Jag har hämtat mig från borgarnas seger nu. Det är givetvis fruktansvärt det som har hänt, alla som tycker annorlunda har jag ett och annat otalt med. Men det finns en positiv sak i alla fall. Sverige kommer få roligare komiker. Sverige kommer få fler bra politiska låtskrivare. Så blir det alltid när motsättningarna i ett land ökar. När ekonomin tar över medmänskligheten, när politiken i ett land bygger på grundtesen att folk ljuger.
Därför har jag tänkt tillföra ett ämne till den här bloggen. Nu ska jag inte längre bara skriva om Bob Dylan och annan musik, filmer, böcker och egenskrivna tolvtakare. Nu utökar jag med att även gå till barnsliga attacker på vår nya regering. Jag kommer vara väldigt orättvis, låg, elak och ibland brutal. Men jag kommer vara rolig. För de kommande fyra åren i mitt liv kommer den borgerliga alliansen att förstöra mitt liv genom att vara allt det där som jag själv kommer vara mot mig. De kommer inte ge mig bidrag när jag har det svårt ekonomiskt, de kommer inte ge mig någon anställningstrygghet och det är bara början. De kanske kommer ge mig ett jobb, för typ tolv kronor i timmen för att putsa skor. Skillnaden är att de inte kommer vara roliga. Jag menar, Sveriges nya statsminister lyssnar på Da Buzz.
Bara för att ge en liten hänvisning för vad som komma skall med jämna mellanrum: Alla moderater kommer förr eller senare att ha onaturligt nära relationer till sina familjemedlemmar. Därav incestlockarna i nacken. Hälften av svenska folket som röstade för en borgelig regering har någon sorts bokstavskombination.
Gick jag för långt där? Kanske det, men jag har bara börjat.
Tuesday, September 19, 2006
Monday, September 18, 2006
Det gick åt helvete
Borgarna vann valet. Helvete.
Jag är för splittrad ikväll för att kunna skriva något vettigt förutom att det kommer bli fyra jobbiga år. Fyra svåra år.
Jag är för splittrad ikväll för att kunna skriva något vettigt förutom att det kommer bli fyra jobbiga år. Fyra svåra år.
Tuesday, September 12, 2006
Angående Modern Times
Jag fick ett mejl angående min recension på Modern Times från en kille som kallar sig "Master of my domain". Det här är mitt svar till honom.
Jag hade tänkt besvara ett så här välskrivet och reflekterande brev ordentligt, men med allt jobb och all icke existerande fritid så går det lite som det går... Jag tar därför och besvarar ditt brev lite sådär punkt för punkt, så missar jag inte trådar i ditt resonemang heller
Jag sitter på jobbet och känner precis så håglös som man kan förvänta sig då man säljer sin arbetskraft.
Workingmans blues, aye?
För att få tiden att gå tänka jag kommentera din den där Modern Times recensionen som jag
hittade via (Jävla) DylanClub. Inte för att jag inte håller med dig utan mest för att klockan går så långsamt.
Jag tänkte då närmast på förhållandet Time Out of Mind - Love and Theft - Modern Times. Dessa tre känns helt riktigt lite så där som de tre musketörerna tre ganska olika typer som ändå drar åt samma
håll (Jag tänker inte här på den litterära förlagan utan på den där Disney filmatiseringen). Frågan är dock: När man om trettio år ser tillbaks på Dylans Diskografi. Hur kommer det hela te sig då?
Det är ju som bekannt ännu för tidigt att uttala sig om den franska revolutionens historiska betydelse.
Helt klart: Att prata om Dylans senaste skivor som historiska är lite farligt. Det verkar som man har gjort det ända sedan urminnestider, varje ny skiva sedan -66 är en comeback för honom. De har de kanske också varit många gånger, men det är nog lätt att hamna i samma fälla som med Rolling Stones. Varje ny skiva är enligt kritikernas deras bästa sedan "Tattoo You"! Men när det kommer till det här fallet är det kanske inte för tidigt att ropa hej innan vi kommit över brunnen?
Time Out of Mind skiljer sig ju rent ytligt genom Daniel Lanois som producent, Dylans ältande av sig själv och sin dödlighet och kanske framförallt genom att det var en s k Comeback skiva.
Nittiotalet var lite som åttiotalet fast lite värre. Förutom Good as I been to You och Worlds Gone Wrong var det mest strunt med Unplugged skivan som crescendo. Dylan var ovan vid studion och satt
tydligen och tjura mest. Kanske kommer Historien istället se Time Out of Mind och Polticial World som syskon, förmodligen inte. Faktum är att jag inte kommer på mer argument för det än att Daniel
Lanois var producent och det känns ganska ohållbart. Time out of Mind var beviset på att Dylan är en av de riktigt stora Blues artisterna, skivan kändes som en helhet med nån bergmansk
postmoderninsm som röd tråd.
Jag vill själv inte kalla Time out of mind för en av Dylans bästa skivor som många gör, men jag tycker absolut att det är ett mästerverk. Textmässigt i förstahand, Dylan gjorde verkligen en sammanhållen skiva, vilket egentligen hade varit hans största problem sedan Slow Train Coming, lyckats sätta ihop skivor som känns som en helhet. Något han sedan lyckats med i denna triologi, om vi vågar kalla den det. Egentligen är hela skivan en och samma låt upplever jag. Visst finns det låtar som sticker ut, men ibland när du tänker efter är det svårt att skilja spår som "Can't Wait", "Million Miles" eller "Till I fell in love with you" från varandra. Är det en dålig sak? Jag vet inte. I slutändan är det här en skiva du fick en sinnesstämning av mer än någonting annat.
Love and Theft därimot sprettade åt alla möjliga håll. Dylan och Chaplin brukar ju jämföras, men nån skarpögd rescensent anmärkte på att Chaplin var en mästerlig regisör emedan Dylan som producent
som bäst var medelmåttig. Love and Theft är det tydligaste beviset på detta. Dylan sa själv om jag inte minns helt fel någonting i stil med: "Its like a Greatest hits album without any
hits...(Konstpaus) Yet". Och lite så känns den det finns många bra spår men som skiva...Man vet helt enkelt aldrig riktigt var man ska ta vägen.
