Jag sitter här i min stökiga lägenheten och njuter av den annalkande fredagen. Jag har spenderat majoriteten av den här veckan förkyld och jävlig, men nu har det gått och blivit bättre. Att städa den här lägenheten, vilket jag kommer att göra strax, är nog förövrigt lönlöst. Den kommer vara stökig igen på söndag. Om några timmar får nämligen undertecknad finbesök. Två vänner -oberoende av varandra- har bestämt sig för att komma på besök i Trollhättan. M- från Helsingborg (f.d Kalix) och B- från Skövde (f.d Molkom). Det kommer bli en episk helg, vet jag redan nu. Enda gruset i maskineriet är att det inte blir av att se en semifinal nu på kvällen i Hockey; I alla fall ingen där Sverige spelar. Nåja, vi reder oss nog ändå.
Under den här fyra dygn långa sjukdomen jag genomled så hade jag inte energi till mycket annat än att se på tv, film, lyssna på musik eller läsa. Så även om jag blev rastlös in absurdum så hann jag åtminstone få i mig en hel del både aktuell och inaktuell kultur. Jag tänkte därför återge lite av dessa upplevelser. Jag brukade göra detta för några år sen under titeln "popkoll". Här kommer återkomsten.
SOPHIE ZELMANI "I'M THE RAIN"
Finns på Spotify
På Last.Fm's lista över de artister jag lyssnat mest de senaste åren så är Sophie Zelmani på fjärde plats. Hon är förmodligen den enda artist som är så otroligt svårlyssnad genom att vara väldigt lättlyssnad. För varje skiva hon släppt har hon blivit mer och mer lågmäld, tystlåten och mjuk i både melodi och sång. De första två lyssningarna på nya skivan "I'm the rain" är det svårt att ens koncentrera sig på låtarna, de flyter undan som enklaste hissmusik. Men som vanligt växer låtmaterialet. "If I Could" har ett förhäxande piano, titelspåret "I'm the rain" har hennes starkaste refräng sedan 2007 och "Song of the night" är en filt för öronen. Skivan har ett sammanhållet sound och är skönt befriad från allt som heter effektsökeri. Bra låtar och inget annat. Ett betyg? 4/5. Lätt.
DAVID SIMON "HOMICIDE -A YEAR ON THE KILLING STREETS"
Det här är en repotagebok som släpptes 1991. Journalisten David Simon hängde med mordroteln i en Amerikas tuffaste städer, Baltimore, under ett helt år. Som om allt vore en roman återger Simon här den råa smutsiga verkligheten, mil från allt som heter Hollywood. Boken ynglade sedan av sig i tv-serien med samma namn (på svenska Uppdrag Mord), som blev starten för alla realistiska snutserier. Simon är även skapare bakom fantastiska tv-serien "The Wire". Sanningen är den att jag fortfarande har kvar 100 sidor av den här tegelstenen, men jag har svårt att se att jag ska bli besviken av det som återstår. Boken är stundtals fascinerande i sin ärlighet. Den är rolig som få när den återger den råa humorn poliserna emellan. Men den är även gripande och tragisk när den återger exempelvis den allt mer desperata utredaren Tom Pelligrini när han försöker få tag i pedofilen och mördaren som dumpat en elvaårings sargade kropp i en gränd i början av boken. Verkligheten har sällan lyckade slut. Om ni kommer över ett exemplar av den här boken -Läs den genast.
"VREDENS DRUVOR", "HALF NELSON", "GHOST RIDER" & "STATE & MAIN".
Jag lyckades på kort tid se fyra filmer. Alla i olika genres, alla gav olika intryck. Dessa var alltså:
"Vredens Druvor" (Regi av John Ford från 1940). En gammal film, baserad på en av mina favoritböcker med samma namn. Henry Fonda i huvudrollen som Tom Joad, en historiens bästa karaktärer, killen som kommer hem efter fyra år i fängelse för dråp bara för att upptäcka att hans familj i Oklahoma blivit hemlösa efter att banken tagit ifrån dem deras gård. Detta skedde för tusentals familjer i depressionens USA. Familjen tar sitt pick och pack och drar till Kalifornien, där allt bara visar sig bli värre. Solskenshistoria? Näe. Men en fantastisk film. 5/5. Utan tvekan. Ett mästerverk.
"Half Nelson" är ett drama från 2006 med fantastiska Ryan Gosling i huvudrollen (mest känd för "Dagboken"). Om en lärare som på dagtid undervisar i historia med ett ovanligt engagemang och som på nätterna lever ut sitt drogberoende. Han utvecklar en vänskap med en elev på glid. Realistiskt, gripande och avslappnat. Minns att jag blev väldigt tagen när jag såg den på bio, men den höll ganska bra även nu en andra gång.
"State & Main" från 2000 med regi och manus av David Mamet är däremot en lite lättare komedi. En väldigt rolig satir över hur Hollywoods filmindustri fungerar. Många roliga oneliners. T ex:
-But it's a lie!
-It's not a lie. It's a gift for fiction
Sist men inte minst. "Ghost rider". Actionfilm byggd på serietidning. Nicholas Cage i rollen som en kille som är jättebra på att åka motorcykel och säljer sin själ till djävulen. Vad händer då? Jo, han får superkrafter och kan brinna. Typ. Kan vara en av de sämsta filmer som jag någonsin sett. Så dålig så att den blir så rolig att den bara blir dålig. Tror ni mig inte? Vad sägs om det här då:
No comments:
Post a Comment