Studio 60 on the sunset strip

Nästa stora tv-serie har ännu kommit till Sverige: "Studio 60 on the sunset strip". Krångligt namn, jag vet. Det som kan få er att lystra till är nog duon bakom serien:

Aaron Sorkin och Tomas Schlamme.

Okej, ni kanske inte vet vilka dessa herrar är, men den förstnämnda är skaparen och manusförfattaren bakom första säsongerna av "Vita Huset", och den sistnämnda seriens regissör. "Studio 60..." handlar om en populär livesänd sketchserie på amerikansk tv, en sorts Saturday Night Live-kopia. Vi får följa arbetet bakom serien som redan innan pilotavsnittets förtexter spårar ur. Det blir upp till "Vita Huset" veteranen Bradley Whitford (som spelar Josh i den serien) och Matthew Perry (!) att rädda serien i rollen som kontroversiella regissör och manusförfattare. Karaktärerna verkar ha lånat mycket från seriens upphovsmän. Den alltid lika lysande Whitford spelar exempelvis en regissör som har ett kokainberoende att kämpa mot, som Sorkin själv har vissa erfarenheter av (Det var därför han förlorade kontrollen av "Vita Huset" säger vissa, medan andra hävdar att tv-bossarna ville ha mer högervridna manus).

Jag har hitills bara sett två avsnitt, och nej, den når inte upp till de nivåer som den politiska dramaserien jag fortsätter tjata om. Men den är lika spännande, rolig och smart som man förväntar sig av Sorkin. Matthew Perry är den som verkligen förvånar med sin fantastiska komiska tajming. I de få avsnitt jag sett av "Vänner" har han mest framstått som en...medelmåtta. Här levererar han oneliners lika taktsäkert som trumslagen på en "The Band"-skiva.

Så mitt tips för framtida nedladdningar: "Studio 60 on the sunset strip"

Scarlett sjunger Tom

Scarlett Johansen kan ibland vara lite bra för att vara sann. Hon är en fantastisk skådepelerska. Hon ser inte alltför tokig ut. Hon har varit med i fantastiska filmer. Nu hör jag att hon ska spela in en skiva -med Tom Wait covers! Hur väntat är det? Kan kvinnan sjunga då? Det har visat sig att hon kan det... Ladda ner denna cover på en Gerswin-klassiker och döm själva:

http://www.stereogum.com/Scarlett%20Johansson%20-%20Summertime.mp3

Världens sämsta musikvideo?

Om vi nu ska fortsätta nörda oss angående Bob Dylan och YouTube så satt jag och tänkte på en guldklimp till muikvideo i morse. Samtidigt som Bob Dylan gjort/medverkat i en av världens bästa musikvideor (Subbterean Homesick Blues) och en av världens coolaste (Things Have Changed) så har han också gjort ett gästspel i genren "Världens löjligaste musikvideo".

På skivan "Empire Burlesque" från det mörka 80-talet så hade alla låtarna en sak gemensamt. De var bra från början, eller hade varit bra, innan vår vän Bob överproducerade dem och skrev om dem till oigenkännlighet. Den totalt värdelösa "Tigh Connection to my Heart" var från början den ruskigt fina "Someone has a hold of my heart" som går att höra på Bootleg series vol. 3. Videon till den här låten är ett exakt lika stort bottennapp som musikstycket i sig, om inte värre. I dag hade den här filmen kunnat gjorts av några elever på något av landets mediegymnasium, och i så fall varit en ganska hyfsad produktion. Men för att komma från en av världens största artister så är det ett skämt. Bob Dylan ser helt oengagerad ut videon igenom, och det förstår jag att man är i en sån här soppa. Roligt är det i alla fall. Titta och njut:

Borat

Jag har aldrig varit ett fan av Ali G, och i synnerhet den Ali G-film som gjordes för några år sedan. Det behöver inte vara Woody Allen för att jag ska skratta, jag gillar låg humor, men inte korkad. Nya trailern till Borat-filmen får däremot mig att garva rätt gott. Så det är inte omöjligt att man kommer se den här filmen:



Ta också en koll på den andra trailern:

http://www.youtube.com/watch?v=Fq_fzdEk0r8

Tyst musik på kvällen

På kvällen/natten i det nedsläkta rummet måste jag bara ha min lågmälda musik. Vissa favoriter återkommer -Leonard Cohen "Alexandra Leaving", Nina Simone "Wild is the wind" b.la- och andra nykomlingar passerar. Ikväll har det blivit allt från nyss nämnda Nina till olika Bruce Springsteen covers -Peter Yorns "New York Serenade" och en "Thunder Road" i stillsam falsett-, och just nu är det Tom Waits som skrovlar sig igenom vackra "Cold, Cold Ground".

