Mitt liv som Papphammar

På sistone har jag mer än ofta kommit på mig själv med att vara osedvanligt klantig. Jag har vid flertalet tillfällen utbrustit: "Jag är tamefan Papphammar!". Igår skedde det igen. Som så många gånger förr är det utnyttjandet av lokaltrafik som ställer till det för mig.

Jag och J- hade blivit bjuden på förfest hos en kompis till min nyblivna kollega S-. Hon smsade denna vägbeskrivning: "Ta 6an eller 8ans buss till hållplatsen E-, och sväng av vid Coop".

Jag och J- kollade nogrannt upp busstidstabellerna. Vi är ju milt sagt oerfarna när det kommer till Helsingborgs olika stadsdelar och gatunamn, så vi tänkte inte mer på det. Efter att ha begagnat oss några kalla pilsner tog vi den fem minuter långa promenaden till centrum för att vänta in bussen. Efter att ha väntat ytterligare fem minuter så dök bussen upp; Vi betalade och steg på. Bussen började färdas längst de välbekanta vägarna upp mot det kvarter vi bor och jag fick en ond aning.
"Vänta lite... Tänk om det Coop vi ska kliva av är samma Coop som..."

Jepp. "Det här kan ju inte vara sant!", tänker jag. Hållplatsen E- ligger alltså precis vid det Coop som ligger mitt emot den byggnad där jag och J- bor. Vi har alltså ägnat femton minuter och några kronor för mycket för att åka tillbaka till precis där vi började. Ett par normalt funtade personerar hade förmodligen haft koll på vad deras egen busshållplats heter, men som de förvirrade norrbottningar vi är, hade vi alltså så liten koll. Bra jobbat, Toni.

Något senare har vi blivit ett gäng som tagit oss till den mysiga puben Gyllene Prag som ligger på andra sidan stan. Vi sätter oss ner, kvällen är än så länge bara tonåring. Jag har knappt hunnit nudda min nyinköpta öl innan glaset exploderar i handen på mig. Öl och glas flyger överallt, i synnerhet mot undertecknad. "MEN!", säger jag. Personalen kommer omedelbart springande och muttrar nåt om att det kan hända med kall öl i ett varmt glas, och de bjuder mig genast på en ny. Inte mitt fel, alltså. Men fortfarande. Det är nåt med mig och glas...

I vilket fall som helst. Den här Papphammar grejen börjar kännas mer och mer bekant. Jag vet inte om det går att läsa in något i dessa enskilda händelser. Men det som slår mig är att nu när jag gått ner från att jobba mer eller mindre dygnet runt, som fallet ofta var på folkhögskolan, till att "endast" jobba 30 timmar i veckan på Greenpeace så har jag alltså fått mer tid till att vara privatpersonen Toni. Men han har några nackdelar, privatpersonen. Han är otroligt klantig. Han är ganska obeslutsam. Han är relativt osmidig och förvirrad. Jobb-Toni är inte bäst inom varken film eller värvande. Han har mött många som är bättre på det än honom. Men arbetshästen Toni har oändligt mycket energi. Han kan uttrycka sig och har tungan rätt i mun. Så länge han inte sitter i ett klipprum så brukar han veta vad han vill.

Jag antar att det bara är att gilla läget. Försöka få dem att komma överens, dessa två delar. Vem vet. De kanske har nåt att lära varandra. En sak är säker. Nästa gång jag tar en buss ska jag kolla upp resvägen på Eniro i förväg.

Kamrat Savela rekommenderar: "Sunshine Cleaning"

Alltför sällan tipsar jag om sevärda filmer. Men jag såg alldeles nyss den amerikanska indierullen "Sunshine Cleaning". Ett svart komiskt drama om en städerska som behöver pengar för att skicka sin son med vissa speciella behov till privatskola. Tillsammans med sin drönande lillasyster startar de en städfirma som röjer upp på brottplatser, blodiga sådana.

En film med mycket hjärta, svärta och humor. Fina prestationer (Alan Arkin som pappa med högflygande affärsidéer!) kompletterar det ytterst välskrivna manuset. Regissören Christine Jeffs gör en fin historia om working class heroes. Hon vågar ta till dramaturgiskt vågade grepp i en historia som synes enkel, men som har förvånande mycket djup. Den här filmen kommer nog gå varm på filmfestivaler. Om den går upp på reguljära biografer i Sverige? Finns inte på kartan.

Snubblar ni över denna film; Se den.