Jag tillhör det släkte som gillar L&T. Det är en greatest hits skiva utan hits, men inte över Dylans karriär utan amerikansk musikhistoria. Den här skivan har ALLT! I alla fall allt som gjordes den första halvan avv 1900-talet. Den har blues, country, swing, rock, pop, sån musik som dog ut ungefär när Dylan återuppfan rock and roll 1965... Sedan är det en skiva gjord för att spelas live. Stabila låtbyggen som du kan dansa till eller sjunga med i. Visst spretar den i väg, men den håller åtminstone sig till ett tema textmässigt. Det är liksom Dylanland vi färdas i (dyLand?). Samma ställe vi var på i "Desalation Row", där allt går åt helvete, där karaktärena från Shakespears värld gör saker de absolut inte borde, och där obegripliga livsomsord delas ut till höger och vänster. Parrarellt med det här besöker vi också Dylans barndom, eller rättare sagt en barndom han påstår sig ha haft, en där fiske och att hoppa mellan tågvagnarna var vardag.
Där har du kanske utvecklingen i de olika skivorna. "Time out of mind" var en resa i Dylans inre. Ältande, javisst, men som en äkta bluesmusiker hade han åtminstone humor och snodde hälften från andra blueslåtar. Men man ser hela världen genom hans ögon, det är en Dylan som förstått att "Shit, my time of dyin kanske kommer snart". I "Love & Theft" är vi i en annan värld, dyLandet som sagt, det där stället som kanske speglar vår egen, men som vi i slutändan aldrig kommer förstå. "Modern Times" är dock verkligen verkligheten som de är. Dylan kommenterar inte vad han berättar, sina kärlekshistorier och vansinniga kvinnor beskriver han till höger om vänster, men samhället får bara ett kallsinnigt bekräftande om dess undergång. Allt har gått åt helvete får vi veta.
Modern times därimot är lika skickligt regisserad som någonsin Chaplin. Spåren avlöser varandra på det mest rytmiska vis och dom där sextio nånting minuterna tuffar förbi utan att man en endaste
gång trycker på skip. Det som utmärker detta album är förutom den redan nämnda lysande produktionen (Jag vet att vissa tjatar om soundet och att låtarna inte känns repade men vad väntar dom sig) av
Dylan att han så tydligt söker sig till sina rötter med Rollin' and Tumblin' och Nettie Moore (för att inte nämna Workingman Blues) alla gamla låtar från tiden då Alan Lomax var kung.
Jag tycker skivan är lysande producerad och samspelad. Den har ett mjukt, sammanhållet sound, väldigt live och äkta. "Love and Theft" var en skiva med låtar att SPELA live, medan "Modern Times" låter som Dylan SPELAR live. I slutändan tror jag också att Dylan kommenterar samtiden på det bästa sätt han kan, genom att berätta om det som det vore dåtiden. Ett beprövat trick, men va fan, det fungerar.
Vad mitt resonemang går ut på har jag glömt då jag mellan varje mening varit tvungen att springa iväg för att utföra nån tillsynes menlös syssla, jag kan dock säga att jag aldrig kommer vara tvungen
att ge mig på en rescension av skivan utan kommer helt enkelt länka till din blogg. Den kanske inte är i Allmusic.com:s klass men nog nära Mojo och Rolling Stones. Hästlängder förbi Aftonbladet.
Jag tackar och bugar. Mitt ständiga problem är att kunna begränsa mig, och att sluta diskutera. Så därför är Dylananalyserandet ett perfekt hobby. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Jag lyssnar på den nya skivan varje dag och hela tiden poppar nya saker upp. Nya vinklar, nya självklarheter. Vissa människor nöjer sig inte förrän de löst gåtan. Vi vill hitta svaret, förstå, låta pusselbitarna falla samman. Men i slutändan skapar vi bara två nya gåtor för varje nytt svar. Där någonstans är jag fången just nu. Okej, jag skulle kunna ägna mig mer åt världsproblem, politik eller miljöpolitik (jag jobbar trots allt åt Greenpeace), men i slutändan ägnar jag mig åt något mycket "obetydligare", men desto mer oändligt. För när allt kommer omkring, så finns det nog inga svar. För i helvete... Vad var ens frågan?
By the way, den här diskussion hamnar på min blogg....
Jag hade tänkt besvara ett så här välskrivet och reflekterande brev ordentligt, men med allt jobb och all icke existerande fritid så går det lite som det går... Jag tar därför och besvarar ditt brev lite sådär punkt för punkt, så missar jag inte trådar i ditt resonemang heller
Jag sitter på jobbet och känner precis så håglös som man kan förvänta sig då man säljer sin arbetskraft.
Workingmans blues, aye?
För att få tiden att gå tänka jag kommentera din den där Modern Times recensionen som jag
hittade via (Jävla) DylanClub. Inte för att jag inte håller med dig utan mest för att klockan går så långsamt.
Jag tänkte då närmast på förhållandet Time Out of Mind - Love and Theft - Modern Times. Dessa tre känns helt riktigt lite så där som de tre musketörerna tre ganska olika typer som ändå drar åt samma
håll (Jag tänker inte här på den litterära förlagan utan på den där Disney filmatiseringen). Frågan är dock: När man om trettio år ser tillbaks på Dylans Diskografi. Hur kommer det hela te sig då?
Det är ju som bekannt ännu för tidigt att uttala sig om den franska revolutionens historiska betydelse.
Helt klart: Att prata om Dylans senaste skivor som historiska är lite farligt. Det verkar som man har gjort det ända sedan urminnestider, varje ny skiva sedan -66 är en comeback för honom. De har de kanske också varit många gånger, men det är nog lätt att hamna i samma fälla som med Rolling Stones. Varje ny skiva är enligt kritikernas deras bästa sedan "Tattoo You"! Men när det kommer till det här fallet är det kanske inte för tidigt att ropa hej innan vi kommit över brunnen?
Time Out of Mind skiljer sig ju rent ytligt genom Daniel Lanois som producent, Dylans ältande av sig själv och sin dödlighet och kanske framförallt genom att det var en s k Comeback skiva.
