Toni sammanfattar 2011. Del 2 av 2.

Här är andra delen i min årskrönika. Den nionde i ordningen. Den första delen, en personlig redogörelse över 2011, kan ni läsa här. Följande lista gäller musik och film. Så klart.

Årets bästa skivor:

Innan vi börjar har jag även sammanfattat årets bästa låtar i en spotify-lista, som ni kan lyssna på här. Se den som ett soundtrack för kommande text.

Om jag ska göra någon sorts reflektion över hur musikbranschen förändrats sedan jag började skriva dessa listor för nio år sedan är hur albumet som format börjat dö en långsam död. Jag ger mig inte in i debatten om nedladdning och mp3-hysterin, men så här mycket kan jag säga: Enstaka låtar har återigen börjat spela större roll än album som helhet. Det är helt enkelt svårare att hitta helgjutna skivor där tema och sound håller ihop. Helt enkelt, uttrycket ”det finns inte en dålig låt på skivan” börjar bli svårare och svårare att säga. Det har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att utse förstaplatsen för årets skivor. För sakens skull har jag dock bestämt mig för den skiva jag förmodligen lyssnat mest på i år. Kanske just på grund av hur helgjuten den var.

1.Drive-by Truckers – Go-go Boots
DBT lämnade rocklåtarna hemma och lyckades förena en samling noveller med countrysoul. Berättelserna myllrar i albumspåren, som en musikalisk motsvarighet till ”Short Cuts”. Historierna utspelar sig i den amerikanska södern: Bland präster som mördar sina fruar, poliser som förlorat sina jobb, män som försöker dränka sina sorger och kvinnor i förtvivlan. Mike Cooley skrev här årets bästa låttext till ”Cartoon gold”, Shonna Tucker sjöng som att hennes hjärta blödde i ”Where's Eddie” och Patterson Hood blev hyllad för den avgrundsmörka berättelsen ”Used to be a cop”.

2. Gillian Welch - ”The Harrow and the Harvest”
Den enda skiva som egentligen konkurrerade om förstaplatsen. Det är som att kliva in i en tidsmaskin och hamna i ett amerikanskt 1800-tal. Gillian Welch hypnotiska röst är underbar i kombination med den eviga samarbetspartnern Dave Rawlings. Jag är djupt ångerfull att jag missade deras enda Sverigespelning i Stockholm i år.

3. Tom Waits - ”Bad as me”
Är det något som är ”larger than life” så är det Tom Waits. Denna luffare i finkostym, en galning och en poet. Trots alla olika genrer där gruffande sluskblues blandas med ömma ballader känns skivan aldrig spretig. Stundtals känns den som en naturlig uppföljare till hans klassiska ”Rain dogs”. Jag kan inte göra annat än älska färden mellan inledande tågtjuten i ”Chigaco” till den allsångsvänliga finalen ”New Years Eve”. Denna kommer jag fortsätta nöta till långt in på nästa år.

4. Timbuktu - ”Sagolandet”
Man måste säga att Sveriges mest intressantaste rappare fick ett bra år. Ett halvår innan hans framgång i och med ”Så mycket bättre” så släppte han sitt bästa album sen det svenskspråkiga debuten ”WDMFD” för snart tio år sedan. Beatsen (producerade av Oskar Linnros) var fetare och kreativare än på mycket länge, och texterna nådde oanade höjder med sin lekfullhet och öppenhjärtlighet. Bäst var den avslutande ”Dansa”, endast ackompanjerad av ett klassiskt piano och en gråtande cello.

5.Malanie Laurent - ”En t'attendant”
Vissa människor är lite för bra för att vara sanna. Melanie Laurent är inte bara en framgångsrik skådespelerska (b.l a ”Inglorius Basterds”) och bedårande vacker. Hon är dessutom en duktig låtskrivare. På engelska och franska blir vi serverade årets sexigaste skiva. Titelspåret är genialt.


Bubblare: Eldkvarn levererade vad man kunde förvänta sig på ”De berömdas aveny”. Kajsa Grytt gjorde en storstilad comeback med ”En kvinna under påverkan”. Veronica Maggio fångade sommarkänslorna i ”Satan i gatan”. Jonathan Johansson gjorde den stämningsfyllda ”Klagomuren”. Guy Clarks liveskiva ”Songs and stories” var väldigt fin. Sophie Zelmani är som vanligt bra i nya ”Soul”. Bright Eyes var välkommen tillbaka med ”Shell Games”.


Singlar/sånger/whatever:
National - ”Think you can wait”
Sophie Zelmani - ”For you”
Drive-by Truckers ”Cartoon gold”
Treme Brass Band - ”Just a closer walk with thee”
Bob Hund - ”Det överexponerade gömstället”
Mattias Alkberg ”Helgen v. 51”
Deportees ”Island & Shores”
Dr. Dre feat Eminem - ”I need a doctor”
Graveyard - ”Uncomfortably numb”
Tom Waits - ”Bad as me”


Årets bästa filmer:

1.Womb
Helt klart den film som hängt kvar längst i min skalle efter en visning. På Göteborgsfilmfestival kom jag ut ur biografen och visste inte vad jag skulle tycka -var det här genialt eller bara sjukt? Var det vackert eller bisarrt? Det jag visste var att jag sällan sett en liknande kärlekshistoria. Precisa skådespelarinsatser och med ett storslaget foto. Jag ska inte avslöja för mycket, och vill verkligen inte rekommendera någon att se trailen (som avslöjar ALLT), men om handlingen kan jag säga så här mycket: En film om en kvinna som föder sin barndomskärleks klon.

2.Midnatt i Paris
Precis som när Bob Dylan släpper nytt så får inte mina hyllningar över en ny film av Woody Allen gehör. Jag kommer ju älska det i vilket fall som helst... Men den här gången har Woody gjort sin kanske bästa film sedan mitten av 90-talet. ”Midnatt i Paris” är en fantasifylld historia som blandar gapskratt med intellektuella piruetter. Tidsresorna i filmen måste ha väckt något hos Woody Allen, ty med den glädje och kreativitet som han berättar filmen med så lyser varje bildruta i mörkret.

3.Drive
Året har varit Ryan Goslings. Indiefavoriten tog steget in i Hollywood med några riktigt storartade rollprestationen. Som en äkta karaktärsskådespelare lyckas han prestera totalt skilda roller i roliga ”Crazy Stupid Love”, engagerande ”Blue Valentine”, intressanta ”Maktens män” och slutligen nagelbitaren ”Drive”. Som en modern ”För en handfull dollar” där vår namnlösa hjälte rycker in för en dam i nöd exploderar allt i en orgie av våld, fräcka bilar och en oemotståndligt soundtrack.

4.Play
Debatten kring ”Play” har varit stor, även om jag undrar över hur många av debattörerna verkligen sett filmen. Jag vet bara att Ruben Östlunds tredje långfilm är hans bästa hittills. De som lyckas se historien om hur fem invandrarkillar rånar tre medelklassgrabbar på deras mobiltelefoner som rasistisk eller invandrarkritisk är -i mitt tycke- dumma i huvudet. Med säker hand berättar Östlund en spännande och tragisk historia om klass, gruppdynamik och en värld där de vuxna lämnat barnen åt deras eget öde.

5.Winter's Bone
Det var så länge sedan jag såg den här spännande historien att jag knappt minns varför jag gillade den här filmen så pass. Så snart får jag helt enkelt se om den. Och det med glädje.

Bubblare: Björn Runges ångestdrama ”Happy End”, matinéfilmen ”Tintin” och totalt galna ”Dogtooth”. I sista sekund hann jag även se ”Moneyball”, det delikata baseballdramat signerat Hollywoods två vassaste pennor: Aaron Soarkin och Steve Zallian.



Årets bästa konserter:

Det har varit ett fantastiskt år med konserter. Återigen, det finns ett drag av självspäkande att lista dessa upplevelser. När jag ens funderar på vilka som var bättre än andra så får jag ångest! Risken att jag ångrat mig halvvägs igenom är överhängande. Men okej. Den här listan får vara vad den är. Detta kan jag dock lova: Samtliga listade upplevelser nedan var fantastiska upplevelser. Därför radar jag upp dem utan inbördes ordning.

Pulp på Way out West
Jag är inget stort fan av Pulp. Hade några veckor innan spelningen endast harvat mig igenom någon enstaka ”best of-”. I mina öron är det här ett band som var stora på 90-talet. Och som inte varit så väsentliga sedan des. Så att själva konserten skulle bli en masspsykos, ett exploderande publikhav, hade jag inte väntat mig. Det blev dans från första tonerna av ”Do you remember the first time” till den episka finalen ”Common People”

Bob Dylan på Globen.
Jag skrev en lång, väldigt lång, recension av spelningen, så jag ska inte ödsla alldeles för många rader på att berätta om hur bra det var. Men jag kan fortfarande minnas den ödesdigra ”Forgetful Heart”. Sjuttio år gammal fortsätter Dylan att överraska. Han är, efter sin egen devis, en rullande sten. Sådana kan det inte växa mossa på.

Woody Allen på Cirkus.
Årets kanske mest oväntade spelning. En av mina husgudar tog sin klarinett och sitt tajta New Orleans Jazz Band och kom till Stockholm. Det blev en kväll med blås, spelglädje och en uppenbar känsla att man bevittnade något unikt.

Håkan Hellström – Slottskogsvallen
Vad ska man säga? Håkan på hemmaplan, framför en rekordstor publik? Klart det var succé redan från start. Frågan är om Håkan kan bli större. Jag minns i alla fall tydligast två spår från senaste skivan - ”Du är snart där” som fick ett norrlänskt hjärta att slå snabbare, och avslutande ”2 steg från Paradise” som fick 10 000 människor att dansa som galningar.

Way out West: Robyn, Säkert, Tallest man on Earth & Thåström
Var för sig själv levererade de strålande spelningar på Way out West. Säkert var en general som höll publiken i en järnhand. Thåström piskade upp en religiös stämning när sångerna brann intensivt. Robyn var en orkan av beats och dans. Tallest man var en arenatrubadur i förmiddagssolen.

Band of Heathens – Pustervik, Göteborg
De hade förtjänat en större publik. Inget skitnödigt poserande, inget navelskådande indietjafs. Jag såg högst överskattade Band of Horses på scen i somras, och allt som de försökte efterapa var vad Band of Heathens hade i ryggraden. New Orleansrock utan krusiduller.


Årets tv-serier:
”Treme” säsong 2: Den andra säsongen var än mer krävande än den första, men lika belönande. De olika karaktärerna i ett New Orleans post-Katarina blev ännu mer levande. Och musiken... Herrejävlar, musiken!
”Louie”: Det var måhända bara den andra säsongen som utkom i år, men jag såg dem båda i ett svep. En komediserie för 10-talet.


***

Så alltså. Det var den avdelningen av årsbästalistan. Läs även den tillhörande delen!.

Gott nytt.

Toni sammanfattar 2011. Del 1 av 2.

Årskrönika nummer nio.

När jag om ett år sätter mig ner och författar den här sortens text över 2012 så har jag hållit denna högst personliga tradition vid liv i tio år. Tio år... Hur gick det till? Men nu går jag alltså händelserna i förväg. Låt mig nu sammanfatta 2011. Min vana trogen gör jag det i två sjok: Det som sammanfattar mitt liv det gångna året, och det som listar årets bästa popkulturella händelser. Ni kan läsa DEL 2 här.