Se trailer här

Om nattskyar och falafel

Nattskyarna över Skåne är lika oändliga som någonsin. Speciellt här där havet möter himmelen, där mörkret faller tidigare än det borde och här där du inte kan se en granskog i fjärran om du så ens fantiserar.

Jag sitter ensam i lägenheten i Helsingborg. Klockan närmar sig midnatt. Mätt efter en falafel. De tycks inte kosta nånting nånstans i de här krokarna. Återigen en exotisk upplevelse för er ständiga norrlänning. I natt är han på en promenad nerför memory lane. Minns saker, personer och händelser från detta liv som passerat i en häpnadsväckande hastighet och som förhoppningsvis kommer fortsätta göra det i åtminstone några decennium till.

Arbetsveckan passerade fort. Jag har värvat igen och det har gått under omständigheterna helt okej. Kommer att fortsätta göra det i åtminstone några veckor. Efter att torsdagens arbetspass tagit slut satte sig nästan hela Skånes Greenpeacegänget i en park och drack öl. Det var mysigt, verkar vara ett härligt gäng jag ska jobba med. Det blev en sen dag, jag är trött nu. Men det är det kanske värt. Antar jag.

Det kanske ligger ett mejl i min inbox just nu som berättar att jag kommit in på utbildningen i Trollhättan. Men förmodligen gör det inte det. Jag har inte vågat se efter. Men jag jobbar hårt på att ställa in mig mentalt på att det inte blev nåt. Besvikelsen -och paniken inför framtiden- blir inte lika intensiv då.

Imorgon står midsommar för dörren. Jag har aldrig firat denna dag med någon särskild tyngd. Första, och kanske enda gången, jag deltagit i ett svennigt midsommarfirande var förra sommaren, då jag lustigt nog befann mig i Skåne även då. Det var väl helt okej antar jag, men ingen upplevelse jag suktar efter att återuppleva. Meningslösa traditioner som uppehålls av en verklighetsfrånvänd övre medelklass; Näe det är inte riktigt min grej.

Förra året, vid just denna tid, var det också bara några dagar innan jag gav mig ut på den Långa Färden. När jag åkte ut på den där tågluffen med mig själv som enda sällskap och korsade den östra halvan av Europa. Mitt livs resa. På ett långsamt tåg, långsamt, långt och länge. Det är inte utan att man ibland längtar tillbaka. Eller ser fram emot nästa resa. Jag minns hur jag i Wien kunde höra Leonard Cohen sjunga "Take this Waltz" i mitt huvud var jag än gick. Jag tycktes känna igen platserna från sången i varje gathörn. Drömmarna om Ungern hade även jag, och jag fick en ny melodi på huvudet när jag satte mig på tåget till just detta land.

Här sitter jag och smälter min falafel i en skinnsoffa med en laptop i knät. Här sitter jag och lyssnar på Allan Edwall. Här sitter jag och funderar strongt på att placera skallen på huvudkudden och sova tills dess att jag vaknar. Det har poppat upp många uppslag på sistona som jag känner vore passande att föreviga på detta digitala medium. Låt oss se vad framtiden bär med sig.

Tills dess. Följ Leonard Cohens råd och ta denna vals som är det enda som finns. Med dessa oändliga skyar som vakar utanför fönstret har jag svårt att se mig själv göra så mycket annat.

Dag 8296 av mitt liv

Alarmet ringer 04.55. Jag slår upp ögonen. Var är jag? Javisst ja. Jag bor inte i Molkom längre. Helsingborg. Så var det. Krampaktigt letar min hand efter telefonen på golvet så att jag kan stänga av den. Mission accomplished. Var är mina glasögon. Här. Nu ser jag också. Överblickar rummet. Det lutande taket som avslöjar att detta är en vindsvåning. Över den lilla golvyta som finns i rummet ligger mina kläder i en hög, som om de kravlat ut ur min resväska men gett upp halvvägs.

Jag sätter mig upp i sängen. Drar på mig en t-shirt och en skjorta. Reser på mig och kliar mig lite varstans. Gäspar. Jag borde inte ha läst så länge. På golvet, bredvid madrassen på golvet där jag kommer sova större delen av sommaren, ligger skurken i dramat. Stephen Kings "Stark". Jag fick den av A- i födelsedagspresent när jag precis börjat Molkom och har haft enormt dåligt samvete för att jag inte börjat läsa den förrän nu.

