Himlen är misstänksamt grå

Regnet faller obönhörligen och visar inga tecken på att upphöra med detta. Livet ser ut som en svensk deckare när himlen ständigt är grå som betong. Jag har haft ett paraply i flera år som varit en trogen tjänare. Det har hållit för många stormar sedan nån glömde kvar den i min lägenhet i Norrköping. Men efter den gångna veckans skyfall och blåst så har det deformerats och är snart otjänligt. Fyfan.

---

Jag klarar mig själv. Det har jag gjort länge. När jag var liten kallades jag för ensamvarg. Men jag måste säga att utan sällskap så är livet värdelöst. Jag älskar att umgås med vänner. Så enkelt är det. Även här i Trollhättan har jag lyckats bygga upp ett socialt nätverk som är måhända hyfsat begränsat men tillräckligt stabilt. Men det är ju likt förbannat så att mycket vill ha mer. I perioder vill jag ständigt ha folk runt omkring mig. Det kanske kallas för att vara sällskapssjuk, jag vet inte. Det hade ju inte heller varit fy skam att ha en kvinna på stadigt basis igen. Å andra sidan vet jag inte om jag hade haft tid och möjligheter för nåt sånt just nu. Skitsamma. Det blir som det blir.

---

I luften ligger en elektricitet. Den säger att snart, djävligt snart, kommer det smälla till. Sen är karusellen igång. Det börjar på fredag. Det vet jag bestämt. Då kommer vänner från hela landet komma till Novemberfestivalen här i staden. Många av dessa kommer bo här i min blygsamma etta. Risken är stor för att det blir vilt, och då menar jag inte "vilt" som i älg och rådjur. Jag ser fram emot att få återse C-, min compadre från Kalix. Mina goda vänner från Molkomtiden är givetvis även de kära återseenden.

Därefter kommer inspelningen av "Utan Snö" sätta igång. Förproduktionen har varit lång och nu är det alltså dags. Det handlar alltså om en novellfilm på 35mm som är ett examensarbete av en regissör på Polska Filmskolan i Lodz. Genom min utbildning ska jag få vara med och vara FAD på tre av de tretton inspelningsdagarna. Jag kommer även vara SAD (statistansvarig) övriga dagar. Jag är väldigt spänd inför detta.

---

Har ingått en pakt med några grabbar i klassen om att inte raka fejjan innan inspelningen är över. "Slutsspelskägg". På nåt sätt får min ansiktsbehåring mig att få se om en uteliggare. Alltid något.

---

Regnet duggar och vattenpölarna reflekterar gatlamporna, där utanför fönstret. Jag tänker på Sibyllas vegetariska burgare. Det kommer regna hela nästa vecka också. Tur att jag har stövlar. Och vänner.

En hommage till luftgitarren

För bara ett par minuter sedan stod Sveriges bästa gitarrist någonsin i min lägenhet och rev av några fantastiska solon. Han satte varje lick, bände varje sträng perfekt och duckwalkade sig från kokvrån till soffan och tillbaka. Svetten rann i nära åtta minuters lång tid och mina fönsterrutor kom till att immas igen efter temperaturhöjningen i min lilla etta på trettionånting kvadrat.

Eller... Det här är kanske lite av en definitionsfråga. Gitarristen ifråga var egentligen undertecknad. Gitarren bestod av ingenting annat än luft, och varje gudabenådat solo var kanske bara charader till redan förinspelad musik. Det gick till såhär:

Jag stod och diskade efter middagen, med en spellista på datorn som soundtrack. Det hade varit en lång och kall dag på en lerig fotbollsplan i Lilla Edet, men det är en helt annan historia. Plötsligt dök en mp3a upp som jag inte hört på mycket länge: Bob Dylans rykande liveversion av "Silvio" från en livespelning i Norge 1998. Jag försökte stå emot, men det gick inte. Jag var tvungen att sätta ifrån mig diskborsten. Sedan gjorde jag det som varje man gör när han är ensam och ingen ser, även om han aldrig skulle erkänna det. Spela luftgitarr med alldeles för mycket allvar.