Det är alltså december och snön faller i min hemstad. Jag skriver den här texten i mitt gamla pojkrum i Kalix. När jag lyfter blicken kan jag se ut på den snöbetäckta gården som ligger utanför mitt fönster. Jag har återupplivat min gamla stereoanläggning, i skrivande stund dundrar den Bruce Springsteens debutskiva. Jag måste erkänna att det känns som om jag klivit in i en tidsmaskin och hamnat en sex-sju år tillbaka i tiden. Om inte längre bak än så. Jag återupplever samma musik genom samma högtalare, jag ser samma vy genom samma fönsterruta, jag tar pauser från skrivandet för att åka och besöka samma vänner och jag äter likadana ostmackor på polarbröd som då. Jag kan plötsligt minnas den rastlösa längtan som en gång i tiden fick mig att fly härifrån som nittonåring. Nu, på andra sidan av tjugofem år fyllda, kan jag sitta här i ro som en turist i mitt förflutna. Om en vecka kommer jag ju vara tillbaka i mitt Göteborg. Eller hemma, som jag också kallar det nu för tiden.

Årets första dag satt jag på en hamburgerrestaurang i Eskilstuna. Vi var ett gäng vänner som alldeles snart skulle sätta oss i en bil och köra tillbaka till Göteborg efter ett nyårsfirande av episka proportioner. Just därför var det många av oss som denna förmiddag satt med en mullrande bakfylla. ”Det positiva med att påbörja ett år på det här sättet”, minns jag att någon sade, ”är att det bara kan bli bättre”. Jag var redo för, som Eldkvarn några månader senare skulle uttrycka det, ett underbart, långt, hårt år.

Januari och februari blev två rätt krävande månader. Mörkret och den slaskiga Göteborgsvintern höll mig i ett hårt grepp. Jag jobbade strödagar på olika produktioner och försökte fördriva tiden tills dess att min utbildning tog slut. Höjdpunkten var i alla fall filmfestivalen som alltid lyckas få mig på fötter även när halkan är som värst. Det absoluta nedåtköpet var veckan då jag låg däckad i någon sorts svin-, fågel- eller björninfluensa. Sängbunden var jag helt kraftlös och ägnade dagarna åt vansinniga feberdrömmar. I en dröm trodde jag att min lever var utbytt mot ett kaffefilter.

I mars tog min tid på Filmarbetarutbildningen i Trollhättan slut. Jag hade ägnat fyra terminer åt att försöka samla kunskap och kontakter för att slå mig in i filmbranschen. Givetvis var jag påtagligt nervös när februari månad började närma sig sitt slut: I mina svaga stunder såg jag ett scenario av arbetslöshet och misär framför mig. Mina drömmar om att få jobba som statistansvarig kändes otroliga. På något sätt, jag är för blygsam för att säga att det inte till stor del handlat om tur, blev det inte så.

Från det att utbildningen tog slut så fick jag ett halvår då det, åtminstone karriärmässigt, bara löste sig. Varje gång ett projekt närmade sig sitt slut ringde telefonen och jag hoppade direkt på nästa. Bortsett från en vecka i maj så jobbade jag nonstop fram till början av november. Mitt första projekt var som Runner på Jan Troells ”Dom över död man”. Under min tonår hade jag sett ”Utvandrarna” och golvats. Det var en stor ära, och ett fantastiskt roligt projekt. Under sommaren jobbade i olika assistentfunktioner under ett gäng produktioner. Det var lärorikt, spännande och intensivt. När september blev verklighet fick jag plötsligt chansen att göra det jag drömt om. På ”Snabba Cash II” fick jag arbeta som statistansvarig. Det var den stora finalen på ett halvår som inneburit starten på min karriär.

Våren och sommaren 2011 blev, även på det privatmässiga planet, väldigt lyckade. Den lilla tid jag hade över efter jobb var intensiv. Jag kan minnas otaliga turer ut till havet för hastiga kvällsdopp. Jag minns en fest i Stockholm som avslutades i gryningen på ett tak i Gamla stan. Jag minns även det ofattbara jag läste på aftonbladet när jag återvände till den lånade lägenheten på morgonkvisten: 80 döda på Utöya.

Jag minns konserter i allmänhet, och Way out west i synnerhet. Jag minns en intensiv helg i Köpenhamn. Jag minns krogkvällar, om än inte i detalj. Jag minns dagar då jag satt ute på en filt, tillsammans med vänner och en sprakande grill. Och vilken sommar vore värd sitt namn utan de där söta flickorna som ramlat förbi. Men de minnena, mina vänner, behåller jag för mig själv...



I november blev jag, som sagt, ledig. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag drog en sväng till Stockholm. Såg Dylan, mötte vänner och försökte klura ut vad jag skulle göra av mitt liv nu när jag hade en ledig period framför mig. Jag kom inte fram till något vidare bra svar, så när jag kom hem fortsatte jag fundera. För några månader sedan hade jag drabbats av en klåda. En mental sådan. Det var nånting som kliade i skallen på mig som jag inte kunde placera. När tiden gick så började jag allt efter kunna formulera klådan i tankar. Det var som jag längtade efter ett sammanhang. En plan.

För att parafrasera John Lennon så var det livet som skedde medan jag försökte klura ut vad min plan skulle innebära. Till slut blev det en vecka i Barcelona. En bra sätt att hålla stenen rullande, och ett fint sätt att symboliskt avsluta året. Tillsammans med ”way out west”-helgen så var Barcelonatrippen ett av årets höjdpunkter. När jag kom hem upptäckte jag att klådan försvunnit. Jag hade någonstans i alla äventyr varit för upptagen med att leva för att oroa mig över hur jag skulle leva. Det kändes ljuvt. Några av de frågetecken jag rätade ut till utropstecken i mitt huvud hade jag en poetisk portugisiska att tacka för. Men den historien sparar jag till en annan gång.

Jag hade i alla fall insett att jag hade många drömmar kvar att uppfylla. Klådan hade till stor del berott på en inre besvikelse på allt jag kan göra, men inte gör. Jag insåg att jag var trött på min egen lathet. Alla dagar och nätter jag slösat bort som jag kunde ha ägnat till att upprätthålla min kreativitet, min upptäckarglädje eller min fysik. Inför 2012 hade jag mycket att ta igen. Tjugofem är ingen ålder man slarvar bort. Det hade jag insett.

När jag sedan kom hem till Göteborg sov jag en vecka, innan jag begav mig upp till Kalix. Till familjen. På flyget upp var det svårt att tro att det gått ett knappt år sedan sist. Det är som om jordklotet gradvis ökat sin hastighet för varje år som gått.

Jag kliver ur duschen och in i bastun. En av de få saker jag saknar från Kalix är just tillgången till bastu. Värmen omsluter min kropp som en filt. Ur stereon spelar Eldkvarn. Jag slänger på mer vatten på stenarna. Jag känner hur svettdropparna rinner ner för min panna. Det är som om jag svettas ur de månader jag tillrättalagt sedan jag senast satt i den här bastun. Jag blir översköljd av en känsla av ro. Stillhet. Tankarna kommer krypandes. Att sammanfatta ett år på det här sättet blir lätt torftigt. Att försöka hitta en röd tråd i de gångna tolv månaderna är kanske både meningslöst och omöjligt. Men en sak är jag säker på.

Jag vill uppleva ett till sånt här år Men bättre. Jag vill fortsätta klättra för karriärsstegen, sakta men säkert, och jag vill fylla de där dagarna med mening. Kanske är det inte så omöjligt. Tiden sedan jag flyttade hemifrån har varit den bästa i mitt liv. Men det har varit ett rotlöst liv. Nu känner jag att jag har landat. På samma sätt som jag suttit mig i den här bastun och andats ut, så känner jag att jag har landat i Göteborg. I en stad jag känner att jag har möjligheter. I en galen bransch, med en outsinnlig glöd. Med vänner jag känner att jag kan lita på. Nybörjarkurserna har tagit slut, det är dags för fördjupning.

Jag slänger mer vatten på stenarna. Svettas. Tar en klunk kall öl. Känner mig redo för ett nytt underbart, långt, hårt år.

God Jul!

Här kommer en spotify-playlist för att gaska upp er julafton:
En uthärdlig jul!

Jag kan utlova blues, soul, glömda guldkorn, snusk, alternativa tolkningar och gangstarap.

I förbifarten: November 2011

Jag växte upp i en liten by alldeles utanför Kalix. Det fanns inte så mycket att göra där om man inte var intresserad av bandy eller andra bollsporter, så jag var ofta uttråkad. Ibland gick det till en sån grad att jag gick till byns kiosk och köpte en liter mjölk bara för att få något att göra. Den känslan har jag inte upplevt på kanske sex-sju år, alldeles innan jag flyttade därifrån. Ikväll så skedde det igen. Allvarligt talat. Jag måste skaffa en tjej, en jobb eller nåt annat som håller i två månader.

Jag är ledig nu. Det vill säga, jag är arbetslös tills vidare. Det borde ge mig oanade möjligheter. Jag skulle kunna skaffa en hobby. Börja plugga finska. Lära mig spela gitarr. Jag skulle kunna skriva den där Stora Novellen jag fantiserat om så länge. Men varje gång jag börjar, exempelvis, skriva på den där uppväxthistorien så slutar det med att jag kollar musikvideor på YouTube eller kommenterar statusuppdateringar på facebook. Nu när jag dessutom köpt den där boxen med samtliga säsonger av Sopranos krävs det ju en femårings slutledningsförmåga för att förstå hur jag spenderar min tid.

Nåja. Det ska nog bli ordning på det här. Nästa vecka tar jag en välförtjänt resa till Barcelona med en vän. Kort efter hemkomsten åker jag hem till Norrbotten och firar jul. Och Göteborg är ändå en stad spännande nog för att locka med äventyr. Det här ska nog ge sig. Nu får ni ursäkta, dags att skriva på novellen igen.

Berättelse om en gitarr

Som många av er kanske har förstått så är jag sucker för bra historier. Huruvida de är sanna eller falska intresserar mig föga. Det viktigaste är berättelserna berör, underhåller eller lär mig nåt. Mitt stora intresse för film och musik bygger mycket på detta. I alla fall.

Guy Clark är en gammal man som jag fått upp ett öra för på sistone. En lysande historieberättare. Han kunde säkert blivit en stor författare. Nu har han istället blivit countrymusiker. Hans försiktiga knäppande på gitarren i kombination med hans skrovliga stämma räcker långt, men i första hand är det hans historier som fångat mitt intresse. Jag kan rekommendera de som har samma sjukdom som mig att lyssna på hans liveskiva "Songs and storys".

Här är i alla fall en sång/historia jag fastnar för denna fredagskväll:

Well, I was passing by a pawn shop
In an older part of town
Something caught my eye
And I stopped and turned around

I stepped inside and there I spied
In the middle of it all
Was a beat up old guitar
Hanging on the wall.

What do you want for that piece of junk
I asked the old man
He just smiled and took it down
and he put it in my hand

He said you tell me what it's worth
You're the one who wants it
Turn it up, play a song
And let's just see what haunts it

So I hit a couple of cords
In my old country way of strumming
And then my fingers turned to lightning
Man.. I never heard it coming

It was like I always knew it
I just don't know where I learned it
It wasn't nothin' but the truth
So I just reared back and burned it

Well I lost all track of time
There was nothing I couldn't pick
Up and down the neck
I never missed a lick

The guitar almost played itself
There was nothing I could do
It was getting hard to tell
Just who was playing who

When I finally put it down
I couldn't catch my breath
My hands were shaking
And I was scared to death

The old man finally got up
Said where in the Hell you been
I've been waiting all these years
For you to stumble in

Then he took down an old dusty case
Said go on and pack it up
You don't owe me nothing
And then he said good luck

There was something spooky in his voice
And something strange on his face
When he shut the lid
I saw my name was on the case

#5: Erik & Jörgen

”Varför ser alla som kliver på i Hallsberg ut som de rymt från en Stefan & Krister-sketch?”, skriver jag i mitt block.

