Sex fantastiska helger

Det hade stått still ett tag. Jag hade tagit det lugnt veckans alla sju dagar. Laddat upp mig. Vilat. Var sjuk en vecka. Jobbade lite. Sen sa det -PANG- och en serie episka och lyckade helger avlöste varandra. Så här gick det till.

Första helgen: B- och M- var på besök. Den ena kom från Skövde, den andra från Helsingborg. Två vilda kvällar. Det blåste på stan. Vi såg "Torsk på Talinn" och "Coupling". M- och B- försökte på småtimmarna när fredagen blivit lördag att hitta några tjejer sugna på efterfest på Trollhättans drottningtorg. De misslyckades fatalt. Vi gick ut igen på lördagen igen: M- stack på rockbaren Backstage medan vi andra jagade några tjejer i skepparmössor. Jag somnade den natten till ljudet av B- och M- som satt och såg på Ultimate fighting och åt kebab.


Andra helgen: Fredagen var en fin kväll. Tacokväll. Jag hade lånat allrummet i den byggnad jag bor i. Där fanns kök och biljardbord. Ett gäng vänner och undertecknad satt till sent och vräkte i oss denna underliga måltid och spelade spel. Biljardbordet gick även varmt det med. Något dygn senare var det söndag och Oscarsnatt. Filmnördar förblir filmnördar, så vi samlades ett gäng hos en klasskamrat och satt uppe hela natten och såg galan. Sällskapet var trevligare än själva galan i sig, om jag ska vara ärlig. Någon hade kommit på att det skulle vara dresscode, så vi satt framför teven så att säga finklädda. Vid sex på morgonen drog vi alla hem till sitt, bara för att återvända till skolan två timmar senare.


Tredje helgen: Intensiv helg. Lite sömn. På fredagen hade några gamla molkomiter hittat till Trollhättan. Ett gäng molkomiter gjorde det som vi brukar, vi snackade skit, väsnades och fick i oss några öl. Jag missade sista bussen hem och fick stanna ute i förorten Sylte en natt. Vaknade upp på soffan och upptäckte att det blivit vår. Ja, jag skrev väl om det ganska nyligen. Vi gick och åt bakispizza på ett ställe där pizzabagaren aldrig tycks komma ihåg vad man beställt.

Jag fräschade upp mig och drog på kvällen till en tillställning för kalixbor i Göteborg. Det blev en oerhört trevlig natt. Lärde känna M- från Umeå. Festdeltagarna tyckes outröttliga och fortsatte till klockan åtta på morgonen. Jävla norrlänningar. Jag stack därifrån med första bussen hem. Det snöade när jag nådde centralstationen.

Fjärde helgen: Varje torsdag är det filmquiz på Meza nere på stan. En trevlig tradition. Givetvis brukar jag vara med i det vinnande laget. En gång vann vi biljetter till en musikal. Kul, tyckte jag och en klasskamrat och gick dit på fredagskvällen. Nåt man inte brukar göra på fredagkvällar. Det visade sig att pjäsen var fyra timmar lång -och av ganska tvivelaktig kvalitet. Vi drog i första pausen. En annan klasskamrat hakade på och det slutade med att vi satt till klockan sex på morgonen och såg "Percy tårar" istället.

Resten av helgen ägnades åt en utflykt till stormarknaden Överby och en filmkväll på lördagen och ett tekniskt rep för en inspelning på söndagen. Ingenting dramatiskt. Men fortfarande även detta en mycket lyckad helg.


Femte helgen: Plötsligt var vi där igen. Filminspelning. "Utan Snö". Polacker, norrmän och svenskar i en enda stor blandning. Alla hade återvänt till Trollhättan för att göra "Reshoots" till den novellfilm som upptog en stor del av min tid november/december. Det blev två väldigt lyckade dagar då jag återigen fick leka FAD. Det blev inte mycket sömn den här helgen, men ett skönt bokslut för en inspelning jag sent kommer glömma. En fantastisk upplevelse som fått mig att växa. Både som människa och som aspirerande filmarbetare. Hur pretentiöst det än låter.


