Biofacisten uttalar sig.

Jag är alldeles nyss hemkommen från ett biobesök. Jag såg "The Social Network", som nog får sägas vara filmhöstens stora snackis. Med all rätt. Men det är inte mitt egentliga ärende med det här inlägget.

När filmen når sitt slut, en final som påminner om en korsning av "Citizen Kane" och "Gudfadern del II" utan att säga för mycket, så händer det där som jag stör mig på varje gång jag går på bio. Jag skulle till och med vilja säga att jag har börjat störa mig på det här fenomenet alltmer:

Så fort sluttexterna börjar så reser sig i princip hela biosalongen och lämnar lokalen.

Det är nästan med en komisk tajmning som folk hoppar upp ur sina säten och rusar ut ur lokalen. Jag har svårt att förstå meningen med detta... Vad är det alla har bråttom till? Personligen vill jag sitta kvar och smälta upplevelsen i ÅTMINSTONE två-tre minuter. Låta känslorna och tankarna komma! Men det är i princip omöjligt eftersom man måste resa på sig för att låta halva lokalen tränga sig förbi.

Jag har en liknelse jag gärna drar om detta: Att resa sig upp och gå direkt när sluttexterna börjar rulla är samma som att direkt efter sex, sekunden då man fått sin orgasm, resa på sig, klä på sig och gå hem. Man vill ju ligga kvar och gotta sig efteråt och tänka på hur bra det var!

Speciellt när man betalat 100 kronor för äventyret (och nu pratar jag om biobesöket igen -inte sex!) så tycker jag att publiken ska passa på njuta av upplevelsen så länge det går. Speciellt då David Fincher & Aaron Sorkin i det här fallet lämnar tittaren med ett rätt viktigt budskap så tycker jag filmen förtjänar en korts stunds reflektion i biofåtöljen.

Å andra sidan -publiken har väl bråttom hem så att de kan uppdatera sin facebookstatus med vad de tyckte om filmen...

Sketches of Järntorget

I Göteborg:

Jag promenerar in mot Järntorget. Jag är på väg till en föreläsning om filmavtal. Mycket roligare än det låter. Det är en fin höstdag. I mina öron spelar mp3-spelaren Miles Davis "Sketches of Spain", för att vara mer exakt skivans första spår. "Concierto de aranjuez". Ett fantastiskt stycke där Davis låter sitt tajta jazzband spela tillsammans med klassiska musiker.

Plötsligt hör jag något jag inte hört förut, en trumpet som bryter in bakom Miles trumpet och spelar en melodi som följer den elegant. Konstigt, jag har hört den här skivan hur många gånger som helst men aldrig hört DET där. Då upptäcker jag att trumpeten kommer från en gatumusikant på järntorget. En sliten rom, med ett smutsigt instrument. På nåt märkligt sett spelar han i takt med den musik jag lyssnar på i mina hörlurar. Jag blir förhäxad.... det låter fantastiskt, som om han jammade med musiken i mitt huvud...ända tills gatumusikanten byter takt och melodi.

Det kanske bara varade i sammanlagt 30 sekunder, men under den där korta stunden kändes det som om verklighet och fantasi smälte ihop. En ren slump som kändes som om den var planerad. Jag stänger av musiken och korsar torget.

Vila i frid, Solomon Burke.

Solomon Burke är död. 70 år gammal, på en flygplats i Amsterdam.

Några av de som läser detta vet kanske inte ens vem Burke var, men de flesta har nog hört någon av hans största låtar: "Everybody needs somebody to love", "Cry to me" eller varför inte "Don't give up on me".

Det finns nog inget jag kan berätta som inte kan berättas bättre på nån wikipedia-länk, men en kort grundkurs ser ut på detta sätt: Solomon Burke var en fantastisk soulsångare som på 60-talet sjöng in några i dagens öron odödliga sånger. Han fick dock aldrig något större kommersiellt genombrott, utan hade ett rykte som snarare växte med decennierna. 2003 fick han oväntat stora framgångar med albumet "Don't give up on me". En skiva som jag kom att älska när den släpptes och som jag fortfarande i dag håller lika högt. Stundtals anser jag den vara den bästa soulskivan genom tiderna. Van Morisson sa en gång om Burke att "han kan sjunga telefonkatalogen och få det att låta underbart".

