Hellström

Håkan Hellström har varit med mig ända sedan jag brände debutskivan av Emil Blom i sjunde klass. Jag älskade det från första början, men det tog några år innan jag började förstå. Det krävdes att jag skulle gå ut gymnasiet och ge mig ut i världen för att börja få känn på hur det faktiskt var att vara magisk men tragisk, uppsnärjd i det blå och se dessa gårdakvarnar och skit. Snart ska jag bege mig in till Kstad för att värma upp inför kvällen konsert. En förfest med bra människor väntar. Ikväll blir en bra kväll.

vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är för sent att älska dig
vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge
hjärtat rakt ut

Fan Håkan. Jag ser fram emot din spelning ikväll.

Baby, baby, baby

En kall Budweiser och Creedence "Bayou Country" i Lp-spelaren. Det är ju en torsdagskväll det med.

Egentligen, alltså faktiskt ganska så väldigt mycket, borde jag sitta och skriva på ett manus nu. Jag har typ passerat deadline lite sådär överdrivet för länge sedan. Men plötsligt blev klockan tio, så jag skriver något annat istället. Stiger upp tidigt imorgon och försöker jobba. Jag är dömd att misslyckas. Men jag har kanske, som vanligt, något som kan bli en idé som kan bli ett manus som kan bli en film. Det brukar bara vara så att man ska presentera det där manuset, eller idéen för den delen, och inte kommer med tillräckligt bra grejer för att få ett "okej".

Det har varit en lång vecka. En veckas äventyr utanför Molkomsvären. En dag, när jag lämnat det här stället och inte längre behöver oroa mig över den klaustrofobiska folkhögskolevärlden, ska jag berätta dessa historier fritt och brett. Trots att jag har såna svårigheter att få ner mina tankar till manusform, så har i alla fall mitt liv inga problem med att ta manusformen till verkligheten. Jag lever stundtals i ett taskigt skrivet avsnitt av "Skilda Världar". Konflikterna är illa strukturerade, dialogen är under all kritik och en comic relief kan man ju leta sig blind efter. Molkom är en ketchupflaska. Först kommer det ingenting, sen ingenting, och rätt som det är så har man halva innehållet över hela köksbordet.

Men det har varit en överhängande bra vecka. Den tog vid på onsdagen den 22/10, med att undertecknad stiger upp 03.10 för att sätta sig i en bil med sina klasskamrater för att åka till Uppsala. Jag hade planerat in några timmars sömn i bilen. Tji fick jag. Regikollegan B-, som körde bilen, ville inte vara den enda som var vaken, så han spelade Iron Maiden på högsta nivå för oss hela resan. Har ni nånsin headbangat till "666 -The number of the beast" på en europaväg klockan fem på morgonen?

Från och med den stunden sattes tonen för den kommande veckan. I Uppsala drack jag och mina klasskamrater och annat löst filmfolk på en pub och hade fruktansvärt roligt. När jag sedan gick och la mig på vandrarhemmet (efter att ha varit uppe i 24 timmar) så fick jag endast fyra timmars sömn innan jag fortsatte till Uppsala. Där har vi sedan fem dagar som var bland de bästa på väldigt länge. Det fanns några svackor också, men de kan vi tala tyst om. Jag och M- levde dessa dagar på dansk öl, chips, falafel och livsglädje. Vi la pengar som vi inte hade på LP-skivor. Grabbens lägenhet gick inte av för hackor, även om han inte haft tid att införskaffa möbler ännu. En trea, takvåning, med små mysiga fönsterkulvertar. En dag åkte jag in till Malmö för att gå på stan och äta med S-. Det var väldigt kul.

M-s kylskåp efter ett besök i Helsingör

Och nu. Vad ska man säga? Jag är tillbaka i Molkom. Verkligheten, tristessen, problemen och manusångesten. Det är inte så illa som det låter. Imorgon blir det Håkan Hellström, vilket kommer bli otroligt roligt. Men lovveckan är dock officiellt över. En paus från nuet, som i sin tur har pauser så att det räcker och blir över. Det får vara vad det är. Min kalla budweiser är sedan länge ljum och uppdrucken. Creedence har byts ut mot en tidig Rod Stewart. "Baby, baby, baby/ I'd rather go blind/ then see you walk away from me" sjunger han raspigt till ett stilla soulkomp. (Se här)

På återhörande.

Dåliga ursäkter

Det har blivit mycket blogginlägg på sistone. Har väl bara haft en lust mer intensiv än vanligt att bara få skriva av mig, även om ämnena sällan varit särskilt högintressanta. Mina tankar om Yngwie Malmsteen var kanske inte av högsta litterära kvalitet.

