Scarlett stadgar sig

Jag läste på text-tv (just det, jag använder fortfarande text-tv. Dagligen) att Scarlett Johansson gift sig i helgen. Äsch då.

Nu är det ju ingen större fara att så skett, jag har ju fortfarande kvar Sophie Zelmani som andrahandsval angående framtida alternativ för giftermål, så jag tar ju inte precis och deppar ihop. Jag förstår ju dessutom att Scarlett blivit osäker på mina intentioner nu när jag för tillfället är ihop med en minst lika attraktiv blondin, som till och med är något yngre än henne, och därför gett upp hoppet och beslutat sig för att slå sina påsar ihop med någon tvättbräda från Kalifornien. Det är sånt som händer. Det unnar jag henne, att hon ska ha någon att vända sig till, fram tills det att det passar min sociala situation bättre att inleda ett längre förhållande med en förmögen Hollywoodstjärna.

Nog om detta. Nu ska jag gå tillbaka till allrummet här på internatet. Det sitter en kille där och äter ostbågar, och jag siktar på att stjäla lite av dem.

Tjöflöjt.

Konsertsugen

Beställde just biljetter till Håkan Hellströms spelning på Nöjesfabriken i Karlstad den 31/10. Då har man någonting att se fram emot! Jag tänkte också köpa biljett till Eldkvarn på Koriander den 17e, men tji fick jag, biljetterna var slutsålda. Å andra sidan skulle jag kanske faktiskt dra och se Leonard Cohen, vilket inte skulle bli billigt, men... Cohen är ju Cohen. Liksom.

Jag har inte varit på en ordentlig spelning sen Bruce Springsteen i Globen i december (!), så det börjar kännas som ett tag sen. Visst, jag såg The Soulshake Express, med min f.d klasskamrat R- på bas, när de hade releaseparty för sin skiva på vinyl i augusti. Men det giget var 30 minuter långt, så det räknas kanske inte.

Och när jag tänker efter minns jag två nätter i Budapest med varsin magisk musikupplevelse, även om det vore att ta i att kalla de för regelrätta konserter. På en nattlig promenad stannade jag vid en scen som låg vid en restaurang Den var nersjuken i marken med stentrappor som omringade scenen som vid en grekisk teater. Runt omkring låg en stor gräsmatta där folk satt på filtar och lyssnade och drack öl. Precis bakom scenen och restaurangen tornade en stor vacker kyrka upp, belyst av spotlights.

Första natten stod ett band med en blond, vacker och underskön ungersk sångerska på scenen. Hon sjöng en mysig blandning av jazz, blues och gnutta singer/songwriter. Som om Sophie Zelmani och Norah Jones hade haft en gemensam syster uppväxt i östeuropa. Jag minns att jag satt där med andan i halsen och var melankolisk.

Andra natten hookade jag upp med en finsk snubbe som såg ut som 30, men som visade sig vara 16, och drog tillbaka sin samma ställe. Den här kvällen satt en härjad och sliten ungrare på en stol med sin gitarr under hakan och ett gravallvarligt band bakom axeln och spelade Leonard Cohen-aktiga ballader på sitt hemlands språk. Stämningen låg som ett täcke över scenen och luften vibrerade tillsammans med hans mörka stämma. Jag minns inte för mitt liv vad gubben hette, och eller hur någon av låtarna gick, men i efterhand framstår det som en lika emotionell som musikalisk högtidsstund. Luften var varm och ölen var kall. Jag var ett sorgset gitarrsolo från himmelen.

Titta vad mycket jag plötsligt mindes när jag började fundera över det här med konserter... Det bästa sett jag kan tänka mig att spendera en kväll på. Jag fick ett samtal från mig gamla vapenbroder M- i fredagskväll. Som nyinflyttad Helsingborgsbo var han på väg till Danmark för att bli full och glad. Då började vi plötsligt smida planer om att återförenas i Karlstad när Soundtrack of our lives kommer till värmland. Plötsligt blev framtiden mycket ljusare. Man får vara glad för det lilla...

Borgerlig moralpanik

Jag läste alldeles nyss att en fruktansvärd massaker i Finland ägt rum -igen. En ung kille i Kauhajoki har gått in på sin skola med en Walter P22 och skjutit ihjäl tio personer, innan han tagit sitt eget liv. En ohygglig händelse.

