Så vände vinden

Svårt att tro att Helen Sjöholm eller Kleerup kommer överträffa sig själva efter detta musikalstycke.

Om idag.

Det är här jag borde gå och lägga  mig.

Men det är så klart just då jag inte kan motstå att sätta mig ner för att skriva detta. Några minuter innan midnatt sitter jag med trötta -alternativt allergiska- ögon som en förvuxen Alfons Åberg och viskar för mig själv ”jag ska bara -jag ska bara”.

Scenen är mitt vardagsrum, där en dämpat gult ljus kastar sig över mig där jag sitter vid laptopen och lyssnar på The National. Den dova sångrösten och de reverb-dränkta trummorna fyller mitt bröst med melankoli: Åh, jag gör mitt bästa för att leva upp till klyschan av den halvfinska man jag önskar att jag var.

”You said, I think I'm like Tennessee Williams
I wait for the click
I wait, but it doesn't kick in ”

Jag borde gå och lägga mig. Borsta tänderna så att jag orkar stiga upp i morgon och göra mig redo för att fira midsommar i Skövde. Mina vänner bor där, i ett torp i skogen. Det kommer bli en väldigt trevlig dag. Om jag lägger mig nu kanske jag hinner ta en joggingtur efter frukosten. Nu låter det som en bra idé, men jag känner mig själv väl. Det kommer inte att hända. Nu sitter jag här och nyser -uppenbarligen allergi- i halvdunklet och reciterar obegripliga The National-texter.

Den inlägg som jag här påbörjat har inte blivit som jag hade föreställt mig då jag satte mig ner vid datorn för fem minuter sedan. Jag hade tänkt skriva om den tjej jag såg -och förälskade mig i- från spårvagnsfönstret i dag....

Innan jag går vidare vill jag be om ursäkt för att jag inte kan skriva ett blogginlägg utan att berätta om hur jag åkt spårvagn.

...eller rättare sagt den känsla hon framkallade i mig. Jag berättade detta för mina vänner E- och A- när vi en timme senare satt nere vid kanalen inne i stan och njöt av solen och ljummen öl.

”Jag såg en tjej idag...”, började jag.

”Det är något primalt hos killar som bara måste kolla på tjejer som går förbi.”, sa E- ”Jag upptäckte det i dag då en tjej gick förbi. Alla blickar hos männen runtom liksom vreds mot henne i synk. Så jävla töntigt.” Han imiterade hur deras blickar gick nedifrån och upp och avslutades med en gillande nickning.

”Jag fattar vad du menar”, sa jag, ”men det här var inte så. Jag satt på vagnen och såg henne på andra sidan fönstret och bara... Det var nåt svalt över henne. Hennes hållning, hennes attityd.. Hon var vacker, men inte snygg, och hade kanske inte räknats som en klassisk skönhet. Men hon hade DET. Hon utstrålade att hon visste något, nåt som jag förmodligen inte hade en SUSNING över. Det var inte bara för att hon såg bra ut. Jag ser ju tjejer varje dag i sitt liv, det är ju inte som att man reagerar som en löpande hanhund för det, det är inte så. Hade hon klivit på spårvagnen och frågat mig om vi skulle gifta oss hade jag bara, 'Okej'. Jag hade inte varit kapabel till kritiskt tänkande i den stunden. Jag hade bara instinktivt varit helt övertygad om ...”

”Du hade tagit ur hörlurarna när hon kom fram och bara 'ursäkta vad sa du? Gifta mig med... Eh ja. Öh.'. Stammat och stirrat ner i backen”, flinade E-.

”Hon hade ju lika gärna kunna varit värsta svinet”, inflikade A-.

”Ja, det har du förmodligen rätt i”, var jag tvungen att hålla med om, ”det var inte som att jag trodde att det skulle hända. Men kan ni förstå vad jag menar? Borde jag söka hjälp?”

”Ja men kanske på grund av helt andra orsaker... Ska vi börja röra på oss? Bion börjar snart.”

Den svala typen. Det kanske bara var det som det handlade om, tänkte jag senare. Det är ju en klassisk, uttjatad och tröttsam klyscha. Att man dras till personer som verkar ointresserade. Jag var på en dejt för ett tag sen med ett väldigt trevlig tjej. Jättetrevlig. Jag kan inte säga något fel med henne överhuvudtaget. Men det fanns ingen spänning där, och kanske just därför. Efter alla dessa år då jag, precis som alla andra, växt upp med tanken om att vara unik, att inte falla i samma fällor som alla andra gör, så är det en smått irriterande insikt att inse att just så är fallet. När jag snubblar på härvan av mänskliga relationer så faller jag huvudstupa in i samma dåliga ursäkter som generationer av självupptagna män och kvinnor gjort innan mig. Jag såg nåt jag inte kunde få, och i samma sekund ville jag ha det. Det är inte bara Savela som gillar Den svala typen, är min slutsats. (Savela. Svala. Det låter snarlikt i alla fall.)

Se där. Några stycken och en snar timme senare sitter jag kvar vid lap-topen i detta halvdunkel. Det enda jag lyckats åstadkomma under denna tid är en cementerad insikt om att den där joggingturen imorgon bitti inte kommer bli av. (Det är inte hela sanningen, jag lyckades borsta mina tänder också.)

I alla fall. Jag får önska vem det nu är som läser detta, beroende på när ni läser detta, en god natt, en god morgon, en god midsommar eller bara en gott liv. Det är här jag går och lägger mig.

Återigen har jag tagit en lång paus från skrivandet. Men det finns ju för mycket att göra där ute. Håll er till godo med Bob tills vidare.

Installatören

Måndag.

Det ringer på dörren till vår lägenhet. Jag sitter vid datorn och äter frukost. Jag ställer undan min gröt och går till dörren för att öppna.