När jag stod där och lät högerarmen veva medan vänstern tog ackorden så uppfylldes jag den rena och vackra kraften av rock and roll. Dylans dåvarande gitarrcombo Charlie Sexton och Larry Cambell må ha lagt de här samspelta instrumentalbravaderna i verkliga livet för över tio år sen. Men för en liten stund så kändes det som om det var jag som skapade dem. Som om jag inte stod i en stökig lägenhet i Trollhättan utan på en arena i Oslo framför tusentals vilda fans. När sången sedan ebbade ut och stereon tystnade så vaknade jag till. Vad hade just hänt? Svaret var enkelt.

För att parafrasera en gammal ölreklam: Ibland är det skönt att få vara sig själv för en stund. Här är förövrigt en youtubare till tidigare nämnda spår. Tyvärr är inte ljudet lika kristallklart som på mp3, men det får duga. Känner ni hur det rycker i fingrarna?

Politiska bryderier.

Saker som retat mitt politiska tålamod denna vecka:

1) Vattenfalls VD ,Lars G Josefsson, vill sälja av det svenska elnätet. Varför då? För att vi ska kunna köpa in oss i brittisk kärnkraft. Vattenfall, ett statligt bolag, äger redan några av Europas smutsigaste kolkraftverk. Nu vill de utöka sitt ägande i världens farligaste energikälla. Vad stolt jag är över att vara svensk ibland.

2) Stolt över att vara svensk blir man inte heller när man läser att Hököpinge i Vellinge kommun ger främlingsfientligheten i Sverige ett ansikte. Jag har själv, under mina episka resor i Sverige, besökt den här kommunen och är medveten om hur förmögen och verklighetsfrämmande den är. När en så pass ekonomiskt välmående kommun nekar flyktingbarn asyl så börjar man tvivla på om dessa beslutsfattare och ortsbor ens vet vad medmänsklighet innebär. Är det okej om vi lämnar tillbaka valda delar av Skåne till Danmark?

3)Tack vare det förbaskade kapitalistiska systemet som härskar i världen så har vi haft en finanskris som sänkt svenska kronans värde. Tack vare detta har jag alltså inte råd att ta ett sista minuten-flyg till USA och se Bruce Springsteen spela hela sin skiva "The River" live i New York. Inser ni. Hela "The River". Allt från "Jackson Cage" till "Point Blank".

Världen är dum ibland.

November (på Spotify)

Hur kommer det sig att ett av årets osexigaste månader har ett av årets bästa soundtrack? Jo, det är sant. Jag har ställt i ordning en lista för Spotify där månaden November är huvudperson. Den innehåller starka kort som The National, Tom Waits, Echo and the Bunnymen och Sandy Denny. Ja, jag har även slängt in Laleh och Guns'n'roses för att krydda med lite hits.

The Nationals bidrag "Mr. November" kan ni även se ovan på YouTube-fönstret. Sången innehåller den svårslagna refrängen:
"I won't fuck us over, I'm Mr. November/ I'm Mr. November, I won't fuck us over"

Listan hittar ni här:
http://open.spotify.com/user/thetomthumb/playlist/0SQXbKKigrYQimM2S2X5Sx

"(If You're Wondering If I Want You To) I Want You To"

Jag var grymt förtjust i Weezers skiva "Maladroit", men sen dess har de inte gjort mycket jag fastnat för. Den här senaste singeln är dock ruskigt bra poprock. Jag kommer göra mitt bästa för att introducera den på diverse fester de kommande månaderna. Ni som vanligtvis skyr mina YouTube-videos för att ni varken gillar Dylan, hiphop eller jazz: Det här är nåt för er.