Nittiotalet var lite som åttiotalet fast lite värre. Förutom Good as I been to You och Worlds Gone Wrong var det mest strunt med Unplugged skivan som crescendo. Dylan var ovan vid studion och satt
tydligen och tjura mest. Kanske kommer Historien istället se Time Out of Mind och Polticial World som syskon, förmodligen inte. Faktum är att jag inte kommer på mer argument för det än att Daniel
Lanois var producent och det känns ganska ohållbart. Time out of Mind var beviset på att Dylan är en av de riktigt stora Blues artisterna, skivan kändes som en helhet med nån bergmansk
postmoderninsm som röd tråd.
Jag vill själv inte kalla Time out of mind för en av Dylans bästa skivor som många gör, men jag tycker absolut att det är ett mästerverk. Textmässigt i förstahand, Dylan gjorde verkligen en sammanhållen skiva, vilket egentligen hade varit hans största problem sedan Slow Train Coming, lyckats sätta ihop skivor som känns som en helhet. Något han sedan lyckats med i denna triologi, om vi vågar kalla den det. Egentligen är hela skivan en och samma låt upplever jag. Visst finns det låtar som sticker ut, men ibland när du tänker efter är det svårt att skilja spår som "Can't Wait", "Million Miles" eller "Till I fell in love with you" från varandra. Är det en dålig sak? Jag vet inte. I slutändan är det här en skiva du fick en sinnesstämning av mer än någonting annat.
Love and Theft därimot sprettade åt alla möjliga håll. Dylan och Chaplin brukar ju jämföras, men nån skarpögd rescensent anmärkte på att Chaplin var en mästerlig regisör emedan Dylan som producent
som bäst var medelmåttig. Love and Theft är det tydligaste beviset på detta. Dylan sa själv om jag inte minns helt fel någonting i stil med: "Its like a Greatest hits album without any
hits...(Konstpaus) Yet". Och lite så känns den det finns många bra spår men som skiva...Man vet helt enkelt aldrig riktigt var man ska ta vägen.
Jag tillhör det släkte som gillar L&T. Det är en greatest hits skiva utan hits, men inte över Dylans karriär utan amerikansk musikhistoria. Den här skivan har ALLT! I alla fall allt som gjordes den första halvan avv 1900-talet. Den har blues, country, swing, rock, pop, sån musik som dog ut ungefär när Dylan återuppfan rock and roll 1965... Sedan är det en skiva gjord för att spelas live. Stabila låtbyggen som du kan dansa till eller sjunga med i. Visst spretar den i väg, men den håller åtminstone sig till ett tema textmässigt. Det är liksom Dylanland vi färdas i (dyLand?). Samma ställe vi var på i "Desalation Row", där allt går åt helvete, där karaktärena från Shakespears värld gör saker de absolut inte borde, och där obegripliga livsomsord delas ut till höger och vänster. Parrarellt med det här besöker vi också Dylans barndom, eller rättare sagt en barndom han påstår sig ha haft, en där fiske och att hoppa mellan tågvagnarna var vardag.
Där har du kanske utvecklingen i de olika skivorna. "Time out of mind" var en resa i Dylans inre. Ältande, javisst, men som en äkta bluesmusiker hade han åtminstone humor och snodde hälften från andra blueslåtar. Men man ser hela världen genom hans ögon, det är en Dylan som förstått att "Shit, my time of dyin kanske kommer snart". I "Love & Theft" är vi i en annan värld, dyLandet som sagt, det där stället som kanske speglar vår egen, men som vi i slutändan aldrig kommer förstå. "Modern Times" är dock verkligen verkligheten som de är. Dylan kommenterar inte vad han berättar, sina kärlekshistorier och vansinniga kvinnor beskriver han till höger om vänster, men samhället får bara ett kallsinnigt bekräftande om dess undergång. Allt har gått åt helvete får vi veta.
Modern times därimot är lika skickligt regisserad som någonsin Chaplin. Spåren avlöser varandra på det mest rytmiska vis och dom där sextio nånting minuterna tuffar förbi utan att man en endaste
gång trycker på skip. Det som utmärker detta album är förutom den redan nämnda lysande produktionen (Jag vet att vissa tjatar om soundet och att låtarna inte känns repade men vad väntar dom sig) av
Dylan att han så tydligt söker sig till sina rötter med Rollin' and Tumblin' och Nettie Moore (för att inte nämna Workingman Blues) alla gamla låtar från tiden då Alan Lomax var kung.
Jag tycker skivan är lysande producerad och samspelad. Den har ett mjukt, sammanhållet sound, väldigt live och äkta. "Love and Theft" var en skiva med låtar att SPELA live, medan "Modern Times" låter som Dylan SPELAR live. I slutändan tror jag också att Dylan kommenterar samtiden på det bästa sätt han kan, genom att berätta om det som det vore dåtiden. Ett beprövat trick, men va fan, det fungerar.
Vad mitt resonemang går ut på har jag glömt då jag mellan varje mening varit tvungen att springa iväg för att utföra nån tillsynes menlös syssla, jag kan dock säga att jag aldrig kommer vara tvungen
att ge mig på en rescension av skivan utan kommer helt enkelt länka till din blogg. Den kanske inte är i Allmusic.com:s klass men nog nära Mojo och Rolling Stones. Hästlängder förbi Aftonbladet.
Jag tackar och bugar. Mitt ständiga problem är att kunna begränsa mig, och att sluta diskutera. Så därför är Dylananalyserandet ett perfekt hobby. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Jag lyssnar på den nya skivan varje dag och hela tiden poppar nya saker upp. Nya vinklar, nya självklarheter. Vissa människor nöjer sig inte förrän de löst gåtan. Vi vill hitta svaret, förstå, låta pusselbitarna falla samman. Men i slutändan skapar vi bara två nya gåtor för varje nytt svar. Där någonstans är jag fången just nu. Okej, jag skulle kunna ägna mig mer åt världsproblem, politik eller miljöpolitik (jag jobbar trots allt åt Greenpeace), men i slutändan ägnar jag mig åt något mycket "obetydligare", men desto mer oändligt. För när allt kommer omkring, så finns det nog inga svar. För i helvete... Vad var ens frågan?
By the way, den här diskussion hamnar på min blogg....