Där står en man i 40-års åldern, med en liten väska med verktyg hängande över axeln. Han är för prydligt klädd för att vara vaktmästare, är min första tanke.
”Ja hej, jag är från hyresvärden. Jag skulle installera den här i dag.” säger han och håller upp en liten låda med display.
”Ja visst ja, vi fick nåt brev om det... Det hade jag glömt bort...”, säger jag medan han kliver förbi mig in i hallen. Tänker en tanke att han kunde väntat till dess att jag bjöd in honom.

Han ställer sig vid ett hörn och börjar mäta upp avståndet till närmaste eluttag.
”Vad är det egentligen du ska installera?”, frågar jag.
”Det är den här som sagt”, säger han med ett tonfall av självklarhet.
”Okej. Men vad gör den?”
”Den mäter inomhustemperaturen”, mumlar han medan han börjar skruva fast den.
”Jaha. Varför då?”, säger jag och känner mig som en nyfiken 5-åring.
”För att... vi ska kunna kolla så att ni har rätt temperatur. Det är en... tjänst till våra hyresgäster.”
”Hm. Så den sänder information till er?”
”Sådär, nu var jag färdig”, säger han och sätter i el-sladden i uttaget. Han skyndar att samla ihop sina grejer och skyndar ut som om han hade bråttom. Lustigt, tänker jag.

***

Jag sticker ut huvudet i hallen när jag hör att ytterdörren öppnas. Det är min kollektivkompis A- som kommer hem. Vi snackar lite skit ett tag, jag berättar bland annat om snubben som kommit och installerat temperaturmätaren tidigare under dagen.
”Visst fan, det hade jag glömt”, säger A-.
Jag är på väg in till köket igen för att fortsätta med att laga min lunch när jag stannar till vid hallspegeln. Jag granskar min skäggväxt och mumlar för mig själv:
”Fan jag borde raka mig snart, jag börjar se ut som en terrorist.”

Över min axel ser jag i spegelbilden hur mätaren blinkar till i ett gult ljus.
”Vad konstigt, den blinkade.”
”Ja, jag såg det också”, säger A-. Vi tittar på mätaren. På displayen står det bara att det är 20 grader plus. Inget konstigt.
”Undrar varför den gjorde det.”, säger A-.
”Den kanske reagerade på när jag sa att jag såg ut som en terrorist” skämtar jag. I samma sekund blinkar den till igen. Jag och A- tar ett steg tillbaka och tittar på varandra.
”Terrorist.”, säger jag igen.
Blink.
Nu hoppar både jag och A- till.
”Terrorist”, säger A- för att pröva.
Blink.
”Shit, reagerar den verkligen på... terrorist?”, säger jag.
Inget blink den här gången. Jag säger ordet en gång till. Ingen reaktion nu heller.
”Hehe, ett tag var jag orolig”, säger A-.

***

Tisdag.

Om jag skyndar mig med dammsugningen så hinner jag sticka och simma innan quizet på Sejdeln, tänker jag. Jag vill ju inte bli sen till quizet, liksom. När jag är färdig med vardagsrummet rör jag mig in i hallen. Trots att det är den minsta ytan i lägenheten är det alltid den smutsigaste, speciellt nu på vårkanten då allt grus och all sand ofrånkomligen dras in. Jag behöver ett eluttag så jag kopplar ur temperaturmätaren och sticker i dammsugaren istället. Fortsätter städningen.

En halvtimme senare är jag färdig. Jag kastar ner mina simshorts och min handduk i ryggsäcken och ger mig ut genom dörren. När jag kommer ut i trapphuset möter jag mannen från igår, installatören, som är på väg upp för trapporna. Han nickar en hälsning.
”Hej hej-”
”Hur fungerar mätaren?”, frågar han abrupt.
”Jooo bara bra”, säger jag och kommer på att jag inte kopplade in den i väggen igen efter dammsugningen. Det behöver inte han veta, tänker jag och skyndar mig mot spårvagnen.

***

När jag kommer hem på kvällen är jag upprymd efter att jag och min kompis vunnit quizet. Segerölet gör att jag känner mig lite salongsberusad. När jag tar av mig skorna upptäcker jag att temperaturmätaren återigen är kopplad i väggen. Konstigt, tänker jag, jag trodde inte att nån av mina kollektivkompisar skulle hunnit hem före mig. Jag står i köket och gör en kvällsmacka när de båda kommer hem från att ha varit på bio.
”Tjena. Har ni varit hemma i eftermiddag?”
De båda skakar på huvudet.

***

Torsdag.

Så fort jag är ensam hemma och lyssnar på musik så släpper jag loss. Jag sjunger med i låtarna och spelar luftgitarr när tillfället bjuds. Det både ser ut och låter löjligt. Det gör så att matlagning och diskning tar dubbelt så lång tid som det borde göra. Men det är vad jag kallar livskvalité. För tillfället lyssnar jag på Kjell Höglund, en artist vars röstomfång passar mitt. Det går lätt att sjunga med i låtarna utan att mitt begränsade register ska få en utmaning. Jag lyssnar på en sång där han sjunger, smått ironiskt, om revolution och brustna politiska ideal. När jag passerar hallen tystnar jag och blir tittande på mätaren. Den blinkar som en discolampa. Medan de långa textsjoken i Höglunds sång nämner ord som ”militär” eller ”vänstersnubbe” så får det att displayen att avge ett gult ljus. Jag vet inte vad jag ska göra, så jag rycker ut dess sladd ur väggen. Displayen släcks. Då, när musiken fortfarande rullar i bakgrunden, sjunger sångaren ”profeter och gudar”.

Den blinkar igen.

***

Lördag.

