Together Through Life: En Recension

Betyg: 4/5

Jag känner mig nödgad att skriva denna recensionen. Inte tidigare eller senare än nu. Med tanke på att "mina läsare" består till hälften Dylannördar så kanske det också finns ett intresse. Även om det inte finns det så behöver jag uttrycka mig om just detta om just detta.

"Togheter Through Life" är Bob Dylans trettiotredje studioskiva. Det är också det andra tillfället då jag fått uppleva att gubben med den grusiga rösten släppt nytt material. De tre senaste skivorna "Time out of mind", "Love & theft" och "Modern times" har mer eller mindre räknas som Bobs fjärde guldålder, så förväntningarna inför denna har varit höga. Å andra sidan är förväntningarna alltid höga på mannen som i princip revolutionerade låtskrivandet på 60-talet. Många brukar bli ständigt besvikna.

Det kanske inte kommer som en chock att jag är positivt inställd till "Togheter Through Life", eller TTL som den redan kallas i vissa kretsar. Det brukar ju ofta krävas rätt mycket för att jag ska dissa något som Dylan stoppat sitt namn på. Är jag hänförd? Kanske inte. Men det finns mycket gott att säga om detta senaste albumsläpp.

Den senaste trilogin har varit en resa inte bara igenom rötterna till amerikansk musik. Skivorna har även varit en resa genom genom det amerikanska landskapet. Först avhandlade Dylan sin egen dödlighet. Han sjöng om hur han skyndade sig för att komma in genom himmelens portar innan de stängde dörren. Sedan sjöng om en ungdom han aldrig haft, om hur det enda han gjorde fel var att stanna en dag för länge i Mississippi. Men han sjöng framförallt om den brustna hjärtat som längtade efter att få läkas.

På TTL så har Dylan lämnat landet. Han har rört sig vidare. Han är nere i Texas och ska precis korsa gränsen ner mot Mexico. Han har med sig Robert Hunter, Greatful Deads gamle lyrisist, som medförfattare och Dave Hidalgos dragspel. Det finns stora skillnader sedan tidigare. Låtarna är relativt korta. Ingen är längre än 5.30. På "Modern Times" var ingen kortare än så. Textraderna är korta och koncisa. Tempot är hyfsat lågt på samtliga sånger. Men soundet är mer genomgående och samlat än exempelvis "Love & Theft". Det här är inget album där de enstaka spåren kommer fungera som mp3or i en blandmapp på din hårddisk. Du behöver helheten för att få ut maximal upplevelse av TTL. Jag tänker John Steinbecks novellsamling "Den långa dalen". De enskilda historierna om enstaka öden beskrev tillsammans ett landskap, en mystisk kraft som levde i jorden och gjorde människorna som brukade den till Salinasdalens marionetter. På samma sätt framkallar "Together Through Life" en summa som är större än de enskilda delarna.

Titeln är ironisk. Berättaren i historien kommer inte vara för evigt med sin älskade. Han trodde snarare att så var fallet men blev bedragen. Han är på flykt, en vindpinad existens på drift. Nu rör han sig mot okänt mål för att undkomma lagen, eller mest troligen minnet av Henne. Hon som är "as whorish as ever" när han känner en "shitty breeze" och erkänner att "life is hard, without you near me". Hans frus hemstad är förövrigt helvetet, låter han oss veta redan i skivans tredje sång.

Jag gillar soundet. Dragspelet och blåset känns fräscht, vilket är en bedrift av en man som snart fyller 68 år. Även om det hela låter väldigt mycket sentida Dylan, är det lätt att hitta referenser. "Beyond Here Lies Nothin" låter som en full och tidig Santana. "My wifes hometown" låter som om en demon sjungit Muddy Waters. "Forgetful Heart" låter mer än lovligt lik Dylans egna "Aint Talkin" från den föregående skivan. "I feel a change comin' on" har albumets bästa arrangemang, och låter lika delar "Nashiville Skyline" och Van Morrison. Det som kanske saknas är lite rykande rock. Tempot blir aldrig högre än på bluestolvan "Shake Shake Mama" eller avslutande "It's all good"., som är måhända svängiga, men inget du spelar på en fest när du vill höja stämningen.

Det är mörkt, bitterljuvt, komiskt. När Bob Dylan 1975 sjöng att han var "knockin' on heavens door" så blev de orden reviderade när han 1997 sjöng att han var "trying to get to heaven before they close the door". Nu hävdar han i "Forgetful Heart" att "the door has closed forever more/ if there indeed ever was a door". Det blir riktigt illa när Dylan undrar hur länge han måste stanna "in this nowhere café".