Vet att den här bloggen inte varit så livlig på sistone. Ska göra ändring i det.

Arbetarmanblues #3 (För Fredrik R)

Baby snälla sluta gråta, det kommer bli bättre snart
Baby var snäll och sluta gråta, det blir bättre snart
Fyra år kan passera med en vidunderlig fart

Jag har hört Merle Haggard sjunga om det, Bob Dylan me'
Jag har hört Merle Haggard sjunga om det, Bob Dylan me'
Så nu tar jag och nynnar på Working mans blues # 3

Jag kan inte ge dig några pengar
Men jag kan ge dig min tid
För de säger att tid är pengar
Såna här saker som gör mig paranoid

Det är fredag och jag är förälskad men bitter
Det är fredag och jag är förälskad men bitter
Jag har lyssnat för mycket på Merle, Bob och Josh Ritter

Marit, Kom på fest med mig

Om du som läser det här råkar vara min flickvän så sluta läsa här eftersom du förmodligen kommer bli rätt svartsjuk. Om du ändå gör det så snälla förlåt mig och snälla slå mig inte.

Marit Bergman har alltså släppt ny skiva som jag inte har hunnit sätta tänderna i ordentligt, men singeln "No Party" är helt underbar. Jag såg henne live i sommras, en akustisk konsert som var av mycket hög kvalité, och där Marit passade på att spela mycket material från den vid tillfället kommande skivan. Jag minns hennes "No Party" redan då som en låt som satte sig direkt. I albumversionen saknas givetvis intimiteten som finns i en akustisk konsert, men däremot finns det mer av melankolisk röjpop, mycket mer. Jag trycker om låten på MP3-spelaren två gånger om på busshållplatsen på morgonen, jag vill höra henne sjunga igen. Marit sjunger att hon har en fest att gå på, men ingen vänner i den här staden. Det kommer alltså inte bli någon vidare fest. Men Marit!, vill jag säga, du får gå med mig! Du är söt, du är smart och du har en sjukt bra skivsamling, självklart får du gå med mig. Jag vill vara din vän ikväll. Jag vill dansa hela kvällen med dig.

Jag skrev en gång att om jag skulle gjort en lista över tjejer jag skulle kunna bli ihop med om min flickvän gjorde slut med mig på grund av att jag gör listor över tjejer jag skulle kunna bli ihop med om hon gjorde slut, så skulle Marit förmodligen vara högst upp på listan. Det är hon fortfarande.

Marit Bergman - No Party
Skriv upp det.

Nu djävlar

Jag har hämtat mig från borgarnas seger nu. Det är givetvis fruktansvärt det som har hänt, alla som tycker annorlunda har jag ett och annat otalt med. Men det finns en positiv sak i alla fall. Sverige kommer få roligare komiker. Sverige kommer få fler bra politiska låtskrivare. Så blir det alltid när motsättningarna i ett land ökar. När ekonomin tar över medmänskligheten, när politiken i ett land bygger på grundtesen att folk ljuger.

Därför har jag tänkt tillföra ett ämne till den här bloggen. Nu ska jag inte längre bara skriva om Bob Dylan och annan musik, filmer, böcker och egenskrivna tolvtakare. Nu utökar jag med att även gå till barnsliga attacker på vår nya regering. Jag kommer vara väldigt orättvis, låg, elak och ibland brutal. Men jag kommer vara rolig. För de kommande fyra åren i mitt liv kommer den borgerliga alliansen att förstöra mitt liv genom att vara allt det där som jag själv kommer vara mot mig. De kommer inte ge mig bidrag när jag har det svårt ekonomiskt, de kommer inte ge mig någon anställningstrygghet och det är bara början. De kanske kommer ge mig ett jobb, för typ tolv kronor i timmen för att putsa skor. Skillnaden är att de inte kommer vara roliga. Jag menar, Sveriges nya statsminister lyssnar på Da Buzz.