Den officiella musikvideon, som inte går att bädda in, kan ni se här:
http://www.youtube.com/watch?v=6dF0GDCgl_Y

Det är så skönt att komma hem

Inspelning, Västra Hamngatan i Göteborg. Ett fint hotell, för att inte säga lyxigt. Jag föser ett gäng statister från ett uppehållsrum till ett annat.
"Är ni snälla och ser till så att ni får med er allt?", ber jag vänligt och statisterna börjar plocka upp sina kaffekoppar och sina jackor.
"Kan ta ett tag", skämtar en av dem, "vi har redan hunnit bygga bo här."
"Såna är vi människor. Bosättare. Där vi lägger vår hatt är vårt hem, bokstavlingen."
Statisten skrattar.

---

Tåget anländer till Trollhättan. Jag är trött, äntligen fredag. Styr stegen från stationen upp mot skyskrapan där jag bor. Elefanten kallas området. Alf Robertson, urgöteborgaren, sjunger med sin strokestämma i mina hörlurar"Det är så skönt att komma hem".
Det är det, tänker jag. Skönt att komma hem efter en lång men god arbetsvecka i Göteborg. Äntligen hemm... Eller?

---

Där jag växte upp i Kalix hade vi älven. Där kunde jag och mina vänner sitta på en bänk när sommarnatten blev lång men ljus. Några grabbar på en bänk. Mygg som surrade irriterande.

I Norrköping, där jag spenderade en väldigt viktig tid i mitt liv, hade jag Backen. Jag hittade den en dag då jag var ute och joggade på det där spåret bakom mitt hus. Jag kom till en backe och när jag tog mig upp på krönet så skådade jag hela Norrköping. Från norr till söder kunde jag se slummen i Navestad till borgarbostäderna i Lindö. Jag brukade ha picknick där uppe och se på utsikten med vänner.

I Molkom... shit. Så många exempel jag kan dra. Det där taket vi i princip bodde på under de sista månaderna. Kommer ni ihåg den där första vårdagen då M- var på besök. Vi drog dit engångsgrillar, drack öl och lyssnade på musik. Oförglömligt.

Till och med i Helsingborg som bara var mitt hem för ett par månader. Jag minns en fredagkväll då jag hade en galen feber men ändå gick ner till den "tropiska stranden" ute på piren. Jag satt där med en söt skånska, vi tog några öl och såg solen gå ner i horisonten. Det var nyckelpigeinvasion och de små krypen fanns överallt.

Där och då. Jag la min hatt på backen och satt mig ner.

Nu bor jag i Trollhättan.

---

Msn-konversation med min namne T- söndag kväll. Det är roligt att läsa dem, man kan tro att jag har ett samtal med mig själv, eftersom vi heter likadant.

Toni säger:
du reser runt du.. Norrköping, Molkom, vart var det i skåne? och så trollhättan på det... Vad beror detta på?

Toni säger:
På grund av att jag är en rastlös själ. Inte på väg hemåt. Som en rullande sten.

Toni säger:
mm.. jag tror jag förstår

Toni säger:
Näe, men när man har så långt till Kalix så blir det ju lätt att man drar runt där man kan fixa boende. Nu i trollhättan hittade jag ju en så grym utbildning att jag var tvungen att dra hit. Om ett år när utbildningen börjar närma sig sitt slut (mars 2011), så är risken/chansen stor att jag hamnar i Göteborg. Priset jag får betala för att få syssla med film är väl just det att jag får vara beredd på att flytta på mig en hel del. Men om ett par år hoppas jag att jag får rota fast mig lite stabilare.

Toni säger:
ok
har du ordnat för dig nu så du har ett fruntimmer i varje hamn?

Toni säger:
Inte riktigt, men jag jobbar på det.

Toni säger:
ok... för det måste väl vara målet?

Toni säger:
Givet-jävla-vis


---

Jag gav mig ut och joggade i duggregnet. White Stripes i hörlurarna. Kom ner till älven och sprang längst den. Korta, huggna, andetag. Det är nåt med vattendrag som är så dramatiskt.