Jag har stigit av den där spårvagnen jag färdats på i de tidigare delarna av den pentalogin om resande. Nu sitter jag med smärre sömnbrist, mild huvudvärk och en ömmande näve på ett tåg på väg till Stockholm och antecknar saker som jag ser utanför mitt fönster. Min sömnbrist beror på att jag kvällen innan suttit på ett hak och druckit öl med en kvinnlig bekant, förmodligen är det även en anledning till huvudvärken. Ölet alltså, inte tjejen. Min ömmande hand beror på att jag timmen innan spillt kokhett tevatten på den. Jag har varit i bättre skick.

Tågvagnen är nästan helt fullbelamrad. En tjej med truckerkeps sitter och läser på en iPad, världens mest onödigaste uppfinning. En medelåldersman med skinnväst slår sig ner på ett säte och börjar prata högljutt i mobiltelefon, hans dialekt förstärker buskisvibbarna. Några tanter sitter och skvallrar om Maria Monte-vadhonnuheter. Utanför fönstret lämnar vi Hallsberg. Jag ser en skata med huvudet nedstucken i en sibyllapåse, det ser komiskt ut. Området kring centralen är lika gråmulet som vädret. Den här staden är en sån där industrihåla dit grävmaskiner och revisorer åker till för att dö. Ni hör på mina tankegångar att min sinnesstämning den här förmiddagen är inte den rockigaste.

Något senare gör vi ett tillfälligt stopp. Nya passagerare kliver på. Det sätter sig en kille bredvid mig, en rakad snubbe i 35-års åldern. Han har tatueringar med runskrift på armarna, en urtvättad svart t-shirt med nåt obskyrt hårdrocksband och stentvättade jeans. Min första fördomsfulla tanke är: den här killen är gammal nynazist så det skriker om det. Det slår sig ner en annan kille på andra sidan gången. De är i samma ålder, men han är killens raka motsats. Denna är istället välfriserad, har grå kostym med en lila skjorta. När den ena är vältränad men har säckig kroppshållning så har den andra skrivbordsmuskler, men en strikt hållning. Kostymkillen öppnar sin ryggsäck och halar upp två öl. Till min förvåning räcker han en av ölflaskorna till den rakade killen bredvid mig.
”Ja hörru Erik”, säger kostymkillen, ”den här konferensen kommer man sent glömma.”

Erik tar ölflaskan och öppnar den mot sätet framför sig. Han hoppar rakt in i en diskussion som tydligen påbörjats innan de klivit på tåget. Han vän i kostym heter tydligen Jörgen... Erik & Jörgen alltså. Världens mest oväntade duo.

De jobbar inte direkt med varandra, men tydligen på samma företag. De har tydligen varit på någon sorts konferens med sitt jobb. En av kvällarna har de supit till, och det är oklart vad exakt som hänt, men på nåt sätt har de ställt till det. Någon på chefsnivå är nu ute efter Eriks skalp, så nu sitter de här grabbarna och försöker formulera en strategi för att komma undan företagsledningen långa arm. Erik försöker skriva ett mail på sin iPhone till nämnda chef, och Jörgen hjälper honom med formuleringarna.

”Okej”, säger Jörgen, ”skriv nåt i den här stilen. 'Vi hade inte fått någon information om att alkoholintag inte var förenligt med de aktuella dagarnas aktiviteter. Inte heller var jag den enda i arbetsgruppen som nyttjade alkohol kvällen då incidenten inträffade...' Vad tror du om det?”
”Det är bra, det är bra”, säger Erik och de fortsätter författa mailet till dess att den byråkratiska verkshöjden nåt en sån nivå att de förklarat sig totalt oskyldiga till vad de nu är skyldiga till.
”Där fick de”, säger Erik och skickar iväg mailet. Grabbarna lutar sig tillbaka och tar varsin klunk öl. De fortsätter prata jobb. Jörgen är nån sorts ingenjör. Erik verkar mest vara en glad kille.

Tåget saktar ner i Köping och Jörgen lyser upp. Han pekar mot en grå lada som vi passerar.
”Fan, spelade vi inte där en gång? Typ...-92?”
Erik skrattar: ”Ja, vi var här på turné Ha! Var det inte här vi gick in på statoil och låtsades vara cp-störda?”
Killarna driver på varandra. De har tydligen spelat i nåt band på 90-talet och turnerat runt Sverige. Deras anekdoter börjar välla upp från en flydd ungdom.
”Hahaha, ja. Och vi var ju hur packade som helst! Det var ju här vi stod vid rödljuset och kastade bananskal på bilar. Så stannar en bil och föraren hoppar ut. Så är det han vaktmästaren, typ den enda killen vi känner i Köping!”

Jag försöker komma på vilket band de spelat i. Låter som nåt i samma landskap som De lyckliga kompisarna eller Dia Psalma. Uppenbarligen hade de haft hyfsade framgångar under 90-talet.
”Jag trodde inte vi skulle få spela där sen så sur som... Sitter du och skriver ner vad vi säger?”

Jag tittar upp från mitt block. Erik och Jörgen har tystnat och de tittar på mig.
”Öhm...Näe”, säger jag.
”Men jag ser ju att du gör det...”, säger Erik och tittar ner i mitt anteckningsblock. ”Du har ju skrivit ner exakt allt vi har sagt.”
”Va? Ehh...”, säger jag och försöker komma på en bra lögn.
”Du skriver ju fortfarande. Ge hit så får jag...Vafan, kolla här Jörgen.”
”Ja det var som- Vad ska du med det här till”, säger Jörgen och tittar på mig.
”Ingenting... Jag bara... skriver ner vad som händer ibland. För skojs skull.”, mumlar jag.

Jörgen bläddrar bland sidorna.
”Kolla Erik, vad han skrivit om Hallsberg, det var rätt roligt.”
”Byråkratiskt verkshöjd... vad menar du med det? Och den där grejen har jag inte sagt, det är påhittat.”
Det blir en stunds tystnad när de läser igenom mina rader. Jag sträcker efter anteckningsblocket.
”Kan jag få tillbaka mitt block.”, undrar jag.
Grabbarna kollar på varandra. Jörgen ger mig den lite motvilligt.
”Okej, men du lägger inte upp det här på nätet eller nåt?”, undrar Erik.
”Nej, så klart inte”, säger jag.

Det blir tyst. Jörgen öppnar en ny öl och ger den till Erik. När de tittar bort skriver jag ner dialogen som just ägt rum. Tjejen med iPaden har slutat läsa för länge sedan. Tåget gör ett stopp i Arboga. Utanför fönstret ser jag en gammal tant krama några barn adjö. Mannen med skinnväst stiger av tåget och har stora problem att få sin väska genom mittgången. Konduktören går sin runda och kollar biljetter. En hund skäller i vagnen bredvid. Jag lägger ner min penna och sätter i mina hörlurar.

Bob Dylan, live i Stockholm 4/11 2011

Dylanspelningens andra sång är den enda jag hittat på bra kvalité på tuben. Inte något av kvällens bästa nummer, men en trevlig uppläsning av klassikern "To Ramona"


Det var den fjärde november 2011. Om jag förstått rätt så var det på datumet 50 år sedan Bob Dylan framförde sitt första gig inför en betalande publik. Ja, mycket har hunnit mellan dess och det att han nu stod på Globens scen. För några månader sedan, när Bob fyllde 70, skrev jag ett lång inlägg om vad hans musik betytt för mig och det blev lite av en förklädd självbiografi om de senaste tio åren av mitt liv. Jag kände mig så uttömd efter det inlägget att jag kände att jag funderade på att sluta skriva i den här bloggen. Men jag fortsatte ett kort tag därefter, och nu är det dags att skriva om gubben igen.

Det var min tredje konsert med Bob. Senast var 2007, även då i Globen. Jag skrev fylliga inlägg om de spelningarna, ni kan läsa dem här och här. Jag är rädd för att jag kommer bli lika långrandig här.

Jag kände mig inte lika elektrisk i kroppen den här gången. Det beror kanske på att jag varit med förut, det var inte en lika stor grej att se Bob live igen. Jag skulle kunna koncentrera mig mer på musiken den här gången, var min tanke. Kanske få höra några låtar jag inte hört förut. Eller så hade jag blivit äldre. Min nästan tonåriga besatthet hade kanske gett med sig med tiden. Vad vet jag.

Från min plats på tionde raden nere på golvet såg jag scenen väldigt väl. Tidigare gånger hade jag flankerats av olika vänner, den här gången hade jag bestämt mig för att gå själv. Jag ville -pretentiöst nog- få en ren upplevelse. Det satt en snubbe till höger om mig som jag började prata med. En göteborgare i ungefär min ålder. Det var något lakoniskt över hans tonfall. Men innebörden av hans ord var tyngre än så:
”Jag tror inte det går en dag av mitt liv utan att jag lyssnar på Dylan. Jag vet inte vad det är med hans musik... Jag är ledsen att säga det, men jag tror att det är nåt ångestdämpande över det. Nån sorts mental snuttefilt.”

Upplägget på konserten var att den delades med Mark Knofler. Så nästan på klockslaget halv åtta gick den gamla Dire Straits-frontmannen upp på scenen med sitt band... och ordet var ”gubbkoma”. Mark lät precis på scen som på skiva, bortsett att han mumlade mer än han sjöng. Musikaliskt var det polerat, perfekt, en enda uppvisning i skickliga musiker. Men det fanns inga risker. Inga utsvävningar, inget offrande eller någon hunger. Jag insåg plötsligt vad folk menade som föraktfullt pratar om gubbrock; det är det här som det hör framför sig. När Knofler spelade "Brothers in arms" sken jag upp. En låt jag verkligen älskar... En klassiker från Dire Straits-tiden, en mäktig berättelse som en tropisk kväll. Gitarren målar upp tavlor för mig om kvav luft och dimbeslöjade berg. Det var fint till en början, men sen kom gäspningarna över mig igen. Mark klev av scenen. Det var tyst på scenen en kvart.

Jag drack upp det sista av min öl när scenen släcktes. Figurer rörde sig upp på scenen och introduktionsrösten fyllde lokalen:

Ladies and gentlemen....

Den där elektriciteten jag nämnde... plötsligt var den där. Som när man vrider om tändningen i bilen. Scenljuset tändes och Dylan dundrade igång i ”Leopard Skin Phil-Box Hat”. Det var nåt med rösten, tänkte jag direkt. Visst, den blir grovkornigare för varje år som går. Men det var nåt annat. En glöd, en ilska, kanske just den där elektriciteten jag pratade om. Det var kanske där ifrån den kom. Dylan sjöng på ett sätt jag inte hört honom göra tidigare, han försökte hålla ut varje ton till bristningsgränsen.

Under de första fem låtarna höll han Mark Knofler som kompgitarrist, vilket i sig är lite av ett hån mot en artist så välkänd som Knofler. (Orsaken till att han bara var med de första låtarna, läste jag senare, var för att Mark var tvungen att jogga av scenen för att hinna med planet till nästa hotell och spelning!). Det var just i början som kontrasten mellan detta set och det vi sett bara en kvart tidigare slog mig.

Den sångare och frontman jag fick se på scenen var en man som trots sina sjuttio år fortsätter utforska sina låtar. Sedan jag sist såg Dylan har jag lyssnat mycket på jazzlegenden Miles Davis och det var tydligt för mig hur lika de var i sitt uttryck. Dylan bänder sina ord och sina strofer som om det varit trumpetsolon. Han letade efter melodier i melodierna, gick in i fraserna och sträckte ut dem.

Bob Dylan formar om sina låtar till den grad att det är svårt att känna igen dem från albumversionerna. Det är något han gjort ända sedan mitten av 60-talet. Ändå finns det en stor publik som fortfarande använder detta som ett glåpord: ”Man hör inte vilka låtar det är.” I mitt tycke är det en av anledningarna till att denna artist under så många år fortsatt vara så intressant. Han tar risker, och han är inte rädd för att misslyckas.

