade med det där sista.


***

J- bor i en liten stuga på sina föräldrars gård. Det är mer som ett gästrum, utan toalett eller kokvrå. Där har han klämt in en säng, en soffa, ett skrivbord och ett bord med dator. Inte mycket golvyta är kvar efter det. Jag sitter nerhasad i soffan och ser ut genom fönstret. Där ute regerar minusgraderna och det halvmeter tjocka snölagret. Snart måste jag ut dit igen. Det finns de som säger att kylan i Kalix är av den behagliga sorten. Det är lögn. J- spelar ett tv-spel. Jag snyter mig.

”Fan, jag har varit förkyld ända sedan jag kom hem från Barcelona”, säger jag.
”Man blir alltid sjuk där”, svarar J-, ”Jag vet inte varför, men de har nån sorts baciller där borta som våra kroppar inte kan hantera. Jag var förkyld typ hela tiden när jag bodde där... Typ tre månader”
”Jaså?”, säger jag och snyter mig igen. Det är tyst en stund. J- fortsätter:
”Jag har sökt ett jobb där nere igen. Ska sälja grejer på telefon. Men det verkar inte lika mycket skit som det förra jobbet jag hade där. Så jag blir nog kvar längre där den här gången. Måste bara få svar från den killen först som jag pratat med. Sen kommer jag fan inte tillbaka till Kalix igen”, säger han och dödar några zombies på tv-skärmen.
”Då bara packar jag väskan och drar härifrån.”

Nuförtiden besöker jag bara Kalix på julen, varav en stor del av tiden går åt att sitta i den här stugan och snacka skit. Det har gått ett par år sedan vi i grabbgänget brukade hänga här hos J-. På den tiden bodde han i källaren till sina föräldrars hus. Under gymnasiet brukade vi sitta där, lyssna på ZZ Top och dricka folköl. Vi brukade sitta och utmana varandra med ”Om du var tvungen att välja...”-frågor. En klassiker i sammanhanget var den om man skulle äta en tesked avföring för att få ligga med Catherine Zeta-Jones. Pubertalt, visst, men vad förväntar ni er? En tidsmarkering om något: För åtta år sedan, då vi gick första året på gymnasiet, så kunde man faktiskt överväga den där teskeden. Idag är nog alla vi rörande överens om att det inte skulle vara värt det. Om det betyder att det är vi som har blivit äldre eller om Zeta-Jones har blivit det, lämnar jag osagt.

Jag snör på mig mina skor och tar på mig ytterkläderna.
”Nå, jag ska väl börja dra hem då. Vi ses väl här igen om ett år då”
”Det hoppas jag inte”, säger J-. Det tar en sekund innan jag fattar vad han syftar på. Han hoppas på att vara i Spanien då.
”Vi hörs.”
”Jupp.”
Jag promenerar på den knastrande snön mot bilen. Tänker: Här säger jag adjö till en vän jag inte kommer träffa på... jag vet inte hur länge, och ett ”Vi hörs” är allt jag får ur mig?

***

Jag bor i en trea med två vänner. I ett illa beryktat område i utkanten av Göteborg. Ryktet är värre än området i sig. På våran innergård är det barn som gör oväsen, inte gangsters. Vår lägenhet är smakfullt inredd, för det mesta välstädad och har en air av hemtrevnad. Allt detta i bjärt konstrast till mitt rum: Ett stökigt och övermöblerat kaos. Dammråttorna visar sig kaxigt i hörnen, viktiga papper samsas med vinylskivor om att ligga i osorterade drivor och jag ska inte tala om all smutsig disk.

Den största orosfaktorn i rummet är däremot av en annan natur. Där, med täcket draget över huvudet, ligger en febrig lirare som är ansvarig för de bohemiska galenskaperna som försiggår innanför dessa fyra väggar. Ja, det är inte en vacker syn där jag ligger och tycker synd om mig själv. För andra helgen i rad är jag sängliggande, och nu har mitt självömkande nått rekordhöga höjder.

Ända sedan 2012 blev verklighet har jag spenderat alldeles för mycket tid i detta rum. Större delen av tiden som sjukling. Den där Barcelonaförkylningen dog kort innan nyåret. Den första veckan av året spenderades måhända till viss del med vänner, men i nån sorts bakfyllelättja låg jag ändå mycket av tiden på rummet och tittade på Sopranos. Alla mina planer på att bryta detta mönster gick dock i stöpet. Efter en träningsfadäs blev jag sängliggande ett par dagar, på grund av en rygg som fuckat upp sig. Jag hade precis återhämtat mig från detta då jag, sugen på att återupptäcka Göteborgs gator, blev offer för en svettig feber. Så nu låg jag här, i en obäddad säng, och försökte tänka klara tankar.

Jag sticker upp huvudet ur täcket och tar fram mitt anteckningsblock. Försöker teckna ner ord och bilder till den där novellen som jag försökt färdigställa de senaste månaderna, men det går inte. Jag är trött nu. Orden flyr mig, de kommer inte lika lätt som förr. Jag letar efter bilder och scener i mitt huvud, men det ända som poppar upp är fragment från de senaste veckorna. Jag ser dem genom ett febrigt filter. Ett mentalt Instagram. Från semesterresor, från en snöig hemstad, från vänner jag besökt i Stockholm och vänner som besökt mig här i Göteborg. Jag begraver åter huvudet under täcket. Somnar.

Vaknar några timmar senare. Det är ljust ute avslöjar solen som strilar in genom persiennerna. Jag kliver upp, trycker i mig några värktabletter och klär på mig. Jag måste ut. Kliver ut genom ytterdörren, ner för trapporna och ut på gården. Barn väsnas, det är kyligt i luften. Jag börjar promenera. Då slår det mig vilket som hade varit den perfekta avskedsrepliken. The Great Line. Den som jag skulle använt där i trapphuset för några veckor sedan. Jag muttrar den ljudlöst för mig själv några gånger innan jag lagrar den i bakhuvudet.

”Varför kom jag inte på den tidigare?”, tänker jag.
”Nåja. Man kan inte få allt här i världen.”

1 comment:

magister nyman said...

Klickade lite planlöst på "nästa blogg"-knappen och hamnade på den ena ointressanta och meningslösa bloggen efter den andra. Blöjeksem, stickrecept och sportfiske, och började nästan ge upp. Finns det inget intressant här, tänkte jag uppgivet. Men så kom jag till din välskrivna och läsvärda text. Tack!