Den sjätte helgen har inte inträffat än, men jag har god anledning att tro att den kommer bli lika episk som de andra. Jag ska ta bussen till Stockholm och fira påsk med C-, en av mina bästa vänner. Två Kalixbor i huvudstaden. Det kommer bli kronan på verket för den här räckan av fantastiska helger. Även om jag uppskattar veckorna lika mycket som helgerna så finns det en viss glädje i den fritid man får. Arbetarklassen motto, så fint uttryckt av Bruce Springsteen:

You get up every morning at the sound of the bell
You get to work late and the boss man's giving you hell
Till you're out on a midnight run
Losing your heart to a beautiful one
And it feels right as you lock up the house, turn out the lights
And step out into the night

Sweet soul cookin' -Kvinnor, musik och mat

Jag skrev ju alldeles nyligen om Plura & Mauros matlagningsprogram på tv8. För att fortsätta i den stilen -att kombinera mat och musik- så måste jag få dela med mig av denna kulinariska resa. Basisten och tillika en av de tre låtskrivarna och sångarna i "Drive-by truckers", Shonna Tucker, ger en guidad tur i hur man gör kyckling i Amerikanska södern. Den fettrika maten tycks också komma till användning när det gäller att smörja strängarna till basen. Toppa denna i dubbel mening delikata donna med en smäktande "southern accent"... då har du ett toppenrecept. Titta och njut.

"That's nasty funk y'all!"

Bandet i fråga, Drive-by truckers släppte förövrigt nytt i förra veckan. Bra som vanligt. Mer rockigt och melodiöst än på länge. Själv gillar jag när de vågar gräva lite i myllan, när spadtagen slår emot rötter som country och Lynyrd Skynyrd. Men det här funkar bra det med. Bäst är "Birthday Boy". En rökare berättad ur en strippas perspektiv. Skivan finns på Spotify.

Angående matlagningsprogram -och kvinnor: Läste kritik mot Plura och Mauros kök. Att det var för grabbigt och att kvinnor aldrig tillåts göra program där de dricker, röker och lagar mat i tv. Att kvinnliga tv-kockar bara ska vara söta och ordentliga. Att det inte finns någon kvinnlig Per Morberg. Jag kan hålla med på ett sätt. Könsrollerna sätter ibland osynliga barriärer. Men samtidigt känner jag: GÖR NÅT ÅT DET! Klaga inte bara. Gör ett tv-program med en kvinna -det behöver inte vara Shonna Tucker- och låt henne röka, svära och bli salongs när hon bereder en tre rätters. Jag skulle titta.

Soundtrack för vinter 09/10

Öppnar ögonen. Aj. Det var ett misstag. Jag blinkar några gånger. Okej. Solstrålarna som ligger på mitt ansikte börjar kännas lite mindre jobbiga. Jag har huvudvärk. Torr i munnen. Är fullt påklädd. Jag är inte hemma va? Sätter mig upp i soffan. Tittar på klockan. 09.00. Tar på mig glasögonen. I andra änden av soffan sover H-. På golvet nedanför mig ligger A- och T-. I sängen på andra sidan rummet ligger B- och snarkar. Det står tomma ölburkar på bordet framför mig, de trängs med TP-frågor och smycken som tjejerna tagit av sig innan de lagt sig. Jodå, nog ser det ut som en reguljär molkomreunion brukar göra. D- kommer in genom ytterdörren. Hon har varit på promenad eller nåt.

"Det är helt underbart väder ute", säger hon.

Min forna klasskamrat A- grymtar nåt ohörbart till svar. Jag ser ut genom fönstret. Känner en kylig men frisk vind komma in i lägenheten. Plötsligt är det solklart vad som just inträffat. Det är inte en lätt bakfylla jag vaknar upp ur. Det är inte en fredagkväll som passerat. Det är det, men inte bara. Det är en lång vinter som jag nu lämnar bakom mig. Det är en vår som anländer.


***

Jag har satt ihop en playlist. Ämnad för spotify. I slutet av den senaste sommaren gjorde jag detsamma, en musikalisk sammanfattning över några spännande sommarmånader. Nu är det dags att göra bokslut för den långa, kalla, hårda, goda, fantastiska, deprimerande, upplyftande vintern 2009/2010. Vissa låtar fungerar symboliskt för den gångna vintern, andra är bara låtar jag lyssnat intensivt på. Här är den.

http://open.spotify.com/user/thetomthumb/playlist/6mdK5CxY5K45uGAoL3AG3b

***

Weezer - (If you're wondering if I want you to) I want you to
Fantastisk pop. Ett perfekt sätt att inleda en lista. Den här har gått varm i vinter. Läs här

The National - Mr. November
I used to be carried in the arms of cheerleaders, är den hjärtslitande textraden i denna uptempodepp. Det finns kvällar då jag kommit hem, med en falafel som enda sällskap, och tänkt tillbaka på den där enkla tiden. Tiden i Molkom då "hejarklacksledare brukade lyfta mig till skyarna". Givetvis är det bara minnets bedrägliga sätt att lura mig. Denna vinter har varit mycket bättre än den förra. Men de där kvällarna med en falafel och The National, då tror jag motsatsen.