Jag har inte tagit mig till köket än innan jag hör M-s telefon väcka honom i vardagsrummet. Han snoozar. M- jobbar på IKEA och måste stiga upp den här tiden varje vardag, jag förstår inte hur han orkar. Jag slänger in en tallrik gröt i micron. Det är lustigt. Hela min uppväxt har jag sett farsan slänga i sig en tallrik gröt varje morgon, sju dar i veckan, 365 dagar om året. Tyckte själv det var både tråkigt och äckligt. Nu har jag sällan ätit nåt annat till frukost sen jag började andra året på Molkom i höstas. Fan. Snacka om ärvda beteendemönster. (Det har jag lärt mig av "In Treatment"!).

Tåget avgår i tid, 05.53. Jag ska alltså till Trollhättan för att avlägga en antagningsintervju för den linje jag söker till hösten.
"Imorgon är det en vecka sedan jag kom till Helsingborg. Sen jag slutade Molkom. Tiden är en bov", tänker jag och sätter mig ner på mit tågsäte. Det sitter en snygg tjej snett framför mig. Nåväl. Tankarna återgår till att sammanfatta veckan.

Jag minns hur jag kom till Helsingborg i fredags kväll. J- mötte upp mig på tågstationen. Han räckte fram sin hand för att hälsa, jag gav honom en kram. En sån där manlig norrlänsk en där man klappar varandra på ryggen. J- pluggar till djurskötare i Roskilde, men bor hos M- på helgerna. Det är lustigt hur majoriteten av vårt gamla grabbgäng från Kalix befinner sig i Helsingborg nu. Vi får väl tacka M-s gästfrihet. Denna värd var för tillfället på festival i Sölvesborg, så honom skulle jag inte få träffa förrän söndagen. Jag och J- dumpade av mina grejer i lägenheten i utkanten av centrum och tog därefter en hamburgare på MAX. Min var vegetarisk, givetvis. Vi återvände till lägenheten där jag somnade som ett barn framför en film med Jeff Goldblum.

Resten av veckan hade därefter gått fort. Lördagens höjdpunkt hade varit när jag och J- gått ner till Harrys och sett fotbollsmatchen över en kall pilsner var. Sverige spelade värdelöst och förtjänade sitt nederlag. Det var många danskar i lokalen som samtyckte. På söndagen, då J- återvände till Roskilde, dök M- och hans haparandavän B- upp. De hade festivalat sig ordentliga solbrännor.

Därefter hade det blivit måndag. Jag hade åkt in till Malmö tillsammans med N-. En snubbe som ägnat de senaste åren till att studera i Helsingborg men som nu i veckan skulle köra flytlasset till Göteborg. En gammal lastbilschaffis med stort intresse av ekologisk mat. Inne i Malmö gick jag på två arbetsintervjuer för Amnesty och Greenpeace. Jag blev erbjuden att komma och provjobba för båda. Ett klurigt val. Återvända till värvandet för en ny spännande organistation eller en som jag redan var mer än bekant med? På tisdagen, då jag drabbats av en tung feber, ringde jag till Greenpeace och sa att jag gärna skulle göra ett försök till att ägna min sommar åt en miljöorganisation. När jag sedan lagt på luren lade jag mig och var febersjuk två dagar i rad.

Jag vaknar upp ur mina tankar när konduktören frågar efter min biljett. Jag räcker fram den och slänger en blick ut genom fönstret. Jag ser havet som försiktigt slår mot klipporna på stranden. Danmark i fjärran. För någon som vant sig med inlandet och skog så är det en mäktig syn.

Antagningsintervjun gick väl. Antar jag. Jag kliver ut i luften igen och drar efter andan. Funderar på frågorna jag fått och svaren jag gett. "Jag skulle ha sagt så istället!... Äsch. 55 sökande på 4 platser? Hårda bud. Lika bra att ställa in sig på att inte komma in. Hoppas jag gör det dock. Utbildningen verkar ju grejt. Precis vad jag behöver. En riktig utmaning. Jag får väl hålla tummarna."

Jag gick ner till tågstationen. Det var fem timmar till att mitt tåg skulle gå och jag hade inte särskilt många uppslag till vad jag skulle göra med dem i Trollhättan. Jag fick snilleblixten att ta pendeln till Göteborg, ringa någon kompis eller släkting och ta en fika där ute. Biljetten var ju trots allt ombokningsbar. Med mitt charmigaste leende glider jag fram till tanten bakom kassan.