Jag hade turen att se Solomon Burke live på Storsjöyran 2005. En fantastisk konsert, där den överviktiga mannen fick ledas in på scenen och som sedan från sin specialbyggda tron lät sin makalösa röst fylla Östersunds stortorg. Han hade med sig ett tajt liveband, några familjemedlemmar och den glittrigaste kavajen som någonsin klätt en man i hans storlek. Jag lyckades fånga ett halsband som Solomon kastade ner från scenen. Det var bara några dagar sedan som jag senast höll i det och mindes konserten.

Jag ville bara skriva detta och berätta något mer än de korta notiser som i kvällstidningar berättar om att han hade 21 barn och 90 barnbarn (!) eller att han hade en hit som var med på soundtracket till "Dirty Dancing". Jag ville berätta att den här mannen som nu är död har betytt något för mig. Hans musik har varit ett soundtrack till MITT liv.

Redan tidigare har jag skrivit spaltmeter just om "Don't give up on me"-skivan. Det var där låtskrivare som b la Bob Dylan, Van Morrison, Tom Waits och Elvis Costello gav bort specialskrivna låtar till Solomon som sedan producerades varsamt av Joe Henry. Det finns inte en låt på det albumet som inte trollbinder mig. Det finns ett ögonblick i slutfasen av "Flesh and blood" då Burke sjunger:

the fever in my brain
is leaving smoke behind my eyes
but the part of me that wants to change
fights the part of me that trys

När han når den sista frasen brister han ut i en ton som varje gång ger mig kraftig gåshud. Det ögonblicket för mig är större än mycket annat jag upplevt.

Jag har haft hans låtar på kassettband i min forna Volvo 240; Jag har suttit på mitt pojkrum i Kalix och med stänga ögon hört "None of us are free" och känt att det finns en värld utanför kommungränsen som jag bara måste se; Jag har varit kär och full till hans musik; Jag har tröstat mig till hans musik; Jag har stått utpumpad efter en konsert och tänk "Vad var det som hände?".

De sista plattorna i karriären var ojämna, men han avslutade starkt med skivan "Nothing Impossible". En nästan överdriven soulbomb där varje låt badar i stråkar och blås. Sista låten heter passande nog "I'm Leavin".

Nu har han åkt vidare, Solomon. Var han är på väg eller var han kommit, det får andra än jag svara på. Tills vidare tycker jag att ni ser den ovan bifogade videon innan ni förälskar er i denna skiva: http://open.spotify.com/album/0C7sxExzbaHFgJfF1BM2NM

Jimmie Åkessons funniest moments

Jag insåg det inte till en början. Men alltefter att dagarna gått, och Sverigedemokraterna fått allt mer utrymme i media så har det sakta blivit mer och mer självklart.

Jimmie Åkesson har gjort svensk politik roligare. Inte "roligare" i den positiva benämningen "intressantare" och "mer spännande". Jag syftar på "roligare" som i "mer komisk".

Här är mina tre favoritögonblick hittills.


1. Jimmie Åkesson och hockeykören

Vi var säkert många som såg Jimmie Åkesson hålla sitt segertal när det stod klart att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. I samma sekund som den äppelkindade smålänningen gick upp på scenen så fylldes jag och många med mig av skam, sorg och frustration. När man sedan insåg vad som försegick så blev plötsligt stämningen... pinsam.

Plötsligt hörde vi hur SD's DJ skruvade ner eurodiscon så att en hockeykör kunde skandera "Jimmie Åkesson, shalalala". Det var oklart om Åkesson tagit sitt parti in i riksdagen, eller ett lag från Divison 1 till Elitserien.

2. Jimmie är trött.
Tyvärr hittar jag inget videoklipp från den här fantastiska stunden som fick mig att ligga dubbelvikt av skratt i tv-soffan.

Efter att ha deltagit i SVT's Rapport dagen efter valet och fått sina fiskar varma av K-G Bergström i en utfrågning så tågade Jimmie ut från SVT. När journalistuppbådet mötte honom med frågor så fick de endast korthuggna svar i stil med "inga kommentarer".

Ända till en journalist frågar Jimmie: "Vad ska du göra nu?"
Med ett gnälligt tonfall som om han varit en brådmogen tonåring, på den bredaste smålänska du kan tänka dig:
"Nu ska jag hem och sova, för det har jag inte gjort på flera dagar!"
Ett tips Jimmie-ponken; Folk kommer inte tycka mer om dig för att du gnäller som ett barn.