Jag tittar på listan jag håller i min hand. De senaste dagarna har jag testat olika ord på måfå för att se vilka som får mätaren att reagera. Jag har skrivit ner dem på en lista som omfattar ett tjugotal ord. Här är några av dem:

Krig.
Religion.
IPRED
Karl Marx.
Ekologisk mjölk
Josef Stalin.
Rondellhund.
Folkpartiet.
Barack Obama.
Glenn Hysén.

Jag tittar upp mot mätaren. Displayen är mörk. Jag testar några ord och namn. Den blinkar till och jag skriver ner ”rastaflätor”.

***

Måndag:

Jag stänger dörren till mitt rum och slår in ett telefonnummer på mobilen. Det går till hyresbolaget. Jag har vankat av och an i en timme för att lista ut hur jag ska lägga upp samtalet på bästa sätt. I samma sekund de svarar har jag glömt bort min strategi.

”Öh, hej”, säger jag och presenterar mig och min adress.
”Vad gäller saken”, säger tanten på andra sidan linjen.
”Jo, det här kommer låta lite konstigt. Men det är angående den här temperaturmätaren ni var och installerade för en vecka sedan. Det är nåt som inte riktigt, ehm, den beter sig lite-”
Tanten avbryter mig: ”Temperaturvadå?”
”Mätare. Mätaren, det var en kille här förra veckan från er och installerade en i vår hall. Den skulle skicka information till er om temperaturen i lägenheten.”
Det är tyst en sekund i luren: ”Nu förstår jag inte vad du pratar om. Vänta lite ska jag kolla lite med mina kollegor”
Tanten lämnar telefonen ett ögonblick. Jag tittar ut genom fönstret och känner förvirringen komma över mig. Det rasslar till i luren.
”Tyvärr”, säger hon, ”ingen här har hört talas om nån sån installation. Är du säker på att du har ringt rätt?”

Jag muttrar något och lägger på luren. Sedan tar jag en skruvmejsel, går ut i hallen och skruvar ner mätaren. Den sitter åt ordentligt, men efter en viss kamp får jag ner den. Sedan sätter jag manicken i en låda som jag gömmer långt in i garderoben.

***

Jag surfar runt på nätet och försöker hitta liknande historier som den jag upplevt de senaste dagarna. Inga träffar. Som vanligt slutar det med att jag istället skriver skit på facebook med vänner. Däremot börjar jag läsa en artikel på DN av ren nyfikenhet. Den heter ”Nätjättarna vill veta allt om dig”.

Den handlar bland annat om hur de stora nätföretagen – facebook, google, amazon och apple- har system som riktar direktreklam mot sina användare. Skriver någon till sin kompis att hen ska ha en fest, så kan det plötsligt dyka upp reklam om passande rödviner. Det står om hur exempelvis Twitter sålt vidare information om sina användare. ”Nätgiganterna utvecklar allt fler sätt att ta sig in i människornas hjärnor via deras sociala relationer. Vad tänker folk på? Vad vill de betala för? Vad kommer folk att vilja ha om en timme?”.

Det är en intressant artikel, men jag tycker det verkar lite överdrivet. Nästan som om artikelförfattaren är paranoid. Allt det där pratet om övervakning på nätet blir lätt så konspiratoriskt ibland. Jag klickar bort artikeln och börjar snart tänka på nåt annat.

***

Tisdag

Fan! Jag kommer bli försenad till quizet, tänker jag, och slänger i mig det sista av middagen. Jag tittar på klockan igen, om jag skyndar mig kanske jag hinner. Då hör jag ljudet av dörrklockan. Jag dumpar tallriken i diskhon och skyndar för att öppna dörren. Där står mannen från förra veckan. Installatören.

Vi står båda tysta en stund och ser varandra i ögonen. Han flyttar blicken och ser över axeln på mig mot hörnet där mätaren satt tidigare.
”Jag ser att du tagit ner mätaren.”, säger han.
”Ehm. Ja. Vi... hade lite problem med den”.
”Jag förstår.”, säger han och rycker på axlarna. Han hostar till och sedan fortsätter han:
”Jo, vi har märkt att vi haft lite svårt med sändningen från våra mätare här i området så jag samlar ihop dem för kalibrering och så återvänder jag med den när vi fixat den. Men det kan dröja ett tag.”
”Okej...”

Jag stänger ytterdörren och går in på mitt rum där jag gräver fram lådan den ligger i ur garderoben. Återvänder till hallen och öppnar dörren. Han står kvar där i trapphuset. Jag sträcker över lådan långsamt och han tar emot den, men jag släpper inte taget. Vi står i några sekunder och håller i varsin ände av lådan. Han hostar till och jag lyfter min blick och ser in i hans spända ansikte. På ren automatik släpper jag taget.
”Tack så mycket, ha en bra dag”, säger han och vänder på klacken. När han hunnit några trappor ner hör jag hur han börjar vissla. Jag stänger dörren bakom mig.

Barnvagnen

Februrari, 2012:

Snön hade försvunnit, men det var fortfarande kyligt i luften. Jag gick med raska steg för att få upp värmen, svängde med armarna för att mjuka upp musklerna inför joggingturen. Jag vek upp min huva över huvudet och drog åt snörena i resåren så att den slöt sig tätt runt mitt ansikte. Det värmde något. De veckor då de legat snö på backen hade jag inte varit ute och sprungit i skogen så jag såg fram emot att få komma ut där igen. Plusgraderna må ha varit få, och himlen må ha gott i windows 98-grått, men backen var bar.

Jag gick upp för den lilla asfalterade stigen som ledde upp mot den parkeringsplats där motionsspåret tar vid. På min vänstra sida skymtade jag någonting som rörde sig i ögonvrån och jag vred blicken dit. Där står det en byggnad i tegel, jag tror att det är nåt sorts föreningshus till den närliggande idrottsklubben. Då såg jag vad det var som kom rullande. En barnvagn.

