Jag kunde aldrig någonsin i mina vildaste fantasier tro att jag skulle komma att upptäcka att Joe Cocker har gjort en massa bra låtar. Mest covers, och allt kanske inte är av högsta kvalité, men det som är riktigt bra är riktigt riktigt bra.
"Women to women", som Dr. Dre samplade till 2Pacs dansgolvsklassiker "California Love", är kanske juvelen i kronan, men det som gör mig mest paff är hans version på "Don't let me missunderstood". Låten har i alla sina versioner aldrig imponerat på mig, även om det varit Eric Burdon i Animals som sjungit den, eller för den delen Drottningen Nina Simone. Det är nåt med den låten som inte tilltalar mig, som fått mig att tycka att den snarast är jobbig. Men Joe Cocker gör låten otroligt behaglig med sin rockiga soul. Det finns instrumentala bitar i låten som har hög jammningskvalité.
Det hela är precis som med Rod Stewart. Den namnet gav mig kräkreflexer för ett år sedan (jag tänker på en massa läskiga evergreens och "Do ya think I'm sexy), men så visade det sig att gubbfan gjort en bra skiva! "Every picture tells a story" är en väldigt bra rockskiva med stabila låtar som titelspåret, blandbandsklassikern "Maggie May" och "Reason to believe".
Samma historia med Elton John. Mycket av det han gjorde på 70-talet är väl lyssningsbart, medan allt efter det snuddar på krigsförbrytelse. Men lyssnar man på "I've seen that movie too" så blir man imponerad till den grad att man förtränger diverse soundtrack till Disney-filmer.
Fördomar är till för att brytas. Men man ska också minnas att vissa fördomar inte är fördomar, utan sanningar.
1 comment:
Jag förstår oftast inte vad jag själv säger, men nåt säger att jag själv sagt sådär till dig?
Post a Comment