3. Jimmie i folkdräkt.

Den femte oktober 2010 så var det inte Fredrik Reinfeldts nya regering som var dagens bottennapp. Inte heller var det Sverigedemokraternas dramatiska utstormning från en gudstjänst eftersom de kände sig förnedrade av att ordet rasism hade används i predikan. Nej, det mest underliga med denna dag, det som var så otroligt konstigt att jag inte kan fina andra ord än: "Ha Ha Ha" är att Jimmieboy dök upp denna dag i folkdräkt. Svensk folkdräkt.

Var, när och hur kändes det som en bra ide?
Ville Jimmie framstå som en äkta svensk? Var det ett skämt?
Ville han slå ett slag för ett alltmer utdöende mode?
Stannade han aldrig upp den morgonen när han klädde på sig och tänkte "...vänta lite... Folkdräkt? Folk kommer skratta åt mig! Jag tar på mig slips och kavaj, som alla andra".

Jag vet faktiskt inte. Däremot så vet jag att Jimmie Åkesson plötsligt framstod som den där konstiga ungen som den första skoldagen dyker upp i kostym när hans klasskamrater på sin höjd bär t-shirts med Kalle Anka-tryck.

En hög procent av Sveriges befolkning har låtit sig styras av egoism och rädsla. Än är inte resultatet av valet färdigt, men det ser tydligt ut som om det återigen blir en borgerlig regering och att SD kommer in i riksdagen. Det känns mycket tungt.

Det här landet består till stor del av idioter.

Scener från K- (Sommaren i Skåne, del II)

När jag och J- för första gången gick husesyn i Trollhyttan upptäckte vi en låst dörr.

(Jag har berättat grundstoryn i ett tidigare blogginlägg: Vi är ett gäng Trollhättebor som praktiserar på en långfilm som spelas in kring Ystad med omnejd. Vi bor i ett hus i den skånska byn K-, som vi har döpt till Trollhyttan. Jag är SAD och statistansvarig. Det är ett hårt knog men en väldigt bra inspelning, med ett härlig team. Jag berättade även i förbifarten om hur mitt år som Trollhättebo gjort mig rastlös och i behov av en förändring. Det är här historien tar vid.)

Det var i slutet av juli när jag och J- gick en första tur kring huset och spanade in de olika rummen. Källaren luktade mögel men hade en skivstång med vikter och en gaffatejpad bänk. Men på övervåningen fanns det inte bara två större rum, en öppen spis och en tilltagen balkong. Det fanns även en låst dörr. Vi kände på handtaget och testade huvudnyckeln i dörren. Inget resultat.
"Jag slår vad om att det är nåt som gömmer sig bakom den dörren", sa J-.
"Eller hur. Jag är sjukt nyfiken", svarade jag.
Vi lät saken bero. Tills vidare.

***

Det lilla kontoret är kvavt. Ur laptopens högtalare ljuder Bob Dylans "Going, Going, Gone". Det svajande riffet svävar ut över det fullbelamrade bordet där alla statistlistor och dagbesked trängs med tomma energidrycksburkar. Kontoret är tomt, resten av teamet är i Danmark och filmar medan jag stannar kvar här i K- och förbereder den kommande veckan. Min blick vilar ut mot fönstret, mot äppelträdet där utanför, när telefonen ringer. Inte jobbtelefonen som brukligt, utan min egen privata. "Hej Toni, det är T-"
T- & A- gick på Molkoms Folkhögskola samtidigt som jag. De blev ett par där och har bott i hop sen dess. När jag åkt förbi Karlstad har jag bott hos dem. Två mycket goda vänner.
"Vi ska flytta till Göteborg", säger T-
"Vad kul! Ni har kommit in på era utbildningar?", säger jag.
"Ja, och vi har hittat en lägenhet... Det är en stor trea, och vi har ett rum över. Vill du ha det?"
Jag dröjer med mitt svar och min blick återvänder ut mot äppelträdet.

***

Jag promenerar tillsammans med en flicka i gångtunneln under Lunds tågstation. En gatumusikant fyller tunneln med en ostämd "Desalation Row".
"Så hur trivs du i Trollhättan?", frågar hon.
"Ja du vet hur stan är. Trollhättan är...depreverande. Men jag ska flytta till Göteborg snart.", berättar jag.
"Jaså?"
"Ja. Ska flytta in i kollektiv med två kompisar. Jag har inte sett lägenheten eller nåt sånt. Men det kommer säkert bli bra. "
Plötsligt dyker det upp en snubbe från ingenstans. Han är speedad.
"DU! Jag behöver växla en hundralapp till biljettmaskinen! K-kan du hjälpa mig?", hasplar han ur sig.
Jag ljuger: "Tyvärr, jag har inga pengar."
Då gör han -helt oförklarligt- ett snabbt dansmove.
"Ooo! MICHAEL JACKSON!", ropar han. Han försvinner lika snabbt som han dök upp.


