Jag fick lust att spinna vidare på spåret från förra inlägget... Alla har vi våra förebilder, på ett eller annat sätt. Jag har flera. Jag vill helst vara mig själv, men om Jag råkar vara något man inte är som någon annan är, då är det väl inget fel? Såg nyss ett videoklipp där Tom Waits sitter bakom en flygel och spelar Silent Night. Han är iklädd en svart kostym, cool, luffaraktig lyx, hans kroppspråk är en blanding mellan ryckig nervighet och den där rännstenshjälten han egentligen är. Efter några fraser Silent Night förvandlas låten snabbt till "Christmas card from a hooker in Minneapolis". Det är stil. Det är trasigt. Det är just så jag vill vara, åtminstone för en kväll.
Jag vill, åtminstone nån gång, fatta tuffa beslut över telefon och ge order som Jack Bauer i "24", jag vill, och försöker, vara vansinnig i natten som Jack Kerouac, jag vill hålla mig för huvudet och springa mellan olika fester som Håkan Hellström (men varje gång jag försöker blir jag bara ännu en tankad snubbe på folktomma gator i Kalix....), jag vill vara en gentleman i kavaj och rock som nämnde Waits, jag har försökt dra oneliners som Woody Allen, men det passade mig inte alls (det enda vi har gemensamt är glasögonen och den rappa käften!), och i slutändan blir jag inget annat än Mig själv. Inget dåligt i det. Är rätt nöjd med det. Men för en dag vore det kul att bli som sina egna hjältar.
No comments:
Post a Comment