Sunday, September 10, 2006
Sunday, September 03, 2006
Håkan Hellström, Live i Norrköping 06-11-02
Jag såg mitt livs första konsert med Håkan Hellström igår. Jag har tidigare bara sett honom framföra två låtar akustiskt på Storsjöyran förra året, då jag också fick tillfälle att skaka hand med honom och utbyta några ord då jag upplyste honom om min åsikt som den bästa just nu svenska artisten, för att inte säga låtskrivare. Men hel konsert var någonting annat, någonting jag väntat på ända sedan jag hörde debutalbumet när den kom ut på skiva sent 90-tal. Ända sedan dess har jag varit fast i hans musik, inhandlat varje studioskiva och EP. Jag älskade debutskivans vansinnestempo och crazy lyrik, men uppskattar lika mycket hans sentida mer mogna äventyr där han nått oanade poetiska höjder. Hellströms rykte som liveartist har alltid varit väl ansett, och igår fick jag detta bevisat för mig.
Det var helt otroligt, det är den bästa sammanfattning jag kan göra. En extatisk fest med djup, dans och underbar livemusik. Hans band är så otroligt samspelta och kan åstakomma alltifrån bluesig soul till rasande pop. Jag är nästan glad över att Håkan slängt sjömanströjan och istället exprimenterat med Evert Taubes 30-tals garderob. Hans skjorta går sönder och blir genomskinlig av svett redan i öppningslåten, en energisk "Klubbland" med lika mängder synth som samba. Sedan fortsatte setlisten med klassiker och åter klassiker, alltifrån hjärtskärande vackra "Gårdakvarnar och Skit" till ett medley av svettiga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Ramlar". Det var svårt att inte jubla före och efter varje låt, topparna var oräkneliga.
Extranummrena var resa stegvis bakåt i tiden där varje ny låt toppade den ena om än inte framförandemässigt så åtminstone vad gäller kvantiten av gåshud. Efter att publiken ropat upp grabbarna på scen igen så tog Håkan upp gitarren och kickade in i "Hurricane Gilbert". Blickarna som han utbytte i en gitarrduell med gitarristen Gilbert som låten handlar om skar som eld och fyllde hela lokalen. Därefter bjöd han på kvällens sista riviga låt; "Kom igen Lena" som nästan blivit synonym med hans namn. Så när publiken fått dansa lös för sista gången den här kvällen så satte sig sångaren, en svettig segrare, och berättar en lång monolog om mellanstadiekåthet. Det må ha varit förutsägbart, men ändå fruktansvärt vackert då han avslutar endast ackompanjerad av ett piano, sjunger "Nu kan du få mig så lätt". När vi börjar stappla ut från konserten efteråt så känns konserten redan som en legendarisk musikhändelse i Norrköpings historia, i alla fall för nyivigda konsertlokalen Flygeln.
Publiken bestod till hälften av popflickor som förmodligen lyssnade på Spice Girls när Hellström släppte sin första singel, för att inte säga alla poppojkar, och det känns som de missat mognadsprocessen som sångaren själv gått igenom på senare år och själva fastnat i träsket av mascara, randiga tröjor och en framtvingad aura av missförståddhet. Dessa personer i fråga var nog förmodligen konsertens enda nackdel, men då är jag en legitimerad cyniker också....
Om ni frågar mig vad som var konsertens höjdpunkt var det odiskutabelt den undangömda "Det är så jag säger det". Kvällen till ära blev den här pianoballaden så episk den bara kan bli, och i det mest sorgsna av saxofonsolon så börjar Hellström gråta ut "Tala till mig! Tala till mig" in i saxofonen, och då plötsligt förvandlas låten till en balladversion av Eldkvarns "Kärlekens tunga". Det är så att hjärtat börjar dunka i en annan takt.... Plötsligt bryter han tillbaka in i "Det är så jag säger det" och låten är fullbordad.
Efteråt tvekar jag på om detta inte är DEN bästa konserten jag sett i mitt liv, den brottats helt klart med Dylans insats i Göteborg förra året. I vilket fall som helst: En underbar kväll i mitt liv.
Det var helt otroligt, det är den bästa sammanfattning jag kan göra. En extatisk fest med djup, dans och underbar livemusik. Hans band är så otroligt samspelta och kan åstakomma alltifrån bluesig soul till rasande pop. Jag är nästan glad över att Håkan slängt sjömanströjan och istället exprimenterat med Evert Taubes 30-tals garderob. Hans skjorta går sönder och blir genomskinlig av svett redan i öppningslåten, en energisk "Klubbland" med lika mängder synth som samba. Sedan fortsatte setlisten med klassiker och åter klassiker, alltifrån hjärtskärande vackra "Gårdakvarnar och Skit" till ett medley av svettiga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Ramlar". Det var svårt att inte jubla före och efter varje låt, topparna var oräkneliga.
Extranummrena var resa stegvis bakåt i tiden där varje ny låt toppade den ena om än inte framförandemässigt så åtminstone vad gäller kvantiten av gåshud. Efter att publiken ropat upp grabbarna på scen igen så tog Håkan upp gitarren och kickade in i "Hurricane Gilbert". Blickarna som han utbytte i en gitarrduell med gitarristen Gilbert som låten handlar om skar som eld och fyllde hela lokalen. Därefter bjöd han på kvällens sista riviga låt; "Kom igen Lena" som nästan blivit synonym med hans namn. Så när publiken fått dansa lös för sista gången den här kvällen så satte sig sångaren, en svettig segrare, och berättar en lång monolog om mellanstadiekåthet. Det må ha varit förutsägbart, men ändå fruktansvärt vackert då han avslutar endast ackompanjerad av ett piano, sjunger "Nu kan du få mig så lätt". När vi börjar stappla ut från konserten efteråt så känns konserten redan som en legendarisk musikhändelse i Norrköpings historia, i alla fall för nyivigda konsertlokalen Flygeln.
Publiken bestod till hälften av popflickor som förmodligen lyssnade på Spice Girls när Hellström släppte sin första singel, för att inte säga alla poppojkar, och det känns som de missat mognadsprocessen som sångaren själv gått igenom på senare år och själva fastnat i träsket av mascara, randiga tröjor och en framtvingad aura av missförståddhet. Dessa personer i fråga var nog förmodligen konsertens enda nackdel, men då är jag en legitimerad cyniker också....