Sen händer nåt mot slutet av skivan. Förändringen. Han passerar tullen till Mexico och blir förälskad i en ny kvinna. Eller nåt liknande. På spår nummer sex sjunger han att "Jolene/ I am the king and you are my queen". Bandet börjar plötsligt gunga, det låter nästan som om han har roligt. Jag vet inte om det är Obamavindar som blåser i "I feel a change coming on", men plötsligt börjar ol' Bob må bättre. Livet är fortfarande hårt. Kaos råder fortfarande men Dylan accepterar detta. På avslutande "It's all good" rabblar berättaren upp situationer, människor och platser som alla är helt åt helvete. Men med lakonisk humor shufflar Dylan: "It's aaaaaall good".

Allt detta är givetvis bara mitt intryck av skivan. TTL skulle lika gärna kunna beskrivas som rykande romantisk, speciellt med tanke på att den öppnar med textraderna: "Well I love you, pretty baby". Men det är det här som är så härligt med Dylans skivor. Låtar kan ändra temperament på en sekund. De öppnar upp för tolkningar och teorier och du kan upptäcka nya nyanser för varje lyssning. Samma låt kan byta historia, tid och rum flera gånger om på fyra minuter. Det är nåt som är omöjligt på film (trust me, jag har försökt), men som i lyriken och stämningen i sånger kan bli verklighet, bara upphovsmannen besitter en gnutta geni.

Så vad ska man säga om "Togheter Through Life"? Den kommer nog inte locka till en ny publik. Den kommer nog dröja innan någon kallar den för ett mästerverk. Men för de som vill hoppa på godståget söderöver och ännu längre ner så kan det bli en spännande resa. Jag ser fram emot att spendera några månader med denna skiva och se hur den utvecklar sig. Fråga mig igen om ett halvår och jag lovar att jag har en helt annan syn på materialet. Jag skulle vilja säga, lite sammanfattningsvis:

"It's all good".

Hommage till v. 17

Jag skrev här senast om min visit till Nora som var ett fantastiskt spektakel. Det skulle därefter visa sig att resten av denna vecka skulle bli lika lyckad. Vecka sjutton 2009 går till historien som en av de bästa i mitt liv. Det tror jag nästan inte är en överdrift.

Det är inte många timmar jag sovit sammanlagt under dessa sju dagar. Men det har varit värt varje sekund. Alla dessa vänner, ytliga bekanta och spännande människor jag träffat är jag tacksam över. All fest, allt jobb, allt liv har berikat mig. Fuck, vad nöjd jag är med veckan.

Förövrigt längtar jag till morgondagen då Bob Dylans nya skiva "Together trough life" ska ligga i min postbox. Yeah!

I alla fall. Här kan ni se bilder från Nora . Satt tidigare ikväll och såg igenom de två timmarna med råmaterial som ska bli en tiominuter lång kortfilm. Jag har höga förväntningar. Tidskänslan, skådespelarprestationerna, fotot och historian verkar alla finnas där i det filmade materialet. Det kan bli en sjuhelvetes kortfilm!

Så på torsdagen vaknade jag ju upp alldeles för tidigt efter ytterligare för lite sömn och begav mig till Stockholm. Hade genom min otroliga bondtur lyckats lägga tassarna på en gratis tågbiljett och ett lika gratis boende på ett fräscht vandrarhem. Efter öl i försommarsolen och föreläsningar på filmhuset ute på gärdet, så fick kvällen sitt klimax i och med att kortfilmen "Bobs Blues" fick stockholmspremiär. Det var Göteborgs Filmfestival som anordnade "Free Screen" i Filmhusets resturang. Jag vill inte ta i, men det kändes som succé. Publiken kunde varit större, men jag fick tillräckligt mycket beröm och uppskattning av festival ledningen för att bli toknöjd.

Jag lyckades dessutom se ett semenarium om humor med Fredrik Lindström och Tova Magnusson. Den sistnämnda har jag alltid haft en liten crush på, och det blev inte desto mindre så när hon med sin beslöjade röst pratade om sin förkärlek till Woody Allen.