Han kunde tryggt och säkert tagit sig igenom låtarna som om de låtit decennium innan. Men då hade han inte varit en artist, då hade han varit ett museiföremål. En blek kopia av sig själv. Men en av orsakerna till att Bob Dylan har såpass många hängivna fans är för att de vet att han aldrig står still.

Bob verkade vara på gott humör. De gånger han stod ensam framme vid micken, utan gitarr, var de bästa. Då blev rörelseschemat större, rösten friare och gesterna generösare. Den tredje sången var den första höjdpunkten: ”Things have changed”. Nästan lika cool som originalet, en svävande historia om en man som fortfarande inte har nåt att förlora och som låtsas som om han inte bryr sig längre om det. Det låter som han befinner sig i en nedcabbad bil, med en hastighetsmätare som klättrar uppåt, på väg från stan. Midnattsrock.

Min enda stora besvikelse var av personlig art, att han spelade många låtar jag hört innan. ”Desalation row” och ”Summer Days” var kompetent framförda, men så mycket bättre 2005. ”Highway 61 Revisited” och ”Thunder on the mountain” står som stenstoder i hans setlist, men särskilt spännande är de inte. Repriserna ”Tangled up in blue” och ”Make you feel my love” var dock välkomna, de var framförda med rätt glöd. Den sistnämnda har ju sedan sist blivit en världshit med Adele, och det går inte att undkomma vilken vackert skriven sång det är.

Men det var mot slutet som konsertens stora höjdpunkter kom. Den första av dem två: ”Forgetful heart”.

Jag har skrivit hela den här texten bara på grund av den sången och framförandet. Om resten av spelningen pendlade mellan bra och väldigt bra så var det här så mycket mer. ”Forgetful heart” låg på senaste skivan ”Togheter trough life” och var en låt som växte sig allt starkare med tiden. Nu var den avklädd, ackompanjerad av stråkar och en ensam akustisk gitarr. Globens hockeyhallskänsla försvann slutligen. Vi var i en annan tid, i ett universum som befolkades av döda irländska poeter. Bob ställde sig vid mikrofonen och höll tillbaka varje onödigt frustande. Sången framfördes rakt och naket.

”Forgetful heart” känns som ett spöke. Den bittra känslan av förlorad kärlek. Det är en man som sjunger i vargtimmen. Han försöker trycka ner åratal av ångest tillbaka i det hål det hör hemma. Men i natt går det inte, han sänker garden och accepterar sitt öde. I natt ser han monstret i vitögat. På albumversionen har jag alltid fått känslan av att han sjöng till sitt hjärta och förbannade det för att det återigen förälskat sig i en specifik kvinna. På scenen, denna kväll, kändes det som han försonades med faktumet att varje slag det någonsin slagit varit i onödan. I sångens fruktansvärda final sjunger han:

The door has closed forevermore
If indeed there ever was a door

Applåderna efter sången är åtminstone dubbelt så långa som för sångerna innan. Jag är omöjligt den enda som blivit berörd. Jag återvänder till verkligheten för några sången innan den andra höjdpunkten: ”Ballad of a thin man”.

Det har alltid varit en favorit bland Dylans sånger, en låt där hans teatraliska sida får fritt spelrum. Av alla de låtar han framförde ikväll kändes det som att det här var den där han behärskade scenutrymmet bäst. Återigen med händerna fria framför mikrofonen gör han ett framträdande i samma gränsland som Tom Waits eller Screamin' Jay Hawkins. Eller för den delen Vincent Price. Det var en sång som låg ovanligt nära originalversionen, med sina klånkande ackord. Det var tydligt att Bob trivdes med sina poser. Reverben var uppskruvad på max och han lekte med orden i vissa verser så att det nästan låt som om han sjung duett med sig själv. Jag har alltid älskat den mäktiga bryggan halvvägs in i sången, det var fint att få höra det med egna öron för en gångs skull.

Konserten avslutades -som alltid- med ”All along the watchtower” och ”Like a rolling stone”. Även om sistnämnda är världens bästa låt så kändes det något bortslarvad. Väldigt nära sitt original i alla fall. I vanliga fall brukar konserterna i Bobs värld vara slut där om han inte tycker att publiken förtjänat nåt extra, och tydligen hade vi det. Han sprang snabbt fram till basisten och bandledaren Tony Garnier och sa något, innan bandet slog i ”Blowin' in the wind”. Roligt nog var den totalt omformulerad till en vals, men fiol och en allsångsvänlig ”refräng”. Jag log mig igenom de minuter den pågick. På nåt sätt var det en av de största behållningarna konserten igenom.

Och vips, steg han av scenen. Ljusen i lokalen tändes. Jag vände mig om till den lakoniska göteborgaren till höger om mig, för att fråga honom hur det stod till med ångesten. Men även han hade försvunnit i tomma luften. Jag rätade på mig och gick ut ur lokalen. Jag insåg att jag för förmodligen sista gången sett Bob Dylan i livslevande form framför mig. Utanför arenan var luften klar och lätt, som efter en storm.

#4: Undertecknad går med trasiga skor

Hann med spårvagnen i sista sekunden. Dörrarna stängs bakom mig. Dimper ner i sätet, pustar ut. Vagnen är halvtom, klockan är strax efter sju en lördagkväll. Jag är på väg till slutfesten för långfilmen jag arbetat på de två senaste månaderna.

När jag sätter mig ner inser jag mitt misstag. De två skorna som jag tog på mig i all hast, ett par slitna conversekopior, har ju var sitt hål under hälen. Om det börjar regna ikväll kommer mina fötter bli våtare än Venedig. Inser att jag måste göra en tillfällig lagning och ser mig runt efter material att täta hålen med. Upptäcker det lilla häftet med tidtabellen som hänger precis framför mig.
”Perfekt”, tänker jag och river den i två. Tar var sin halva och placerar dem omsorgsfullt i sulan. Den här lagningen kommer hålla lagom för kvällen, sen kan jag slänga skorna när jag kommer hem. Jag snör på mig dojjorna igen och tittar upp. Då ser jag att killen på sätet bakom mig stirrar på mig med intensiv blick. Han ser ut att vara övertygad om att liraren framför honom är en uteliggare. Jag nickar en hälsning till honom. Han vänder bort blicken.

Där har ni en perfekt metafor för hur jag levt mitt liv de senaste månaderna. Tillfälliga lösningar som skjuter upp problemen till morgondagen. Jag har skyllt det mesta på jobbet, sagt att jag kommer fixa allting snart, ska bara bli färdig med det här projektet först. Sen när väl en produktion närmat sig sitt slut så har telefonen ringt och jag har hoppat på nästa. ”Jag ska vila ut.... jag ska städa ordentligt...jag ska fixa med de där papprena...jag ska sätta igång med träningen...jag ska bara göra färdigt det här jobbet först.”. Istället har jag gjort någon tillfälligt lösning på problemet, men de tillfälligheterna har till slut visat sig vara varaktigheter.

Men nu sitter jag här på vagnen. Med skor lappade med 6ans tidtabell. På väg till en slutfest för det troligen sista projektet det här året. Efter det här väntar en semester, mer eller mindre frivillig. Det är nu jag ska slänga de här gamla pjuxen och skaffa ett par nya, hela. Det kommer jag också att göra...

Imorgon.

Gubben Kaauris Trädgård

Jag hittade på min hårddisk en novell jag skrev under en skrivkurs 2008. Nu använder jag ordet novell lite svepande, som för att påstå att den här texten vore fiktion. Det är den inte. Visst, jag har skarvat lite i kanterna och lagt till. Men på sätt och vis är varje ord sant. Det här är ännu en historia från en uppväxt där gränsen mellan skröna och verklighet suddats ut.

I alla fall. Istället för att låta den ligga och samla damm på min hårddisk tyckte jag att det var bättre om den fick se något sort digitalt ljus på den här väl undangömda bloggen. Om det är av intresse för någon, vill säga.

P.S: Jag vill varna er som tycker att twitter använder en lagom mängd text. Den här är fyra sidor lång...

Ni kan läsa den här: http://kamratsavela.bravehost.com/Gubben%20Kaauris%20tr%C3%A4dg%C3%A5rd.pdf

Texten börjar:
"Det finns ingenting som kan få en elvaårig pojke att ta första steget ut ur barndomen som åsynen av död kropp. Trots att det gått över tio år sedan jag för första gången stirrade in i ett par kalla och livlösa ögon, så är det som att jag kan återkalla varje sekund av den där septembernatten i mitt huvud. "

#3: Den sista av de soliga dagarna.

Det var några dagar in i september, hösten hade börjat komma krypande. Jag satt på spårvagnen och pratade med B- och D-, två fina vänner. Precis innan de hoppade av berättade jag om en film jag sett kvällen och nämnde en illa utförd produktplacering för Dunkin' Donuts. När de klivit av vände sig mannen i sätet framför mig mot mig.
"I heard you say something about dunkin' donuts."

Mannen talade med en bred amerikansk brytning. Han var rundlagd, kanske drag av latino och höll i ett fiskespö. Jag svarade honom att jag aldrig varit där.
"Oh, that's a shame dude. They are really something".
Han fortsatte berätta om hur han saknat donutkulturen i Sverige. Hur de saker som vi kallade munkar inte alls nådde upp till de nivåer som han eftersträvade. Han hade letat efter ett dunkin' donuts men fått reda på att det närmaste låg på en flygplats i Finland. Sverige saknade överhuvudtaget många av de snabbmatskedjor som gjorde livet till en ynnest att leva, enligt honom. KFC, Starbucks, Taco Bell. Det verkade inte finnas i hans värld att detta kunde vara en bra sak, att vår hälsa kanske mådde bra av att slippa fler stora amerikanska kedjor.

Jag slogs ganska fort av hans öppenhet. Att inleda diskussioner med vem som helst på vagnen är sådär självklart amerikanskt. Han hade självförtroende och värme på ett sätt som kanske inte var helt och hållet genuint, men absolut godhjärtat.
"So where are you from in the states?" frågade jag honom.
"Chicago. Ever been there?"
"No... I never been to USA at all. I'd like to."
"You should, bro."
Han berättade om hur mycket han älskade sitt hemland. Det var stort, det var fritt, det var galet. Du kunde åka till de norra staterna och uppleva en fantastisk vinter, berättade han, och en flygresa senare vara nere på en tropisk sandstrand. Han gillade Europa, och Sverige i synnerhet. Han hade bott här i fem år. Ingenting gick dock upp emot hans Amerika. Hur kom det sig att han bodde i Sverige, undrade jag.

"My wife!"
Såklart, svarade jag. Kärleken var det enda som kunde motivera en människa att välja bort något annat som betydde så mycket. Varje gång jag träffade någon som tycktes befinna sig på ett ställe där de inte hörde hemma, människor som stack ut från tapeten för att deras mönster var lodrätt när väggens ränder helt klar var vågrätta, så hade det att göra med en tjej eller en kille. Han hade träffat henne här i Sverige och blivit kvar. Det hade bara varit tänkt att han skulle bli här ett par månader, men plötsligt hade månaderna blivit år. Den cyniske skulle lätt kunna skratta åt denna välgödde amerikans förkärlek till snabbmat. Den hjärtlöse kunde fördöma hans hemland bara genom att rabbla statistik om landets ekonomi. Men man måste ha varit blind för att inse att han offrat det liv han älskat och växt upp i, för någonting mycket större.
"My wife. She's worth it."

