Bob

Har kollat runt lite på hur Dylan spelningar sett ut sen jag själv bevittnade honom för över en vecka sedan i Göteborg. Det grämer mig att setlitsten haft några höjdpunkter som jag själv inte fick uppleva -"Like a rolling stone" och "Visions of Johanna" bland annat. Men han verkar inte ha gjort många spelningar lika bra som den i göteborg... Och då är frågan: Vad föredrar man? Att se en superbra spelning som inte innehåller ens absoluta tre-fyra favoriter, eller en medelbra spelning där han kör igenom alla favoriterna? Jag måste nog säga att jag är mest nöjd med att ha sett en fantastisk version av "All along the watchtower", en låt som inte hamnar på min tio-i-topp, än en urvattnad version av en låt som hamnar på en tre-i-topp.

En Dylan dag i dag. Haft några dagar då det inte varit fullt så mycket, men idag bredde jag på med att se om "Eat the document", en 50 minuters presskonferens från -65 och få höra nya singeln "Tell Ol' Bill" för första gången.

Nya singeln är förresten riktigt cool. Ännu en låt som tar artisten tillbaka till sina förebilder och som kryllar av citat som man hört och inte hört tidigare (?). Om jag är lika cool som Bob när jag är 60+ så kommer jag vara evigt tacksam.

Kommentar på andra delen av "No Direction Home": Mindre informativ än första delen, men mycket mer intressantare. Höjdpunkten var nog, förutom det filmade material på det klassiska "Play it fucking loud"-skriket, när man såg Bob omringad av iviriga fotografer. Det lustiga var hur han själv hade en kamera och fotograferade tillbaka mot journalisterna... Att höra Dylan själv berätta om den här tiden i efterhand är alltid häftigt, precis som i självbiografin. Men om man lyssnar på det han säger så är det för det mesta nonsens eller väldigt kryptiska saker han säger. Precis som i hans sångtexter så kan budskapet bakom orden låta vettigt, men när man tänker efter så är det inte lika självklart att förstå vad han menar.