***

Jag springer i regnet som om det skulle göra någon skillnad. Regnet faller hårt och obönhörligt över Helsingborgs gator. Längre fram vid gathörnet ser jag tre välbekanta siluetter. Det finns vänner som man känner så väl att man kan urskilja dem ur mängden bara på sättet de hänger på huvudet. Jag når fram till dem och tar skydd i kulverten där de ställt sig. Det är M- och J- (Kalixgrabbarna som jag delade lägenhet med förra sommaren), och den förstnämndes bror H-. De bor kvar i här i Helsingborg, men det är alltså H- som tagit över min plats i det norrländska kollektivet.
"Det är ett jävla väder", säger jag som hälsningsfras.

Inne i den närliggande lägenheten hänger min jacka på tork. Jag sitter på det breda fönsterbläcket och ser på hur regnet slår mot glaset. Grabbarna sitter i soffan. Någon av dem bläddrar i en hårdrockstidning. En annan väljer låtar på datorn. Vi snackar skit.
"Ska ni bli kvar här i stan?", frågar jag.
"Får fan se", säger M-, "måste hitta ett jobb först. Jag är trött på Helsingborg. Fan. Funderar på att flytta till Göteborg".
"Fan vad du klagar!", säger J-.
"Håll käft!", kontrar M-, "
"Hade inte du ett jobb?", frågar jag.
"När då? Skitsamma. Jag vill bara hitta ett ställe där man känna sig nöjd och slå sig ner. Fattar du?"
"Jag är hungrig. Vill nån ha en pizza?", frågar H-

***

När jag promenerar hem mot huset en sen onsdagsnatt ser jag upp mot fönstret som vetter in mot det låsta, dolda, rummet i Trollhyttan. Jag tycker mig se något röra sig där inne.

***

Morgonsolen ligger i ansiktet när jag springer den vanliga joggingrundan längst fälten. Havren vajjar i vinden medan "Zip City" låter sitt gitarrsolo rulla i mp3-spelaren. Jag är halvvägs när jag stannar upp och drar efter andan. Svetten rullar nerför pannan. Jävla skitkondition, tänker jag. På andra sidan fältet ser jag den nedlagda sockerfabriken som byn är byggd kring. En gång i tiden försörjde den hela orten, men nu står den tom och påminner K- om vad den aldrig mer kommer bli. Rörsockret från Brasilien var så mycket billigare, att produktionen i skåne inte hade en chans. Jag höjer voylmen på musiken i mina hörlurar och börjar springa igen.

***

Grabbarna i Trollhyttan. Vi sitter kring ett bord i matsalen på det närliggande vandrarhemmet. Vi diskuterar den låsta dörren på övervåningen i Trollhyttan.
"Min teori är att det ligger en arm- och benlös kille bakom den där dörren. På en skatebord!", säger D-.
"Hahaha", skrattar F-.
"Eller hur!", fyller B- i, "och mellan tänderna har han en piska som han slår i golvet"
"Vilket förklarar de där konstiga ljuden man hör om nätterna i huset", säger jag.
"Vet vad vi borde göra", säger J-
"Näe."
"På slutfesten borde vi samla ihop lite verktyg och se vad fan som egentligen döljer sig bakom den där dörren. Sanningen måste fram!"
"Lätt!"
"Absolut!"


***

Inspelningledaren ropar "TACK FÖR IDAG" i walkie-talkien, och nedriggen börjar. Efter en snar halvtimme är allt nedpackat, jag har delat ut alla dagsbesked och skickat hem alla statister. Produktionskontoret har fixat med pizza till teamet, och vi slår oss ner kring bänkarna i klassrummet vi haft som uppehållsrummet och börjar äta. En lång inspelningsdag är över, en utmaning till sådan. Vi har filmat hela dagen i en högstadieskola som vi fyllt med 110 statister. Jag har fixat, bokat och organiserat dem alla. Nu är jag trött och känner hur adrealinet lämnar kroppen. Jag lyssnar på hur de andra i teamet skrattar och skojar medan jag tuggar på vegetarianan. För lite mer än ett ett år sedan hade en sån är arbetsdag varit en dröm för mig. Nu är det med eller mindre vardag. Jag kommer sakna den här inspelningen... Den har varit en av de bästa jag varit på. Jag häller upp ett glas cola och slukar det snabbt. Sätter mig bredvid min klasskamrat D- och håller upp glaset för en skål.