Amerikanen lyfte sitt fiskespö. Han berättade att han var på väg till en plats under Göta älvbron där han brukade stå och dra upp fisk. Han var inte orolig för att den skulle vara förgiftad, han brukade kunna dra upp en hel del under en bra dag.
"I catch a lot... Sometimes too many"
Vi närmade stoppet där han skulle av och där jag skulle vidare. Han tittade ut genom fönstret och såg solen stå högt på himmelen.
"Autumn is coming", sa jag.
"Yeah. This is the last one of the sunny days", sa han. De orden hängde kvar i mitt huvud i flera timmar efteråt.
Innan han klev av sträckte han fram en kraftig näve:
"I'm Jeff."

#2: Skjortan.

När jag öppnar min garderob kastar jag in en smutsig skjorta i tvätthögen och drar snabbt ut en ren från en galge, och smäller snabbt igen dörren innan allting rasar ut på golvet. Jag har på rent måfå dragit ut den nyköpta H&M-skjortan. Det är en rutig historia i röda, svarta och vita ränder. Av någon anledning kändes den bekant när jag köpte den, och det är inte förrän nu när jag står här på mitt rum som jag känner igen den. Jag hade en mycket liknande skjorta när jag var ett barn.

***

Det är mitten av 90-talet, jag stod utanför portarna till min mellanstadieskola. Det regnade i den norrbottniska byn, och majoriteten av alla byns ungar var ute på skolgården och stojade. När jag var i den åldern var jag, inte helt oväntat, en underlig unge. Jag hade en sjukt livlig fantasi, och minns att jag ibland hade svårt att skilja på verklighet och fiktion. Så just nu minns jag att jag stod och följde mönstret i en vattenpöl med blicken. Det såg ut som ett stormande hav. När jag tittade upp märkte jag att en flicka från klassen stod och tittade på mig.
"Om du hade modernare kläder så hade du kanske haft fler vänner.", sa hon tillslut.
"Va?"
"Om du hade haft modernare kläder. Så kanske du hade haft fler vänner."
"Jag har vänner!"
"Ja, men inte så många."
"Jo, det är sant, sa jag. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra en comeback efter en sådan dräpare. Så jag började ifrågasätta själva påståendet.

"Vadå omodernt", sa jag med min släpande tioåriga Kalixdialekt, "det här är en skjorta! Alla har skjortor. På tv. ".
Hon sa inget. Hade jag varit sådär tio år äldre hade jag kunnat upplysa henne om att den hyfsat nyligen avlidne Kurt Cobain varit med och gjort flanellskjortan hypermodern. Det är var trots allt 90-talet. Men det hade nog inte bitit på henne ändå.
"Jag ville bara hjälpa dig", sa hon tillslut och gick.

Jag stod kvar i regnet och förde fingrarna över skjortbiten som stack ut under min jacka. Skjortan var rutig: Svart, vit och röd. Vad var det för fel på skjortan? Den var skön och snygg, det var jag helt övertygad om. Den tioåriga Toni slog tankarna ur huvudet och fortsatte följa mönstret i vattenpölen.

***

Jag springer mot spårvagnen i regnet, på väg mot en fest. Det är lördag, och vinflaskan slår mot högerbenet där den dinglar i den mörkt lila påsen. I sista sekund slinker jag in i vagnen och sätter mig på en plats längst fram. Jag tittar ner och ser min skjorta sticka ut från jackans nederkant. Följer mönstret på skjortan med blicken.

JLTTB #1: Kaninen.

Det blev en omtumlande sommar, insåg jag i efterhand. Jag har börjat skriva ner små minnesbilder från den. Vissa av dem kommer jag publicera här. Jag är alltså tillbaka i bloggandet, tror jag, men det kommer nog se lite annorlunda ut.

Det är som någon tagit en tygkanin i öronen -jag tänker mig ett gosedjur nedärvt från 70-talet, i gul plysch- och slängt det rakt upp i luften. Med kraft flyger den upp i luften för att sedan segla ned och landa med en duns. Där ligger den sedan på marken, på nacken, med benen i luften. Kaninen flög upp i luften för att någon kastade den, och den landade på grund av naturlagarna. Men kaninjäveln landar som den landar (på nacken, med benen i luften) genom en ren slump. Den kunde lika gärna ha landat på magen, på ryggen eller på benen. Kanske skulle den lika gärna då ha rest sig upp och gått.

Det är så jag tänker mig den enorma kaninen av trä som står på stortorget i Örebro. Det är en konstnär som placerat den där genom ett konstprojekt som heter Open art. Tanken är alltså att den ska få människor att tänka på perspektiven i tillvaron: Att inse att det är betraktaren som avgör vad som är stort eller litet. Jag släpper tanken på att någon kastat en enorm kanin (av trä, märk väl, inte av plysch) och att den landat på nacken. Istället vänder jag mig till min vän S- och säger:
”Det är fan det coolaste konstverk jag nånsin sett! Här, ta ett foto på mig när jag gör såhär”

Jag springer fram några meter och försöker ställa mig på nacken, med benen i luften. Jag imiterar posén så bra jag kan, men det svårt att hålla balansen. För ett ögonblick är jag -i förgrunden- och kaninen -i bakgrunden- likadana. Som om någon tagit mig i öronen -ni kan tänka er en ansträng lirare nedstigen från 80-talet, helt klädd i svart- och släng mig rakt upp i luften. Jag landade därefter som jag landade. Jag är tjugofyra år gammal, och jag står och balanserar på nacken på ett torg i Örebro. Vi befinner halvvägs in i sommaren tjugohundraelva, och jag har landat lika mycket beroende av slumpen som av naturlagarna. Jag borde verkligen resa på mig och gå.

Iphonen säger ”klick” och fotot är taget. Jag reser på mig och springer tillbaka mot S-, och vi rör oss tillbaka mot bilen. Det är några timmar kvar bilresan hem till Göteborg. Jag har varit borta ett tag, men nu är det dags att komma tillbaka.

Full älg.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.716780-alg-raddad-ur-tradklyka

Älg äter jästa äpplen. Blir berusad och fastnar i ett träd. Brandkåren rycker in och hjälper den ner. Älgen vaknar upp dagen efteråt och är bakfull. Det är någonting med berusade djur som är väldigt roligt.

Jag var med om en liknande grej en gång. Det var väldigt svårt att ta sig ner från trädet, speciellt med tanke på hur full jag var, men en familj med älgar hjälpte mig. Efter det bodde jag med dem i två år.

Ett enda stort: Kanske.

Det var några månader sedan jag överhuvudtaget skrev något på den här bloggen. Ett så långt uppehåll har jag nog aldrig haft sen jag började för snart sex år sedan. Men ärligt talat kändes inlägget innan detta, den navelskådande texten om de gånger mitt dylannörderi och liv korsat vägar, som ett sorts avsked till den här sortens skrivande. Om det är fallet vet jag inte. Inte särskilt många läser här längre -och min skrivlust har avtagit avsevärt.

Jag får helt enkelt fundera på om det finns någon mening med att hålla det här lilla tillhållet vid liv. Att blogga har jag alltid ansett lite töntigt, så kanske har jag blivit vuxen nog att sätta stopp för det här.

Det händer fortfarande att jag i det vardagliga livet upptäcker små scener och sammanhang som skulle kunna bli hyfsat underhållande eller intressanta små historier. Händelser då mina neuroser får frispel och driver mig att fatta underliga beslut. Små flyktiga historier med kvinnor som är lika delar av romantiserat dravel som av snubbelhumor. Karriärmässiga framgångar och bakslag. Eller varför inte ogenerat skryt i kvadrat?

Problemet är detta: Jag har passerat den där tonåren då jag kunde skriva vad som helst och komma undan med det. Ovanstående exempel är väl vad en normal människa borde hålla för sig själv. Skriva om sitt privatliv och människorna som ingår i det är som att jonglera med dynamit. Att skriva om jobb får göras med största försiktighet, med tanke på sekretessen som ofta omgärdar en filminspelning. Så vad återstår? Dessa oändliga stycken om musik? Vem -som inte är en lillgammal gubbrockare- har nytta av det?

Många kanske funderar på det självklara svaret: Skriv dagbok istället, grabben. Ägna dig åt ett medium som ingen annan kommer läsa. Men där i ligger problemet! Att skriva för mig själv tar ur själva poängen av att skriva. Mitt ego göds av att skriva saker som andra kan läsa (även om få gör det). Orsaken till att jag skriver om saker som hänt mig är inte för någon terapeutisk anledning. Vill jag på riktigt må bättre av att lätta på hjärtat om nåt privat gör jag det för en polare, inte för internet. Det jag publicerar här på bloggen är ofta hårt censurerat och jag skarvar lika mycket med sanningen som en full mattläggare. Varför skriver jag om mig själv då? För att jag är för lat för att komma på något fiktivt...

Så jag vet inte riktigt vad den här omvända programförklaringen är för något. Kanske är det ett sätt att säga:

"Tack och bock! Här och nu slutar det. Läs det nedanstående inlägget om 'Tangled up in blue'. Allt jag har att säga har redan sagts i det. Det här projektet har nått vägs ände, och att skriva någonting mer vore att paja den dramaturgiska kurvan."

eller så är det mitt sätt att säga:

"Den här bloggen lider av samma symptom som mina förhållanden, folkölsfyllor och att färdas med Norrlandståget: Varje gång jag sagt att det varit sista gången, så har jag snart kommit tillbaka som en naiv och norrbottnisk bumerang".

Därför: På återkommande. Kanske.

Tangled up in Blue: Ett telegram på födelsedagen

Bob Dylan blir 70 år gammal idag, den tjugofjärde maj. Det är många som väljer att hylla honom just nu. Fan om jag vore sämre. Det här, inser jag efter att ha skrapat ihop några av nedan följande stycken, är den mest personliga text jag någonsin publicerat.

Min fascination för Dylan är för de flesta nyktra, vanliga människor svår att förstå sig på. Jag tror inte att Dylan egentligen påverkat mitt liv, vilket många fanatiska fans ofta påstår, inte på det stora hela. Men han har funnits där i ungefär åtta år, och därför hans ord till viss del blivit mina. Dylan har mer än någon annan varit soundtracket till mitt liv och mina tankar. Vissa scener och ögonblick tycks lysa kraftigare än andra. Andra minns jag mest på måfå, för att de ligger nära till hands eller för att jag ser någon sorts komik i dem. Är det något jag plockat upp från Bobs sätt att berätta en historia är det att ni inte kan förvänta er en kronologisk resa. Det här är min ”Brownsville Girl”, en på tok för lång story om att försöka hitta ett sammanhang i något som kanske aldrig fanns där.


***

Sättet som ”Highway 61 Revisited” luktar. Omslaget är något sorts digipack, ett försök att få cd-omslaget att likna LP-versionen. Jag sitter i baksätet i min mors bil. Vad är jag? Sexton-sjutton? Jag har hämtat en beställning från CDON, det är sommar och varmt i bilen. Jag har köpt min första studioskiva med Dylan. Vi har stannat utanför ICA Hjärtat i Kalix. När jag öppnar konvolutet slår det upp en lukt av plast. På omslaget är Bob nästan framkallad i pastell, han ser stencool ut där han sitter ner och stirrar in i kameran. Det är något med hans blick. Den säger att han vet något som jag inte har en susning om. Jag är en tonåring i min hemstad.

Efter en viss ålder gjorde jag inget annat än att längta bort från Kalix. Staden var som en tvångströja som jag en dag växt in i. Som om jag en dag upptäckte: ”Fan vad trångt det var här då”. Jag var född i Göteborg, och jag visste att jag en dag skulle flytta tillbaka dit.

För dramaturgins skull vill jag tro att det var i samma sekund jag kom hem och tryckte ”play” och började spela skivan som den där frihetslängtan började. Att det inledande pistolskottet till trumslag som sparkar igång ”Like a rolling stone” var den där omvälvande upplevelsen som fick mig att omvärdera mitt liv. Givetvis var det inte så. Men när jag 2011, i ett litet rum i Göteborg, öppnar upp omslaget till ”Highway 61 Revisisted” luktar jag noggrant för att känna den där doften. Jodå, den finns där. Det är såhär en uppväxt luktar.