---

Jag började skriva det här för två veckor sedan. Sedan tog det stopp. Jag hittade ingen punch i texten, inget bra sätt att avsluta texten. Jag kände mig mest rotlös. Men jag satt där i min lägenhet som hade varken soffa, gardiner, byrå eller vardagsrumsbord. Jag hade jobbat mycket och inte haft så mycket tid till att umgås med vänner.

Ni vet vad en vändpunkt är? Här kommer den.

---

Jag köpte en soffa. Gick ner till prylboden nere på stan och prutade till mig ett bra pris på en schysst, skabbig soffa. (Ingen överdrift på att den var skabbig. Det både en uteliggare i den. Men när jag tvättade upp den blev den rätt fräsch.). Kort innan detta hade jag hittat en fullt fungerande byrå i mitt soprum. Bingo.

Det gick en vecka, jag åkte till Göteborg och bodde hos släktingar under ännu en praktikvecka. Trivdes. Kom tillbaka till Trollhättan. Tyckte att det var rätt skönt. Åkte med några klasskamrater på loppis i Vänersborg, köpte ett soffbord. Åkte till ett köpcenter och införskaffade gardiner och en del andra husgeråd. Laddade upp inför fest hemma hos mig, visste att det skulle komma ett gäng klasskamrater. Det skulle säkert bli trevligt.

Plötsligt stod jag där i min mysiga lägenhet. Hade Beatles i vinylspelaren, ett skönt gäng runt bordet. Det kändes som om det skulle bli en bra kväll. Då flyger dörren upp. En av festens deltagare D- säger:
"Toni, här kommer ett gäng veteraner".

In genom dörren kommer fyra vänner från Molkomtiden. De hade slängt sig i bilen och åkt från Karlstad när de hört att jag skulle ha fest. Jag kunde knappt tro det. Nu blandades "gamla" och "nya" vänner. Det var liv, rörelse, musik.

Jag var överraskad. Jag var överlycklig. Jag var hemma. Hatten låg på hyllan. Det skulle bli en oförglömlig kväll.

---

Bakfull. Äter gröt. Söndag morgon. Lägenheten är stökig och det står ölburkar överallt. Jag och D- sitter och ser på den episka musikvideon till Meat Loafs "Objects in the rearview mirror may appear closer than they are". Den är bland det mest underhållande jag sett.

D- stannade och sov på min soffa medan de andra molkomiterna stack till en gemensam kompis och sov. De sista gästerna gick vid halv fyra på morgonen. Jag häller upp ett glas cola var till mig och D-. Bakfyllemedicin. Vi spottar ut colan när vi inser att någon spetsat den med sprit kvällen innan. Jag skrattar. Ser ut genom fönstret. Det regnar. Lövträden där ute har blivit helt gula nu.

Apan

Tidigare ikväll var jag på premiären av "Apan", jag och några klasskamrater hade fått gratis biljetter. Regissören och huvudrollen Olle Sarri var där och sade några ord före filmen. Jag trodde att jag visste ungefär vad som väntade. Tyckte att konceptet verkade spännande och att det kunde vara en hyfsat intressant film. Regissören Jesper Ganslandts har alltså inte låtit Olle Sarri läsa manus förrän efter inspelningen, utan har regisserat honom i realtid genom en hörsnäcka i örat. Filmen handlar om en man som vaknar upp i sitt badrum med blodiga händer. Något fruktansvärt har hänt. Nuff' said. Det blev inte vad jag trodde att det skulle bli.

"Apan" är en av de starkaste, värsta och bästa filmupplevelser jag någonsin upplevt. Den går inte att kategorisera i bra eller dåligt, den bara är vad den är och det väldigt mycket. Filmen lämnar många frågor, men för mig så är det egentligen ointressant ifall dessa frågor blir besvarade eller inte. Det vi istället för uppleva är ett expresståg som rör sig från punkt A till punkt B. En hänsynslös historia om skuld och självförnekelse, om människan och besten i oss. Krister, huvudrollen, har upplevt något oåterkalleligt. Det går inte att vända tillbaka, att få sitt öde ogjort. Han måste konfrontera sig själv och det mötet är minst sagt smärtsamt. Olle Sarri gör sitt livs roll.