Men nu tar mitt norrländska hjärta och slår sina slag i en annan värld än Molkom för ett par dagar. Imorgon, svinigt tidigt, tar undertecknad och stiger upp långt innan gryning och sätter sig i en bil mot Uppsala. Jag ska till studentstaden för att springa på en kortfilmsfestival, innan jag tar ett tåg till Helsingborg. Ja, det där skrev jag om nyligen. Jag har väl inte borta från värmland sen skolstarten i augusti, så det ska bli välbehövligt att få fly fältet. Jag kommer behöva mitt lov.

Vi får se hur min värld ser ut när jag återvänder. Just nu är jag inte säker på särskilt mycket, allra minst mig själv. Jag har nog gått på tårna lite för länge. Det enda jag kan göra är att vara mig själv, men tydligen är inte det alltid tillräckligt. Äh. Jag vet inte ens själv vad jag snackar om. Det blir nog bättre så fort jag får lite distans.

Imorgon verkar bli en bra dag att bli full, åt kvällstimmarna. De följande dagarna på det också. Jag minns några dagar under sommarens resa då det utan problem blev ett gäng öl varje kväll, och det hela tiden fanns människor som ville festa och se var natten kunde ta en. Jag tänker väldigt ofta på resan, jag vet inte varför. Kanske för att det var en så fruktansvärt kravlös vardag, med så otroligt många intryck. Jag minns en bar med några svenskar i ett katakombssystem i Prag, där röken var så tjock att det gick att skära i den med en kniv. Jag minns ett samtal med en berusad ryss i Bratislava. Jag minns en brasilianska som försökte ligga med mig i Budapest. Jag minns ett fyllespel i Wien med hammare och spik som kunde slutat illa. Jag minns att jag diskuterade livsfilosofi och såg soluppgången tillsammans med en amerikanska som hette Dylan. Det finns mycket att jag minns, från Molkom, från Kalix, från Norrköping, från Östersund och Göteborg och gud vet var. Jag minns för mycket ibland, mitt minne för detaljer är stundtals imponerande. Det är inte alltid av godo.

Lyssnar på "Can't Wait", den version som finns på "Tell Tale Signs". Gubbjäveln är en poet. Fyfan vilka rader:

"I've been drinkin'
Drinkin' forbidden juices
I've been livin'
Livin' for lame excuses"

Vi hörs snart igen mina vänner. Nu ska jag ta mig en välförtjänt bastu i goda vänners lag. Hell yeah...

Världens bästa skivomslag?

Jag har inte lyssnat på den aktuella skivan, eller artisten för den delen, men legendaren Malmsteen har i alla fall gjort det manligaste skivomslaget någonsin.

Who will take my dreams away

Under den gångna veckan har jag suttit och sett om ett och samma youtube-klipp säkert hundra gånger. Det är en scen ur en film jag minns att jag tyckte mycket om, "Flickan på bron" med Vanessa Paradise i huvudrollen. Jag ska snart se om filmen och upptäcka om den är lika bra som de här tre minuterna som jag loopat till förbannelse under de senaste dagarna. En knivkastare och hans älskade. Människor värdelösa utan varandra, men farliga för varandra när de är tillsammans. Scenen står som en kortfilm för sig. Jag önskar att jag hade förmågan att skapa något så här vackert.

Det är för det första det undersköna fotot i kombination med de sexuella övertonerna som fångat mitt intresse. Men även också för Marianne Faithfulls underbart sorgliga sång som ljuder i bakgrunden. (Låten kan höras som enbart ljudklipp här). Hennes stämma har bokstavligen fått mig att darra på underläppen och vilja böla. Textrader som dessa kan krossa ett hjärta, eller lindra ett som redan är det:

Who will take your dreams away
Takes your soul another day.
What can never be lost is gone,
It's stolen in a way.

Can't Escape From You

"Jag älskar dig/ mer än du nånsin kommer få veta/ lycka till med allt/ men du kommer att få leta"

Ikväll spelar Eldkvarn på Koriander i Karlstad. Jag borde vara där, men jag har inte råd, möjlighet och ork nog att ta mig dit. Men jag skulle kunna få stå där i publiken och få höra "Kärlekens Tunga". Ovan citerade brygga kunde gärna få passera mina hörselgångar. Men det får bli en annan gång jag får återuppleva det nöjet.

Nästa vecka fredag åker jag till Helsingborg och återser min själsiga bror M-, en working class hero, en av de få som vet vad innebär att frysa öronen av sig på väg från den ena lumpna förfesten till den andra i den norrbottniska vinternatten. Shit, alla timmar i bastun vi diskuterat våra problem, alla drömmar vi drömt. De har inte tagit slut än, varken drömmarna eller problemen.