Fredagen blev minst lika bra som torsdagen. Det började med att jag och C- (!) hookade upp och drog på stan. C-, en av de i den lilla skara som jag kallar mina bästa vänner, har spenderat tre månader i hufvudstaden med att praktisera på en novellfilmsinspelning. Nu skulle han hem igen till Kalix inom några dagar, så min tajming var ju perfekt. Vi skildes åt när jag drog tillbaka till Drömfabriken. Jag lyckades få sett ett semenarium om regi med Björn Runge, Ann Petren och Jakob Eklund. Good shit. Det följde jag snabbt upp med att se en förhandsvisning av den svenska filmen "Flickan". Enormt bra. Kan det bli årets bästa svenska film? Förmodligen. Det blev återigen en sen natt på en bar i Gamla stan.

Lördagen, då jag och min rumskamrat J- vaknade upp med klädsamma bakfyllor så var det bara att checka ut och ge sig ut i Stockholms myller igen. Inom några timmar var jag hemma hos den f.d Greenpeace-liaren M.H. Vi slet gata upp och gata ner i Linköping way back when, men har lyckats upprätthålla kontakten efter dess. Han är själva definitionen av en skön människa. Sunda politiska åsikter, en avslappnad hållning till livet och lite IQ innanför pannbenet. Vi drog ut på Kafé 44, tillsammans med lite molkommänniskor, och firade min sista natt i Stockholm (för denna gången). Klockan fem på morgonen återvände jag till hans lägenhet. Morgontimmarna hade anlänt och solen hade stigit upp på himmelen. När jag smög in för att inte väcka den snarkande uddevallabon och la mig på luftmadrassen på golvet i den pyttelilla lägenheten, slog tanken mig. "Den här veckan har tamefan varit perfekt. Hoppas söndagen blir en värdig avslutning".

Det blev det. Jag vaknade knappa fyra timmar senare och tog mig till T-Centralen med alldeles för få timmar sömn i kroppen. Skulle jag sätta mig på tåget och åka raka vägen till Karlstad? Givetvis inte. Jag hade större planer än så. Jag skulle avlägga ett besök i min forna stad Norrköping!

När jag klev av perrongen kände jag ett stygn av nostalgi. Jag hade inte besökt dessa gator sen jag flyttade härifrån dagen innan första året på Molkom. A- mötte upp mig! Givetvis skulle denna vecka avslutas med att jag tog en pizza tillsammans med ytterligare en god vän från mitt liv innan Värmland. Vi hade inte sett varandra på ett och ett halvt år då hon besökte Molkom, och det kändes väldigt bra att träffa denna pratglada bosniska med sitt patenterat hetsiga humör. Det blev en promenad genom dessa gator som en gång var mitt hem. Jag var trött och desorienterad. Jag var kanske i behov av en dusch. Detta spelade inte så stor roll. Det slog mig ganska snabbt att jag inte saknade Norrköping nämnvärt, men att det var vänner som A- som man ska hålla kontakten med. Att denna polare snart ska byta lilla peking mot Holland kändes också som en orsak till att avlägga ett besök. Jag blev inte kvar där i Norrköping längre än precis under tre timmar, men det var värt varenda timme av extra tågtid.

Jag kom hem till Molkom på kvällen. Jag var trött och sliten och var dum nog att inte gå till sängs förrän alldeles för sent. När jag vaknade i morse av väckarklockan var jag inte direkt pepp på att stiga upp och dra ut på ännu en filminspelning. Jag hade utvecklat en lätt feber. Jag hade gått upp tre kilo på en vecka! Men åter igen: det var det värt. Varende gäspning, varenda krona, varenda timma då jag borde legat och snarkat. De var alla ett litet pris att betala för vecka sjutton.

I förbifarten: Jag...

Jag är trött just nu. I måndags åkte jag till Nora för att spela in mitt examensprojekt. En kortfilm som utspelar sig på en tågstation på 50-talet. Det har varit tre bra dagar. Innan kvällens bastu hade jag inte duschat sedan i söndags. Jag har fortfarande inte sovit mer än max femton timmar sammanlagt sedan dess heller. Jag har klämt några öl ikväll för att fira inspelnings avslutning. Jag har filmat på en rälsbuss. Jag ska till Stockholm imorgon på Drömfabriken, där de ska visa min kortfilm "Bobs Blues". Så det lär inte bli mycket sömn de kommande nätterna heller. I dag fick jag ett mejl om att min minutfilm "Antagonisten", som vann silver i SM i minutfilm, kanske ska visas på en festival i Kroatien. I sådana fall betalar arrangörerna uppehållet åt mig därborta. Sweet. Detta stycke får räcka för denna gången. Jag återkommer efter Stockholm.