Under filmen satt jag på helspänn och lät stämningen (för det är i grund och botten mer stämning än story i denna film) föra mig mot den gripande finalen. När filmen sedan klippte till svart, för att låta sluttexterna börja rulla, då kom allt över mig. Känslor vällde upp inom mig och när plötsligt en mycket oväntad sång av Bob började spelas, då slog det till med full kraft. Jag har aldrig blivit så berörd av en film på bio. Jag kanske har sett många bättre filmer, men jag har aldrig drabbats så hårt och skoningslöst som av "Apan". När jag kom ut ur biografen var jag tvungen att gå undan och gråta en skvätt. Min kropp tycktes inte vilja sluta skaka. Det här är ett känslorus som sällan, för att inte säga aldrig, händer mig. Men den här filmen, de här åttio minuterna av rörlig bild, gjorde något med mig. Den öppnade upp känslor jag inte trodde att fiktion kunde väcka hos mig.

Svensk film har haft ett bra år. Först kom "Flickan" och nu "Apan". Två filmer som inte går att jämföra, men som på var sitt håll är makalösa. Jag kan inte göra annat att rekommendera er att se "Apan". Förbered er på att ni inte kan vara förberedda.

(DN's recension är rätt bra)

Christmas in the heart?

Det är några månader kvar till jul, men jag har redan köpt biljetter hem. Norrlandstågen brukar bli snorfulla tidigt, så ska jag få chansen att få sitta och trängas med andra utflugna norrbottningar på en dygnslång resa så gäller det att vara ute i god tid.

Detta leder mig till det där ämnet som jag har försökt undvika, men som jag nu inte kan länge kan ignorera. Speciellt inte med tanke på att halva den här bloggen bygger på en viss persons artisteri:

Bob Dylan släppte en julskiva idag.

"Whut?"

De som har haft nöjet att spendera en vinter med mig vet vad jag anser om julmusik. Jag är oerhört svårflörtad, om man ska uttrycka det milt. Jag minns till och med ett fruntimmer (eller var det två?) som blev förbannad på mig för att jag endast kunde uppskatta julmusik som handlade om att vara ensam och full den 24e december.

Det kanske bara är musiknörden i mig som sätter käppar i hjulet. Men jag har svårt att hitta nöjet i den glättigaste av genres. Att ägna en månad av året till att tvångsmässigt köra samma tröttsamma truddelutter om tomtar och renjävlar på repeat, är inte något jag anser som en vettig sysselsättning. Allvarligt talat, måste jag genomlida ännu en jul till tonerna av Pretenders "Have yourself a merry little christmas" så blir jag muslim.

Då går plötsligt min husgud Bob Dylan och släpper en skiva med enbart tolkningar på mer eller mindre klassiska julsånger. "Christmas in the heart" heter den. Jag visste att Dylan var nyckfull (en av orsakerna till att han kunnat hålla igång så länge), men det här tar priset. Resultatet kan väl bara bli skit?

För att komplicera det ytterligare så skänker han samtliga royalties som han tjänar på skivan (varenda öre) till välgörande ändamål. I detta fall att mätta hungrande barn. Det är svårt att baktala en sån sak om man ens försöker.

Jag har inte hört hela skivan, bara enstaka spår och små smakprov. Hur det låter? Fullkomligt bisarrt. Musiken är sjukt glättig och myspysig. Ibland kommer det in körer som låter mer än lovligt amerikanska. Högst upp på detta ligger Dylans sandpapperstämma. Låtarna handlar inte om att vara ensam och full på julafton (förutom "Christmas Blues" ). Till och med "Have yourself a merry little christmas" finns med här.