Om ni frågar mig vad som var konsertens höjdpunkt var det odiskutabelt den undangömda "Det är så jag säger det". Kvällen till ära blev den här pianoballaden så episk den bara kan bli, och i det mest sorgsna av saxofonsolon så börjar Hellström gråta ut "Tala till mig! Tala till mig" in i saxofonen, och då plötsligt förvandlas låten till en balladversion av Eldkvarns "Kärlekens tunga". Det är så att hjärtat börjar dunka i en annan takt.... Plötsligt bryter han tillbaka in i "Det är så jag säger det" och låten är fullbordad.
Efteråt tvekar jag på om detta inte är DEN bästa konserten jag sett i mitt liv, den brottats helt klart med Dylans insats i Göteborg förra året. I vilket fall som helst: En underbar kväll i mitt liv.
Saturday, September 02, 2006
Modern Times -En recension
Ska jag säga något tråkigt om Modern Times -Bob Dylans första skiva på fem år och allt det där ni redan vet- så är det att den är nästan precis som jag väntat mig efter att ha hört förhandsnacket. En skiva med några countrybluesrökare, ingen lika rivig som nåt från "Love & Theft", ballader att croona med i, vissa med samma mörka allvar som det på "Time out of mind" och andra med samma lätta swingtempo som på tidigare nämna skiva om kärlek och stöld. Bob Dylan är tröttare och äldre nu, han sjunger inte ut lika högt som han gjort på dessa två föregående skivor som är de enda jag kan jämföra med, och tempot blir aldrig riktigt högt.
Men det här är bara om man vill kritisera någonting, för när allting kommer till kritan är "Modern Times" Dylans tredje mästerverk på rad. En blivande klassiker i hans imponerade diskografi. En rent ut sagt cool skiva, cool på det där sättet man inte trodde att skivor var längre.
Den till första anblick reaktionära titeln säger mycket om "Modern Times". Inte är det bara en lite ironisk titel eftersom utformandet bakom låtarna har mer att göra med 50-talet än dagens tidsåldrar, men det tyder också på en av låtskrivarens mest samhällskommenterade album på ett bra tag. Vissa tycker om att analysera Dylans låtar textrad för textrad. Jag tror att det är farligt och vill hellre sugas in i den atmosfär som här uppstår.
Det går verkligen att säga att det här är den avslutande delen i Bob Dylan triologi som påbörjades med tidigare nämnda "Time Out of Mind" och med "Modern Times" så avslutas nu den här sagan som mer än nåt annat arbetat emot begreppet "Tid". Jag vet aldrig när en låt utspelar sig på "Modern Times", vem det här historien berättas av eller om, men det känns ändå inte så viktigt. Musikaliskt sett tas svängarna ut så mycket att man inte riktigt bryr sig i slutändan. Det här är en av de Dylanskivorna där jag lyssnat nästan mer på musiken än texterna, på rytmiken i sångarens brustna röst, och ändå hela tiden slagits av den ena magnifika forumeleringen efter den andra. Det är nästan som om man inte kan kontrollera sitt eget lyssnade med en sådan här skiva, det är svårt att hinna analysera när man sveps in i historierna, pianona och refrängerna på det här sättet.
Jag ska försöka kommentera skivan spår en efter en, det är svårt att utelämna någon av dem:
Thunder On The Mountain
Det här med att stampa av med en klappa-händerna-blues, det är något som Dylan har koll på. Den här låtens entre påminner mycket, inte bara musikaliskt, om hur han inleder sina spelningar med "Maggies Farm" nuförtiden, du hinner inte förbereda dig innan han rabblar orden i ditt öra och du vet inte om du ska dansa till musiken eller lyssna på hans redogörelse om världens tillstånd. Så här ska äkta bluesrock låta.
Sprit on the water
Som en "Bye and Bye", fast åtta minuter lång och med ett munspelssolo som låter som nåt han spelar live nuförtiden. Smeker öronen. Jag känner att den här låten kommer växa och melodin är jättemysig, men än så länge är den inte någon av skivans starkaste spår.
Rollin' and Thumblin'
Låten känns som den heter. En sex minuters doktoravhandling i hur Dylan får det att svänga. Jag trodde inte att någon skulle skriva en tolvtaksblues igen värd namnet. Jag är överbevisad. Skivans roligaste låt: This woman so crazy, I swear I ain't gonna touch another one for years
When the deal goes down
Tja... Balladerna på den här skivan behöver växa, och de gör de lyssning för lyssning, och jag tror ändå helt klart att den här låten i slutändan kommer bli mer än mysig musik att valsa till med flickvännen i vardagsrummet.
Someday baby
Skivans rocklåt. Mycket uppåtsång, men det hinner du inte höra. Jag har inte hunnit lyssna på texten nånting, jag har varit fullt upptagen med att digga rock and rollen. Men ärligt talat är låten en väntan på:
Workingmans Blues #2.
Skivans första riktiga mästerverk. Det här är stort. Jag pendlar mellan att höra den politiska Dylan i "North Country Blues" och historieberättaren i "Cross' The Green Mountain" och en ny Dylan som sjunger över oöverträffliga melodier, som för en gång skull strävat efter perfektion. Den här låten är bland hans 10 bästa från de senaste 15 åren.
Beyond The Horizon
Swingballad igen, skivans svagaste sådan. Men det är i alla fall bland det mest romantiska denna har skrivit på ett bra tag. Beyond the horizon, at the end of the game/ Every step that you take, I'm walking the same
Nettie Moore
Det andra mästerverket. Jag blv helt paff när jag hörde låten första gången. Den fångar ens uppmärksamhet till 100%, det är svårt att föreställa sig var låten är på väg... Och sen kommer refrängen. Sedan är du fast. Det här känns som en outtake från "Time out of mind" som inte kom med på grund av att den hade för mycket hopp i sig. Min slutgiltiga känsla när jag hört stråkarna i bakgrunden och bastrumman är att jag vill fälla en tår. Det är så vackert.
The Leeve's Gonna Break
Ska man vara sån kan man säga att det här är en "High Water" att dansa till. Jag tror inte på folk som säger att detta skulle handla om orkaner i New Orleans, jag lutar mer mot en klassisk blues med undergångskänsla, rockabillygitarrsolon och samhällskritiska kommentarer. Tolvtaksverser här återigen, och Dylan är alltid lika rolig i dessa.
Nu närmar vi oss avslutningen på skivan. Om undergången var ett åtminstone textmässigt tema i förra låten så kommer det slå till med full kraft snart.
