Hejdå

Imorgon sticker jag. Lämnar skutan. Åker vidare. Tack för den här tiden Molkom. Jag kan inte tänka mig att göra det på ett annat sätt än med "Rough Boy". Den har följt med mig i så många år, så många sena nätter har avslutats till Billy Gibbons gitarrsolo. En gång i tiden hade jag en ironisk kärlek till den här sången. Inte längre. Precis som med Molkom. Nu tar jag allt på blodigt allvar.

Att vara en rough boy är att gå sin egen väg. Att inte ångra nånting. Att stå rakryggad i orkanen. Att tycka att plastliga 80-tals trummor faktiskt kan låta bra, på riktigt. Huruvida jag skulle vara en "Rough Boy" lämnar jag osagt. Jag vet bara att jag går ut med flaggan i topp.

Till alla vänner jag lämnar bakom mig här, till alla kontakter jag kommer upprätthålla, till alla hjältar och hjältinnor i den värmlänska faunan: Tack. Vi ses nångång i framtiden och skriver om slutet på historien.

Peace.