Alf Robertson - Jag lämna mitt hjärta i Göteborg
Denna sång har också varit återkommande i högtalarna denna vinter. Jag har de senaste månaderna varit nästan fientligt inställd till Trollhättan som småstad. Tråkigt med stort T har varit mitt omdöme. Men precis som min klasskamrat S- uttryckte det i bilen häromdagen: "Stan blir inte bättre för att du gnäller. Det blir vad man gör det till." Hon har rätt. Jag tror bara att innerst inne längtar jag till den stad som ligger så nära från var jag är nu. Staden jag drömt om i hela mitt liv. Alf Robertson, månader efter en stroke, sjunger om Sveriges framsida.

Fleetwood Mac - Go your own way
Fantastisk sång, populär på förfester.

Promoe feat. Per Vers - Dekadansken
Denna omskrivning av Promoes lysande Dekadansen är en vansinnigt skön dansk uppdatering. När jag satt på en ersättningsbuss i nån byhåla sex timmar försenad, på väg hem från en jul i Kalix hade jag denna i lurarna. Bakom mig satt en kvinna och grät, och blev tröstad av sin pojkvän, över nåt privat. Jag ville ge henne friheten från att åtminstone slippa ett extra antal öron som tjuvlyssnade på deras konversation.

Bruce Springsteen - Better Days
Efter årsskiftet började jag träna igen. I första hand genom att simma regelbundet. Någon som ansvarar för den musik de spelar i simhallen är uppenbarligen ett stort fan av Springsteen. När jag plaskar mig framåt mot framtida längder så är det ofta några av Bossens mindre spelade guldkorn som ljuder i högtalarna: "Sherry Darling", "Nebraska", "Independence Day" m.fl. Det här är en av dem. Bruce sjunger att det här är bättre dagar, bättre än de förut. När jag sitter i bastun efteråt och sjunker in i mina egna tankar, fysiskt utmattad men rensad från tvivel och oro. Då vet jag att det är sant. Det här ÄR bättre dagar.

Blue Rodeo - Cinema Song
En vinter är en bra ursäkt för att krypa ner i biomörkret. Det gjorde jag under Göteborgs Filmfestival. Men den här sången representerar för mig perioden november/december då jag jobbade på "Utan Snö". Novellfilmen. Lyssnade på denna ibland när jag kom hem från inspelningen. Det var ett spännande projekt som jag sent glömmer.

Juice Leskinen - Juanoski here I come
Skrev om Leskinen här och här

Jakob Dylan - All day and all night
När jag stod på en iskall busshållsplats i Angered många återkommande sena kvällar i början av vintern efter arbetsdagar på "Kommisarie Winter" så lyssnade jag av nån anledning ofta på denna. Kanske för att den handlade om att jobba hårt -och gilla det.

Drive-By Truckers - Let there be rock
Ja. Glöm inte rock and rollen. Liveversionen av denna räddade julafton.

Plura Jonsson - I hajars djupa vatten
Även detta ett soundtrack. Det mörka soundet, den ekande sången, i mina lurar när jag går genom snöiga gator i Trollhättan. Jag gick förbi ett fönster där ett tjog människor tränade nån sorts gymnastik. De rörde sig i synk till musiken. Jag blev stående i en halv minut. Det såg ut som en bisarr musikvideo.

Hank Williams - Alone and forsaken
I en gala för Haiti gjorde Neil Young och Dave Mattewhs en vacker version av den här sången. Hank Williams bästa. Den får väl symbolisera en omvärld som varit minst sagt kaotisk på sistone.

Band of Heatens - Jackson Station
Här

The Faces - Cindy Incidentally
Riffet är stulet av Bob Dylan, men med en ung Rod Stewart vid micken så är det nog ingen bryr sig.

