Ny skivbeställning

Okej, det var länge sen jag skrev nåt här; Nu måsta jag försöka få lite ordning på bloggen igen. Det gör jag genom att berätta om mina skivbeställning från igår kväll:

Neil Young "Everybody Knows This is Nowhere"
En klassiker som jag borde köpt tidigare. Har hört alla låtar både en och två gånger, men först nu ser jag till att köpa detta epos av gitarrperfektion. Blev extra sugen på Neil efter att ha sett den halvtimmes långa intervjun på svt i går kväll, men eftersom vi var ett par stycken som satt och ölade (e.g förfestade) till programmet så måste jag nog se reprisen för att få lite mer bestående minnen av intervjun.

Leonard Cohen "Songs of Love and Hate"
Jag måste ju utöka min Cohen-samling, och det här blir min tredje skiva med honom. Efter mästerliga "Songs of Leonard Cohen" och den lite mörkare "Songs from a room" så känns den här skivan som ett givet köp och en lovande bekantskap. Glöm inte bort att "Famous Blue Raincoat" ligger här!

Bob Dylan "Time out of mind"
Det finns typ tre-fyra kvar av de största Dylanskivorna jag måste ha innan jag kan sova gott om nätterna. Det jag hört från "Time out of mind" ger mig i alla fall intrycket att det här är en av de absolut bästa skivorna han gjort. Jag är extra nöjd med tanke på att min flickvän gillar den här skivan, och att vi kommer kunna sitta och mysa till "Standing in the doorway". Hur stort är inte det?

Nina Simone "Greatest Hits"
Okej, jag vet att det är fult att köpa Greatest Hits-skivor, men den här var så ruskigt billig (39kr), och jag äger inga inspelningar med den stora bluesdrottningen. Tyvärr innehåller inte samlingen hennes absolut största stund, och en av de största låtarna någonsin, "I Put a Spell on You", men däremot en hel del massa annat gott för ett svältande musiköra.


Så nu påbörjas nedräkningen tills skivorna dimper ner i brevlådan. Fram tills dess sitter jag med min "Nashville Skyline" och "Sticky Fingers" och njuter av det stora i livet.

Favoritlänk just nu

Min gode vän M skickade denna helt oförglömliga länk till mig:

http://www.chucknorrisfacts.com

Det här är storatad komik.

Sammanfattning av 2005!

Något försenad får ni här sammafattningen av förra året i film och musik (och lite annat gott):

Film:

Årets bästa filmer:
Har sett ovanligt lite ny film i år, eller film överhuvudtaget. Mest tv-serier actually. Jag har inte i skrivande stund lyckats se varken Matchpoint eller Crash bland andra. Men av det jag sett så listar jag det såhär:

1. No Direction Home
2. Attentatet mot Richard Nixon
3. The Constant Gardener
4. Batman Begins
5. The Life Aquatic
6. Crash
7. The 40 Year Old Virgin


Årets bästa dvdköp:
Säsong fyra av "24". Men jag får inte heller glömma "Eat the Document", Dylandokumentären från -66 som en god själ skickade åt mig.


Årets bästa filmupplevelse:
När jag filmar Muntra Pojkars medlem T.N när han mimar "Nothing Else Mathers". Storslagen humor förevigad på dv.

Årets tv-serier:
24 säs 4, Sopranos säs 5, Extras och Scrubs.


Musik:
Årets bästa skivor:
1. Håkan Hellström "Ett kolikbarns bekännelser"
2. Moneybrother "To Die Alone"
3. Bright Eyes "I'm Wide Awake, It's Morning"
4. Frida Hyvönen - "Until' Death Comes"
5. Rolling Stones - "A bigger bang"


Årets bästa skivinköp som inte kommit det här året:
Rolling Stones "Sticky Fingers", Bruce Springsteen "Darkness on the Edge of Town", The Band "The Band" och Bob Dylan "Love and Theft"

Årest mest lyssnade skiva:
Håkan Hellström "Ett kolikbarnsbekännelser".