24 -En snyftare?

Inte bara Chuck Norris har bölat tack vare Jack Bauer. Nu har den där jävla Kamrat Savela och gjort det.

Det är kanske ingen hemlighet att jag är ett inbitet fan av tv-serien "24". Det är egentligen ingen självklarhet att jag är ett sådant om man tänker efter. Jag är väldigt svårflörtad vad gäller action. Jag föredrar Woody Allen eller Ingmar Bergman framför i princip vilket pang-pang som helst. Men "24" är någonting annat. I sina bästa stunder är serien så sjukt spännande. Rafflande scener kan avlösa varandra i sånt tempo att jag lätt förbiser klyschorna. Karaktären Jack Bauer är fascinerande, och spelas med stort eftertryck av Kiefer Sutherland.

Nu har jag sett arton avsnitt av sen senaste sjunde säsongen. Jag har även sett tv-filmen "Redemption" som var nån sorts prequel. Nu kan jag inte säga annat än att serien är tillbaka på topp. Den femte och sjätte säsongen var ju allvarligt talat rätt dåliga. Men idag när jag såg artonde avsnittet hände det mest häpnadsväckande av allt.

Jag har inte gråtit till film sen jag var 11 och såg "E.T". Jag har försökt, tro mig. Men någonting i mig har satt stopp. Jag kan bli berörd, men aldrig riktigt ledsen. Tror att det är norrlänningen i mig som inte vill slösa tårar på nåt så fånigt som fiktion. (Trots att fiktion är det jag lever för, historieberättare som jag är). Det sades att det var omöjligt att inte gråta till "The Notebook". Jag klarade mig utan problem. Det sades att "Timmarna" var en riktig snyftare. Jag blev inte ens ledsen. "Elefantmannen" blev jag väldigt rörd av. Men inte mer än så.

Det som skulle få mig att darra på underläppen blev tillslut..."24".

Jag ska inte avslöja för mycket. Men i en scen där Jack Bauer själv släpper fram tårarna och blir människa igen, där han konfronteras med någon han älskar, då kände jag tårarna tränga fram i ögonen. Jag blev sjukt paff. Vad är det för vätska som kommer fram ur mina tårkanaler? Visst. Jag började inte gråta tekniskt sett. Så fort jag torkade bort dem så blev det torrt igen. Men jag trodde aldrig att det skulle bli en amerikansk actionserie som skulle få mig att vara så pass nära på att ta till lipen.

Nu måste jag lyssna på lite Rolling Stones i åtminstone en timme för att reparera skadan.

Fyra vilt skilda nyanser av April

1. Mardrömmen

Fyra gånger på två veckor har jag drömt samma mardröm. Jag berättade om den första i senaste inlägget; Undertecknad ligger i en dvala mellan sömn och verklighet och ska precis till att somna. Då hör jag hur någon intensivt rycker i mitt dörrhandtag/ bankar våldsamt på dörren. Efter den första drömmen, som dröjde sig kvar i mina tankar i dagar, så hade jag exakt samma upplevelse på vandrarhemmet i Göteborg tidigare under förra veckan. Nu så har jag haft drömmen två nätter i rad. Samma resultat som efter de andra drömmarna: Jag vaknar med bultande hjärta. Eftersom jag gärna vill tro att våra drömmar är en pipeline från det undermedvetna så undrar jag vad drömmarna betyder. Vad försöker jag säga mig själv. Vad är jag rädd för? Vem är det som rycker i dörrhandtaget?


2. Sofia Karlsson



På listan över duktiga kvinnliga sångerskor som dessutom råkar vara så vackra att jag blir smått förälskad står nu dessutom Sofia Karlsson. Det låter väldigt svensk visa, väldigt ofarligt, väldigt städat, men ruskigt fint. Snygg som satan är hon också, hinner jag tänka. Möter jag nån gång en underskön uppenbarelse med sånt där blont hårsvall, en mjuk sångröst, en sliten gitarr i famnen och som gillar Dan Andersson och Fred Åkerström... då jävlar friar jag direkt.

Då slår tanken mig. Det känns lite unket macho av mig att alltid förminska kvinnliga artisters talang till något jag vill "ha lite sex med". Samma sak har jag med små variationer sagt om Sophie Zelmanie, Marit Bergman och Frida Hyvönen. Fantastiska textförfattare och musiker.