***

Bob gick av scenen, efter att ha plinkat de sista ackorden till ”All along the watchtower”. Det här var andra gången jag sett honom live. Globen tömdes snabbt på folk, och jag vände mig om till en tjej för att fråga vad hon tyckt. Vi hade gjort slut för en vecka sedan, men vi hade ju biljetterna och jag trodde väl någonstans att resan hit var en chans att lappa ihop det hela. Det var det ju förstås inte. Det hade varit en bra konsert, men den förra hade varit mycket bättre. Det tog länge innan jag vågade erkänna för mig själv att det inte varit en toppenspelning, på samma sätt som det tog mig länge att inse att vårat förhållande inte heller varit perfekt. Långt senare fick jag veta att hon inte alls gillat konserten. Hade jag vetat det då när vi trängde oss ut -från första raden på parkett fram till utgångarna- så hade jag kanske kommit över vårat uppbrott bra mycket tidigare. Dessutom snodde någon min halsduk. Det var surt, för det var en bra halsduk.

***

Jag har köpt Dylans skivor en efter en. Så att jag kan lyssna igenom dem grundligt, inte missa några detaljer. De fungerar nästan som fotoalbum. Jag kan återge vilka skivor jag köpt under vilka perioder och i vilken ordning. ”Blood on the tracks” var den tredje av studioskivorna jag köpte, precis innan jag började sista året på gymnasiet. (Jag åkte moped och nynnade på ”Tangled up in blue”). Sista sommaren i Kalix satt jag uppe om nätterna -det var för ljust för att sova- och lyssnade på ”Chimes of Freedom”. Jag satt och krökade med J- i hans källare och skrev på en elektrisk skrivmaskin till ”Highway 61 Revisited”. Det finns ett fotografi från Norrköping när jag öppnar embalaget till ”Modern Times”, när den var nysläppt. Det är i svartvit och jag ser ut som ett barn när jag biter mig i läppen. I Värmland inledde jag min tid med ”Slow Train Coming” och avslutade med ”Togheter trough life”. En sommar i Ystad kunde jag inte sluta lyssna på ”Planet Waves”. I Trollhättan städade jag upp resterna från ett fylleslag till tonerna av julskivan. När jag joggar genom skogarna i Hisingen lyssnar jag på 80-tals bluesen ”Groom's still waiting at the altar”.

***

Det var på ett internatrum i Värmland, en korridorsfest där endast de fastskruvade möblerna fick behålla sin plats. Dörren till mitt rum stod alltid uppe, så att folk kunde ramla in och ut som de ville. Dessutom för att jag skulle kunna terrorisera grannarna med min musik. Det är så jag funkar. Det var en flicka där, vi hade smusslat i några veckor nu, men var väl inte helt ”offentliga”. Folkhögskoleförhållanden fungerade så: Att bli offentlig var ett stort steg, även om alla redan förstått vad som pågick. Jag tog henne i handen och drog in henne på mitt rum. Det var ingen annan i rummet utom vi, bortsett från Dylan som på högsta volym gastade ”How does it feeeeeel?” i min stereo. Vi stod och lyssnade innan vi omfamnade varandra:
”Fan, det här är livet hörrdu. En bra tjej och världens bästa låt. Vilket ögonblick!”.
Hon skrattade, hon hade säkert aldrig hört den förr.

Över ett år senare stod jag och städade ut mitt internatrum. Endast det sista var kvar av moppandet och torkandet. Det var flyttstädning. Min tid på folkhögskolan var över. Det enda som fanns kvar i mitt rum var en packad kappsäck och en bärbar cd-spelare. Hon kom in på mitt rum och jag hoppade till av förvåning, hon som jag delat det där ögonblicket med. Vi var två människor som inte längre kände varandra. Vi hade sårat varandra för mycket, för länge och för väl. Jag stod där och städade och lyssnade på vad hon hade att säga.. Vad vi sa i det rummet minns jag inte idag. Det som jag däremot minns, med all tydlighet, är att vårat samtal hann utspela sig under tiden Bob Dylan sjöng, ur min lilla cd-spelare, ”If you ever go to Houston”.


***

Första gången jag hörde ”Visions of Johanna” var det som att någon sparkat in min dörr. Den berättade något om världen, men jag visste inte vad det var. Det var den akustiska versionen från ”Live 1966”. Jag satt på golvet till mitt pojkrum men kände mig ändå yr. Jag minns att farsan ropade att maten var klar ungefär samtidigt som låten tog slut.


***

En morgon i Budapest satt jag och såg solen gå upp med en amerikansk tjej som hette Dylan. Innan dess hade vi pratat hela natten, dansat lite emellanåt, och när vi kom tillbaka till vandrarhemmet gick vi upp till mitt rum och pratade i några timmar till. Hon ville starta en sorts ekologisk lanthandel i Kalifornien och hon tyckte uppenbarligen att jag var häftig för att jag jobbat på Greenpeace, var vegetarian och från Sverige. Vi pratade om böcker som inspirerat oss, och jag nämnde Bobs kryptiska självbiografi. Helt enkelt, vi tog oss igenom allt sånt där pretentiöst skitsnack som tågluffande ungdomar gör. Filmen ”Bara en natt” är ett bra exempel på det.

Tillslut blev klockan för mycket och när det var dags att lägga sig försökte hon krypa ner bredvid. ”Tyvärr, det går inte”, var jag tvungen att säga, ”jag har flickvän”. Vi skakade av oss den obekväma stämningen och gick ut och satte oss på balkongen istället. Just där fick vi se solen gå upp ("Well, if you wanna see the sun rise/ Honey, I know where”). Det var min sista natt i Budapest, och den hade just tagit slut.

***

När A- dog blev det tyst.

Jag gick omkring som ett ljudlöst spöke i en vecka där hemma. Jag som bearbetat större delen av mitt känsloliv genom musik, texter och rörliga bilden kunde nu inte ens tänka tanken på att fly in i ett täcke av toner. Ingenting förutom tystnad kunde illustrera vad jag kände.

Efter ungefär en vecka kände jag mig symboliskt redo. Jag sökte upp två låtar ur skivsamlingen som var de enda jag kunde tänka mig just då. Samma två låtar som (tillsammans med ZZ Tops ”Rough boy” jag hoppades att någon en dag väljer att spela på min begravning). Jag slog på min stereo och tryckte varsamt fram det första spåret. Jag satt i min gula fåtölj, under plåtlampan i pojkrummet, som så många gånger förr. Men den här gången var allt annorlunda.

Den första låten var Cornelis Vreeswijks ”Fredrik Åkares Morgonpsalm”. Jag visste att A- hade älskat Cornelis på samma sätt som mig. Den här sången var en begravning i sig, en poetisk gravskift. När de sista tonerna ebbade ut bytte jag skiva. Jag slog igång Bob Dylans ”Every grain of sand”. Det finns en textrad i den låten som ända sedan dess, trots hundratals lyssningar, aldrig misslyckats med att sända en ilning längst min ryggrad. Varje gång har jag tänkt på A-:

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there’s someone there, other times it’s only me


***

I mina reflektioner över Bobs texter och musik har jag ofta tyckt synd om de kvinnor han porträtterat. De utelämnade texterna och beskrivningarna som kom långt före bloggåldern där han för evigt gjort sin fru Sara till allmängods genom ”Sad eyed lady of the lowlands”eller just ”Sara”. Jag har undrat hur det känns att vara den besjugna parten i skilsmässoalbum som ”Blood on the tracks” eller ”Time out of mind”. Däremot vill jag påstå att Dylans kvinnoporträtt -till skillnad från hundratals andra musiker/författare/skribenter/mig- är mångfacetterade. Kvinnor är varken horor eller madonnor i hans texter. Sångaren själv är ofta mer svekfull än han anklagar någon annan för att vara. Dylan kan se det vackra i det hemska, och det hemska i det vackra. Jag önskar själv att jag hade den förmågan.

***

”Vad gör jag här?” tänkte jag.

Jag satt nedhasad i soffa i ett fashionablare kvarter av Göteborg. Det var efterfest i ordets slöaste benämning. Klockan närmade sig fem på morgonen. Bredvid mig låg en flicka och halvsov. Några enstaka pratade i köket. I högtalarna pulserade ”Blonde on blonde”, ett av de stora mästerverken.

”Typiskt mig... Jag skulle ju åkt hem, jag hade ju festat klart. Jag hade sagt godnatt till grabbarna på krogen och satt och käkade en fallafel på gatuköket. Så fick jag det där sms:et av henne om att det var efterfest. Jag kollade inte ens upp hur jag skulle ta mig hem, nu får jag ju vänta in första spårvagnen vid sex. Varför gör jag alltid såhär? Jagar ögonblick som aldrig kommer. En vettig människa hade gett upp, men jag är den värsta sortens optimist. Den som kraschar rakt in i en bergvägg i tron om att en tunnel ska uppenbara sig i sista sekund.”

I samma sekund började ”Visions of Johanna”, den vackraste av alla sånger. Tjejen bredvid mig började sjunga med i en viskande ton. Det visade det sig att hon kunde varje ord av varje spår på ”Blonde on Blonde”.


***

Det är svårt att minnas scener från min tid i Trollhättan där Bobs musik spelade någon större sorts roll. Det var mest jazz, Springsteen och Drive-by Truckers där. Jag minns hur J- bodde på åttonde våningen i mitt studenthus och lyssnade på ”Born in Time” när jag besökte honom. Han satt med en elgitarr och jammade med i sången. Jag minns en efterfest med några filmarbetare då vi lyssnade på ”Lay, Lady, Lay”. En gång utanför Backstage minns jag att jag stötte på en snubbe som helt ur tomma luften påpekade att han var ”en Dylankille”, varefter vi reciterade sista versen från ”Mr. Tambourine Man”. Trollhättan var på sätt och vis som att hamna i Kalix igen, småstadsångesten var som en tryckande filt där. Man kan säga att året i den staden var som mitt personliga 1972, det tysta året i Dylans karriär. Mellan ”New Morning” och ”Planet Waves”.

***

Motorvägen ledde mig ut ur Skåne. Solen höll på att sjunka längst det platta landskapet. Jag befann mig på andra sidan landet från staden jag växt upp i. Jag hade lånat en väns bil och var på väg hem. De två senaste månaderna hade jag jobbat på en långfilm utanför Ystad, det var den tredje sommaren i rad jag uppehållit mig i den här delen av landet. Imorgon skulle jag börja arbetet med en kortfilm, några veckor efter det skulle jag flytta från Trollhättan till Göteborg. Det skulle bli en hektisk höst. Jag vred upp volymen på bilstereon, givetvis var Bob med mig idag också. Symboliskt nog sjöng han:

I’ve just reached a place
Where the willow don’t bend
There’s not much more to be said
It’s the top of the end
I’m going
I’m going
I’m gone

Jag var på väg att uppfylla två drömmar jag närt sedan tidiga tonåren. Jag var på god väg att få ena foten i filmbranschen, och jag vara bara dagar från att kalla mig Göteborgare. Jag tryckte gasen hårdare mot mattan, växlade upp och fortsatte vägen hem.

Många Dylanfans pratar ofta om att deras intresse påminner om att bygga pussel och fylla i tomma luckor. Det finns alltid nåt nytt att upptäcka. Som att man en dag skulle hitta en nyckel som gör att alla dörrar öppnas, som att man tillslut förstår...sanningen! Som att den råda tråden i ”Tangled up in blue” skulle avslöja alla hemligheter i ”Mississippi”.