Junip - The Ghost of Tom Joad
Cover på Springsteen. Jag har knappt lyssnat på den i vinter. Men den här versionen, med den flygande orgeln, finns i huvudet när sitter på ett tåg en dygnslång resa hem mot Kalix. Jag inser att den här spellistan innehåller mycket dov, melankolisk musik. Men sådan är årstiden. Med all rätt. Allvar har sin tid. Sommaren har sin.

Rolling Stones - Winter
It sure been a hard, hard winter
My feet been draggin' 'cross the ground
And I hope it's gonna be a long, hot summer
And the light of love will be burnin' bright

Juankoski here I come

Ibland vill man bara sätta sig i en bastu med en kall öl och en knippe björkris och sen gå ut och ta ett dop i sjön. Kanske har man med sig en söt tjej. Sen vill man sitta på trappsteget utanför bastun och titta ut i den ljusa sommarnatten. När jag hör den sjukt catchiga refrängen i Juice Leskinens "Juankoski here I come" så är det ett sånt tillfälle.

Mauro & Pluras kök

(Se Programmet här)

Dåliga dagar brukar jag lite skämtsamt kalla mig världens yngsta medelålders man. Så tycker ni att det blir lite för mycket gubbnostalgi nu, så förstår jag varför.

Jag har sett världens bästa matlagningsprogram. Det har hittills bara gått ett avsnitt så jag kanske är lite tidigt ute med att omnämna det så. Jag är dock benägen att ta den risken. "Mauro och Pluras Kök" gick i torsdags kväll på TV, och hamnade därefter på tv8 play. Länken till detta finns ovan.

Jag var rädd för att det här skulle bli pretentiöst och tråkigt -som liknande matlagningsshower lätt tenderar till att bli. Jag hade som många gånger förr fel. Idén till showen är enkel. Plura Jonsson, frontfiguren i Eldkvarn och ett av detta lands största låtskrivare, och han polare Mauro Scocco dricker vin, röker och lagar käk med några inbjudna gäster. Att Plura är kunnig i matlagning och rolig att lyssna på visste jag sedan tidigare, men jag blev överraskad av hur pass rolig och skön Mauro Scocco är. Han kan visst inte bara göra sliskiga ballader och lådvin, utan kan släppa både en och annan sarkastisk oneliner.

Gäster i första programmet var en blyg Lena Philipsson och en kanonfull Håkan Hellström. Gitarren kom fram både en och två gånger mitt i matlagningen. Även om min vegetariska kosthållning inte fick mig särskilt sugen på medelhavsfisken som tillagades så såg det åtminstone gott ut. Alltid något. På det stora hela kändes programmet som att någon dragit in några kameror rakt in i en hemmafest, vilket egentligen var fallet. Är man sedan något nördigt lagd som undertecknad, så kan jag inte låta bli att njuta av hur Håkan Hellström spelar Eldkvarns "Tag min hand" eller höra på historien om hur en berusad Mauro Scocco ringt till legendariska musikproducenten Kjell Andersson klockan tre på natten för att kräva att skivbolaget skulle stoppa Eldkvarns senaste singel...

Inspirationen spred sig givetvis till verkligheten, även om det inte blev fullt lika kulinariskt: På fredagskvällen samlades jag och ett gäng Trollhättebor för att arrangera en tacokväll. Vi hade lånat en gemenskaphetslokal i anknytning till mitt hus med både biljardbord och stort kök. Det blev några glas här med, både före, under och efter middagen. Jag avstod biljardturneringen i avsaknad av talang, men deltog däremot i en duell av "Masters of Music".

Tillslut hamnade vi ett gäng uppe i min lägenhet i nåt som med endast god vilja kan kalla efterfest: Vi satt väl mest och yttrade klagosånger över Trollhättan som stad. Jag höll långa tirader om hur svårflörtade trollhätteflickor är utan att komma fram till några särskilt nya insikter. Det var trots detta en lyckad kväll. Kanske inte lika laddad med anekdoter som i Mauro och Pluras fall eller för den delen lika välsmakande, men ändock en minnesvärd kväll.