***

Den skånska housemusiken fyller stortorget. Jag tränger mig igenom folkmassan för att ta mig dit som de glada smsen leder mig. "Toni! Kom hit!", stod det i dem. Det är några gamla kollegor från Greenpeace som gömmer sig där. Det är Familjen som står på scenen, och det sprätter i benen på mig. Det känns som om hela Malmö är ute på stadens gator i natt. Tillslut hittar jag dem.Vi utbyter kramar. En gammal flört från förra sommaren är där. Det blir lite konstig stämning när hennes pojkvän ska presentera sig tre gånger för mig. Jag tror han försöker markera nånting. Jag vänder mig om och pratar med min forna kollega S-, den alltid lika glada helsingborgaren. Hennes dialekt sjunger lika mycket som någonsin. Vi skriker för att överrösta musiken, jag är uppe i varv på det där sättet som jag blir när jag har bra dagar.
"Så hur är det med dig Toni?"
"Det är..fan, det är fantastiskt! Jag älskar att vara här! I Skåne! I Malmö! Folket, känslan, det är underbart! Jag är på en grym inspelning, jag bor med assköna människor...jag har fan stått och sålt smycken i dag."
"Haha, va? Varför då?", skrattar S-.
"Vad tror du? Imponera på en tjej förstås. Vette fan om jag lyckades...", skriker jag och stannar upp.
På scenen börjar Familjen spela "Det snurrar i min skalle".
"...nu måste vi dansa! Kom!"
Vi försvinner in i publikhavet. För att citera Kerouac: Det är natten och vad den gör med dig. Jag hade inget annat att erbjuda någon än min egen förvirring.

***

"Inse att det här är den sista grillkvällen i hyttan. Skål, mina vänner!", säger jag och lyfter mitt glas.
Kollegorna runt bordet gör det samma. Vi skålar in denna sista helg i K-, vi skålar in början på slutet. Vi sitter ute på balkongen och septemberkylan gör sig påmind. Jag känner mig mätt och ser ut över bordet med dess rester. Det luktar surt från kräftorna som vissa av bordets deltagare inmundigat. Själv är jag mätt av sojakorv, klyftpotatis, halloumi och öl. Någon kring bordet kläcker då en idé.
"Låt oss öppna dörren på övervåningen. Inatt!"

***

Sommaren är över. Det är dags att lämna Skåne och återvända hem. Så fort jag kommer hem ska jag börja arbeta på en kortfilm, så att ta det lugnt kommer det inte vara tal om. Livet kommer att fortsätta i hundrafyrtio knyck, men saker kommer att bli annorlunda. Jag ska flytta till Göteborg. Jag har bara ett halvår kvar på min utbildning, och är rätt säker på att det kommer innebära en del förändringar. Det känns som om jag fortfarande är på jakt efter något diffust mål, och att jag inte kan vila förrän jag hittat det. Människor jag träffat tycks också vara ute och rastlöst söka; Efter pengar, kärlek eller bara nånstans att trivas.

Jag är inte den enda som vettlöst ränner runt och försöker hitta rätt. Men på sistone så har vägen dit varit mer spännande och tillfredsställande för mig än på mycket länge. Jag har fått så mycket i bagaget av den här upplevelsen som mina två månader i K- inneburit. Nu lämnar jag allt det här bakom mig. Man stänger en dörr och öppnar en ny.

***

Jag har digitalkameran på videoläge, bilden är grovkornig i det dunkla ljuset, men den fångar huvuddragen. Grabbarna och tjejerna kämpar framför dörren. De utbyter idéer om hur det hela ska gå till, vad är egentligen det bästa sättet att öppna den låsta dörren. Jag känner en viss förväntan. Olika metoder testas. Tillvägagångssätt förkastas och nya föreslås. Det är en koncentrerad kamp, trots att alla döljer spänningen med skratt och skämt. Men plötsligt. J- kommer på en idé, och det fungerar. Vi drar efter andan.

Dörren går upp. Den öppnar sig långsamt, det följer en hög smäll. Jag hoppar till. Alla tar ett steg närmare och sticker sedan huvudena genom dörröppningen. Vi ser vad som döljer sig där bakom.