"Hej! Jag ska med ett tåg till Göteborg vid sex, skulle jag kunna byta så jag kan åka med det som går redan nu på en halvtimme?", frågar jag.
Hon tittar på biljetten.
"Det står ombokningsvärde noll. Det går inte".
"Va? Jag har ju betalat för att göra den ombokningsbar."
"Du kan omboka den, men då måste du avboka den först.", säger hon.
"Jaha. Kan jag göra det då", säger jag och kopplar på charmen igen.
"Nej.", säger hon stramt.
"Varför inte?"
"Du har inte betalat avbokningsavgiften"
"Skojar du med mig"
"Computer says no".
Fem timmar att spendera i Trollhättan, alltså.

Jag äter en utgående pastasallad i parken. Trycker igång mp3-spelaren på shuffle mot bättre vetande. Samtidiga mp3-funktioner i min mobiltelefon är under all kritik, och shufflefunktionen är värst. Meningen är att den ska spela låtar från det 8GB stora minneskortet slumpvis, men den spelar fortfarande bara samma tre artister på repeat: Howlin' Wolf, Sophie Zelmani och Eldkvarn. Det är som att den med flit hoppar över allt som heter The National eller Soundtrack of our lives. Jag trycker fram nästa spår och den spelar Howlin' Wolfs "Smokestack lightning". I-landsproblemen fortsätter.

Fyra timmar senare har jag suttit på biblioteket i lika lång tid. Jag älskar bibliotek, samhällets sista utpost. Jag har gått igenom varje ord i senaste "Allt om Film". Jag har läst en lång essä om The Band ur en cd-box. Nu sitter jag för mig själv och garvar till Rocky. Personalen har börjat titta konstigt på mig. Jag börjar förstå hur uteliggare har det till vardags.

Jag pratar med min nu f.d klasskamrat A- på telefon när tåget anländer till stationen. "Vi ses och hörs väl. Förr eller senare", säger jag. Klick. Kliver på tåget och beger mig tillbaka. Hemåt. Det är vad Helsingborg är just nu, denna sommar. Hemma.

För bara en vecka sedan var Molkom mitt hem. Mitt liv. Min vardag. Jag levde i en trygg kontrollerad miljö. Nu var detta mitt liv. Tåg. Greenpeace. Skåne. M-s lägenhet. En madrass på golvet. Jag har inget emot det. Jag tror att den här sommaren kommer bli sådär evig och stor som den bara kan bli en stor småstad. Med sammansvetsade vänner som M- och J- vid min sida. Med sommarnätter du aldrig vill ska ta slut. Med öl. Med musik. Med -förhoppningsvis- kvinnor. Det kommer inte likna mitt gamla liv. Det förra kapitlet. Jag har inte problem med att gå vidare i livet. Vara tacksam för den tiden som varit. Det finns många fina minnen jag kommer att ta med mig, många bra erfarenheter. Jag hade ändå aldrig orkat ännu ett år till på internat. Jag sätter mig tillrätta i tågsätet och trycker igång mp3-spelaren. Sophie Zelmani börjar sjunga.

Kommer fram till ett Helsingborg som är beridet av regn. Försöke sova på tåget men det var fullsatt av en högstadieklass från Malmö som besökt Liseberg. Ni kan gissa hur ett sådant låter. Klättrar uppför alla trappor upp till M-s lägenhet.
"W'sup?" frågar när jag kommer in genom dörren.
"Not much. Jobbade över idag också", säger M-
Jag kokar upp lite ärtsoppa. Sitter lite vid fejsbook. Borstar tänderna. Går och lägger mig. Läser två sidor av "Stark". Imorgon är det dag 8297 av mitt liv. Jag stänger ögonen.

In Treatment

Jag nämnde seriens som hastigast redan igår. Här sitter jag nu, febersjuk och hyfsat uttråkad, och kände att det kunde vara värt att skriva ett par ord om "In Treatment".

Tv-seriens koncept är enkelt. Den indirekta huvudpersonen är psykologen Paul Weston, delikat spelad av Gabriel Byrne. Vi får följa hans arbete med sina patienter, utan att kameran nån gång lämnar mottagningen där sessionerna utspelar sig. Varje veckodag, måndag till torsdag, har en egen patient. På fredagar går Paul till sin egen psykolog, den före detta kollegan Gina (Dianne West). Vill man kan se alla avsnitt varje dag, eller bara följda de/den patienten man tycker är intressantast. Avsnitten ligger på 25 minuter och ska på något sätt representera en timmes lång terapisession i realtid. Givetvis ligger HBO bakom serien.