I en halv sekund stod jag still och bara registrerade det. Hade jag haft ett ögonblick extra att reflektera över detta hade mina tankar förmodligen gått till den berömda scenen i pansarkryssaren Potemkin: Det var en barnvagn som kom åkandes ner från huset och mot den slänt som tog vid och mynnade ut i ett dike. På något instinktivt sätt gjorde jag en spurt och kutade mot den rullande vagnen. Jag befann mig bara ett tiotal meter från vagnen, men risken var stor att jag inte skulle hinna fram i tid.

Det är lustigt hur sällan man i dagens samhälle aldrig utnyttjar sin kropps kapacitet, såvida det inte är i idrottssammanhang. Det skulle i så fall vara att springa efter en spårvagn på sin höjd. Det här var inget jag reflekterade över de korta sekunder det tog för att nå fram till barnvagnen, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sprang som jag brann. I sista sekund innan vagnen skulle nå diket och ofrånkomligen tippa över kom jag fram och fick tag i handtaget.

Då, när jag plötsligt stannat upp, blev jag stående och tittade in i själva vagnen. Den var givetvis tom. Jag såg mig om. Ingen hade sett mig, och jag tittade upp mot huset. Det stod en till barnvagn uppe vid husväggen, och min slutledningsförmåga sa att den stått parkerad bredvid och på nåt sätt kommit i rullning. Barnet och dess förälder var förmodligen inne i värmen. Plötsligt kände jag mig otroligt töntig. Mitt adrenalin pumpade efter den korta stund då jag inbillat mig att jag kastat mig huvudstupa in i en heroisk bedrift. Men om någon plötsligt skulle titta ut genom ett fönster eller gå förbi skulle de bara se en suspekt lirare i hoodie som stod och höll i en barnvagn.

Jag puttade barnvagnen upp för slänten och in mot huset. En kort sekund funderade jag på att ringa på dörren och säga att...ja, vad skulle jag säga? ”Hej, parkera din barnvagn bättre nästa gång.” Vem som än skulle ha öppnat skulle bara tagit mig för en väldigt konstig person. Vilket å andra sidan inte är långt ifrån sanningen... I alla fall, jag ställde barnvagnen mot väggen och smög därifrån. Min stora skräck var att någon inne i huset skulle kika ut genom fönstret vid det tillfället, se mig vid barnvagnen och hur jag sprang därifrån. Folk har ringt polisen för mindre. Av någon anledning kände jag mig väldigt bortgjord. Så fort jag hunnit en bit bort började jag öka farten igen och gav mig ut på själva joggingturen. Jag satte i mina hörlurar i öronen, tryckte igång lite musik och drog huvan ännu tätare runt mitt ansikte.

Reprisdags

Om ni tidigare besökt den här bloggen upptäcker ni kanske att jag har bytt design. Jag vet inte riktigt hur det gick till, två knapptryck och sen blev plötsligt texten lite mer lättläslig. Designmässigt alltså. Stilistiskt finns det nog inte mycket att göra åt.

Den nya designen bar i alla fall med sig att det blev enklare att bläddra i gamla tiders inlägg. Vilket för mig blev lite nostalgiskt, då jag plötsligt kunde läsa gamla dagboksanteckningar och minnas tider som flytt. Det jag också blev smärtsam medveten om var hur otroligt mycket tid jag lagt ner på att skriva saker som i princip ingen har läst. Visst, jag skriver -som det heter- mest för mig själv som en sorts litterär gympa för att hålla huvudet igång. Men istället för att skriva en ny mastig text så leker jag Minnenas Television och kör några repriser från händelserika perioder. Det kan det ändå vara värt.

***

Från Augusti 2007:
Om hur jag flyttade från Norrköping till Molkom. Det kom efter en lång period då jag skrivit lite för personliga krönikor om min vardag och det blev den sista texten i den stilen på ett väldigt bra tag. Därav den dramatiska titeln "Det sista kapitlet". I dag skäms jag lite över mina lite väl yviga gester, men kan väl åtminstone känna att jag blivit klokare med åren.
http://kamratsavela.blogspot.com/2007/08/det-sista-kapitlet.html


Från Juli 2009:
Två år senare slutade jag Molkom och visste inte var jag skulle ta vägen, så jag åkte till Skåne. Den här texten skildrar en sommar som jag ofta återvänder till i tanken. Den var fördjävlig och förvirrande. Men också helt fantastisk.
"A-changing times: En avhandling om dåtid, framtid och sommaren 2009"
http://kamratsavela.blogspot.com/2009/07/changing-times-en-avhandlinghttp://www.blogger.com/img/blank.gif-om.html


Från sommaren 2010:
Min tid i Trollhättan var inte särskilt rockig, men den här texten satte fingret på en av mina största neuroser, min beslutsångest:
"Mixed Up Confusion: En avhandling om min beslutsångest"
http://kamratsavela.blogspot.com/2010/06/mixed-up-confusion-en-avhandling-om-min_09.html

Senare den sommaren återvände jag till Skåne, för en långfilmsinspelning. Det är om inte annat en röd tråd från tidigare texter:
"Scener från K-: Den tredje sommaren"
http://kamratsavela.blogspot.com/2010/09/scener-fran-k-den-tredje-sommaren-i.html


Från April 2011:
För snart ett år sedan skrev jag det som jag trodde skulle bli bloggens sista inlägg. Jag hade fel som så många gånger förr. Det blev en mastig text om Bob Dylan och mitt liv. Kanske det mest personligt utelämnade jag skrivit. Många scener och teman från länkade inlägg ovan återvänder, men även saker jag aldrig berättat förr. Jag vet inte vad jag tycker om det, men det var nåt inom mig som kände att jag behövde skriva det.
"Tangled up in blue: Ett telegram på födelsedagen"
http://kamratsavela.blogspot.com/2011/05/tangled-up-in-blue-ett-telegram-pa.html


Från November 2011:
En historia där jag själv bara är en biroll. För att avsluta det här med en lite komisk touch. Ni får själv bedöma sanningshalten i den:
"Erik och Jörgen"
http://kamratsavela.blogspot.com/2011/11/5-erik-jorgen.html

Vänner,

Ni förstår, det är så här. Jag föddes i fel årtionde. Med fel hudfärg. När jag ser detta finns det inte ett tvivel i min kropp att jag hellre skulle varit del av det här än vad jag upplever nu i denna digitala tidsålder.