The Return of Popkoll: 02/10

Jag sitter här i min stökiga lägenheten och njuter av den annalkande fredagen. Jag har spenderat majoriteten av den här veckan förkyld och jävlig, men nu har det gått och blivit bättre. Att städa den här lägenheten, vilket jag kommer att göra strax, är nog förövrigt lönlöst. Den kommer vara stökig igen på söndag. Om några timmar får nämligen undertecknad finbesök. Två vänner -oberoende av varandra- har bestämt sig för att komma på besök i Trollhättan. M- från Helsingborg (f.d Kalix) och B- från Skövde (f.d Molkom). Det kommer bli en episk helg, vet jag redan nu. Enda gruset i maskineriet är att det inte blir av att se en semifinal nu på kvällen i Hockey; I alla fall ingen där Sverige spelar. Nåja, vi reder oss nog ändå.

Under den här fyra dygn långa sjukdomen jag genomled så hade jag inte energi till mycket annat än att se på tv, film, lyssna på musik eller läsa. Så även om jag blev rastlös in absurdum så hann jag åtminstone få i mig en hel del både aktuell och inaktuell kultur. Jag tänkte därför återge lite av dessa upplevelser. Jag brukade göra detta för några år sen under titeln "popkoll". Här kommer återkomsten.


SOPHIE ZELMANI "I'M THE RAIN"
Finns på Spotify
På Last.Fm's lista över de artister jag lyssnat mest de senaste åren så är Sophie Zelmani på fjärde plats. Hon är förmodligen den enda artist som är så otroligt svårlyssnad genom att vara väldigt lättlyssnad. För varje skiva hon släppt har hon blivit mer och mer lågmäld, tystlåten och mjuk i både melodi och sång. De första två lyssningarna på nya skivan "I'm the rain" är det svårt att ens koncentrera sig på låtarna, de flyter undan som enklaste hissmusik. Men som vanligt växer låtmaterialet. "If I Could" har ett förhäxande piano, titelspåret "I'm the rain" har hennes starkaste refräng sedan 2007 och "Song of the night" är en filt för öronen. Skivan har ett sammanhållet sound och är skönt befriad från allt som heter effektsökeri. Bra låtar och inget annat. Ett betyg? 4/5. Lätt.

DAVID SIMON "HOMICIDE -A YEAR ON THE KILLING STREETS"
Det här är en repotagebok som släpptes 1991. Journalisten David Simon hängde med mordroteln i en Amerikas tuffaste städer, Baltimore, under ett helt år. Som om allt vore en roman återger Simon här den råa smutsiga verkligheten, mil från allt som heter Hollywood. Boken ynglade sedan av sig i tv-serien med samma namn (på svenska Uppdrag Mord), som blev starten för alla realistiska snutserier. Simon är även skapare bakom fantastiska tv-serien "The Wire". Sanningen är den att jag fortfarande har kvar 100 sidor av den här tegelstenen, men jag har svårt att se att jag ska bli besviken av det som återstår. Boken är stundtals fascinerande i sin ärlighet. Den är rolig som få när den återger den råa humorn poliserna emellan. Men den är även gripande och tragisk när den återger exempelvis den allt mer desperata utredaren Tom Pelligrini när han försöker få tag i pedofilen och mördaren som dumpat en elvaårings sargade kropp i en gränd i början av boken. Verkligheten har sällan lyckade slut. Om ni kommer över ett exemplar av den här boken -Läs den genast.

"VREDENS DRUVOR", "HALF NELSON", "GHOST RIDER" & "STATE & MAIN".
Jag lyckades på kort tid se fyra filmer. Alla i olika genres, alla gav olika intryck. Dessa var alltså:

"Vredens Druvor" (Regi av John Ford från 1940). En gammal film, baserad på en av mina favoritböcker med samma namn. Henry Fonda i huvudrollen som Tom Joad, en historiens bästa karaktärer, killen som kommer hem efter fyra år i fängelse för dråp bara för att upptäcka att hans familj i Oklahoma blivit hemlösa efter att banken tagit ifrån dem deras gård. Detta skedde för tusentals familjer i depressionens USA. Familjen tar sitt pick och pack och drar till Kalifornien, där allt bara visar sig bli värre. Solskenshistoria? Näe. Men en fantastisk film. 5/5. Utan tvekan. Ett mästerverk.

"Half Nelson" är ett drama från 2006 med fantastiska Ryan Gosling i huvudrollen (mest känd för "Dagboken"). Om en lärare som på dagtid undervisar i historia med ett ovanligt engagemang och som på nätterna lever ut sitt drogberoende. Han utvecklar en vänskap med en elev på glid. Realistiskt, gripande och avslappnat. Minns att jag blev väldigt tagen när jag såg den på bio, men den höll ganska bra även nu en andra gång.