Men det tar inte länge innan jag hittar en artikel i Dagens Nyheter som visar på den borgerliga moralpanik som tidningen med jämna mellanrum visar upp. En artikel så verklighetsfrånvänd och slätstruken att jag får huvudvärk. Läs här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=831822

I artikeln skriver en Clas Svahn med illa dold förtjusning över de uppenbara varningssignalerna till att den här killen var en renodlad psykopat. Citat:

"På sin My space-sajt skrev 22-åringen under rubriken "Här för" att han ville skapa nätverk och skaffa vänner. På frågan om han vill ha barn svarade han "nej"."

"Journalisten" skriver också:

I sin profil beskrev han sina intressen som "datorer, vapen, sex och öl". Men han var också intresserad av skräckfilm och nämner "Saw 1-3", "The Grudge" och "The Shining" som sina favoriter.

och som tredje avslutande citat:

På sajten hade Matti Saari, under signaturen Wumpscut86, lagt upp länkar till flera av sina favoritvideoklipp (...) . Först på listan finns en länk till Marilyn Mansons "The Nobodies" där en textrad lyder: "Vi är nollorna, vi vill bli någon"

Speciellt i detta stycke framstår moralpaniken skrattretande. Skulle denna kille ha begått massmord, eller blivit eggad, av att lyssna på Marilyn Manson? Har Stanley Kubticks mästerverk "The Shining" resulterat i tio oskyldiga människors död? Är man per automatik en samhällsfarlig människa om man inte vill ha barn? Är inte det en retorik som känns som hämtad ur den amerikanska kristna högern?

Jag hade i en svag stund trott att morgontidningarnas svar på Expressen -det vill säga Dagens Nyheter- hade en högre journalistisk agenda än att komma med insinuationer om videovåld. Har egentligen någonting förändrats sedan Studio S's dagar?

Ta istället och syna de andra detaljerna kring tragedin. Vad är det för ett samhälle som kan producera två skolskjutningar inom en väldigt kort tidsram? Kan det finska skolsystemet, känt för sin hårda och regelförda image á la Jan Björklund, ha slagit bakut? Kan det vara så -och nu ponerar jag för fullt- att detta är ett resultat av att Finland faktiskt har bland Europas mest liberala lagar för vapenlicens? Finns det inte ganska många beröringspunkter mellan de finska skolskjutningarna och de amerikanska?

Jag tycker personligen att ett samhälle ska akta sig från att ge artonåringar vapenlicens. Jag är också rädd för att den borgerliga knytnävspolitiken och liberalismen ligger bakom denna samhällsutveckling i Finland. En nation som bara rår om sina lyckade och förmögna innevånare manar till utanförskap. Utanförskap leder till våld. Detta våld, ironiskt nog, möts av en lika borgerlig moralpanik.

"Vi är nollorna. Vi vill bli någon." Fundera på varför Marilyn Mansons fans faktiskt känner så...

Lyckligvis skulle något som detta inte kunna hända i Sverige. Vårat samhälle är ju mycket stabilare och mer medmänskligt. Eller?

Som vanligt kommer denna text att avslutas med jag fördömmer den som ointressant och lovar att skriva något vettigare nästa gång

Jag är rätt trött och sliten just nu!

Har precis kommit upp till rummet från bastun. Vi var ett par stycken som gick ner dit och firade dagens inspelning med varsin ljummen folköl och en timmas sittning i bastun. Hur skönt och avkopplande som helst. Jag tror ärligt talat att jag skulle blivit ett nervvrak för länge sedan om inte jag hade tillgång till en bastu att få lite i rekreation i. Någonstans inom mig finns fortfarande den där urfinnen som vet att han en dag kommer sluta sina dagar med en knippe björkris i vänster hand, och en vattenskopa i högra.