Årets singlar:
Håkan Hellström "Dom kommer kliva på dig igen", Bruce Springsteen "Devils and Dust" & Bob Dylan "Tell Ol´Bill"


Årets musikupplevelser:
1. Bob Dylan. Live. Scandinavium.
-När gubbjäveln sjunger "Just like a women", tar i med själ och hjärta på "and it was yoUUUR world... She BrEEEEEEEEEEaks..." så slutar världen att existera.
2. Solomon Burke i Östersund.
-Don't give up on me? Finare än så här blir det inte!
3. Sitta i Lottens rum och lyssna på Beach Boys "Wouldn't it be nice"
-Kommentarer överflödiga.
4. Håkan Hellström, live, sommartoppen
-Det glättiga irriterande tjafset från eurodiscon upphörde och Håkan körde två akustiska låtar och jag förstod att vi var förlorare sen vi var 17 år.
5. Allsången på "Thunder Road" på Yran-campingen
-Springsteen-tjejen med gitarren ska ha ett stort tack. "It's a town full of losers, and I´m pulling out of here to win"

Årets nyupptäcka artist:
Tom Waits, helt klart.


Annat:

Årets bästa bok:
Senaste Pottern?


Årets Hjälte:
Jack Bauer.

Årets komiska geni:
Ricky Gervais

när livet blir en film

Det värsta du kan göra är att sammanföra två människor med världens mest dramatiska sinneslag. Två personer av motsatt kön som spenderat oräkneliga timmar framför dvd-spelaren där de sett "casablanca" eller något annat storslaget (svartvitt) romantiskt drama. När de två personerna kysser varandra gör det de som om världens alla stråkar skulle ackompanjerat dem, allt ska vara så stort, så fantastiskt som möjligt.

Om man låter två sådana här personer möta varandra på en tågstation så kommer killen kyssa henne innan de ens hunnit svarat hej, låt dem fira nyår tillsammans så kommer de stå under rakterna och storslaget förklara sina känslor. Låt dem mötas och explosioner kommer att äga rum. Ge dem en vecka och varje dag kommer bli lika romantisk och laddad som första halvan i en fransk film från 60-talet och lika vacker som en pianoballad av Tom Waits från -70-talet.

Deras tid tillsammans kommer bli som en Woody Allen-film, fast med en optimistisk manusförfattare som inte tror på olyckliga slut. Det kommer förekomma lika vassa oneliners, lika många omfamningar på mysiga caféer och de kommer gå i skivaffärer och antikvariat där killen kommer köpa henne en skiva som får honom att tänka på henne (exempelvis Dylans "Nashville Skyline"), som hon dessutom kommer älska, eller en gammal bok som hon drömmer om men inte har råd att köpa (exempelvis "Filmjournalen 1923"). Och genom en ren slump kommer den sista scenen utspela sig när de två sitter på McDonalds och hon är lika vacker som Diane Keaton i "Gudfadern", men är klädd som Diane Keaton i "Annie Hall".

Att föra ihop två människor på det här sättet kan bli katastrofalt. De kommer måla upp bilder av varandra som spricker direkt. De kommer sätta upp så höga mål att de stupar. Men det kan, i väldigt sällsynta fall, fungera utmärkt. Det kräva förstås att de har nåt mer gemensamt än det dramatiska sinneslaget, de måste vara någotsånära jordnära. De måste veta, och erkänna för varandra, att deras sinneslag är så dramatiskt det bara kan bli. Men det kan fungera, det kan det, och det kan bli helt otroligt fantastiska dagar de får spendera tillsammans innan de skiljs åt på tågstationen med en kyss och ett löfte om att återförenas så fort som möjligt. Det kan fungera. Tro mig, jag råkar veta.

John Spencer R.I.P

Han är död, Spencer. Han som spelade Leo McGarry i tv-serien Vita Huset. Tragiskt. Jag är inte precis tagen av sorg, men det är synd att en så begåvad skådespelare vandrar hädan vid bara 58 års ålder.

