Känn ingen sorg för mig Göteborg

NOTERING:

Till dig som googlat om namnet på den generationsroman som inspirerade Cornelis Vreeswijk till att skriva sina låtar om Felicia, och som därefter hamnat på detta inlägg många gånger. Boken heter "Varulven" av Axel Sandemos. Lämna gärna en kommentar i gästboken om du läser detta.

----
Lyssnade på skivan idag i sin helhet för första gången på länge. När jag gör det framstår verkligen Håkan Hellströms generationsroman i albumformat som den bästa svenska popskivan någonsin, kanske till och med den bästa svenska skivan alla kategorier, det är bara Cornelis "Tio vackra visor och Personliga Person" som jag kan tänka hålla sån här klass.

Generationsroman är rätt ord. Hellström besjunger dagens ungdom, dagens livsvillkor. Han är tidslös, men ändå mitt i prick på hur det känns att vara ung på 2000-talet. Han skriver personliga låtar, men de kan ändå appliceras in på dig, mig och de flesta man känner.

De första tre spåren på skivan (titelspåret, "En vän med en bil" och "Ramlar") är fyllda av sån livskraft och energi att det tillhör en av de kraftigaste öppningar som jag hört på skiva. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" är en svensk version på vad "Thunder Road" var för "Born to Run". Den är gnistrande tragiskt och samtidigt fylld av livsglädje och förhoppningar. Jag har mer och mer fått intrycket av att låten kan tolkas som en ung knarkares flykt undan missbruket, men jag tror inte det är låtförfattarens mening över huvud taget, trots de starka öppningsraderna Ge mig arsenik/ Stan är full av tanter och tragik/ Pulver hjälpte mig, verkligen /Skriv det här i tidningen/ för jag var nere men uppe på fem.

Sen kommer skivans två stora ballader: "Nu kan du få mig så lätt" och "Vi två, 17 år". Den sistnämnda låten är verkligen något Tom Waits skulle skrivit om han varit en 25-årig Göteborgare, och Hellström har nog själv insett det när han lånade och översatte raden " Vinden håller tal vid en hamburgerbar " från Waits "Time". "Vi två, 17 år" hörde jag Hellström spela live i sommras, akustiskt. En underbar låt, trots en svag andra vers. Den fyller mig med den där sorgligt vackra känslan, melankolin, som alla pretantiösa ungdomar nångång känt. Den där om att vi verkligen är förlorare, stolta förlorare, och när man har någon att dela den känslan med jämte kärleken, då förvandlas vi alla till de vardagshjältar som Hellström och alla andra poeter besjungit.

Skivan har andra höjdpunkter; "Magiskt, men tragiskt" är en av mina stora favoriter. Introt, med de eskalerande raderna "Jag dansar med en flicka/ Hon dansar mig galen/ Sen dansar hon med Rickard på trottoaren" är så mycket Kerouac att mitt huvud spricker av intryck. det här är eskapism i dess renaste form.

Hellström är för svensk musik vad Tarantino var för amerikansk film. De gör båda samplingskonst, de har förstått att allt är redan sagt, så därför samplar de alla de saker vi älskar och gör något nytt av det. De samlar ihop hundratals olika personliga erfarenheter och idéer, sen blandar de ihop det med hundratals erfarenheter de fått från andra, låtar och filmer och böcker som de älskar så mycket att de blivit en del av dem själva, sen blandar de ihop de här beståndsdelarna tills de skapar nya mästerverk. Ibland kan deras verk bli bättre än originalet, ibland kan de bli sämre och ibland kan de bli jämnlikar. Man kan aldrig förutspå. Men i fallet "Känn ingen sorg för mig Göteborg" så har i alla fall en av de största skivorna någonsin sett dagens ljus.