Inspelning som sagt. Jag går ju nu andra året på den här värmländska filmlinjen, och att säga att vi hoppat upp ett pinnhål i år är nog ingen överdrift. Det har varit klart mycket tuffare och krävande än förra året, men det verkar å andra sidan ge bättre resultat. Idag påbörjades en inspelning som kommer att fortgå till fredag. Jag hade inga större förhoppningar inför projektet, och då är jag trots allt utsedd till producent till eländet, men under dagens inspelning så har mina förhoppningar höjts. Vi har för första gången fått använda s.k HD-teknik, pantherdolly och annat smått och gott som helt klart höjer kvalitén. Visst, jag namedroppar nu.

Men även om inspelningen gått bra så känner jag mig givetvis som en urkramad disktrasa som bara väntar på att få och gå och lägga sig. Jag har dessutom något så manligt som träningsverk i bicepsen från ett gympass i förrgår. Det gör ont. Trots att jag är själva antitesen till biff.

Herregud. Är jag blondinbella eller? Vilken total brist på innehåll i detta inlägg. Jag skäms nästan. Jag ber att få återkomma när jag har något intressant att berätta.

Spettekakan

Jag är på fortsatt humör på att ladda upp bilder och videor på bloggen. Den här gången kan jag inte göra något annat än att dela med mig av denna bild. Nej, min flickvän -som bilden består av- går vanligtvis inte omkring i kläder, smycken och smink som får henne att se ut som Cyndi Lauper. Den här bilden togs när min klass filmade ett mindre projekt i fredags, och S- fick alltså ställa upp som skådespelerska (det är ju trots allt det hon pluggar till...).

Jag är väl bara som vilken förälskad dåre som helst, men hon är så vacker så att det nästan gör ont i mig. Hon är givetvis mycket mer än bara råsnygg också; Omtänksam, kärleksfull, intelligent, rolig och sprudlande av liv. "Du ser så besvärad ut ibland", brukar hon säga och dra i mina mungipor så att de ska bilda ett leende. Det är exakt vad någon som jag behöver höra. Vad ska jag säga? Det kunde ha varit värre.

Lastbilschaufförer

Det finns inget band jag kan rekommendera så mycket just nu som Drive By Truckers. De är minst lika bra som sitt namn, lika förankrade i södra amerikas mylla. De har en lite spretig stil, som det lätt blir med tre olika sångare/låtskrivare. Ibland är de melankoliska och tillbakablickande. Ibland är de gitarrdrivna Lynyrd Skynyrd-arvingar. Ibland sitter de på furstutrappen och spelar country. Men nästan alltid är deras texter litterära och erbjuder ett djup som sällan andra band i samma genre kan erbjuda. Senaste skivan "Brighter than creations dark" är nästan lika bra som deras "The Dirty South".

Gillar man Dylan, Neil Young, Townes Van Zandt och rock producerat kring Alabama, då är det är ett het tips. Om man inte gör det, tror jag man kommer gilla det här ändå.

Good ol' Shoes

Nu är det dags för mig att slänga dem. Det bär emot, men efter den sista skogspromenaden och några vattenpölar senare så blev tillochmed lukten fördjävlig. Jag har köpt ett par nya, femhundra spänn kostade de, och även om det inte finns något skönare än ett par nya joggingskor så frågar jag mig återigen "Behövde jag verkligen ett par nya?"

Jo, det gör jag. De där skorna ni ser på bilden är både trasiga och söndertrampade. Jag köpte dem i början på förra sommaren i Norrköping och sedan dess har de fått leva med allt från en sommar med gatuvärvning till en tågluff som blev nådastöten.

Lördags förmiddag, något bakfull och med några för få timmar sömn under bältet, spenderade jag med Spettekakan och två av våra skolkamrater på shoppingrunda i Karlstad. Det finns inget ord jag tycker låter så fult: "Shopping". Det är nåt med överkonsumeringen, med köpstressen och med alla människor som rör sig som myror mellan alla butiker som får mig att uppleva ett shoppingcentrum så hotfullt. Visst tycker jag om att ha nya kläder lika mycket som nån annan, men jag kan inte låta bli att tänka på hur det känns som om man ibland inte köper saker för att man vill, utan för att man måste. För att det är rätt. För att det är fult att inte konsumera. Konsumera mera. Handla. Köpa. Nytt, Nya Saker, Gammalt är fult och dåligt. Tankarna snurrar i mitt huvud.

Jag slänger mina skor. Jag har köpt ett par nya. Eller har de köpt mig?