14 februari

Jag satt på spårvagnen med en kompis. Det var början av februari och vädret utanför fönstret var ovanligt kallt och bistert. Vi såg en reklamaffisch passera som annonserade om den perfekta gåvan inför Alla hjärtans dag. Vilken den gåvan nu var har jag fullständigt glömt, och det är inte heller viktigt för den här berättelsen.
”Alla hjärtans dag... Vilket datum är det?”, frågar jag.
”Eh... Fjortonde februari. Det är det varje år.”, säger min polare.
”Shit. Man vet att man varit singel länge när man glömt bort det.”

***

Själva dagen Alla Hjärtans Dag är givetvis totalt ointressant att skriva om. Ur många aspekter:

A) Det är uttjatat att snacka om hur det är ett kommersiellt jippo för att sälja choklad, eftersom varenda facebookstatus på den här sidan polcirkeln redan avhandlat detta.

B) Människor i parförhållanden reagerar antingen genom att 1) låtsas som om de inte bryr sig ”eftersom vi firar alla hjärtans dag varje dag” eller 2) firar dagen med att käka en köttbit på O'Learys så att de sen kan gå hem, dofta bearnaisesås och ligga till Melissa Horn.

C) Människor som är singlar bryr sig inte. De som väl bryr sig är antingen 1) nydumpade eller 2) dumma i huvudet.

Den här lilla texten handlar således inte om Alla Hjärtans Dag, men däremot om den fjortonde februari.

***

Jag vaknar tio på förmiddagen. Somnar om och vaknar igen vid elva av en explosion. De håller på med ett byggarbete i grannkåken och har den senaste veckan hållit på att spränga upp utrymme för en källare. Så med jämna mellanrum kan man på morgonsidan höra varningssignaler följt av smällar som får huset att skaka. Jag kollar på aftonblandets hemsida vad som hunnit hända i världen över natten, och en av de mer triviala sakerna är att Way out west avslöjat att The Black Keys ska spela hos dem i sommar. Jag har ingen om vilka de är. Men folk verkar väldigt glada över detta.

När festivalen Way out west släppte sina biljetter i år så köpte jag en direkt. De tog ju slut ganska fort förra året, så jag passade på även om jag inte var så intresserad av någon av de artister de hunnit släppa tills dess. De senaste åren har de varje år lyckats boka några riktigt intressanta artister, så jag antog att fallet skulle bli likadant i år.

Tydligen inte. Det har nu gått drygt en månad. Varje vecka släpper de nya namn som jag inte hört talas om tidigare. De jag väl hört har inte fallit mig i smaken. Alla artister och band tycks följa samma mönster. De heter obegripliga, orockiga saker som Feist, Florence eller Fuckface. Artisterna är spinkiga vita medelklasskids som ser ut som de bor i majjorna. All musik tycks vara inspelad på deras iPhones så att soundet ska vara så tunt som möjligt. Skivomslagen fotade med Hipstamatic. Texterna handlar om hur det känns att ha en för liten mössa inomhus. Viktigast av allt: Musiken får under inga omständigheter svänga.

Jag känner mig som världens yngsta medelålders man när jag drömmer om att få höra ett ordentligt, hederligt och demokratiskt gitarrsolo på sommarens festival. ”Äh, va fan”, tänker jag och stiger upp ur min säng när klockan slår tolv, ”i värsta fall får jag sälja biljetten. Eller utveckla en normal musiksmak.”

***

Jag behöver röra på mig, så jag tar en promenad i skogen. Det har fallit ännu mera snö i natt, så det ligger ett tjockt vitt täcke över allt. Jag lyssnat på en podcast där två amerikanska stand up-komiker käbblar med varandra, men när jag gått en halvtimme in bland träden så stänger jag av. Då slår den enorma tystnaden emot mig. När snön dämpar alla ekon så att det inte går att höra någon mullrande trafik i fjärran blir effekten mäktig. Jag stannar upp och ser omkring mig. Det kan låta pretentiöst, men det finns en intensitet i att vara omgiven av de kala björkarna, de snötyngda granarna och de enstaka tallarna. Allting är så stilla och dovt. Jag har nästan alltid haft skogen nära mig. Bakom huset jag växte upp fanns en stor granskog som jag som barn sprang omkring i och försökte upptäcka varje stig.

När jag går där i vinterskogen med ljudlösa fotsteg slås jag av ett minne. Det är en scen från sommaren som jag brukar kalla min exil i Skåne. Jag hade avslutat en utbildning och var rådlös, och åkte till Helsingborg i några månader för att lista ut vad jag skulle göra av mitt liv. Jag träffade en tjej från Malmö, en söt och kedjerökande hippie. Otroligt intelligent med stort miljöintresse.