***

Löftet

Jag hatar när jag känner att jag måste köpa något som jag egentligen klarar mig utan. Den maffiga boxen "The Promise: The Darkness on the edge of town story" har redan gett mig den känslan. Den 16e november kommer Bruce Springsteen tjäna ännu mera pengar än han redan har. Det är en box byggd kring Springsteens klassiska skiva "Darkness on the edge of town" från -78, ett mörkt mästerverk som påverkat mitt liv mer än vad ni tror. Den kommer att innehålla förutom originalskivan 21 tidigare outgivna spår (därav hälften ärligt talat redan finns på bootlegs). I en ännu dyrare deluxversion finns på 3 DVD'er en högintressant dokumentär om inspelningen av skivan, konsertupptagningar och en replika av anteckningsblocket som Springsteen kladdade låttexter i. Läs mer här.

"Darkness.." är en roman uppdelad på tio låtar och är en av Springsteens mest personliga album. Musiken är en urkraft. Trendkänsliga kritiker skulle kalla den för bredbent utan att ens reflektera över de insiktsfulla texterna, den sorgsna rastlösheten och känslan av att Springsteen skriker för att överleva. Den gräver i sångarens bakgrund och gör upp med de trasiga relationerna till fadern. Den minns arbetarklassens tunga ok, och den har en livsglädje som är svårslagen. Mörkret i utkanten av stan är skrämmande, men också renande. Vissa historier handlar om människor som livet kört förbi för att de var för upptagna med att köra för fort, andra historier handlar om ta sig så fort man kan mot det man vill ska bli ens liv. Den mest ikoniska textraden är ändock: "Ain't no sin to be glad your alive".

När jag 2007 fick höra "Badlands" framförd live på globen så kändes det som om livet sällan skulle bli lika stort igen.

Om jag köper den dyraste och onödiga utgåvan återstår att se. Även min massiva nördighet har sin gräns, som är helt och hållet ekonomisk. Men jag ska inte lova något. Vi får se hur starkt det där köpbegäret blir när den 16e november närmar sig. Men en sak är säker. Omslaget med Springsteen lutad mot en jänkare, i ett öppet landskap (Badlands!), under molntunga skyar, är makalös.

Konversation i Skåne #1

Pågatåget mellan Malmö och Ystad. 00.30. Halvfull vagn. Jag sitter i mitten av vagnen och bläddrar i en tidning. Har haft en toppendag i Lund och Helsingborg. Försöker kasta blickar ut genom fönstret när vi stannar på olika stationer för att se exakt var vi befinner oss, och hur många stationer vi har kvar. Smått berusad tjej sitter några platser framför mig. Hon är blond, är rätt söt, sörplar på en öl och har en rastlös blick som söker efter någon att konversera med.

"Var ska du av?", säger hon.
"K-", svarar jag.
Hon fortsätter:
"Du ser nervös ut"
"Gör jag? Jag bara försöker se var vi är, vill inte missa min hållplats."
"Var är du ifrån? Du låter inte skånsk. Sätt dig här bredvid och prata."
"Okej... Var jag är ifrån? Det vet jag knappt själv längre. Norrlänning från början, men jag bor i Trollhättan vanligtvis. Just nu är jag bara här och...jobbar på en grej."

Hon räcker mig sin ölburk.
"Här. Drick lite. Ta en klunk. Kom igen nu."
"Tack"
"Vi kan lika gärna prata lite grann tycker jag. Så har vi nåt att göra. Jag heter Amanda..."
"Jag heter To..."
"...och jag bor i Ystad, så jag ska kliva av där. Det är så tråkigt att sitta på tåget och vara full -är det inte det?"
"Jag är inte f..."
"Drick lite mer öl. Jag ska in på fest i Ystad, var ute i Malmö men jag är ju bara -89a vettu så jag kommer inte in nånstans. Så min kompis pojkväns lillasyster skulle ut på BaraBar i Ystad så jag bara...Okej. Har du varit på BaraBar?"
"Näe"
"Du måste gå dit nån lördag! Ystads bästa ställe. Det är typ det enda, men är så nice!"
"Ligger inte det ovanför ett Coop?"
"Ja, vakterna där är så trevliga... Vad har du gjort i Malmö då?"