Min teori är att min syn på livet varit likadan. Att om jag bara en dag levt tillräckligt länge och sett nog av livets galenskaper så kommer jag förstå allt. Att det kommer komma en aha-upplevelse som förklarar världen och allt jag upplevt i mitt liv. Jag har blivit förälskad och trott att det skulle lett mig närmare svaret. Jag har varit förkrossad och sorgfull, men inte blivit klokare av det. Jag har sökt svaret i vinylskivor och på vita duken, men jag har bara upptäckt andra människor som haft samma fråga.

Det kanske var Bob Dylan, denna 70-åriga man, som väckte frågan i mitt huvud. När jag blev genomborrad av blicken på skivomslaget till ”Highway 61 Revisited”, och tänkte att den visste något. Något jag var tvungen att ta reda på vad. Jag vet inte om jag ska vara tacksam eller purken över detta.

Jadu, Bob. Du skickade iväg mig på en resa som ännu inte tagit slut. Jag kommer fortsätta leta, i dina sångtexter och i ögonen på människorna jag möter. Någon där ute kanske vet svaret. Om inte, så bryr jag mig inte särskilt. Resan är målet, eller hur?

Tills vidare, Bob. Grattis på födelsedagen. Tack.

Strange how people who suffer together
have stronger connections than people who are most content
I don’t have any regrets,
they can talk about me plenty when I’m gone

I väntan på något meningsfullt (Söndag)

Jag är en hemskt rastlös människa. Jag har bara hunnit ta mig igenom den första veckan som arbetslös och klättrar redan på väggarna. Och då är det här dessutom den första dagen sen jobbet tog slut som jag hållit mig hemma.

Ja, jag har ju spenderat de två senaste månaderna med att arbeta på Jan Troells senaste film. En fantastisk upplevelse. Nu letar jag nya jobb och projekt. Vi får se hur det går. Men den första veckan av "ledighet" fick jag i alla fall ägnat åt att hinna med allt jag skjutit upp det senaste halvåret. Tandläkare, optiker, diverse försummade vänner. Vad jag ska ta mig till den kommande veckan, bortsett från jobbsökandet, är mig än så länge obekant.

Jag antar att ni får ta den här texten som ett lamt mellanmål i väntan på något meningsfullt skrivet. Jag har inte ägnat den här bloggen någon avsevärd energi på ett bra tag nu. Det tycks gå i vågor det där. Nåväl. Tills vidare får ni några videor -som ändå inte kommer intressera någon annan än undertecknad...

De senaste veckorna har jag på facebook varje söndag "postat" en video med epitetet Söndagssången. Här kommer samtliga videor. Känn stråket av Söndag.

Originalet

Alla dessa idoldeltagare som kört denna låt till förbannelse, alla dessa slätstrukna versioner till trots, det så här låtjäveln ska låta: Med lidelse och blod. Originalet helt enkelt. Tyvärr är början och slutet avhugget, men den passion som Cohen har när han mässar refrängen kompenserar det mesta.

Konversationer #2: En natt i Göteborg

Vi ramlar ut ur spårvagnen. Luften är sval, runt tio grader. Den här lördagskvällen tycks det inte vara alltför många Göteborgare ute på Kungsportsplatsen. Men vi fyra är här i alla fall.

"Var ligger det här stället", frågar B-.
Eftersom vi alla är filmarbetare så drar vi alla simultant upp våra iPhones. Det ser rätt töntigt ut.
"Ditåt", säger J-, hon tar täten.
Jag säger:
"Inse vad Sagan om Ringen hade varit kortare om de haft iPhone? De hade typ hittat direkt istället för att dras med den där gröna saken. Det hade tagit typ tre timmar och sen hade det stått på Frodos facebook att han taggat sig själv på domedagsberget."
"Alltså", säger A-, "jag fattar inte hur de kunde ha svårt att hitta i vilket fall som helst. Det var ju typ som att hitta Malmö i Skåne. Typ stora öppna fält och sen en brinnande stad i horisonten. Hur fan kunde de INTE hitta?"
"Nu kan inte jag så mycket om Sagan om Ringen, men jag tror varken de hade E6'an eller Pågatåg i Mordor."

Vi filosoferar vidare och rör oss uppåt Magasingatan. Efter några minuter inser vi att vi gått åt fel håll, trots våra leksaker från apple.

***

Runt långbordet sitter ett tjog människor, jag känner hälften. Vi har tillslut hittat lokalen, det är trångt men trevligt. Jag tuggar på en bit chevré från en övergiven ostbricka. Jag älskar ost, så är det bara. Mitt emot mig sitter en forne klasskamrat, det var länge sedan jag träffade honom. Förvirras inte av att han också kallas J- i den här texten. Det är inte samma J- som i det tidigare stycket.
"Jag hörde att ni var och filmade utanför mig tidigare i veckan", säger J-.
"Jaha, var då?", frågar jag.
"På R-gatan."
"Ja, du bor där ja! Visst ja. Då bor du sjukt nära götaplatsen!", säger jag.
"Sååå nära är det väl inte. Tar väl 10 minuter att gå."
A- bryter in i diskussionen: "Du får tänka på att Toni är norrlänning. För honom är 10 minuter ingenting."

Jag spelar förnärmad:
"Det här har ingenting med min etnicitet att göra!", frustar jag, "Tio minuter är ingenting. Jag menar: Du kan vakna kissnödig mitt i natten, stiga upp och gå ner till Götaplatsen. Kissa i Poisedonfontänen och sedan hinna gå hem innan ett avsnitt Magnum P.I på tv är slut."
J- svarar omedelbart:
"Jag skulle aldrig gå och kissa mitt i ett avsnitt Magnum P.I".

Diskussionen fortsätter.

***

Jag går uppför trapporna till övervåningen och ser de andra. De var sugna på ett uteställe så jag hakade på. Jag ställer mig bredvid dem och sipprar lite på ölen. Musiken pulserar högljutt. En bekant kommer fram till mig och säger nåt:
"Va?", frågar jag.
Han lutar sig närmare och säger något som jag tror är: "FAN, DET ÄR MYCKET FOLK HÄR IKVÄLL".
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara och ropar tillbaka: "JA; DET ÄR SCHYSST"
"VA?"
"DET ÄR SCHYSST!"
"VA?"
"SCHYSST!"
"JAHA... JAVISST".
Han försöker säga nåt. Jag nickar som om jag förstod vad han sa

Vi dricker lite på våra öl och kollar på folksamlingen som dansar. Jag inser plötsligt att den bästa delen av kvällen redan är över.

Sista kvällen på fel sida älven

"Den här, grabbar, måste vi lyssna på innan vi går."
Jag klickade igång låten på Spotify och satte mig i soffan. Öppnade en öl. P- satt bredvid mig och J- i sin säng. Det här var uppenbarligen sista gången som jag satt här i J-s lägenhet och drack öl, eller sista gången överhuvudtaget som jag satt här. Efter idag skulle vi tre inte vara klasskamrater längre, och mina anledningar till att återvända till det här studenthuset i Trollhättan skulle upphöra. Jag hade själv bott här, på "Elefanten", bara för några månader sedan. Men nu var det slut. Tiden på filmarbetarutbildningen var över. Det var den elfte mars.

Peter LeMarc började sjunga: "Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet". P- skakade som vanligt på huvudet när jag och J- satte igång: Han skrattade gott åt hur nördiga vi var. Jag var tvungen att förklara för honom varför den här extremt gubbrockiga låten passade så väl ikväll:

"Första kvällen vi i klassen gick ut, dagen innan utbildningen startade, så gick vi ner till Strandgatan. Drack några öl. Ja, det vet du ju. I alla fall, under kvällen minns jag att J- pekade mot andra sidan vattnet och frågade oss, 'är det den där sidan som är fel sida?'. Han förklarade att i en Peter LeMarc låt som ingen annan av oss hört så sjöng just denna trollhättebo om en tjej som bodde på fel sida älven. Sen har den där låten dykt upp några gånger och på sistone har jag själv fastnat rejält för den. Och här sitter vi nu! Avslutar en perfekt cirkel. Vi ska snart gå ner till drottningtorget för att träffas på samma ställe där vi träffades första gången. Men första ska vi bara höra klart den här låten. "

Låten fortsatte, och det är en lång låt, och vi föll in i andra diskussioner. Men nånstans där vid gitarrsolot satt vi alla tysta och bara såg ut genom fönsterna. Här på åttonde våningen ser man hela stan. Stor, tyst och låg sol. Typisk småstad.

"Hade det här varit en film hade man sett helikopterbilder över Trollhättan nu", sa jag lite onödigt. I mitt huvud spelades redan den filmen upp. Stora vyer över stan. Vi avslutade våra öl, gick ner på stan och låten tog slut.

En mu(s)iknörd?

Jag är ingen socialdemokrat. Jag är nog av naturen mer radikal än så. Men! Jag inser ju förstås värdet av en stark socialdemokrati för att få de rödgröna till makten, vilket är ett steg i rätt riktning för att få det här landet till sans igen.

Men mest av allt, bortom politiska åsikter, så är jag musiknörd. Först och främst. Därför gläds jag av att Håkan Juholt blivit vald till sossarnas nya partiordförande. För inte på mycket länge, om inte nånsin, så har en svensk partiledare jobbat så hårt för att marknadsföra sig själv som musiknörd. När det blev officiellt att Juholt var förslaget för denna post så handlade de första rapporteringarna om denna politiska doldis om vilket stort fan av Elvis han var. Och Bruce Springsteen. Och så vidare.

Men gubbrockaren Håkan Juholt slog först till med full kraft när han på Socialdemokraternas extrakongress skulle hålla sitt första korta tal som partiledare. Här nedan kan ni se klippet:

http://www.dn.se/webbtv/nyheter/juholts-forsta-ord-som-partiledare/


Bara en musiknörd kan lägga ner så mycket energi av ett tal, så många stavelser av ett viktigt politiskt budskap på att berätta om "den kärva versionen av Tom Pettys 'I won't back down' i Johnny Cashs version".

Var Juholt kan leda Sverige politiskt är en senare fråga, men just nu tycker jag att vi ska glädjas över att vi har en statsministerkandidat som utmanar en kille som tycker att Da Buzz är skitbra. Akta dig Alfons Åbergs pappa, nu kommer Super Mario och tar dig. Och han tar med sig ett schysst soundtrack.

Musik för landsvägar

I lived a secret I should'a kept to myself
But I got drunk one night and I told it
All my life I fought this fight
The fight that no man can never win
Every day it just gets harder to live
This dream I'm believing in
Thunder Road, oh baby you were so right
Thunder Road there's something dyin' on the highway tonight

Februariscener

INT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL/ BERGAKUNGEN - DAG

Med ögon som skriker efter sömn tittar jag på biljetten. "Svenska bilder 8" börjar om tio minuter. I det kortfilmspaketet ska de visa kortfilmen "Att köpa en bil". Det här ska bli första gången jag ser den, så jag är förväntansfull. Men trött. Sliten. Det blev puben sent igår, såsom det brukar bli när det är Göteborg filmfestival. Jag älskar den här tiden varje år. Ett ljus i februarimörkret.

Jag kommer fram till en tjej som står och river biljetterna för Salong åtta. Hon tittar på min biljett.
"Du ska till Salong fyra."
"Står det inte åtta?"
"Nej, men passet heter Svenska bilder åtta..", säger hon och pekar.
Hon har rätt, jag suckar uppgivet: "Åh, vad dum jag är."
Jag vänder mig om och har gått fem meter när hon ropar till mig:
"DU ÄR INTE ALLS DUM I HUVUDET".
Folk vänder sig om och tittar efter mig.


INT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL/ LAGERHUSET - KVÄLL

Sitter i myllret på en skranglig stol och dricker en alldeles för dyr öl. Jag pratar med en tjej angående olika stadsdelar av Göteborg, och min teori är att hela stan är livsfarlig för tillfället.