Bara för att ge en liten hänvisning för vad som komma skall med jämna mellanrum: Alla moderater kommer förr eller senare att ha onaturligt nära relationer till sina familjemedlemmar. Därav incestlockarna i nacken. Hälften av svenska folket som röstade för en borgelig regering har någon sorts bokstavskombination.

Gick jag för långt där? Kanske det, men jag har bara börjat.

Det gick åt helvete

Borgarna vann valet. Helvete.

Jag är för splittrad ikväll för att kunna skriva något vettigt förutom att det kommer bli fyra jobbiga år. Fyra svåra år.

Angående Modern Times

Jag fick ett mejl angående min recension på Modern Times från en kille som kallar sig "Master of my domain". Det här är mitt svar till honom.


Jag hade tänkt besvara ett så här välskrivet och reflekterande brev ordentligt, men med allt jobb och all icke existerande fritid så går det lite som det går... Jag tar därför och besvarar ditt brev lite sådär punkt för punkt, så missar jag inte trådar i ditt resonemang heller

Jag sitter på jobbet och känner precis så håglös som man kan förvänta sig då man säljer sin arbetskraft.

Workingmans blues, aye?

För att få tiden att gå tänka jag kommentera din den där Modern Times recensionen som jag
hittade via (Jävla) DylanClub. Inte för att jag inte håller med dig utan mest för att klockan går så långsamt.
Jag tänkte då närmast på förhållandet Time Out of Mind - Love and Theft - Modern Times. Dessa tre känns helt riktigt lite så där som de tre musketörerna tre ganska olika typer som ändå drar åt samma
håll (Jag tänker inte här på den litterära förlagan utan på den där Disney filmatiseringen). Frågan är dock: När man om trettio år ser tillbaks på Dylans Diskografi. Hur kommer det hela te sig då?
Det är ju som bekannt ännu för tidigt att uttala sig om den franska revolutionens historiska betydelse.


Helt klart: Att prata om Dylans senaste skivor som historiska är lite farligt. Det verkar som man har gjort det ända sedan urminnestider, varje ny skiva sedan -66 är en comeback för honom. De har de kanske också varit många gånger, men det är nog lätt att hamna i samma fälla som med Rolling Stones. Varje ny skiva är enligt kritikernas deras bästa sedan "Tattoo You"! Men när det kommer till det här fallet är det kanske inte för tidigt att ropa hej innan vi kommit över brunnen?


Time Out of Mind skiljer sig ju rent ytligt genom Daniel Lanois som producent, Dylans ältande av sig själv och sin dödlighet och kanske framförallt genom att det var en s k Comeback skiva.
Nittiotalet var lite som åttiotalet fast lite värre. Förutom Good as I been to You och Worlds Gone Wrong var det mest strunt med Unplugged skivan som crescendo. Dylan var ovan vid studion och satt
tydligen och tjura mest. Kanske kommer Historien istället se Time Out of Mind och Polticial World som syskon, förmodligen inte. Faktum är att jag inte kommer på mer argument för det än att Daniel
Lanois var producent och det känns ganska ohållbart. Time out of Mind var beviset på att Dylan är en av de riktigt stora Blues artisterna, skivan kändes som en helhet med nån bergmansk
postmoderninsm som röd tråd.


Jag vill själv inte kalla Time out of mind för en av Dylans bästa skivor som många gör, men jag tycker absolut att det är ett mästerverk. Textmässigt i förstahand, Dylan gjorde verkligen en sammanhållen skiva, vilket egentligen hade varit hans största problem sedan Slow Train Coming, lyckats sätta ihop skivor som känns som en helhet. Något han sedan lyckats med i denna triologi, om vi vågar kalla den det. Egentligen är hela skivan en och samma låt upplever jag. Visst finns det låtar som sticker ut, men ibland när du tänker efter är det svårt att skilja spår som "Can't Wait", "Million Miles" eller "Till I fell in love with you" från varandra. Är det en dålig sak? Jag vet inte. I slutändan är det här en skiva du fick en sinnesstämning av mer än någonting annat.


Love and Theft därimot sprettade åt alla möjliga håll. Dylan och Chaplin brukar ju jämföras, men nån skarpögd rescensent anmärkte på att Chaplin var en mästerlig regisör emedan Dylan som producent
som bäst var medelmåttig. Love and Theft är det tydligaste beviset på detta. Dylan sa själv om jag inte minns helt fel någonting i stil med: "Its like a Greatest hits album without any
hits...(Konstpaus) Yet". Och lite så känns den det finns många bra spår men som skiva...Man vet helt enkelt aldrig riktigt var man ska ta vägen.