Hon tar en klunk öl och passar på att andas. Hon verkar inte andas särskilt ofta.
"Jag har varit och... ", säger jag och blir avbruten igen.
"...Här! Drick mer öl! Jag fick en sambo idag."
"Jaha"
"Ja! Jag satt i min lägenhet. Alltså, du kanske inte har märkt det, men jag är rätt social av mig. Så jag bara, okej, vad tråkigt det är att sitta ensam hemma. Så jag åkte till en djuraffär och köpte en kanin. Han är såååå söt! Du ska se honom. Det fanns två kaniner att välja på. En som var perfekt och en som var lite defekt. Gissa vilken jag valde!"
"Den def..."
"Den defekta! Han är så söt. Han har lejonman runt hela kroppen. Så jag gick ut och rastade honom på gården. Då kommer det fram en från bostadsföreningsstyrelsennånting och säger att jag inte får rasta honom där. Han bara, du får inte rasta djur här, det står på skylten. Jag bara, vadå, det står att jag inte får rasta hundar, det här är en kanin. Han bara, nej. Så jag gick in igen och så mötte jag en gubbe i trapphuset där som blev skitsur när han hörde det. Vet du vad han sa då?"

Jag gissar vilt. Tänker på nåt som nån sa tidigare idag.
"Någonting om lök?"
"Han sa jävla fittor! Hahahaha, värsta gubben på 88 år. Jävla fittor kallade han dem. Så han skulle ta upp det i styrelsen och säga åt dem att låta mig rasta min kanin på gården."
"Cool gubbe."
"Alltså jag jobbar ju på [en stor hamburgerkedja] utanför Ystad. Så jag ska möta några andra som jobbar där också men i Ystad, nu ikväll. Alltså, de tycker att jag är värsta bitchen. Kan du förstå det? Vet du var de kallar mig?"
"Näe"
"Typ hora. Vet du varför? För att jag säger vad jag tycker! Kan du fatta det? Vill du ha mer öl? Här. Drick! Vilken liten fest vi fick här. Hur långt har vi kvar? Några minuter? Ja alltså, jag erkänner, jag jobbar på [hamburgerkedjan] och det är ju liksom bara tillfället, men jag fattar inte varför de ska hålla på sådär och ha värsta konkurrensen mellan olika butiker. Men skit i dem, de är idioter..."

Hon blir tyst en sekund och stirrar ut i intet innan hon plötsligt fortsätter som om nån bara tryckt på PAUSE och sen PLAY:
"Alltså, de flesta av mina kompisar är killar. Jag är liksom en pojkflicka. Kanske inte klär mig så, men jag föredrar att hänga med killar, de håller inte på med en massa intriger och så. Men nu ikväll hade det varit roligt att följa med de andra in på klubbarna i Malmö. Men alla mina kompisar är några år äldre så jag fick stanna utanför"
"Du verkar vara väldigt ensam", säger jag men hon lyssnar inte på vad jag säger.
"Här ska jag av! Ditt stopp kommer precis här efter, du behöver inte vara nervös. Vill ha mer öl?"
"Det är bra"
"Du ska inte följa med på BaraBar?"
"Jag är väldigt trött."
"Det var kul att prata med dig. Vi ses nångång. Hejdå".

Hon kliver av tåget och försvinner ut i mörkret utanför fönstret. Det slår mig plötsligt att den där vännen som väntade på BaraBar kanske inte gjorde det ändå. Jag tar upp min tidning och fortsätter läsa.

Ang. Israel/Palestina:

Här har vi ett bevis på argumentationsteknik på sjukt hög nivå. En amerikansk statsvetare gör mos av en dansk journalist, utan att ens byta tonläge. Att Finkelstein sedan har rätt i vad han säger gör bara saken bättre.

Tredje sommaren i Skåne

Skrivet för en vecka sedan, en sen sömnlös natt.

Vi bor i Trollhyttan nu.

Det kallas så, huset vi bor i. Det ligger i hjärtat av K-, byn på den skånska landsbygden där långfilmen där jag och några av mina vänner praktiserar. Huset ligger lägligt nog mitt emot huset där större delen av filmen utspelar sig och på krypavsstånd från vandrarhemmet där resten av teamet bor. Trollhyttan är en två våningskåk med två stora altaner, ett tilltaget kök, omgivande syrsor som spelar om nätterna och en pikant doft av mögel i källaren. I det här huset ska vi fem praktikanter från Trollhättan husera. Därav namnet "Trollhyttan"... Jag är den skyldiga till ordvitsen.

***

Just nu kan jag knappt vänta till inspelningen sätter igång. Det känns helt bisarrt att jag och J- kom hit för bara lite mer än en vecka sedan. Att det dessutom är mindre än en vecka till inspelninsstart känns än värre. Tiden går obönhörligen fort och snart kommer det bli skarpt läge, och innan man vet ordet av har det gått två månader och så sitter man på tåget hem. "Vad var det som hände!", kommer jag att fråga mig. Nåja, inget konstigt med det. Jag har ju bara ställt mig den frågan varje dag sen jag lärde mig att stå upprätt.