En dag promenerade vi långsamt genom en park som låg nära hennes lägenhet. Solen stod högt på himmelen, jag hade hatten djupt nedtryckt i pannan och lyssnade på när hon mellan cigarett blossen berättade om ett barndomsminne. Jag återkallar hennes ord ur minnet:
”Jag minns att jag var... kanske åtta år gammal. Det låg en skog vid ett hus hos några vi kände. Jag sprang in där, mina föräldrar hade bråkat eller nåt, och gömde mig. Jag blev helt uppslukad av det gröna. Löven och grenarna och mossan. Jag försökte bara krama om allt och dansade runt och blundade. Försökte liksom bli uppslukad av den där skogen. Jag minns tydligt hur jag tänkte att här, just här vill jag stanna kvar för evigt.”

Hon slutade berätta och vi var tysta ett tag i den ljumma sommarvinden. Det blev plötsligt en alldeles för allvarlig stämning -något jag är värdelös på att hantera- så jag bytte samtalsämne till något skämtsamt och punkterade den ballongen skoningslöst. När jag några år senare går genom den där snötyngda skogen på Hisingen den fjortonde februari tjugohundratolv, önskar jag att jag hade hållit käften.

***

Även om jag lovade att hålla mig borta från allt prat om Alla Hjärtans Dag har jag inte under dagens gång kunnat hålla mig från att lyssna på Steve Earles ”Valentines Day” upprepade gånger. Det är den jag bifogat högst upp i inlägget. Fantastisk låt, med en allt annat än sockersöt text ("I know that I swore that I wouldn't forget/ I wrote it all down: I lost it I guess"). Sofia Karlsson spelade in en bra översättning. Hon må vara trevligare att titta på och ha en skönare stämma, men frågan är om inte Earles grusiga stämma passar sångens tema bättre. Kärlekssånger blir lätt så poänglösa om de inte har en liten bit mörker i sig.

***

Klockan börjar närma sig midnatt, och jag vet att det kommer ta ett tag innan jag kan somna. Jag borde lägga mig snart så att jag kan stiga upp i normal tid i morgon, men det känns dödsdömt. Under de där timmarna som gått sedan skogspromenaden tidigare under dagen så har jag hunnit in till filmstudion för ett möte inför en kortfilm som ska filmas i helgen. Därefter skulle jag egentligen åkt och ätit middag med en kompis, men det blev inställt på grund av förkylning. Istället fick jag åka hem och se om Henrik Schyfferts fantastiska show ”90's -ett försvarstal” för tredje gången. ”Jahapp”, tänker jag när jag sitter och slösurfar de sista minuterna innan datumet blir den femtonde. ”Det var den dagen”.

Jag kommer att tänka på ett citat från The Wire: ”A life is the shit that happens while you're waiting for moments that never come.” Jag har lyckligtvis inte en så bitter syn på livet, men kan ändå se en viss komiskt korn av sanning i den sägningen. Precis som varje enskilt träd tillsammans bildar den där skogen jag tjatat så förbannat om, så bildar alla de här timmarna av morgnar i sängen, promenader på Hisingen, musiklyssnande, jobbmöten, grubblande och stand up-shower på Youtube tillsammans de dagar som kommer utgöra mitt liv. Det går lätt att bli stressad av den tanken, men jag låter bli. Den fjortonde februari var ingen dålig dag, och förhoppningsvis kommer den femtonde inte bli det heller. Det får jag helt upptäcka när jag vaknar i morgon.

Tills vidare får jag väl önska alla där ute en trevlig Alla Hjärtans Dag. Trots allt.

Sammanfattning av filmer jag såg under Göteborgs filmfestival 2012.

I kronologisk ordning:

Free Hands:
Franskt drama som baseras på regissörens egen kärlekshistoria. Handlar om en kvinnlig filmregissör som gör ett filmprojekt med fångar på ett fängelse i Paris. Hon blir förälskad i en av fångarna och de inleder ett förhållande. En film som uppenbarligen lider av att regissören berättar historien om sig själv. Filmen verkar varit gjord utan den minsta uns av självdistans. Övertygande spel och fångarnas egna historier från filmen-i-filmen räddar ”Free hands”.
3/5

Guilty:
Även detta ett franskt drama. Baserat på verkliga händelser, men en helt annan upplevelse. I mina ögon den bästa filmen jag såg under festivalen.

Den handlar om ett uppmärksammat rättsfall i Frankrike för några år sedan. Nästan 50 män och kvinnor blev oskyldigt anklagade för att ingå i ett nätverk för pedofiler. Filmen följer Alain Marécau, vars dagboksanteckningar filmen bygger på. Alain förlorar allt, sina barn och sin fru, och får sitta i flera år i fängelse i väntan på rättegång. Det är en helvetesresa han genomgår, utan ljusglimtar. Filmen berättar sin historia rakt, rått och engagerande. Skådespelaren i huvudrollen gör en fantastisk rollprestation och tappar under filmens gång vad som måste ha varit ett trettiotal kilo. En av de starkaste filmer jag sett på mycket länge.
5/5


Carnage:
Roman Polanskis nya film är baserad på en pjäs. Det märks.

Fyra fantastiska skådespelare (Christoph Waltz, Jodie Foster, Kate Winslet och John C. Reily) briljerar i filmen. Dialogen är smart och väldigt rolig. Maktspelet de fyra emellan byter ständigt fokus och är underhållande att följa. Däremot kan jag inte skaka av mig insikten av att jag tittar på en filmad pjäs. Det teatrala anslaget blir tillslut för mycket för filmen.
3/5


Without
Kanadensisk dramathriller gjort på förmodligen en väldigt liten budget. En film som borde haft prefixet novell- istället för lång-. Storyn räcker nämligen inte till dess 90 minuter.
2/5

The Student
Argentinsk drama om politiskt engagerade i Bueno Aires . Filmen börjar med medryckande energi och högt tempo. Det kan ha berott på att jag fattar nada av det argentinska politiska systemet, men en timme in i filmen tappade jag totalt intresset.
2/5

