Vila i frid, Solomon Burke.

Solomon Burke är död. 70 år gammal, på en flygplats i Amsterdam.

Några av de som läser detta vet kanske inte ens vem Burke var, men de flesta har nog hört någon av hans största låtar: "Everybody needs somebody to love", "Cry to me" eller varför inte "Don't give up on me".

Det finns nog inget jag kan berätta som inte kan berättas bättre på nån wikipedia-länk, men en kort grundkurs ser ut på detta sätt: Solomon Burke var en fantastisk soulsångare som på 60-talet sjöng in några i dagens öron odödliga sånger. Han fick dock aldrig något större kommersiellt genombrott, utan hade ett rykte som snarare växte med decennierna. 2003 fick han oväntat stora framgångar med albumet "Don't give up on me". En skiva som jag kom att älska när den släpptes och som jag fortfarande i dag håller lika högt. Stundtals anser jag den vara den bästa soulskivan genom tiderna. Van Morisson sa en gång om Burke att "han kan sjunga telefonkatalogen och få det att låta underbart".

Jag hade turen att se Solomon Burke live på Storsjöyran 2005. En fantastisk konsert, där den överviktiga mannen fick ledas in på scenen och som sedan från sin specialbyggda tron lät sin makalösa röst fylla Östersunds stortorg. Han hade med sig ett tajt liveband, några familjemedlemmar och den glittrigaste kavajen som någonsin klätt en man i hans storlek. Jag lyckades fånga ett halsband som Solomon kastade ner från scenen. Det var bara några dagar sedan som jag senast höll i det och mindes konserten.

Jag ville bara skriva detta och berätta något mer än de korta notiser som i kvällstidningar berättar om att han hade 21 barn och 90 barnbarn (!) eller att han hade en hit som var med på soundtracket till "Dirty Dancing". Jag ville berätta att den här mannen som nu är död har betytt något för mig. Hans musik har varit ett soundtrack till MITT liv.

Redan tidigare har jag skrivit spaltmeter just om "Don't give up on me"-skivan. Det var där låtskrivare som b la Bob Dylan, Van Morrison, Tom Waits och Elvis Costello gav bort specialskrivna låtar till Solomon som sedan producerades varsamt av Joe Henry. Det finns inte en låt på det albumet som inte trollbinder mig. Det finns ett ögonblick i slutfasen av "Flesh and blood" då Burke sjunger:

the fever in my brain
is leaving smoke behind my eyes
but the part of me that wants to change
fights the part of me that trys

När han når den sista frasen brister han ut i en ton som varje gång ger mig kraftig gåshud. Det ögonblicket för mig är större än mycket annat jag upplevt.

Jag har haft hans låtar på kassettband i min forna Volvo 240; Jag har suttit på mitt pojkrum i Kalix och med stänga ögon hört "None of us are free" och känt att det finns en värld utanför kommungränsen som jag bara måste se; Jag har varit kär och full till hans musik; Jag har tröstat mig till hans musik; Jag har stått utpumpad efter en konsert och tänk "Vad var det som hände?".

De sista plattorna i karriären var ojämna, men han avslutade starkt med skivan "Nothing Impossible". En nästan överdriven soulbomb där varje låt badar i stråkar och blås. Sista låten heter passande nog "I'm Leavin".

Nu har han åkt vidare, Solomon. Var han är på väg eller var han kommit, det får andra än jag svara på. Tills vidare tycker jag att ni ser den ovan bifogade videon innan ni förälskar er i denna skiva: http://open.spotify.com/album/0C7sxExzbaHFgJfF1BM2NM