***


Min första fredag sedan min återkomst till skåne blev ett äventyr värt sitt namn. Den började med att jag satte mig på ett plan till Stockholm. Väl där krånglade jag och en annan lirare oss ut till stockholms utkant, där vi hämtade två bilar som vi körde tillbaka till skåne. Vi var framme vid åttatiden på kvällen. Jag återvände tillbaka till Trollhyttan för spendera resten av fredagen i sängen, i framstupa snarkningsläge. Istället slogs jag plötsligt av en lust att återse gamla vänner, och innan jag visste ordet av befann jag min på en timslång resa till Malmö. Väl där mötte jag upp M-! Min compadre bland compadres! Om inte det var nog lyckades vi därefter hänga på gamla kollegor från förra sommarens tid på Greenpeace. Jag blev helt uppe i varv och glömde tröttheten och innan jag visste ordet av upplevde vi en galen natt i Malmö. Mellan allla kärleksfulla återseenden och alla falafel jag satte i mig så förstod jag hur enkelt och fantastiskt allt kan vara ibland.

***

Sista veckan i Trollhättan -staden- tycktes försvinna i ett töcken. Jag tog sovmorgnar som om de var de sista i mitt liv. Jag passade på att träffa släktingar, vänner och möta gryningar. Jag var och såg Eldkvarn riva igenom ett rutinerat set i ett öltält. Fjärde spelningen med dem. Jag fick äntligen höra dem spela "Somliga går i trasiga skor". Detta var min första och sista lediga vecka för den här sommaren. Ända sedan starten av april hade jag i princip inte haft en andningspaus, vilket jag egentligen hade trivts med. Fullt sjå. Rock and roll.

***

Jag hade ett samtal med en vän en sen natt innan jag åkte, och det kändes som ett sorts crescendo för året i Trollhättan. Det var plötsligt glasklart att de två kommande månaderna i skåne kom när de kom. I slutet av den föregående sommaren hade jag lämnat min exil i Helsingborg, en dramatisk och strålande period, för att bosätta mig i Trollhättan. Mitt liv hade sedan dess bytt inriktning totalt och jag kom ut på andra sidan tunneln som en människa med nya lärdomar, nya problem och exakt samma brist på frisyr. Men efter det där samtalet den där natten, efterfest med falafel och skåprensning, så förstod jag att det perfekta sättet att summera mitt första år (och det sista?) i Trollhättan innebar att lämna staden för en stund. Så det var vad jag gjorde. Jag packade väskan, tog en dusch och drog till Trollhyttan istället. Den natten rensade jag luften och laddade om.

***
Men innan jag drog hann jag gå ner till kanalen för att se Ulf Dageby sjunga och spela Dylan. Det var en ganska småputtrig, orepeterad föreställning. För det mesta läste den legendariska göteborgaren direkt från nothäften och känslan uteblev. Jag vet att det är så här många vill ha Dylan musik: regelmässigt utförd och plikttroget. Samma människor som inte klarar av att höra hur Bob själv leker runt med sina sånger och ständigt håller dem i rörelse. Själv bryr jag mig bara om att känna energin, hur musiken än ser ut eller låter. Dock brann Dageby till ibland, som i en rumlande "Thunder on the mountain" eller sin klassiska översättning "Bara om min älskade väntar". Pretto nog kändes det som ett bra soundtrack till mitt liv.

***

Tillbaka till vardagen i K-

Det finns ett lugn här om nätterna som jag inte upplevt på länge. De omgivande fälten för med sig något som jag har svårt att sätta fingret på. Även om dagarna är fyllda med jobb och snart kommer bli en dygnet runt-syssla, så känner jag mig ändå tillfreds på ett sätt som är obetaltbart. Kanske är det att den här kollektivkänslan påminner mig om livet på folkhögskolan i Molkom. Det har hitills skett mer än en gång att vi satt fyr på engångsgrillar ute på altanen, jag har låtit quornfiléerna brynas till perfektion och toppas med väl kylda folköl. Det är de minnena man tar med sig, om som ger den där extra energin när man väl står där mitt i natten och fryser häcken av sig på inspelningsplats. Om två månader är jag säkert leds på det, skogstokig och på jakt efter stadsliv. Nåja, den dagen får dröja.

Tills dess: Välkommen till Trollhyttan.