Revolt
Jag vill varna för att jag kan vara lite partisk. Sommaren 2010 jobbade jag två veckor i olika assistentfunktioner på den här norska dramakomedin. Å andra sidan höll min kompis som såg filmen med opartiska ögon med om mitt omdöme: En otroligt välskriven, välspelad, rolig, sorglig och medryckande film. Utspelar sig på 80-talet då den 12-åriga Nikolaj upptäcker punken och relationen till hans minst sagt underliga far Magnus. Den här filmen kommer nå biograferna i Sverige. Jag kan rekommendera alla att se den.
4/5


Margin Call
Svettigt amerikanskt drama om bankkrisen. Den utspelar sig under det sista dygnet i en investmentbank innan hela systemet brakar ihop. Filmskaparna gör genidraget att skildra cynismen hos de pengahungriga kapitalisterna genom de mänskliga relationerna inom företaget, istället för att gräva ner sig i ekonomiska termer. I slutet är det fortfarande de rika som blivit rikare, och de fattiga som blivit fattigare. Tyvärr tappar filmen fokus mot slutet då jag saknar uppföljningen hos vissa rollfigurer vi lärt känna tidigare i filmen.
4/5


Avalon:
Festivalens invigningsfilm. Det har varit mycket snack om Johannes Brost huvudrollsprestation. Jo, det är inget fel på den. Tyvärr är jag inte så imponerad av resten av filmen. Den börjar väldigt bra, som en artsy thriller. Mot den andra hälften blir den bara artsy. Dock bjuder filmen på två fantastiska scener, bägge till sånger rotade i 80-talet: Eldkvarns ”Kärleks tunga” och Bryan Ferrys ”Avalon”.
2/5


Alper:
Grekisk film av samma Giorgos Lanthamos som gjorde den omtalade ”Doogtooth”. Regissörens personliga avtryck finns även här, med tydliga maktstrukturer, ett speciellt bildspråk och vrickade karaktärer. Men där ”Doogtooth” gav en anledning till varför filmens karaktärer var så skruvade, så är personerna i Alper bara...konstiga. Filmen är otroligt fascinerande och intressant, tro inget annat. Men jag har väldigt svårt att veta vad jag ska tycka om den. En del av mig vill mest spöa regissören.
Kan inte sätta ett betyg. Men... 4/5? Eller 2/5?

The Artist:
Mycket omtalad och oscarsnominerad film. En stumfilm, gjord på klassiskt stumfilmsmanér, men med både en och annan twist. Jag brukar ha svårt för den sortens genreexpriment, och har aldrig varit särskilt intresserad av stumfilm i sig. Men The Artist lyckas ändå leva upp till hypen. Den är rolig och har en fin kärlekshistoria. Jag känner mig som världens äldsta 25-åring när jag säger detta: Men det var en jävligt trevlig film.
4/5

The Great Line

"jag är trött nu och orden flyr mig
de kommer inte lika lätt som förr
jag kan se livet som det blev framför mig
när jag går ut genom dörr'n"
Eldkvarn

***

Hon bor i en stor fyra. Sparsamt möblerat. En nedgången lägenhet i en hipp stadsdel i en europeisk storstad. Ett kollektiv tydligen, även om jag inte sett röken av några andra inneboende. Det ljus som faller in genom fönstret kastar skuggor i vardagsrummet. Det luktar cigarettrök och kaffe. Som svensk har jag en lätt föraktfull inställning till folk som röker inomhus. Jag säger inget om det och smuttar på ljummet thé. Hon ligger bakåtlutad i soffan med en tänd cigarett hängande mellan fingrarna.

”I've been planning to go to Sweden someday”, säger hon. Jag betraktar skuggorna i hennes ansikte. Hon fortsätter: ”Som en del i min doktorsavhandling kanske. Men jag vet inte, det kan dröja ett bra tag.”
”Sannolikheten att vi ses igen är väl rätt...låg. Visst, det finns ju internet och så om man vill hålla kontakten men... jag vet inte... jag är inte så mycket för det.”, säger jag.
”Jag är likadan. Det blir så halvhjärtat.”
Jag fingrar på en bok skrivet på ett språk jag inte förstår.
”Det finns dessutom en viss laddning och mystik som går förlorat i det där. Facebook har fullkomligt pajjat dramatiken.”
”Haha, tell me more?”, säger hon och fimpar sin cigarett. Tänder en ny.
Jag utvecklar: ”Romaner och filmer förr i tiden -innan internet- var så mycket bättre. De kunde avslutas med att killen och tjejen sa adjö vid en tågstation med nån fantastisk slutreplik, och sen såg de aldrig varandra igen. Idag skulle samma historia sluta med att han kom hem, gick in på facebook och såg att hon ätit en hamburgare. Du fattar, tekniken dödar det storslagna.”
Hon skrattade.
”We'll have to avoid facebook then. And you need to have a great line in store when you say good bye to me.”

Vi säger inte adjö vid ett tåg, men i trappuppgången. Jag tvekar en stund innan jag ska kliva ut genom dörren.
”What's the problem?”
”I can't think of any great line for you to remember me by”
”Då är det väl inte sista gången vi ses då. Du får tänka ut nåt till nästa gång. När det nu blir. ”
Jag rycker på axlarna. Innan jag stänger dörren bakom mig säger jag:
”Man kan inte få allt här i världen, antar jag”
Jag kliver ut på gatan, känner den milda brisen från medelhavet. När jag med lätta steg korsar den sandfärgade gatan undrar jag vad jag egentligen menade med det där sista.


***

J- bor i en liten stuga på sina föräldrars gård. Det är mer som ett gästrum, utan toalett eller kokvrå. Där har han klämt in en säng, en soffa, ett skrivbord och ett bord med dator. Inte mycket golvyta är kvar efter det. Jag sitter nerhasad i soffan och ser ut genom fönstret. Där ute regerar minusgraderna och det halvmeter tjocka snölagret. Snart måste jag ut dit igen. Det finns de som säger att kylan i Kalix är av den behagliga sorten. Det är lögn. J- spelar ett tv-spel. Jag snyter mig.