Det låter hur tråkigt som helst. Det kan det också framstå som. Det är väldigt pratigt, väldigt lågbudget, väldigt begränsat visuellt. Men jag är hur fast som helst. Varje vardag kring sju försöker jag sätta mig ner vid teven och följa karaktärernas utveckling och nyastandet i deras problem och hemligheter. Med jämna mellanrum, speciellt fredagar, får man en inblick i Pauls egna privatliv, som är lika komplicerat som någon av hans patienter. Störst intresse fångar måndagarnas patient, Laura, en ung snygg tjej som förälskat sig i Paul, och maktkampen mellan dem två är...rafflande! Konceptet är lika snavt som "24", men det är kanske just detta som gör att manusförfattarna vågar ta sig friheter. Vågar lita på att publiken har intelligens nog. Vågar hänga på den där närbilden. Våga saker ta sin tid. Exempelvis onsdagens patient Sophie är de tre första veckorna hyfsat ointressant. Gnällig och jobbig. Men sedan faller pusselbitarna på plats och publiken får sin belöning. Ibland känns det som om man tagit terapiscenerna från "Sopranos", tagit bort Tony Soprano och blandat in lagom mycket inspiration från Bergmans "Scener ur ett äktenskap".

Personligen har ordet "terapi" haft en negativ klang för mig. Min uppfattning har snarare varit att man bara förvärrar saker genom att gräva i dem. Eftersom jag själv aldrig besökt en terapeut så handlar det givetivis bara om fördomar. Ytterst norrlänskt kan jag tro. Seriens Hollywoodversion är dock hur spännande som helst. Halva säsongen har nu passerat på SVT2 (klockan 19.00 måndag-fredag), så det vore nog svårt att komma in som en nyinkommen tittare. Men om ni skulle halka över en repris, en dvdbox eller en mer eller mindre laglig torrent, kan jag rekommendera "In Treatment". Som en avgiftning efter den actionspäckade finalen av "24" och det ytliga skitsnacket i "Robinson" så har serien fungerat utmärkt.

Nu ska jag återvända till sjuksängen för att hosta och snora min dagliga dos.

i förbifarten

Febern brinner i mitt huvud. Jag är trött och sliten. Väntar på att nästa avsnitt av "In Treatment" ska börja vid sju.

Jag halvligger i en väl insutten lädersoffa i en lägenhet i Helsingborg. Som ett brev på posten har jag blivit sjuk. Antar att det är alla månader av ignorerad sjukdom som gör sig påmind. På torsdag åker jag till Trollhättan på antagningsintervju. På måndag börjar jag provjobba för Greenpeace. Det var två år sen jag värvade för dem, nu är det dags igen. Jag hade tänkt skriva nåt mastigt och ordentligt om mitt nya liv i Helsingborg, om den sista tiden i Molkom, om alla tankar och funderingar. Men jag orkar inte just nu. Det får bli en annan dag.

Så. I förbifarten vill jag bara skriva och säga att jag gärna skulle vilja ha en tidsmaskin. Trots att jag gillar att hänga med M- och J- igen, trots att det är härligt att befinna sig i en större småstad, trots att det kam bli en fin sommar, så skulle jag inte tacka nej till att befinna mig i Molkom igen. Där arbetet aldrig tar slut. Där folkölen alltid flödar. Där det alltid finns en bastu inom räckhåll. Där lösa trådar aldrig knyts ihop och där du aldrig vill att tiden ska ta slut.

Jag återkommer.

Hejdå

Imorgon sticker jag. Lämnar skutan. Åker vidare. Tack för den här tiden Molkom. Jag kan inte tänka mig att göra det på ett annat sätt än med "Rough Boy". Den har följt med mig i så många år, så många sena nätter har avslutats till Billy Gibbons gitarrsolo. En gång i tiden hade jag en ironisk kärlek till den här sången. Inte längre. Precis som med Molkom. Nu tar jag allt på blodigt allvar.

Att vara en rough boy är att gå sin egen väg. Att inte ångra nånting. Att stå rakryggad i orkanen. Att tycka att plastliga 80-tals trummor faktiskt kan låta bra, på riktigt. Huruvida jag skulle vara en "Rough Boy" lämnar jag osagt. Jag vet bara att jag går ut med flaggan i topp.

Till alla vänner jag lämnar bakom mig här, till alla kontakter jag kommer upprätthålla, till alla hjältar och hjältinnor i den värmlänska faunan: Tack. Vi ses nångång i framtiden och skriver om slutet på historien.

Peace.