Men känns inte det som om det är så här det går till när könskonstruktionerna trycker ner kvinnor i samhället. Få kvinnliga skribenter skulle ägna hälften av innehållet i en text om Tomas Andersson Wijs musik till att skriva om hur de vill ligga med honom. Går en manlig artist upp på scenen så lyssnar vi, män och kvinnor, på vad denna har att sjunga. Går en kvinna upp handlar det ganska snabbt om huruvida denna är snygg eller inte.

Tänk på fallet Caroline af Ugglas när hon var med i melodifestivalen med "Snälla Snälla". Det väcktes något sorts näthat i olika forum över hur hon såg ut, hur hon rörde sig och hur hon lät. Hon kallades för äcklig och vidrig. Skulle det varit Stefan Sundström som stått på scenen och stampat lika spastiskt med foten, då hade han ansetts jävligt rock and roll. Men eftersom af Ugglas var en kvinna var själva BRISTEN på sexualitet provocerande i sig.

Jag skulle fortfarande tycka att Sofia Karlssons senaste skiva var hur bra som helst även om hon hade varit ful som stryk. (Jag diggar ju trots allt Janis Joplin...). Jag hade kanske till och med fortfarande kallat Karlsson vacker bara på grund av hur hennes mjuka röst släpper in ljus i mitt hårda norrländska hjärta. Men jag hade kanske lyssnat på ett annat sätt. Jag hade kanske lyssnat MER.


3. M-

Han var ju här i helgen, grabbhalvan som jag kallar för en av mina bästa vänner. Med tåget kom han från Helsingborg. Vi hann klara av en utgång i K-stad. Vi hann softa bort halva lördagen på ett tak. Vi hann ta en bastu med tillhörande pilsner. Vi hann diskutera musik och kvinnfolk in absurdum. Det var en bra helg.


4. Svennebanan


Sveriges skäggigaste rappare har aldrig låtit så här disco. Men sällan heller varit så rolig. Kan Promoes nya singel bli nästa sommarplåga?

"Lite Hollywood-tricks sådär"

Eftersom min blogg har haft ovanligt mycket trafik på sistone har jag fått lite oroliga tankar för vem som kan tänkas läsa det här eländet. Det är nästan så att jag får för mig att vakta min tunga. Men bara nästan. Imorgon misstänker jag att jag kommer skriva några fläskiga stycken traditionen trogen.

I vilket fall som helst: Det här klippet känner jag att jag inte kan undvara världen. Det har blivit lite av en guldgruva för citat i de interna molkomkretsarna. Jag vill inte på nåt sätt ägna mig åt elitism eller mobbning. Men den här videosnutten, med två otroligt nördiga skåningar, är förjävla rolig.

"Det här är en seriös film. Inget flabb och klabb!"

Natten mot den 5e april

Spotify: Anthem

Jag och två andra videoelever, D- och P-, sitter kring det runda matsalsbordet: Eftermiddagssolen ligger lågt och bländar våra ögon. Vårat samtal tystnar i några sekunder. Jag tänker högt:

"Leonard Cohen har en likadan hatt som mig", säger jag.
D- börjar skratta hysteriskt.
"Nu är det officiellt slut på samtalsämnen", säger han.

---

För en lång lång tid

Nittio procent av mina tankar just nu går till "För All Tid". Den sista kortfilmen jag gör på Molkoms Folkhögskola börjar att spelas in vecka 17. När jag går in i ett filmprojekt på det här sättet så går jag in hela vägen. Jag blir i det närmaste besatt. Från det att jag stiger upp på morgonen till det att jag lägger mig på natten så har jag lagt en betydande del av dagen till att antingen förbereda eller tänka på den kommande inspelningen. Varenda replik och varenda ord i manus lusläser jag och reflekterar jag över. Jag blir mer eller mindre manisk. Hur mycket jag än försöker intala mig själv med jämna perioder att jag kan tänka mig att jobba med nåt annat än film så överbevisar jag mig själv i perioder som denna. Det här är inte det jag föddes till. Men det är det jag oundvikligen är på väg mot. Vad som ligger bortom nästa krök har jag ingen aning om. Men jag ska ta reda på det.

---

Det tog ett tag men nu blir det av. M- kommer till Molkom nästa helg. Jag är peppad.

---

Leonard Cohen med min hatt:



---

Dina Händer - Göteborg

På måndag sticker jag på inspelning till Göteborg. Tre dagar inspelning gällande en kortfilm med punktema som min klasskamrat regisserar. Det ska bli en kul grej att sticka ut på. Det kommer dock enbart bli kvälls- och nattinspelningar, och enligt min erfarenhet kommer det betyda kyla, en sabbad dygnsrytm och massiv trötthet. Jag är peppad även här.