JAG: "Göteborg under den här tiden av året är en av de farligaste platserna i Europa. Det är så sjukt halt! Hela vägen från min lägenhet till trappan vid min hållplats är liksom spegelblank. Man får liksom gå som en pensionär för att inte göra en vurpa. Och själva trappan som leder ner till spårvagnsspåret är som en rutschkana. En dag kommer jag dratta på ändan och kana rakt framför en spårvagn."
HON: "Usch, så får du inte säga!"
JAG: "En dag kan det hända och då är man ju åtminstone förberedd."


INT/EXT. BIL. CENTRALA GÖTEBORG - DAG

Jag rattar en bil från Norra hamngatan till Södra hamngatan. Sitter i en hyrbil, radion spelar Säkert. Min telefon ringer. Det är en polare.
"Tja Toni. Va -va gör du?"
"Jag är ute på ett jobb. Sitter i bilen nu."
"Aha."
"Jofan, det är roligt. Håller på att köra från norra hamngatan till södra hamngatan, det är klurigare än det låter. Man får ju ta en omväg till Grönsakstorget liksom när det skulle ta typ tre sekunder att gå."
"Vadårå?"
"Jo, men du vet. Att köra i Göteborgs innerstad är lite som mina relationer: Varje gång jag tror att jag är på rätt väg så hamnar jag i en återvändsgränd."

"Haha, är det så illa?", säger min polare.
"Nä, det går rätt bra nu. Jag börjar känna mig rätt trygg med det.", svarar jag.
"Med relationerna?"
"Nej för fan, det är kört. Det finns ju ingen GPS som förstår sig på kvinnor."


INT. LÄGENHET PÅ HISSINGEN -DAG

A- och T- står i köket i vårt kollektiv och lagar mat. De slänger med lätthet ihop måltider som får mina kulinariska försök att verka pinsamma i jämförelse. Genom den stänga dörren till mitt rum hör de plötsligt ett skrik:
"DOLLY PARTON!... DOLLY PARTON FÖR FAN!"
Sedan blir det tyst igen i några minuter innan de hör ett till rop.
"MOTALA!"
De vänder sig om till varandra och suckar:
"Nu sitter Toni och ser 'På Spåret' igen", säger T-.


EXT. GÖTEBORGS FILMFESTIVAL / LAGERHUSET - DAG


Jag drar jackan runt mig och går ut i vinterkylan. Jag är på väg för att möta några kompisar på en pub på Andra långgatan och har lite bråttom. Har strövat runt på festivalområdet och glömt bort tiden. Plötsligt hör jag en röst som klingar vagt bekant.
"Hej Toni"
Jag vänder mig och hälsar tillbaka utan att alls känna igen personen, men när jag nått slutet av trappan slår det mig.
"Det är ju du.... Hej".

Uppe på trappan står en gammal historia från länge sedan. Någon jag inte träffat eller haft kontakt med på väldigt länge. Vi hade väl inte världens bästa avslut, så att säga. Vi kallpratar lite lätt. Jag är lite överraskad av situationen och försöker komma på nåt att säga, så vi står rätt snart och bara nickar. Det slår mig hur underligt det är. Nåt borde jag väl komma mig till att fråga? Hur är det med hennes föräldrar? Men det känns bara som om allt det där tillhör en annan tid i en annan värld. Trots att jag fortfarande känner mig som samma kalixbo som en gång packade resväskan och stack söderut, så kanske jag är en annan person idag. Jag inser att jag måste springa vidare och muttrar hejdå innan jag halkar vidare över parkeringsplatsen mot järntorget.


EXT. GÖTEBORG - NATT

Bilder över en stad vid midnatt, från ett spårvagnsfönster. Ett montage om ni så vill. Götaälvsbron som breder ut sig över vattnet. Folkmassorna kring brunnsparken. Alkisar utanför domkyrkan. Haga. Byggarbetsplatserna kring gammelstan. Berg som tornar upp sig längst staden. Kanalen skiftar grön och svart , båtarna lyser blått. Musik i hörlurarna: Ända till september.


EXT. HISSINGEN/FOTBOLLSPLAN - DAG

På väg mot min spårvagn. Vädret är gråmulet men svalt. Ljuset skugglöst men skarpt. Det ligger en förhoppning om vår i luften. Jag är på väg hem efter att ha hämtat min ryggsäck som jag glömt hos en kompis. Framför mig ligger en stor fotbollsplan. Om jag korsar den diagonalt slipper jag gå hela vägen runt, så jag smiter in mellan en reva i inhägnaden och börjar min promenad tvärs över den.

Jag har inte gått många meter innan jag inser mitt misstag. Hela planen är täckt med is. Det är värre än snorhalt -det är samhällets sista utpost för att dratta på ändan. En dödsfälla.

Jag tittar på klockan och inser att jag börjar få bråttom till spårvagnen och försöker öka tempot. Varje fotsteg tycks försvinna under mig. Plötsligt är jag halvvägs och tar ett övermodigt steg. Upp med armarna i luften! Balansera! Under några adrenalinstinna sekunder gör jag en lustig dans för att hålla mig uppe på fötter. Jag ska inte ge upp! Jag vägrar att ramla, den här gången. Februari är en sån månad då man gång på gång får tillfälle att halka omkull. 28 dagar med lika många tillfällen för fuck ups. Men jag vägrar ge upp, inte nu, inte i år. Plötsligt får jag en stunds fotfäste och ställer mig raklång. Jag promenerar den sista biten försiktigt. Jag missar min spårvagn med en hårsmån, men jag ramlade inte.

VÅR tid är nu!

Det känns som om våren är i luften. Minusgraderna håller envetet tag om Göteborg, men solen har i alla fall börjat skina med en helt annan energi. Det måste vi fira med en spotifylista. Här kommer den: Ett soundtrack för den annalkande Våren 2011:

http://open.spotify.com/user/thetomthumb/playlist/7KpoHA26wJfIi9AfNVPxXC

Ett urval av sångerna:
Stefan Sundström sjunger om våren i "Peace & Love i Sthlm city",
Säkert sjunger om sin hemstad,
Afrikanska toner från Cheik Lo i den magiska "Sankara",
Tom Waits sjunger att det inte går att hålla tillbaka våren,
Soulshake Express får till ett tungt gung i "Hamburg Limp",
Nytt material från Bright Eyes & Drive By Truckers,
Oskar Linnros & Peter Lemarc gör svensk soul,
Brass från New Orleans & hiphop från Stockholms förorter
och Sofia Karlsson sjunger att "Våren den kom i natt till Göteborg".

Ni hör ju. Klicka på länken ovan, och tryck sedan Suscribe.

En historia om Seppo Kiviniemi

Idag nåddes jag av nyheten att den legendariska gitarristen Gary Moore lämnat jordelivet. Gary blev bara 58 år gammal. Han dog under en semester i Spanien. Beskedet om hans död fick mig att tänka på en avlägsen släkting till mig, Seppo Kiviniemi och hans otroliga öde. Seppo var en finsk gitarrist med en brokig livshistoria och dog under omständigheter som blivit minst sagt mytomspunna. Personligen är jag osäker på huruvida Seppo överhuvudtaget är död. Det hela är faktiskt rätt osannolikt. Låt mig berätta historien:

Seppo Kiviniemi var frontman i ett finskt rockband med kultstatus som hette Zeppo Orkesteri. Han hade växt upp under stränga religiösa former, men rymt hemifrån i tidig ålder och liftat till Rovaniemi där han startat sitt band. De hette från början Faak You, men bytte namn när de insåg att namnet både var felstavat och för kontroversiellt för de finska danslokalerna. De turnerade runt rätt flitigt under 70-talet men nådde aldrig någon kommersiell framgång. Vissa påstår att det berodde på att Seppos alkoholproblem och heta humör. I vilket fall som helst så var Seppo en lysande gitarrist, med en melankolisk ton i sin specialbyggda fendergitarr. Hans spelstil var inte helt olik Gary Moores, faktiskt.

Kring -82 hade bandet en liten hit med balladen "Rakastaa minua ja hiljaa" och bandet spåddes ett genombrott. Det var tyvärr början på slutet. De skulle uppträda i ett populärt finskt tv-program som jag inte minns namnet på, men det var motsvarande Hylands hörna eller Skavlan. Zeppo Orkesteri började spela, men halvvägs under låten började Seppo störa sig på att programledaren klappade med i otakt. Innan någon visste ordet av hade Seppo slagit programledaren på käften. Klippet låg tidigare ute på Youtube med över 100 000 visningar, men har tagit bort på grund av upphovsrättsliga skäl. Efter det stoppades alla spelningar av "Rakastaa minua ja hiljaa" i radio och bandet föll i glömska.

Seppo började dricka hårdare och kom sällan till bokade spelningar. Dock sägs det att när han väl dök upp så spelade han alltid otroligt bra, även om han var så berusad att han fick ligga ner på scengolvet. Seppos död inträffade på ett stadshotell i Joensuu en januarikväll i slutet av 80-talet. Seppo sades ha varit full i otroliga 48 timmar utan sömn och mat när han ställde sig på den där scenen. Många hade varit imponerade av att han själv kört turnebussen till spelningen hela vägen från Haparanda, trots att han vinglade betänkligt och att spritdoften kändes ända längst bak i lokalen.

Som historien går så hade Seppo precis spelat första låten när någon i publiken räckte Seppo en cigarett. Men när han tog ett bloss av ciggen så måste glöden ha kommit i kontakt med spriten i Seppos andedräkt. Plötsligt stod han i ett stort eldmoln, som fort spred sig på scenen och i sammetsgardinerna som hängde ovanför den. Elden spred sig med förbluffande hastighet, och hela hotellet brann ner till grunden. Den enda person som inte lyckades evakueras var Seppo, och där han stått på scenen så fanns det ingenting kvar förutom hans slitna läderskor, en förkolnad gitarr och ett plektrum.

Det här är i alla fall den historien jag växte upp med. Den berättades flitigt på släktmiddagarna hos min familj, och många vittnar om att begravningen var väldigt vacker. Det var dock bara för något år sen som jag började betvivla vad som egentligen hänt den där kvällen i Joensuu.

Under min tågluff i östeuropa bodde jag några nätter i Slovakiens huvudstad Bratislava. En vacker stad trots sin utbredda fattigdom. Jag satt en kväll på en sjaskig pub i närheten av mitt vandrarhem och lyssnade på en grovhuggen och bister man som spelade gitarr i andra änden av baren. Efter att ha spelat några inhemska sånger började han spela ett par välbekanta toner. Jag förstod rätt fort att det var "Rakastaa minua ja hiljaa". Han kunde till och med sjunga med i texten någotsånär, och hans tolkning var långsam och melankolisk. När han spelat färdigt gick jag fram till honom och bjöd honom på en öl.

"Where have you learned that song?", frågade jag honom. Mannen tittade på mig med en skeptisk blick under sina buskiga ögonbryn och svarade:
"My friend Seppo. He used to live here. Come to the bar. He was the best guitarplayer I ever heard. I haven't seen him for three years. They say he lives down in Hungary now."
Jag blev otroligt förbluffad av hans historia. Det kunde ju omöjligtvis vara samma Seppo han pratade om. Speciellt inte eftersom denna varit död i 20 år. När mannen druckit upp sin öl nickade han med huvudet mot ett rumt bortåt i baren.
"Come see", sa han.

Jag följde med honom till ett litet kontor där han tydligen hörde hemma. Han visade mig ett foto taget vid den bardisk jag just suttit. Jag kunde inte tro mina ögon. På fotot stod den slovakiska mannen bredvid Seppo. En äldre och mer sliten Seppo än på de bilder jag sett i släktens fotoalbum, men likväl samma person. I nederkanten av bilden hade någon skrivit med tuschpenna:

"Tank and faak you very much."