Rubber Soul (skrivet under påsklovet, nattetid)

Jag diskuterade det här med vinyl kontra CD med M- häromdagen. Jag började med att hävda att lyssna på vinyl var som att ha sex utan kondom; Det blir faktiskt skönare, mer äkta.

Han svarade att man inte ska underskatta CD-formatets smidighet, och att det är lättare att få mer volym och kraft med en compact disc. Där efter enades vi om att CD-skivan fick representera det mer actionfyllda sexet. LP-skivan är däremot det ömsinta samlaget med förspel och tända ljus. Det beror helt enkelt på vilket humör man är på. Vad MP3-formatet är i denna krystade liknelse vet jag inte. Kanske en tonårig CS-nörd som onanerar på sitt pojkrum?

Det som denna inledning ska leda fram till att jag äger Beatles ”Rubber Soul” på just vinyl. Jag köpte nämligen denna pärla på Peggy Sue i Norrköping för endast 70 spänn i helt fantastiskt skick. Inköpet lärde mig en läxa för resten av livet: Köp inte en skiva du verkligen gillar som present till din flickvän/pojkvän, för när det väl tar slut kanske det absolut mest smärtsammaste blir att förlora en riktigt jävla bra platta. Det krävdes stor möda och list för mig att för att sno åt mig ”Rubber Soul” när sceneriet blev verklighet för mig.

Jag kan inte beskriva hur härligt det är att höra Lennon och grabbarna gå lös på sånger som ”Wait”, ”Drive my car” och ”Girl”. I alla fall inte utan att ta till sexmetaforerna igen. Men skivans absoluta topp är nog trots allt ”In my life”. Det är den sången som är tråden för resten av texten.

Det finns en sak jag försöker hålla högt som ett rättesnöre: Älska människor. Digga dem. Om man försöker rikta in sig på att se det goda i människor så kan man få ut så otroligt mycket av dem. Jag riskerar att låta som en överbetalad Kay Pollak på ett seminarium för överviktiga tanter från Säffle, men det stämmer faktiskt. Jag gillar människor. Jag försöker åtminstone. När nån på internatet lånar min kastrull för att göra nudlar som de sedan inte diskar är det svårt att hålla sig till den filosofin. Allvarligt talat, när det kommer till folk som inte städar upp efter sig så försvinner min humanistiska sida och jag blir en snedfull Pol Pot. Men nu svävar jag iväg igen.

”In my life” är en väldigt söt popsång. Melodin är elegant och dansar ut ur högtalarna. Den har ett stick mot slutet som är ett pianosolo som påminner om Chopin. En riktigt häftig låt, även om den låter lika ofarlig som en kattunge i en bomullsfabrik. Sångens punchline är: Av alla sköna människor jag mött är du den skönaste. Men innan dess sjunger John eller Paul (jag vet inte vem av dem faktiskt…) att de minns platser, människor och tider som varit fantastiska och älskvärda. Underförstått finns det ju ganska mycket skit omkring, men så länge man väljer att inte minnas allt elände för åtminstone en liten stund, så kan man bli överväldigad av hur mycket bra folk man stött på i sina dar. Åtminstone enligt min tolkning.

Så det jag försöker komma till är att det bästa en människa kan vara enligt mig är skön. När jag bläddrar igenom fotografier i mitt fotoalbum och den virtuella motsvarigheten på min dator så slår det mig hur många sköna typer jag mött. Majoriteten av alla historier jag berättar börjar med ”Jag kände en skön lirare som…”. Det som kvalificerar någon till att vara skön är att de ska brinna för nånting. De ska gilla människor och inte anse sig vara förmer än någon annan. Det är de personerna jag minns länge och väl i efterhand. Den sortens människor brukar oftast kallas för fanatiker, nördar eller galningar. Det är ju som bekant fult att vara FÖR intresserad av sina intressen. Det bryr jag mig föga om. Jag älskar människor som älskar det de älskar. Förstår ni vad jag menar? Jag pratar om folk som vill rädda planeten. Eller som har huvudet nergrävt i sina bokhyllor eller filmsamlingar. Eller som måste dansa för att överleva. Eller som vill åka till andra sidan jordklotet för att överbevisa sin egen rädsla för det okända. Det är faktiskt de människorna som gör skillnad. Något jag brukade slänga mig med när jag värvade medlemmar till Greenpeace på Linköpings gator var att det finns två sorts människor. Aktiva och passiva. I den situation som världen befinner sig i dag så är passivitet samma sak som att fortsätta trampa ner stigen som går mot destruktivitet. Jag tror verkligen att det är så. Och aktiva människor är således… sköna människor. Ett ganska förenklat resonemang, eller hur? Men jag tycker att det fungerar.

Det är dessa tankar som ”In my life” väcker hos mig. Att människor är sköna, och att jag måste minnas dem. För att minnas dem så måste jag minnas vad de gillar. Jag måste minnas vad jag själv gillar. Det är därför jag måste ta omvägen genom Peggy Sue i Norrköping, genom sexskämt, genom ”Rubber Soul”, genom minnen från Greenpeace och alla andra sidospår ni har genomlidit. Det är sköna grejer liksom.