”Fan, jag har varit förkyld ända sedan jag kom hem från Barcelona”, säger jag.
”Man blir alltid sjuk där”, svarar J-, ”Jag vet inte varför, men de har nån sorts baciller där borta som våra kroppar inte kan hantera. Jag var förkyld typ hela tiden när jag bodde där... Typ tre månader”
”Jaså?”, säger jag och snyter mig igen. Det är tyst en stund. J- fortsätter:
”Jag har sökt ett jobb där nere igen. Ska sälja grejer på telefon. Men det verkar inte lika mycket skit som det förra jobbet jag hade där. Så jag blir nog kvar längre där den här gången. Måste bara få svar från den killen först som jag pratat med. Sen kommer jag fan inte tillbaka till Kalix igen”, säger han och dödar några zombies på tv-skärmen.
”Då bara packar jag väskan och drar härifrån.”

Nuförtiden besöker jag bara Kalix på julen, varav en stor del av tiden går åt att sitta i den här stugan och snacka skit. Det har gått ett par år sedan vi i grabbgänget brukade hänga här hos J-. På den tiden bodde han i källaren till sina föräldrars hus. Under gymnasiet brukade vi sitta där, lyssna på ZZ Top och dricka folköl. Vi brukade sitta och utmana varandra med ”Om du var tvungen att välja...”-frågor. En klassiker i sammanhanget var den om man skulle äta en tesked avföring för att få ligga med Catherine Zeta-Jones. Pubertalt, visst, men vad förväntar ni er? En tidsmarkering om något: För åtta år sedan, då vi gick första året på gymnasiet, så kunde man faktiskt överväga den där teskeden. Idag är nog alla vi rörande överens om att det inte skulle vara värt det. Om det betyder att det är vi som har blivit äldre eller om Zeta-Jones har blivit det, lämnar jag osagt.

Jag snör på mig mina skor och tar på mig ytterkläderna.
”Nå, jag ska väl börja dra hem då. Vi ses väl här igen om ett år då”
”Det hoppas jag inte”, säger J-. Det tar en sekund innan jag fattar vad han syftar på. Han hoppas på att vara i Spanien då.
”Vi hörs.”
”Jupp.”
Jag promenerar på den knastrande snön mot bilen. Tänker: Här säger jag adjö till en vän jag inte kommer träffa på... jag vet inte hur länge, och ett ”Vi hörs” är allt jag får ur mig?

***

Jag bor i en trea med två vänner. I ett illa beryktat område i utkanten av Göteborg. Ryktet är värre än området i sig. På våran innergård är det barn som gör oväsen, inte gangsters. Vår lägenhet är smakfullt inredd, för det mesta välstädad och har en air av hemtrevnad. Allt detta i bjärt konstrast till mitt rum: Ett stökigt och övermöblerat kaos. Dammråttorna visar sig kaxigt i hörnen, viktiga papper samsas med vinylskivor om att ligga i osorterade drivor och jag ska inte tala om all smutsig disk.

Den största orosfaktorn i rummet är däremot av en annan natur. Där, med täcket draget över huvudet, ligger en febrig lirare som är ansvarig för de bohemiska galenskaperna som försiggår innanför dessa fyra väggar. Ja, det är inte en vacker syn där jag ligger och tycker synd om mig själv. För andra helgen i rad är jag sängliggande, och nu har mitt självömkande nått rekordhöga höjder.

Ända sedan 2012 blev verklighet har jag spenderat alldeles för mycket tid i detta rum. Större delen av tiden som sjukling. Den där Barcelonaförkylningen dog kort innan nyåret. Den första veckan av året spenderades måhända till viss del med vänner, men i nån sorts bakfyllelättja låg jag ändå mycket av tiden på rummet och tittade på Sopranos. Alla mina planer på att bryta detta mönster gick dock i stöpet. Efter en träningsfadäs blev jag sängliggande ett par dagar, på grund av en rygg som fuckat upp sig. Jag hade precis återhämtat mig från detta då jag, sugen på att återupptäcka Göteborgs gator, blev offer för en svettig feber. Så nu låg jag här, i en obäddad säng, och försökte tänka klara tankar.

Jag sticker upp huvudet ur täcket och tar fram mitt anteckningsblock. Försöker teckna ner ord och bilder till den där novellen som jag försökt färdigställa de senaste månaderna, men det går inte. Jag är trött nu. Orden flyr mig, de kommer inte lika lätt som förr. Jag letar efter bilder och scener i mitt huvud, men det ända som poppar upp är fragment från de senaste veckorna. Jag ser dem genom ett febrigt filter. Ett mentalt Instagram. Från semesterresor, från en snöig hemstad, från vänner jag besökt i Stockholm och vänner som besökt mig här i Göteborg. Jag begraver åter huvudet under täcket. Somnar.

Vaknar några timmar senare. Det är ljust ute avslöjar solen som strilar in genom persiennerna. Jag kliver upp, trycker i mig några värktabletter och klär på mig. Jag måste ut. Kliver ut genom ytterdörren, ner för trapporna och ut på gården. Barn väsnas, det är kyligt i luften. Jag börjar promenera. Då slår det mig vilket som hade varit den perfekta avskedsrepliken. The Great Line. Den som jag skulle använt där i trapphuset för några veckor sedan. Jag muttrar den ljudlöst för mig själv några gånger innan jag lagrar den i bakhuvudet.

”Varför kom jag inte på den tidigare?”, tänker jag.
”Nåja. Man kan inte få allt här i världen.”