Det är fredag och det verkar inte hända något i Molkom ikväll. Det kanske blir en eller två öl, det kanske inte blir så alls. Jag vet inte alls vad som är och inte är. Jag har ett manus jag måste skriva, jag har försökt få stånd i saken hela dagen, men det har varit lönlöst.

Jag återkommer inom en snar framtid ang. Dylans nya. Kommer nog bli ett par rader om både "Red River Shore" och "Can't Escape from you"

Men det får bli någon annan gång då jag inte har lappsjuka, och där kvällen kan få ett antiklimax byggt av chips och "Idol" på tv. En annan gång som inte är den här gången. Jag vet inte riktigt var jag är på väg med det här. Jag borde ha varit på Koriander.

/Er vän, Mr. Bojangles.

Maria Larssons eviga ögonblick

När jag besökte filmmässan Drömfabriken på Filmhuset i Stockholm så besökte jag ett semenarium där Jan Troell höll i trådarna. Han berättade och visade klipp ur sin nya film "Maria Larssons Eviga Ögonblick". Jag blev måttligt imponerad. Det var coolt att höra en legend som Troell berätta om sitt skapande, men det där arbetarklasshistorien med Micke Persbrandt i rollen som buffel och Maria Heiskanen som förtryckt kvinna med fotoambitioner verkade inte så jävla het. Tji fick jag.

I måndags var jag och ett gäng klasskamrater på SF i Karlstad och såg filmen i fråga. Vi var de enda i publiken som var under sextio, jag tror åtminstone hälften av dem höll hårt i handväskan nu när ungdomar smygit sig in i lokalen.

Det visade sig givetvis vara en magnifik film. Kanske den bästa svenska filmen sedan "Sånger från andra våningen". Troells bilder tog stundtals luften av mig, och filmen andades av välgjordhet och konstnärlighet på ett sätt som filmer ofta gjorde på 70-talet. Karaktärerna levde, miljöerna existerade på riktigt och skeendena var verklighet. En fantastisk filmupplevelse. Vissa kanske skulle tycka att bildspråket var mer övertydligt än poetiskt, och vissa säger säkert att den är en trööökig soppa om en kärring med en kamera. Själv skulle jag vilja kalla "Maria Larssons Eviga Ögonblick" för en film lika vacker som sin titel.

Sug på den du.

Hunger Hotell!

Jag vet, det finns så mycket just nu som jag borde prioritera att skriva om: Att Jörg Haider dött i en bilolycka (hur ska man ställa sig till det egentligen?) eller att Ahtisaari får nobels fredpris till exempel. Dessutom vet jag att är det något jag tjatat om till förbannelse på den här bloggen så är det Eldkvarn och Bob Dylan. Jag lyssnar på en massa andra artister också, jag lovar!

Men ändå så kan jag ändå inte hålla mig från att kasta in mig på blogger för att publicera nyheten att Plura, Carla & resten av gubbarna i Eldkvarn släpper ny skiva i november! Skivan får det spännande namnet "Hunger Hotell" och verkar sjuuukt lovande. Lyssna på detta:

Gästartister på skivan kommer bland annat vara Mauro Scocco, Sophie Zelmani, Markus Krunegård, Peter LeMarc, Ebba Forsberg och Nicolai Dunger.

Jag vet, det låter lite för bra för att vara sant. Scocco och LeMarc är jag kanske inte särskilt upphetsad över att få höra croona med i en duett, men Markus Krunegård och Sophie Zelmani! Det kan ju inte bli dåligt... Jag lyckades se ett smakprov från skivan, där bröderna Jonsson spelar en akustisk version av en låt vid namnet "Kommer hem". Det lät lovande!

Den sistnämnda sångerskan, den ljuvliga Sophie, släppte förövrigt själv nytt material för några veckor sedan; Den mycket vackra "The Ocean and Me". Kolla upp den, om ni är ute i nedladdartagen.

Rockrullen - Intro 1981

Ja, det här utspelade sig fem år innan jag föddes. Men hur underhållande är det inte ändå med Arne Waise som hallåa, med världens längsta och enformigaste intro för ett tv-program och Jerry Williams i en blå mjukiströja som pratar om "tunga grejer som Buddy Holly". När kommer säsong 1 på dvd?

Filmörnen vinjett

Här kommer en kort (30 sek!) vinjett som vi på Videolinjen åk 2 på Molkom gjorde för ett par veckor sedan, till den regionala filmfestivalen "Filmörnen". YouTubes komprimering förstör givetvis helhetsintrycket, men det är nog sebart ändå.

Vad tycks?