Modet & Färden

Två nätter kvar i Norrland.

Innan jag åker alltså, inte för alltid. Vi ska inte vara för dramatiska. Jag återvänder tillbaka hit någon gång under slutet av juli, men det är väl en parentes. Jag återupprepar min plan för de kommande veckorna:

På torsdag tar jag flyget. Ja, det är inget jag egentligen gillar, det här med inrikesflyg. Rätt förfärligt i mijösynpunkt. Men eftersom jag ska ta mig från Kalix till en liten ort utanför Malmö så känns tåg lite för kämpigt. Priset spelar dessutom in. Jag ska alltså åka till den yttersta landsänden i söder, till fingertoppen av Sverige, för att fira midsommar med...ja, ni vet vem. Därefter påbörjas den där tågluffen. Planen är att den ska pågå i tre och en halv vecka, men om det blir några dagar ytterligare eller mindre, det får resans natur avgöra.

Jag reser ensam. Ingen jag känner har varken haft tid eller råd, och eftersom jag inte ids vänta ytterligare en sommar, sticker jag iväg själv. Det här blir min första större resa i mitt liv. Att jag då tågluffar ensam genom Europa, med sikte på Tyskland, Tjeckien och Slovenien, skulle man väl kunna anse vara modigt eller korkat. Nåt som är i alla fall väldigt otypiskt mig.

Ska jag vara ärlig känns det lite läskigt. Lite som om jag inte har en aning om vad jag ger mig in i. Just därför känns det så bra att få komma iväg. Att få överbevisa mig själv. Det är någonting jag försökt göra om och om igen de senaste åren.

Modet, jag har alltid haft problem med det. Jag oroar mig ständigt och jämt. Jag ältar och funderar. Varje natt jag spenderar ensam ägnas i regel till åtminstone en halvtimme av taskiga tankar. Allting, absolut allting, som jag kan misslyckas försöker jag förutse. Inte världens bästa hobby. Men varje gång jag tar modet till mig och gör det där som jag egentligen inte vågar, då mår jag fruktansvärt bra. Det brukar ofta också i större delen av fallen vara värt det.

Jag tänker på flytten till Norrköping, eller året i Molkom. Jag tänker på jobbet på Greenpeace eller att jag väljt att satsa på filmandet. Jag tänker på fest- och festivalnätter, på folk jag träffat, folk jag mött. Vissa saker ångrar jag: att man inte sa ifrån tidigare till den där psyksjuka tjejen i lilla peking, eller att man tappat kontakten med vänner man uppskattade. Men det känns meningslöst att fundera över sådant. Man kan ju inte få fullträff varje gång?

Visst, det känns asläskigt med den här resan. Jag kommer förmodligen ta det säkra föra det osäkra både en och två gånger. Men jag hoppas, och tror, att jag kommer återvända med en ryggsäck full med historier och berättelser. Att jag kommer kunna sitta i en bastu i värmland och säga: "Jodå, jag minns när jag var i..." och sedan komma med en milt överdriven anekdot om vad som hände en småskraj norrlänning på resande fot i stora världen. En rastlös pojkspoling ute på den långa färden.

Jag skriver snart igen, I guess. Min plan är att komma med små lägesrapporter längst vägen. En dag, kort efter hemkomsten, lovar jag dock att ni ska få höra den fullständiga redogörelsen. Eftersom jag nyligen läst en fantastisk novellsamling av John Steinbeck, "Den långa dalen", så är mina skrivarfingrar inspirerade att sätta igång något riktigt köttigt.

I alla fall. Nu ska jag fortsätta se matchen på tv, tillsammans med de övriga grabbarna. Inom några dagar befinner jag mig i Skåne hos mitt fruntimmer. Efter det- Fortsättning följer.