Aint' Talkin'
Tja, var ska man börja? Det är svårt att beskriva en djupdykning ner i skiten. Bob Dylan har skrivit många episka avslutande låtar, men det här är nånting speciellt. Jag glömmer bort alla tidigare låtar på skivan när jag hör detta...
The human heart an evil spirit can dwell
I am a-tryin' to love my neighbor and do good unto others
But oh, mother, things ain't going well
Det här är så apokalyptiskt det bara kan bli. Det är mörkt, jag blir nästan paranoid. Kraften i raderna, musiken och det där tredje som uppstår är överallt. Du kan inte undfly det. Tankarna går till "Highlands", för här fortsätter Dylan traska runt i världen och berätta om djävulskapet han ser. Men han färdas inte på trygga stadsgator längre, han beställer inte kokta ägg på ett café. Istället stirrar han ner i helvetets eldar. Det här är en Bob Dylan som slaktar sina fiender om han hittar dem sovandes, som hämnas sin far innan han tar ett steg bakåt och som fortsätter vandra djupare in i vansinnet. När låten slutar brinna, bränna hål och lemlästa den sista gnistan ljus, då är du utmattad. Så fort högtalarna tystnar sitter du kvar i förskräckelse och med förvirrade tankar. Du skakar på huvudet och trycker på "Play" igen. Du vill befinna dig vid världens slut tillsammans med Mr.Dylan igen och igen och igen.
Men det här är bara om man vill kritisera någonting, för när allting kommer till kritan är "Modern Times" Dylans tredje mästerverk på rad. En blivande klassiker i hans imponerade diskografi. En rent ut sagt cool skiva, cool på det där sättet man inte trodde att skivor var längre.
Den till första anblick reaktionära titeln säger mycket om "Modern Times". Inte är det bara en lite ironisk titel eftersom utformandet bakom låtarna har mer att göra med 50-talet än dagens tidsåldrar, men det tyder också på en av låtskrivarens mest samhällskommenterade album på ett bra tag. Vissa tycker om att analysera Dylans låtar textrad för textrad. Jag tror att det är farligt och vill hellre sugas in i den atmosfär som här uppstår.
Det går verkligen att säga att det här är den avslutande delen i Bob Dylan triologi som påbörjades med tidigare nämnda "Time Out of Mind" och med "Modern Times" så avslutas nu den här sagan som mer än nåt annat arbetat emot begreppet "Tid". Jag vet aldrig när en låt utspelar sig på "Modern Times", vem det här historien berättas av eller om, men det känns ändå inte så viktigt. Musikaliskt sett tas svängarna ut så mycket att man inte riktigt bryr sig i slutändan. Det här är en av de Dylanskivorna där jag lyssnat nästan mer på musiken än texterna, på rytmiken i sångarens brustna röst, och ändå hela tiden slagits av den ena magnifika forumeleringen efter den andra. Det är nästan som om man inte kan kontrollera sitt eget lyssnade med en sådan här skiva, det är svårt att hinna analysera när man sveps in i historierna, pianona och refrängerna på det här sättet.
Jag ska försöka kommentera skivan spår en efter en, det är svårt att utelämna någon av dem:
Thunder On The Mountain
Det här med att stampa av med en klappa-händerna-blues, det är något som Dylan har koll på. Den här låtens entre påminner mycket, inte bara musikaliskt, om hur han inleder sina spelningar med "Maggies Farm" nuförtiden, du hinner inte förbereda dig innan han rabblar orden i ditt öra och du vet inte om du ska dansa till musiken eller lyssna på hans redogörelse om världens tillstånd. Så här ska äkta bluesrock låta.
Sprit on the water
Som en "Bye and Bye", fast åtta minuter lång och med ett munspelssolo som låter som nåt han spelar live nuförtiden. Smeker öronen. Jag känner att den här låten kommer växa och melodin är jättemysig, men än så länge är den inte någon av skivans starkaste spår.
Rollin' and Thumblin'
Låten känns som den heter. En sex minuters doktoravhandling i hur Dylan får det att svänga. Jag trodde inte att någon skulle skriva en tolvtaksblues igen värd namnet. Jag är överbevisad. Skivans roligaste låt: This woman so crazy, I swear I ain't gonna touch another one for years
When the deal goes down
Tja... Balladerna på den här skivan behöver växa, och de gör de lyssning för lyssning, och jag tror ändå helt klart att den här låten i slutändan kommer bli mer än mysig musik att valsa till med flickvännen i vardagsrummet.
Someday baby
Skivans rocklåt. Mycket uppåtsång, men det hinner du inte höra. Jag har inte hunnit lyssna på texten nånting, jag har varit fullt upptagen med att digga rock and rollen. Men ärligt talat är låten en väntan på:
Workingmans Blues #2.
Skivans första riktiga mästerverk. Det här är stort. Jag pendlar mellan att höra den politiska Dylan i "North Country Blues" och historieberättaren i "Cross' The Green Mountain" och en ny Dylan som sjunger över oöverträffliga melodier, som för en gång skull strävat efter perfektion. Den här låten är bland hans 10 bästa från de senaste 15 åren.
Beyond The Horizon
Swingballad igen, skivans svagaste sådan. Men det är i alla fall bland det mest romantiska denna har skrivit på ett bra tag. Beyond the horizon, at the end of the game/ Every step that you take, I'm walking the same
Nettie Moore
Det andra mästerverket. Jag blv helt paff när jag hörde låten första gången. Den fångar ens uppmärksamhet till 100%, det är svårt att föreställa sig var låten är på väg... Och sen kommer refrängen. Sedan är du fast. Det här känns som en outtake från "Time out of mind" som inte kom med på grund av att den hade för mycket hopp i sig. Min slutgiltiga känsla när jag hört stråkarna i bakgrunden och bastrumman är att jag vill fälla en tår. Det är så vackert.
The Leeve's Gonna Break
Ska man vara sån kan man säga att det här är en "High Water" att dansa till. Jag tror inte på folk som säger att detta skulle handla om orkaner i New Orleans, jag lutar mer mot en klassisk blues med undergångskänsla, rockabillygitarrsolon och samhällskritiska kommentarer. Tolvtaksverser här återigen, och Dylan är alltid lika rolig i dessa.
Nu närmar vi oss avslutningen på skivan. Om undergången var ett åtminstone textmässigt tema i förra låten så kommer det slå till med full kraft snart.