Jag tillhör det släkte som gillar L&T. Det är en greatest hits skiva utan hits, men inte över Dylans karriär utan amerikansk musikhistoria. Den här skivan har ALLT! I alla fall allt som gjordes den första halvan avv 1900-talet. Den har blues, country, swing, rock, pop, sån musik som dog ut ungefär när Dylan återuppfan rock and roll 1965... Sedan är det en skiva gjord för att spelas live. Stabila låtbyggen som du kan dansa till eller sjunga med i. Visst spretar den i väg, men den håller åtminstone sig till ett tema textmässigt. Det är liksom Dylanland vi färdas i (dyLand?). Samma ställe vi var på i "Desalation Row", där allt går åt helvete, där karaktärena från Shakespears värld gör saker de absolut inte borde, och där obegripliga livsomsord delas ut till höger och vänster. Parrarellt med det här besöker vi också Dylans barndom, eller rättare sagt en barndom han påstår sig ha haft, en där fiske och att hoppa mellan tågvagnarna var vardag.


Där har du kanske utvecklingen i de olika skivorna. "Time out of mind" var en resa i Dylans inre. Ältande, javisst, men som en äkta bluesmusiker hade han åtminstone humor och snodde hälften från andra blueslåtar. Men man ser hela världen genom hans ögon, det är en Dylan som förstått att "Shit, my time of dyin kanske kommer snart". I "Love & Theft" är vi i en annan värld, dyLandet som sagt, det där stället som kanske speglar vår egen, men som vi i slutändan aldrig kommer förstå. "Modern Times" är dock verkligen verkligheten som de är. Dylan kommenterar inte vad han berättar, sina kärlekshistorier och vansinniga kvinnor beskriver han till höger om vänster, men samhället får bara ett kallsinnigt bekräftande om dess undergång. Allt har gått åt helvete får vi veta.


Modern times därimot är lika skickligt regisserad som någonsin Chaplin. Spåren avlöser varandra på det mest rytmiska vis och dom där sextio nånting minuterna tuffar förbi utan att man en endaste
gång trycker på skip. Det som utmärker detta album är förutom den redan nämnda lysande produktionen (Jag vet att vissa tjatar om soundet och att låtarna inte känns repade men vad väntar dom sig) av
Dylan att han så tydligt söker sig till sina rötter med Rollin' and Tumblin' och Nettie Moore (för att inte nämna Workingman Blues) alla gamla låtar från tiden då Alan Lomax var kung.

Jag tycker skivan är lysande producerad och samspelad. Den har ett mjukt, sammanhållet sound, väldigt live och äkta. "Love and Theft" var en skiva med låtar att SPELA live, medan "Modern Times" låter som Dylan SPELAR live. I slutändan tror jag också att Dylan kommenterar samtiden på det bästa sätt han kan, genom att berätta om det som det vore dåtiden. Ett beprövat trick, men va fan, det fungerar.


Vad mitt resonemang går ut på har jag glömt då jag mellan varje mening varit tvungen att springa iväg för att utföra nån tillsynes menlös syssla, jag kan dock säga att jag aldrig kommer vara tvungen
att ge mig på en rescension av skivan utan kommer helt enkelt länka till din blogg. Den kanske inte är i Allmusic.com:s klass men nog nära Mojo och Rolling Stones. Hästlängder förbi Aftonbladet.


Jag tackar och bugar. Mitt ständiga problem är att kunna begränsa mig, och att sluta diskutera. Så därför är Dylananalyserandet ett perfekt hobby. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Jag lyssnar på den nya skivan varje dag och hela tiden poppar nya saker upp. Nya vinklar, nya självklarheter. Vissa människor nöjer sig inte förrän de löst gåtan. Vi vill hitta svaret, förstå, låta pusselbitarna falla samman. Men i slutändan skapar vi bara två nya gåtor för varje nytt svar. Där någonstans är jag fången just nu. Okej, jag skulle kunna ägna mig mer åt världsproblem, politik eller miljöpolitik (jag jobbar trots allt åt Greenpeace), men i slutändan ägnar jag mig åt något mycket "obetydligare", men desto mer oändligt. För när allt kommer omkring, så finns det nog inga svar. För i helvete... Vad var ens frågan?

By the way, den här diskussion hamnar på min blogg....