"State & Main" från 2000 med regi och manus av David Mamet är däremot en lite lättare komedi. En väldigt rolig satir över hur Hollywoods filmindustri fungerar. Många roliga oneliners. T ex:
-But it's a lie!
-It's not a lie. It's a gift for fiction

Sist men inte minst. "Ghost rider". Actionfilm byggd på serietidning. Nicholas Cage i rollen som en kille som är jättebra på att åka motorcykel och säljer sin själ till djävulen. Vad händer då? Jo, han får superkrafter och kan brinna. Typ. Kan vara en av de sämsta filmer som jag någonsin sett. Så dålig så att den blir så rolig att den bara blir dålig. Tror ni mig inte? Vad sägs om det här då:

Studentbal i Kalix, 2005

Plötsligt minns jag min stundetbal. Jag vet inte varför, men historien poppar upp. Ni vet hur alla alltid tänker "sånt här händer bara mig", fast det egentligen händer alla. Så visst, det här är väl en historia som kunde ha hänt vem som helst.

Jag hade först inte tänkt gå på balen, jag var egentligen inte så brydd om spektaklet i sig, men när en snygg halvfinsk tjej i klassen frågade om jag ville gå så kunde jag ju inte tacka nej. Nu låter det som skryt, och det är det egentligen, men mina polare blev rätt avundsjuka. En kompis beskrev det som den värsta dagen i sitt liv, när jag berättade det för honom. En annan sa att jag inte skulle vara säker på att jag inte skulle befinna några meter under jord när dagen väl kom.

I alla fall. Jag stod med händerna i fickorna och väntade utanför ett kvarter som heter Kungsviks. Jag hade på mig min lite för stora studentkostym vilket kändes obekvämt. På den här tiden hade jag knappt burit en kavaj, speciellt inte med skjorta och en slips och hela tjotablänget samtidigt. Jag hade en ny frisyr också: Istället för att komma sidbena hade jag använt sånt där hårvax. Tyvärr kunde jag inte komma på nåt annat än nån sorts Tintin-lugg. Nåja, tänkte jag, det är bara tillfällig. Slipsen som jag fixat fram på nåt sätt skulle egentligen vara rosa för att matcha hennes klänning. Tyvärr var den nog en nyans för ljus, så när jag visat upp den för folk innan så hade några klagat på att den såg vit ut. Vilket var mer passande för en begravning än en bal.

Jag stod och väntade på att min baldejt skulle komma åkandes i den bil som skulle köra oss den 100 meter långa resan till parken där alla andra balklädda människor väntade. Att åka en fräck bil till själva samlingen är ju halva grejen med en stundetbal, ansåg jag. Jag hade pratat med N-, som hon hette, om detta. En gammal amerikanare hade jag hoppats på.

"Vet du nån som har en gammal bil?", frågade jag henne.
"Min syrra har en bil. Den är rosa!", sa hon.
"Men vad bra! Vad är det för modell? Är det en jänkare?"
"Jag vet inte sånt. Den är rosa. Och gammal."

Så där stod jag och väntade på att bli upplockad. Tillslut kom bilen puttrande. Ja, den var rosa. Men det var en Volvo 242, från mitten av 80-talet. Jag klättrade in i baksätet. Insidan av bilen var klädd i rosa plysch. Jag minns att jag tänkte: "ja, nog fan bor man i Kalix alltid."

En snar timme senare påbörjades marschen för alla balpar som gick mellan parken där alla möts upp till Folkets Hus där själva balen skulle äga rum. På nåt sätt hamnade jag och N- längst fram i ledet och därför var det vi som kom fram först till den röda mattan som de rullat ut framför ingången. Längst ut på mattan stod en stor betongkluns som lagts där för att inte mattan skulle rulla upp. Runt ledet som gick upp mot Folkets Hus stod en stor folksamling och fotade oss finklädda tonåringar. Jag började skämta om betongklumpen när vi närmade oss på det där sättet som jag själv kallar min oemotståndliga charm, men som andra kallar för nördig humor.

"Oj, vi får nog gå runt den. Vilken opampig entré det blir", sa jag.
"Äh, vi ska väl inte behöva flytta på oss bara för att det ligger en sten där", sa hon.
"Ska vi gå över den?", frågade jag.
"Vi går över den!", sa hon.
"Okej, här kommer den. Nu går vi över den."