Aint' Talkin'
Tja, var ska man börja? Det är svårt att beskriva en djupdykning ner i skiten. Bob Dylan har skrivit många episka avslutande låtar, men det här är nånting speciellt. Jag glömmer bort alla tidigare låtar på skivan när jag hör detta...
The human heart an evil spirit can dwell
I am a-tryin' to love my neighbor and do good unto others
But oh, mother, things ain't going well
Det här är så apokalyptiskt det bara kan bli. Det är mörkt, jag blir nästan paranoid. Kraften i raderna, musiken och det där tredje som uppstår är överallt. Du kan inte undfly det. Tankarna går till "Highlands", för här fortsätter Dylan traska runt i världen och berätta om djävulskapet han ser. Men han färdas inte på trygga stadsgator längre, han beställer inte kokta ägg på ett café. Istället stirrar han ner i helvetets eldar. Det här är en Bob Dylan som slaktar sina fiender om han hittar dem sovandes, som hämnas sin far innan han tar ett steg bakåt och som fortsätter vandra djupare in i vansinnet. När låten slutar brinna, bränna hål och lemlästa den sista gnistan ljus, då är du utmattad. Så fort högtalarna tystnar sitter du kvar i förskräckelse och med förvirrade tankar. Du skakar på huvudet och trycker på "Play" igen. Du vill befinna dig vid världens slut tillsammans med Mr.Dylan igen och igen och igen.
Thursday, August 24, 2006
nördgodis # 65
Lyssnade just igenom Dylan framföra en livecover av "Accidently like a martyr" från 2002. Alltså en cover på en gammal Warren Zevon-låt. Det sägs att det är från den låten tagit titeln "Time out of mind" som förekommer i texten. Coolt i alla fall att höra honom sjunga dessa rader... Men just nu hör jag honom och Willie Nelson framföra "Panco and Lefty". Jag önskar verkligen få höra Dylan framföra en cover nångång i framtiden på en eventuell konsert!
Sunday, August 20, 2006
Svettigt värre; Popkoll augusti
Svettigt värre på grund av en seg morgon efter gårdagen bröllopsfest för några av flickvännens släktingar. Vaderna värker av allt vansinne som försegick på dansgolvet och huvudet bär om än en liten betongkepa, så i alla fall en betonkepa. Då har jag i alla fall mig att gotta över skivinköp och andra upplevelser.
De senaste skivinköpen lyder som följande: Bob Dylans "John Wesley Harding". Nej, jag har inte ägt den skivan tidigare, fy skäms på mig. En skiva som helt klart hade mer att komma med än "hitarna" "All along the watchtower" och "I'll be your baby tonight". Johnny Cash "American III: Solitary Man" Helt klart bästa skivan i American-serien. Har lyssnat mycket på den här skivan tidigare men inte hafft den på plastskiva förrän nu. Att höra Cash sjunga "One" är magi. Rolling Stones "Beggars Banquet" Mer Stones i skivhyllan -ja tack. Varje låt verkar vara en klassiker! Looptroop "The Struggle Continues" Vi köpte skivan efter en vild och röjig konsert med bandet i fråga i förra veckan. Hiphop som träffar där den ska. Dansant och tankeväckande.
Cry baby
Jag är för svårcharmad för det här med musikaler, men den här filmen var lite en annan sak. Egentligen en parodi på 50-talsrockfilmer, men underhållande likväl. Johnny Depp är cool.
Sopranos Säs 1
Jag och Baby har just börjat se om första säsongen av världens bästa tv-serie. Dramatiken är oerhörd, skådespelarprestationerna betvivlar man inte en sekund och vilket soundtrack! Såhär bra blir det inte på bio nuförtiden.
(Dessutom lyssnar jag just nu på bootlegen Winterland Nights med Brucan Springsteen. Fruktansvärt bra rockmusik)
De senaste skivinköpen lyder som följande: Bob Dylans "John Wesley Harding". Nej, jag har inte ägt den skivan tidigare, fy skäms på mig. En skiva som helt klart hade mer att komma med än "hitarna" "All along the watchtower" och "I'll be your baby tonight". Johnny Cash "American III: Solitary Man" Helt klart bästa skivan i American-serien. Har lyssnat mycket på den här skivan tidigare men inte hafft den på plastskiva förrän nu. Att höra Cash sjunga "One" är magi. Rolling Stones "Beggars Banquet" Mer Stones i skivhyllan -ja tack. Varje låt verkar vara en klassiker! Looptroop "The Struggle Continues" Vi köpte skivan efter en vild och röjig konsert med bandet i fråga i förra veckan. Hiphop som träffar där den ska. Dansant och tankeväckande.
Cry baby
Jag är för svårcharmad för det här med musikaler, men den här filmen var lite en annan sak. Egentligen en parodi på 50-talsrockfilmer, men underhållande likväl. Johnny Depp är cool.
Sopranos Säs 1
Jag och Baby har just börjat se om första säsongen av världens bästa tv-serie. Dramatiken är oerhörd, skådespelarprestationerna betvivlar man inte en sekund och vilket soundtrack! Såhär bra blir det inte på bio nuförtiden.
(Dessutom lyssnar jag just nu på bootlegen Winterland Nights med Brucan Springsteen. Fruktansvärt bra rockmusik)
Monday, August 14, 2006
Prine, John Prine!
Jag har återupptagit bekantskapen med en av de mest förbisedda låtskrivarna i modern tid: John Prine. Killen har visst hållit ett stadigt tempo sedan 70-talet men har ändå aldrig fått sitt namn omnämnt bland de andra snubbarna som lyckats blanda en nypa country med det som nu förtiden kallas singer/songwriter och gjort underverk. Prine är i klass med Johnny Cash i fråga om låtskrivare, fast utan bom chicka-bommet, han är en Kriss Krisstofferson med högre lägsta nivå. Jag har bara hunnit lyssna in mig på John Prine, men jag blir bara mer och mer imponerad. Som lyrisist är han fantastisk, en Warren Zevon med mindre spejsade texter. Som sångare är han inte världens största begåvning men han har en mysig och rund ton man gärna sjunker in i.