Men det låter som om den tomte som sjunger dessa sånger ÄR full. Som om han blandat julwhiskeyn med klorin, och nu har allvarliga problem med matsmältningen. Det här är så bisarrt så jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag kan inte bedöma om detta är bra eller inte. Men det är definitivt intressant. Förmodligen kommer jag spela skivan återkommande gånger mot mitten och slutet av december, i brist på bättre. Men tro inte att jag blivit reformerad i julsångsfrågan bara på grund av detta. Jag fortsätter att hävda att världens bästa låt i genren är Tom Waits "Christmas card from a hooker in Minneapolis".

Betyg på förskolan?

Den här mannen är ond. Punkt slut.
Läs mer: http://www.dn.se/nyheter/sverige/bjorklund-vill-ge-omdomen-fran-forskoleklass-1.970163

Om jag hör Jan Björklund använda ordet "Flummskola" en enda gång till så kommer jag personligen åka till Stockholm och ge han pisk på rumpan.

Lägesuppdatering 4/10

Jag skämmer ju inte bort er med fylliga inlägg nuförtiden, det kan jag ju erkänna. Men så blir det ibland. Jag har helt enkelt inte haft tid.

Det har varit mycket och det har varit bra. Minnesvärda veckor har passerat. Här följer en lista på händelser:

1) Två helger i rad har jag befunnit mig i Karlstad. Den första gången för en överraskningsfest åt min polare A-. Vi är inte bara gamla klasskamrater, vi fyller även år samma dag. Men det var på lördagen som ett dussin människor gömde sig i hans vardagsrum medan han och hans flickvän T- var ute på stan och käkade. När de sedan kom hem hoppade vi alla fram och hans förvåning var obetalbar. En fest värd namnet, blev det också.

2) Jag har påbörjat min praktik på SVT Dramas nya omgång av "Kommissarie Winter". Jag sitter mest på produktionskontoret, men det har fortfarande varit både lärorikt och förbannat roligt. Det tog ett par dagar att komma in i lunken, och nu när jag går in i vecka två (som består av ett gäng kvälls- och nattinspelningar) så hoppas jag att det kommer börja flyta på ordentligt. Vet i dagsläget inte hur exakt många veckor jag blir kvar där. Men ett par stycken i alla fall, hoppas jag och tror. En sak är säker. Sömn kommer jag inte få mycket av.

3) I fredags morgon när jag steg upp 05.50 var det kallt, mörkt och jävligt. Solen hade inte gått upp, och värmen i min lägenhet har de inte skruvat på än. På vägen till tåget som skulle ta mig till Göteborg fick jag plötsligt en historia i huvudet. En skröna från min barndoms vintrar i Kalix. Innan jag nått fram till Göteborg hade jag vävt fram något som väldigt snart ska bli en novell. Jag måste bara hitta tid till att skriva den. Kommer, i sådana fall, förmodligen publicera den här. Var annars...

4) Filmörnen! Den regionala och årliga filmfestivalen i Värmland hade jag sett fram emot länge. Det var inte många timmar sen nu som jag kom hem från den. Lyckat blev det också. Välförtjänt vann min forna klasskamrat S- pris för bästa film med sin lysande kortfilm "Grattis John". Själv vann min kortfilm "Tag Plats" pris för bästa foto, bästa ljud och bästa kvinnliga skådespelerska. Roligt! Men största nöjet med festivalen var dock de två dagarna i Karlstad och Molkom. En helg fylld av kära återseendet och intensivt festande. Jag somnade klockan halv sex nu i morse på soffan hemma hos A- under en långdragen efterfest. Tack alla fina vänner som var där för en helg som åtminstone i mina ögon blev smått legendarisk.

Nu är jag dock för trött för att skriva något mer. Ska ta en välbehövlig dusch innan jag sätter mig ner och ser ett avsnitt av "The Wire". Därefter blir det ett dejt med min huvudkudde. Imorgon fortsätter mitt liv. Det är, för att uttrycka det simpelt, jävligt nice.