Den enda roll jag egentligen förknippar med Spencer är just hans insats i Vita Huset. En välpresterad roll, om än lite otacksam. Leo McGarry är den minst coola figurer i Vita Huset; Han har sin andel av kvicka och griniga repliker, han är förnuftet i seriens stab, och Presidentens närmaste man, men alla runt omkring honom verkar ha fått spela de roligare rollerna, det är nog få som har hans karaktär som favorit i serien. Så därför är det inte lika lätt att se hur han faktiskt är en av seriens stora skådespelare. Just nu håller jag på att se om första säsongen av Vita Huset på dvd, och i avsnitt 19 ("Let Bartlet Be Barlet") finns ett fantastiskt klimax då Spencer får spela ut all sin karaktärs frustration öga mot öga mot Martin Sheen. Ingen lätt uppgift, men den scenen kan vara en av hans bästa prestationer någonsin såvitt jag vet.

Spencer var/är knappast någon av mina favoritskådisar. Men han ska ha respekt för att ha gjort grovjobbet bland en fantastisk ensamble i en av tidernas bästa tv-serie.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

NOTERING:

Till dig som googlat om namnet på den generationsroman som inspirerade Cornelis Vreeswijk till att skriva sina låtar om Felicia, och som därefter hamnat på detta inlägg många gånger. Boken heter "Varulven" av Axel Sandemos. Lämna gärna en kommentar i gästboken om du läser detta.

----
Lyssnade på skivan idag i sin helhet för första gången på länge. När jag gör det framstår verkligen Håkan Hellströms generationsroman i albumformat som den bästa svenska popskivan någonsin, kanske till och med den bästa svenska skivan alla kategorier, det är bara Cornelis "Tio vackra visor och Personliga Person" som jag kan tänka hålla sån här klass.

Generationsroman är rätt ord. Hellström besjunger dagens ungdom, dagens livsvillkor. Han är tidslös, men ändå mitt i prick på hur det känns att vara ung på 2000-talet. Han skriver personliga låtar, men de kan ändå appliceras in på dig, mig och de flesta man känner.

De första tre spåren på skivan (titelspåret, "En vän med en bil" och "Ramlar") är fyllda av sån livskraft och energi att det tillhör en av de kraftigaste öppningar som jag hört på skiva. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" är en svensk version på vad "Thunder Road" var för "Born to Run". Den är gnistrande tragiskt och samtidigt fylld av livsglädje och förhoppningar. Jag har mer och mer fått intrycket av att låten kan tolkas som en ung knarkares flykt undan missbruket, men jag tror inte det är låtförfattarens mening över huvud taget, trots de starka öppningsraderna Ge mig arsenik/ Stan är full av tanter och tragik/ Pulver hjälpte mig, verkligen /Skriv det här i tidningen/ för jag var nere men uppe på fem.

Sen kommer skivans två stora ballader: "Nu kan du få mig så lätt" och "Vi två, 17 år". Den sistnämnda låten är verkligen något Tom Waits skulle skrivit om han varit en 25-årig Göteborgare, och Hellström har nog själv insett det när han lånade och översatte raden " Vinden håller tal vid en hamburgerbar " från Waits "Time". "Vi två, 17 år" hörde jag Hellström spela live i sommras, akustiskt. En underbar låt, trots en svag andra vers. Den fyller mig med den där sorgligt vackra känslan, melankolin, som alla pretantiösa ungdomar nångång känt. Den där om att vi verkligen är förlorare, stolta förlorare, och när man har någon att dela den känslan med jämte kärleken, då förvandlas vi alla till de vardagshjältar som Hellström och alla andra poeter besjungit.

Skivan har andra höjdpunkter; "Magiskt, men tragiskt" är en av mina stora favoriter. Introt, med de eskalerande raderna "Jag dansar med en flicka/ Hon dansar mig galen/ Sen dansar hon med Rickard på trottoaren" är så mycket Kerouac att mitt huvud spricker av intryck. det här är eskapism i dess renaste form.

