En historia om Seppo Kiviniemi

Idag nåddes jag av nyheten att den legendariska gitarristen Gary Moore lämnat jordelivet. Gary blev bara 58 år gammal. Han dog under en semester i Spanien. Beskedet om hans död fick mig att tänka på en avlägsen släkting till mig, Seppo Kiviniemi och hans otroliga öde. Seppo var en finsk gitarrist med en brokig livshistoria och dog under omständigheter som blivit minst sagt mytomspunna. Personligen är jag osäker på huruvida Seppo överhuvudtaget är död. Det hela är faktiskt rätt osannolikt. Låt mig berätta historien:

Seppo Kiviniemi var frontman i ett finskt rockband med kultstatus som hette Zeppo Orkesteri. Han hade växt upp under stränga religiösa former, men rymt hemifrån i tidig ålder och liftat till Rovaniemi där han startat sitt band. De hette från början Faak You, men bytte namn när de insåg att namnet både var felstavat och för kontroversiellt för de finska danslokalerna. De turnerade runt rätt flitigt under 70-talet men nådde aldrig någon kommersiell framgång. Vissa påstår att det berodde på att Seppos alkoholproblem och heta humör. I vilket fall som helst så var Seppo en lysande gitarrist, med en melankolisk ton i sin specialbyggda fendergitarr. Hans spelstil var inte helt olik Gary Moores, faktiskt.

Kring -82 hade bandet en liten hit med balladen "Rakastaa minua ja hiljaa" och bandet spåddes ett genombrott. Det var tyvärr början på slutet. De skulle uppträda i ett populärt finskt tv-program som jag inte minns namnet på, men det var motsvarande Hylands hörna eller Skavlan. Zeppo Orkesteri började spela, men halvvägs under låten började Seppo störa sig på att programledaren klappade med i otakt. Innan någon visste ordet av hade Seppo slagit programledaren på käften. Klippet låg tidigare ute på Youtube med över 100 000 visningar, men har tagit bort på grund av upphovsrättsliga skäl. Efter det stoppades alla spelningar av "Rakastaa minua ja hiljaa" i radio och bandet föll i glömska.

Seppo började dricka hårdare och kom sällan till bokade spelningar. Dock sägs det att när han väl dök upp så spelade han alltid otroligt bra, även om han var så berusad att han fick ligga ner på scengolvet. Seppos död inträffade på ett stadshotell i Joensuu en januarikväll i slutet av 80-talet. Seppo sades ha varit full i otroliga 48 timmar utan sömn och mat när han ställde sig på den där scenen. Många hade varit imponerade av att han själv kört turnebussen till spelningen hela vägen från Haparanda, trots att han vinglade betänkligt och att spritdoften kändes ända längst bak i lokalen.

Som historien går så hade Seppo precis spelat första låten när någon i publiken räckte Seppo en cigarett. Men när han tog ett bloss av ciggen så måste glöden ha kommit i kontakt med spriten i Seppos andedräkt. Plötsligt stod han i ett stort eldmoln, som fort spred sig på scenen och i sammetsgardinerna som hängde ovanför den. Elden spred sig med förbluffande hastighet, och hela hotellet brann ner till grunden. Den enda person som inte lyckades evakueras var Seppo, och där han stått på scenen så fanns det ingenting kvar förutom hans slitna läderskor, en förkolnad gitarr och ett plektrum.

Det här är i alla fall den historien jag växte upp med. Den berättades flitigt på släktmiddagarna hos min familj, och många vittnar om att begravningen var väldigt vacker. Det var dock bara för något år sen som jag började betvivla vad som egentligen hänt den där kvällen i Joensuu.

Under min tågluff i östeuropa bodde jag några nätter i Slovakiens huvudstad Bratislava. En vacker stad trots sin utbredda fattigdom. Jag satt en kväll på en sjaskig pub i närheten av mitt vandrarhem och lyssnade på en grovhuggen och bister man som spelade gitarr i andra änden av baren. Efter att ha spelat några inhemska sånger började han spela ett par välbekanta toner. Jag förstod rätt fort att det var "Rakastaa minua ja hiljaa". Han kunde till och med sjunga med i texten någotsånär, och hans tolkning var långsam och melankolisk. När han spelat färdigt gick jag fram till honom och bjöd honom på en öl.

"Where have you learned that song?", frågade jag honom. Mannen tittade på mig med en skeptisk blick under sina buskiga ögonbryn och svarade:
"My friend Seppo. He used to live here. Come to the bar. He was the best guitarplayer I ever heard. I haven't seen him for three years. They say he lives down in Hungary now."
Jag blev otroligt förbluffad av hans historia. Det kunde ju omöjligtvis vara samma Seppo han pratade om. Speciellt inte eftersom denna varit död i 20 år. När mannen druckit upp sin öl nickade han med huvudet mot ett rumt bortåt i baren.
"Come see", sa han.

Jag följde med honom till ett litet kontor där han tydligen hörde hemma. Han visade mig ett foto taget vid den bardisk jag just suttit. Jag kunde inte tro mina ögon. På fotot stod den slovakiska mannen bredvid Seppo. En äldre och mer sliten Seppo än på de bilder jag sett i släktens fotoalbum, men likväl samma person. I nederkanten av bilden hade någon skrivit med tuschpenna:

"Tank and faak you very much."