Litet senare på balen tog en kompis mig åt sidan.
"Du To... varför har du en vit slips förresten?"
"Den är inte vit, den är rosa", försvarade jag mig.
"Vita slipsar har man på begravning.", sa han.
"Den är inte vi... äh, vad var det du ville?", sa jag.
"Varför lät du henne kliva på stenen när ni gjorde entré?".
"Vadå, vi gjorde det ju båda. Det var lite av ett skämt."
"Det såg rätt ogentlemannamässigt ut av dig", sa min vän.
"Struntsamma", sa jag, "ingen kommer ändå komma ihåg det."

Jag gick hem från efterfesten vid femtiden på morgonen. Om typ tre timmar skulle jag stiga upp och dra på champagnefrukosten inför studentexamen. Champagnefrukost var den officiella benämningen, men egentligen skulle vi äta kex och dricka finsk bål. Hälften av klassen skulle ha problem med att stå upp på traktorflaket. När jag gick hem i den ljusa sommarnatten passerade jag en cykel som låg i ett dike. En gul, något rostig, postcykel. Nån hade väl stulit den och lämnat den där. Det var helt folktomt på gatorna när jag cyklade hemåt.

När jag sedan slog upp lokaltidningen dagen efteråt så hade de en bildkavalkad från balen på mittuppslaget. På en av bilderna -och jag svär att det här är sant- såg man hur jag lät N- kliva över betongklumpen medan jag själv stod på marken. Dessutom så måste jag säga att med den dåliga upplösningen på bilderna i tidningen såg min slips kritvit ut.

Girls vs. Suits

Även jag har fastnat för sitcomen "How I Met Your Mother". Seriens tidshopp och välskrivna karaktärer gör att man fastnar för den charmiga humorn. Kring november/december lyckades jag nog se seriens alla avsnitt på de få lediga stunder jag hade. I och med det hundrade avsnittet "Girls vs. Suits" valde manusförfattarna att bjuda på nåt lite extra. Ett musikalnummer som heter duga blev det.

Framtidens Melodi och Händelse vid bank

Jag vet att inläggen kommer med ett ganska långsamt tempo. Ska försöka bättra mig. Vad tycks om den nya designen, förresten? Var den förra, som jag trots allt haft i fyra och ett halvt år (!) bättre?

Nu kommer ni nog dessutom bli besviken om ni hade räknat med att få läsa nåt som är av allmänhetens intresse. Istället tänkte bara återge en text som var en ren skoluppgift. Vi skulle nedteckna några tankar om någon film eller seminarium vi sett under Göteborgs filmfestival. Jag valde att skriva angående filmen "Framtidens Melodi" som jag tyckte mycket om. Lika bra att publicera den här, tänkte jag, då jag kommer in lite på det här med framtidens filmbransch.

Här är den:

Tankar angående ”Framtidens Melodi” & ”Händelse vid bank”

2007 vann den värmländska och flerfaldigt prisbelönta filmarduon Jonas Holmström och Jonas Bergenström (som i dagligt tal går under namnet Dubbeljonas) Göteborg filmfestivals kortfilmspris startsladden. Nu när filmskaparna gjort sig kända för att arbeta med extrem lågbudget, så hade de plötsligt resurser till en långfilm. Så blev fallet. ”Framtidens melodi” blev duons debutfilm.

Filmen handlar om två figurer i samhällets utkant; Janos är en medelålders man som hittar mat i soptunnor och hamnar i bråk med väktare på stan när han försöker tjäna pengar som gatumusikant. Stig är sjuttio och har utsett sig själv till Janos manager. Skådespelarna i ”Framtidens Melodi” är alla amatörer, och spelar i princip sig själva. Filmen är inspelad på dv, där filmteamet består av de båda regissörerna som både fotar och tar ljudet själva. De jobbar utan manus och låter istället filmen växa fram genom improvisationer.

Det är ingen vacker film, tekniskt sett. Hade inte ljudet i efterhand bearbetats av Ljudligan hade den förmodligen låtit sämre än den redan gör. Men som filmupplevelse och historia är ”Framtidens Melodi” oerhört uppfriskande. Den ger en insyn i en del av samhället vi aldrig ser filmer om i Sverige. När Janos, med sin alkoholiststämma och sin trasiga gitarr, sjunger och spelar Björn Afzelius ”Ikaros” säger den scenen mer om mänsklighet än hundra Beckfilmer på rad.