---

Balls to the walls

Det är mycket som övergår mitt förstånd. Det kan ha att göra med att detta förstånd inte räcker särskilt långt, men det är en annan historia. I vilket fall som helst så har dessa otaliga molkomfester bjudit på både en och två händelser som jag varken kunnat eller velat förstå. Men fredagens oväntade besökare i ett hörn blev jag inte klok på. Å andra sidan. Klok är ingenting jag strävar efter att bli. Så länge jag kan fortsätta leva på mitt utseende är jag nöjd.

---

Richard Lionheart

I förra veckan när jag sitter i klipprummet och textar en kortfilm som ska på filmfestival i Norge så får jag ett av mitt livs mest oväntade telefonsamtal. Det är Janne "Loffe" Carlsson som ringer för att säga att han är intresserad av att medverka i min kortfilm och spela den viktiga rollen som full stins. Jag hade skickat ett mejl till honom en vecka tidigare, och han hade inte läst det förrän nu. Det visar sig dock att datumen för inspelning ligger lite för nära i tiden och att han har en spelning i Stockholm som ställer till det under den veckan. Jag tror knappt att det är sant.

Och ja, spotifylänken till "Richard Lionheart" är alltså en av Carlssons magiska inspelningar med Bo Hansson från 70-talet.

---

Bara månen är full

Tidigare nämnda P- kommer in på mitt rum när jag sitter och jobbar till ljudet av Totta Näslund.

"Jag vet vad din självbiografi kommer heta. 'Mannen som gillade män med raspiga röster'. Man kan inte gå förbi det här rummet utan att höra en skrovlig stämma", säger han.

---

Jag hade en mardröm. Jag befann mig i stadiet mellan dröm och verklighet. Låg i min säng och var sekunder från att somna. Då hör jag hur någon börjar rycka frenetiskt i mitt dörrhandtag. Gång på gång, aggressivt. Det slår mig att det antingen är dröm eller verklighet och att jag inte vet vilket av dessa två det är. Så under en tid som känns oändlig känner jag en dov skräck. Jag väcker mig själv så att jag ska få klarhet om det är en dröm eller inte. Det var det givetvis. Ingen hade ens nuddat vid mitt dörrhandtag.

---

The End

Det ÄR officiellt slut på samtalsämnen. Min tillvaro just nu är jäkligt fokuserad på arbete, och samma gäller människorna runt omkring mig. Så det enda vi har att prata om är skola, skola och "blir det fest i helgen?". Det var samma sak förra året vid den här perioden. Men med en viktig skillnad. Den här gången blir det inget nästa år. Det är bara två otroligt korta månader kvar till jag måste lämna det här stället. Otroligt. Kruxet är dock att jag återigen börjat uppskatta det här stället. Det senaste halvåret har jag mer eller mindre skytt Molkom och varit trött på alla och allt här, men nu när våren har anlänt så har även min sinnesstämning börjat ljusna. Jag är tillbaka med besked.

---

Det är natt nu. Mörkret känns kompakt utanför mitt fönster. Vi är söder om midnatt och nu gäller det bara att vänta in nästa dag. Dagarna därpå därefter. Jag fick en löjlig impuls att sätta mig och vänta in soluppgången. Men sedan slår det mig att solen går upp halv sju, och så länge varken orkar eller vill jag vänta. Jag minns sista natten i Budapest. Jag hade varit och svirat med några amerikanare och holländare och vi gick tillbaka på morgontimmarna längst gator täckta av krossade ägg (en annan historia). Flera timmar senare satt jag och en amerikansk tjej som hette Dylan (!) på en balkong och såg när solen stiga upp bakom horisonten och över de ungerska taken. "This is by far the most beautiful sunrise I have ever seen" sa jag.


---

Eisenhower Moon

När jag skrev detta kommer plötsligt klasskamraten T.T, lugnettjejen M-, karlstadkillen V- och litet senare klasskamraten H- in genom min dörr. Klockan är halv två men vi blir sittandes, några av oss med en folköl i handen, på mitt golv där vi pratar skit in mot småtimmarna. Jag var på väg att lägga mig, men plötsligt förvandlas natten till ett trivsam samtal tidigt en söndagmorgon. Plötsligt är klockan 04.00. Det är det här jag kommer att sakna.

God Natt.