Fyra vilt skilda nyanser av April

1. Mardrömmen

Fyra gånger på två veckor har jag drömt samma mardröm. Jag berättade om den första i senaste inlägget; Undertecknad ligger i en dvala mellan sömn och verklighet och ska precis till att somna. Då hör jag hur någon intensivt rycker i mitt dörrhandtag/ bankar våldsamt på dörren. Efter den första drömmen, som dröjde sig kvar i mina tankar i dagar, så hade jag exakt samma upplevelse på vandrarhemmet i Göteborg tidigare under förra veckan. Nu så har jag haft drömmen två nätter i rad. Samma resultat som efter de andra drömmarna: Jag vaknar med bultande hjärta. Eftersom jag gärna vill tro att våra drömmar är en pipeline från det undermedvetna så undrar jag vad drömmarna betyder. Vad försöker jag säga mig själv. Vad är jag rädd för? Vem är det som rycker i dörrhandtaget?


2. Sofia Karlsson



På listan över duktiga kvinnliga sångerskor som dessutom råkar vara så vackra att jag blir smått förälskad står nu dessutom Sofia Karlsson. Det låter väldigt svensk visa, väldigt ofarligt, väldigt städat, men ruskigt fint. Snygg som satan är hon också, hinner jag tänka. Möter jag nån gång en underskön uppenbarelse med sånt där blont hårsvall, en mjuk sångröst, en sliten gitarr i famnen och som gillar Dan Andersson och Fred Åkerström... då jävlar friar jag direkt.

Då slår tanken mig. Det känns lite unket macho av mig att alltid förminska kvinnliga artisters talang till något jag vill "ha lite sex med". Samma sak har jag med små variationer sagt om Sophie Zelmanie, Marit Bergman och Frida Hyvönen. Fantastiska textförfattare och musiker.

Men känns inte det som om det är så här det går till när könskonstruktionerna trycker ner kvinnor i samhället. Få kvinnliga skribenter skulle ägna hälften av innehållet i en text om Tomas Andersson Wijs musik till att skriva om hur de vill ligga med honom. Går en manlig artist upp på scenen så lyssnar vi, män och kvinnor, på vad denna har att sjunga. Går en kvinna upp handlar det ganska snabbt om huruvida denna är snygg eller inte.

Tänk på fallet Caroline af Ugglas när hon var med i melodifestivalen med "Snälla Snälla". Det väcktes något sorts näthat i olika forum över hur hon såg ut, hur hon rörde sig och hur hon lät. Hon kallades för äcklig och vidrig. Skulle det varit Stefan Sundström som stått på scenen och stampat lika spastiskt med foten, då hade han ansetts jävligt rock and roll. Men eftersom af Ugglas var en kvinna var själva BRISTEN på sexualitet provocerande i sig.

Jag skulle fortfarande tycka att Sofia Karlssons senaste skiva var hur bra som helst även om hon hade varit ful som stryk. (Jag diggar ju trots allt Janis Joplin...). Jag hade kanske till och med fortfarande kallat Karlsson vacker bara på grund av hur hennes mjuka röst släpper in ljus i mitt hårda norrländska hjärta. Men jag hade kanske lyssnat på ett annat sätt. Jag hade kanske lyssnat MER.


3. M-

Han var ju här i helgen, grabbhalvan som jag kallar för en av mina bästa vänner. Med tåget kom han från Helsingborg. Vi hann klara av en utgång i K-stad. Vi hann softa bort halva lördagen på ett tak. Vi hann ta en bastu med tillhörande pilsner. Vi hann diskutera musik och kvinnfolk in absurdum. Det var en bra helg.


4. Svennebanan


Sveriges skäggigaste rappare har aldrig låtit så här disco. Men sällan heller varit så rolig. Kan Promoes nya singel bli nästa sommarplåga?