Bästa inkörsporten till Prine verkar vara hans skiva "Souvenirs" från milleniumskiftet. Det kan säkerligen vara det bästa verket han gjort ifrån sig, även om det handlar om en samling covers av sina gamla låtar. Ungefär som när den sentida Cash spelade in sina klassiker med en ökad dignitet och livserfarenhet, med en äldre ärrad röst. Plötsligt kändes allting mycket mer... verkligt. John Prines låtar är total verklighet.
"Angel from Montgomery" verkar vara John Prines mästerverk. En krypa-in-under-skinnet-ballad som alltid verkar gå hem. 17-åriga flickor till medelålders män kan lyssna på versionen från "Souveniers" och börja längta efter sin Ängel från Mongomery. Det finns otaliga coversversioner på nätet men ingen sjunger den som upphivsmannen... Svärtan, hoppet, historien; Allt tar tag i en och lämnar en omöjligen oberörd. Läs dessa rader, eller allra helst, lyssna på dem:
I ain't done nothing since I woke up today
But how the hell can a person
go on to work in the morning
to come home in the evening
and have nothing to say
Inte en person som nånsin varit fast i att jobba 9-5 tillvaron kan värja sig från dem.
Det finns många andra låtar som han kan skylta med, pricksäkra skildringar av vår värld och samtid. "People puttin' people down" är ingen politisk hymn, men den bekräftar ändå varför världen ser ut som den gör på det enklaste möjligaste sättet. "Sam Stone" är den mest personliga skildringen av Vietnam som jag hört, om den hemvändande Sam Stone som tar till morfinet för att döva smärtan. Refrängen är det mest kraftfulla jag hört på länge!
En sak som slår mig till sist nu när jag lyssnar igenom diverse material av mannen är hans förmåga att använda religiös symbolik utan att lägga fokus på det. Det amerikanska låtskrivandet har alltid brottats med religionen. Bob Dylan har alltid haft bilderna i förgrunden och bakgrunden från bibeln, och var de tydliga så hörde man dem verkligen. När den tydligen icke-religiösa Springsteen ska skildra relationer mellan barn och förälder så har det hetat allt mellan "Adam Raised a Cain" och "Jesus was an only son". Prine låter symboliken komma i en handvändning, hans ängel från Montgomery behöver nödvändigtvis inte vara en av guds änglar, och när han i refrängen till "Sam Stone" suckar att "Jesus Christ died for nothin' I suppose" så gör det fysiskt ont i en. Det blir mer en nån tråkig gudstro, det blir en hint om att världen gått åt helvete, och ett höjt ögonbryn om denna Jesus existerade överhuvudtaget.
Så jag hoppas att ni kollar upp Prine, eller kommenterar om era åsikter om mannen i fråga. Här är några tips på låtar ni bör ha i mp3-mappen förutom tidigare nämna:
"Christmas in Prison"
"The Sound of the speed of loneliness"
"Donald And Lydia"
"Souveniers"
"Blue Umbrella"
"Illegal Smile"
Bästa inkörsporten till Prine verkar vara hans skiva "Souvenirs" från milleniumskiftet. Det kan säkerligen vara det bästa verket han gjort ifrån sig, även om det handlar om en samling covers av sina gamla låtar. Ungefär som när den sentida Cash spelade in sina klassiker med en ökad dignitet och livserfarenhet, med en äldre ärrad röst. Plötsligt kändes allting mycket mer... verkligt. John Prines låtar är total verklighet.
"Angel from Montgomery" verkar vara John Prines mästerverk. En krypa-in-under-skinnet-ballad som alltid verkar gå hem. 17-åriga flickor till medelålders män kan lyssna på versionen från "Souveniers" och börja längta efter sin Ängel från Mongomery. Det finns otaliga coversversioner på nätet men ingen sjunger den som upphivsmannen... Svärtan, hoppet, historien; Allt tar tag i en och lämnar en omöjligen oberörd. Läs dessa rader, eller allra helst, lyssna på dem:
I ain't done nothing since I woke up today
But how the hell can a person
go on to work in the morning
to come home in the evening
and have nothing to say
Inte en person som nånsin varit fast i att jobba 9-5 tillvaron kan värja sig från dem.
Det finns många andra låtar som han kan skylta med, pricksäkra skildringar av vår värld och samtid. "People puttin' people down" är ingen politisk hymn, men den bekräftar ändå varför världen ser ut som den gör på det enklaste möjligaste sättet. "Sam Stone" är den mest personliga skildringen av Vietnam som jag hört, om den hemvändande Sam Stone som tar till morfinet för att döva smärtan. Refrängen är det mest kraftfulla jag hört på länge!
En sak som slår mig till sist nu när jag lyssnar igenom diverse material av mannen är hans förmåga att använda religiös symbolik utan att lägga fokus på det. Det amerikanska låtskrivandet har alltid brottats med religionen. Bob Dylan har alltid haft bilderna i förgrunden och bakgrunden från bibeln, och var de tydliga så hörde man dem verkligen. När den tydligen icke-religiösa Springsteen ska skildra relationer mellan barn och förälder så har det hetat allt mellan "Adam Raised a Cain" och "Jesus was an only son". Prine låter symboliken komma i en handvändning, hans ängel från Montgomery behöver nödvändigtvis inte vara en av guds änglar, och när han i refrängen till "Sam Stone" suckar att "Jesus Christ died for nothin' I suppose" så gör det fysiskt ont i en. Det blir mer en nån tråkig gudstro, det blir en hint om att världen gått åt helvete, och ett höjt ögonbryn om denna Jesus existerade överhuvudtaget.
Så jag hoppas att ni kollar upp Prine, eller kommenterar om era åsikter om mannen i fråga. Här är några tips på låtar ni bör ha i mp3-mappen förutom tidigare nämna:
"Christmas in Prison"
"The Sound of the speed of loneliness"
"Donald And Lydia"
"Souveniers"
"Blue Umbrella"
"Illegal Smile"
Wednesday, August 09, 2006
Tillbaka
Efter en misstänksamt lång tid är jag tillbaka. Har varit i Norrland och besökt människor, så mitt första blogginlägg på typ en månad blir en länk till en annan blogg. Logiskt. Här hittar ni många goda mp3er att ladda ner! Kolla särskilt innan Dylangrejerna och Sophie Zelmanis!
http://knkisser.blogspot.com/
http://knkisser.blogspot.com/
Subscribe to:
Posts (Atom)