Hellström är för svensk musik vad Tarantino var för amerikansk film. De gör båda samplingskonst, de har förstått att allt är redan sagt, så därför samplar de alla de saker vi älskar och gör något nytt av det. De samlar ihop hundratals olika personliga erfarenheter och idéer, sen blandar de ihop det med hundratals erfarenheter de fått från andra, låtar och filmer och böcker som de älskar så mycket att de blivit en del av dem själva, sen blandar de ihop de här beståndsdelarna tills de skapar nya mästerverk. Ibland kan deras verk bli bättre än originalet, ibland kan de bli sämre och ibland kan de bli jämnlikar. Man kan aldrig förutspå. Men i fallet "Känn ingen sorg för mig Göteborg" så har i alla fall en av de största skivorna någonsin sett dagens ljus.

Dialog

-För fan! Pressa den där tama ursäkten till gaspedal i botten! Nu!
-Ta det lugnt. Det är inte autobahn.
-Det borde vara autobahn.
-Det är E4an, Sverige.
-Det borde vara Tyskland...
-Va? Inser du vad du just sa?
-Jag vet inte vad det lät som, men jag menade att fartgränserna i Sverige är i töntigaste laget!
-Jo, men det du sa att det här borde vara Tyskland, det lät som värsta tredje riket-propagandan!
-Glöm det
-Jag försöker
-Åååååh jag älskar landsvägen!
-Jag börjar tröttna på den....
-Äh, skitsnack, du är trött på all jävla skog och monoton körning, du tänker på helt andra saker, jag tänker på att stället som poppar upp, alla dessa vägkrogar och löjliga små byar man möter på vägen; Boliden.... Strömsund....
-Dorotea!
-Dorotea! Fuckin' Dorotea! Alla dessa värdelösa ställen på vägen som ger en historier att berätta om, minnen, allt sånt, jag menar...
-Vad menar du?
-Jag menar ingenting.

Ingmar

Nya nummret av Ingmar är som vanligt härlig läsning. De är indie-nördar hela bunten, redaktionen. Men det är lite läskigt när de listar årets bästa filmer och jag märker att jag inte sett många av årets mest omtalade filmer. Vad beror det på? Förra året hade jag sett de flesta av dem, och kunde hänga med i svängarna. Men det här året ha varit ett år ägnat åt tv-serier och ändlösa diskussioner på msn och telefon, och fredagskvällarna har blivit alltmer frekventa av dumt alkoholkonsumerande, vilket innebär mindre tid för film, och vad vet jag, men att socialisera med människor är kanske bättre än att glo film hela dagarna... Men för någon som jag, som faktiskt undervisar i film och som lever mitt liv för skit så borde jag ju göra nåt åt att hänga med i svängarna?

Hjulmusik

Aftonbladets Markus Larsson, som hälften av Sveriges Dylanfans har ett horn i sidan åt efter en synnerligen elak recension tidigare i höst, listade de bästa jullåtarna. De mer alternativa och mindre smöriga helt enkelt. Jag kunde i alla fall hålla med om en sak: Tom Waits.

Waits har nämligen gjort några jullåtar värda att ta en lyssning på. Primärt gäller det den underbart vackra "Rubys Arms". Men ta också en lyssning på hans "Silent Night", eller varför inte en titt på videon där han först spelar "Silent Night" och sen glider in i "Christmas card from a hooker in minneapolis" i en minnesvärd version.

Kinky ställer upp som guvenör!

För ett bra tag sen skrev jag om Kinky Friedman, texaskillen som var en judisk cowboy som gjorde låtar om... att vara en judisk cowboy. Hans stora hittar var "They Aint Making Jews Like Jesus Anymore" och för att inte säga hans goa "Ride 'Em Jewboy". Kinky har också skrivit böcker, fiktiva deckare där han själv spelar huvudrollen. I senaste boken dör han.... Killen känner George W. Bush. På riktigt.

Och nu har Kinky ställt upp i guvenörvalet i Texas. Chansen är stor att han vinner. Detta är bisarrt.

Allt detta finns i detalj att läsa här:

http://www.bookslut.com/features/2005_12_007323.php