Ruben Östlunds kortfilm”Händelse vid bank” fick tjänstgöra som förfilm. Kortfilmen är trogen Östlunds berättarsätt, en filmskapare för YouTube-generationen. I realtid får följa ett misslyckat bankrån och de ögonvittnen utanför banken som väljer att reagera på minst sagt skilda sätt. Även Ruben Östlund har gjort sig känd för att arbeta på ett okonventionellt sätt. Det filmteam som han använder är snarare ett kompisgäng än en samling filmarbetare. Även här enbart med amatörer som skådespelare, och utan traditionellt manus. Resultatet är att han blivit hyllad som en av Sveriges mest nyskapande och spännande filmskapare.

Som aspirerande filmarbetare väcker dessa två filmer tankar hos mig. De mest intressanta filmerna i dagens svenska filmklimat tycks vara de filmer som går utanför ramarna. De som bryter med både vårat invanda sätt att se film, och i synnerhet SFI's filmkonsulters krav för filmstöd. (Här kan även Roy Anderssons filmskapande räknas in). Jag sätter personligen de här filmerna både kvalitets- och underhållningsmässigt högre än mycket av den konventionella filmen som görs i Sverige.

Samtidigt erbjuder inte filmskapare som Dubbejonas eller Ruben Östlund inte stora arbetsmöjligheter för det här landets filmarbetare. Den nya tekniken ger filmskaparna möjligheten att klara sig utan ett kostsamt team som kräver en inspelningsplanering. De här regissörerna vet nog knappt vad en FAD är. Det här är ju lågbudgetfilmer som följaktligen får en hyfsat liten publik i dagsläget, så det är väl inte som att de riskerar att konkurrera ut filmserier som Falk och Beck som försörjt många filmarbetare här i landet.

Det jag dock tycker är intressant är att jämföra de här två olika delarna av Filmsverige: I ena ringhörnan de traditionella berättelserna och filmerna, stämplade och godkända av SFI. I den andra ser vi de nya filmarna som växt upp med både ett nytt sätt att göra och distribuera film. En än så länge ganska tanig utmanare, men som uppenbarligen växer sig starkare dag för dag.

Med de nya filmskaparna växer det också fram en ny publik, och frågan är hur detta kommer påverka filmbranschen i framtiden. Jag kommer att tänka på ett seminarium om realism jag såg under festivalen. Den avslutades med att föreläsarna visade den mest sedda svenska filmen genom tiderna. Nej, det var inte ”Sjunde inseglet”, ”Göta kanal” eller ”Arn”. Det är ett minutlångt klipp filmat med en mobiltelefon på en bebis som skrattar. Filmen är i skrivande stund sedd av över 100 miljoner människor. Ingen filmarbetare fick betalt för produktionen.

Dylan Moran, 12e april

Hur firar man en lysande vecka? Jo, med att punga ut med pengar för riktigt högkvalitativ stand up!

Dylan Moran, den ständigt bakfulle irländaren, är en av mina absoluta favoriter i denna humorgenre. Så när jag och två klasskamrater fick höra att denna komiker ska uppträda i Göteborg i april så kunde vi inte hålla oss från att köpa varsin biljett.

Jag har aldrig sett en stand up-komiker live, så därför är det ett ganska stort kliv att låta Dylan Moran bli den första. Lite som min vän H- som aldrig varit på en konsert i hela sitt liv, såg Håkan Hellström.

Som sagt så är det här biljettköpet pricken över i:et vad gäller 11 lyckade dagar. Göteborgs Filmfestival 2010 blev otroligt spännande. Jag såg många bra, intressanta filmer (b. la "Framtidens melodi", "Rage", "The Good Heart" och dokumentärerna "The Shock Doctrine" och "White Stripes"). Jag jobbade även två dagar på ett spännande jippo som fungerade som invigning för Göteborg Filmstudios, vilket avslutades med en helt otrolig och lyxig avslutningsfest. Jag gick på ett stundentmingel arrangerat av Film i Väst och såg några bra seminarium. Jag mötte många vänner, tog några öl i deras sällskap och sov givetvis så lite möjligt. Jag var på ett födelsedagsfirande hos ett tio mans reggaeband. Sedan kom jag hem till Trollhättan i tid för att gå på galapremiären av Josef Fares nya komedi. Det här är bara några exempel!

NU är jag riktigt nöjd över tillvaron.