Materia...

Vad är väl materiella ting, brukar jag säga från och till. Men nu när min dator verkar ha tagit en semester (jag skriver detta på flickvännens laptop) och min mobiltelefon blivit mer opålitlig än en bakfull Fredrik Reinfeldt så börjar det plötsligt bli lite irriterande. Nåja, telefonen fyller ju trots allt fyra år om några dagar, och datorn behöver nog på sin höjd blåsa C-disken eller byta grafikkort, så bekymmrena är antingen väntade eller lätta att lösa. Men jag känner mig ändå lätt handikappad när det kommer till att kommunicera med omvärlden.

Så därför får jag nog vänta med att få tid att sätta mig ner och berätta mer utförligt om mina blygsamma äventyr i Stockholm under helgen, på den s.k "Drömfabriken" på Filminstitutet. Eller för den delen komma med någon sorts sammanfattning om de gångna kortfilmsinspelningarna. Eller berätta mer om den nyligen inköpta Hellströmskivan (som jag senast beskrev i ett lagomt berusat tilstånd) eller för den delen berätta om de första intyckerna av Pluras självbiografi som också landat i brevlådan.

Nåja. I sinom tid alltså. Just nu ska jag ta lite välförtjänt sömn och byta tidigare nämnda flickväns dator mot densammas täcken och lakan. Maskiner och komponenter är som sagt inte allt. Godnatt på er.

Försent för Edelweiss del I

Det här är till Toni

Alltså inte till mig, utan till Toni

Toni V.

Han skrev: Jag väntar tills min namne skriver vad han tycker om detta

Jag har bara lyssnat på två spår än så länge. Jag är berusad. Jag höll på att börja gråta när jag hörde första låten, tro och tvivel. Håkan Hellströms skiva "För sent för Edelweiss" verkar än så länge vara fantastiskt. Tro och tvivel avslutas med pianot från "Backstreets". Andra låten, "För en lång lång tid" är "Born to run" á la feskekyrkan. Ikväll -inte imorgon- men just ikväll när jag är full och förälskad så är det här det bästa introt jag nånsin hört till en cd-skiva. Det kan vara världens bästa skiva någonsin. Ikväll. Nu börjar nästa låt, "Zigenarliv Dreamin'".

Jag lovar att skriva igen när jag "nästan gråtit" färdigt och lyssnat igenom hela skivan. Jag lovar. Jag lovar Toni V. Jag lovar Gustav. Jag lovar, ni andra.

Idol i Karlstad

Under dagen har det varit audition för Idol inne i Karlstad. Under samma tillfälle befann jag och några skolkamrater oss inne i Karlstad för att -som det kallas- "köpa spånk". Det var mycket underhållande att upptäcka att varenda tonåring med taskig självkännedom och underligt utseende i Värmland hade krypit fram ur sina hålor och rörde sig på Karlstads gator. Det som alla hade gemensamt var att de hade en nummerlapp på bröstet, och tårar i ögonvrårna. Vi passerade en tjej som pratade med en vän i mobiltelefon och försökte uppenbarligen trösta denna efter en sågning. "Du ser jättebra ut, du sjunger jättebra", sa hon.

Tidigare under dagen filmade jag en föreläsning av en kvinna som jobbat som ambassadör i Zimbawe. Hon berättade om hur presidenten Mugabe motarbetade demokratin i landet. Under dagen så har rösterna i presidentvalet börjats räkna om med taktiken att man torterar valarbetare så att presentera fixade siffror.

Du ser jättebra ut. Du sjunger jättebra.

Skarpt läge

Imorgon gäller det. Då börjar inspelningen av "Från Karlstad till Casablanca". Jag började skriva på manuset någon gång i januari. Det finslipades fram till mars månad. De senaste veckor har varit ett ändlöst producerande och repande. För att inte tala om förra veckan då jag tog en paus för att åka till Enköping och spela in zombiefilm. Men imorgon är det alltså dags. Det kan bli den där filmen som jag alltid velat göra, som jag väntat på att göra sedan jag slutade gymnaiset. Eller så kan allting gå käpprätt åt helvete. I vilket fall som helst är jag laddad. Nu är det skarpt läge. Nu smäller det. Manuset är skrivet. Förberedelserna får bära eller brista. Nu ska här regisseras.


Bilden -tagen under zombiefilmsinspelningen- är en fortsättning på refererandet till filminspelning som en krigssituation. Vilket det givetvis inte är. Jag tänker mest på utrycket "skjuta en film".

Efterlysning: Östen Warnebring "Femton minuter från Eslöv"

Jag hörde en fantastisk låt i morse på en lokalradio i Enköping. Det var ett mindre epos av Östen Warnebring som hette "Femton minuter från Eslöw". Låten var pampig soul och Bruce Springsteen i svensktoppstappning. Helt otroligt underhållande.

Den handlade om sångaren som var "Femton minuter Eslöv, Femton minuter från dig", på sin moped. Men den svekfulla kvinnan bedrog honom med en "kyss som smakade bensin". Om jag förstod texten rätt hade hon mixtrat med hans tändstift. Ironin lös med sin frånvaro. Jag måste få höra denna melodi igen.

Så jag skickar ut en förfrågan: Kan någon hjälpa mig med att hitta denna klenod? Kommentera om ni finner råd.

Uppdatering:
Jag har fått tag i sången nu, så jag blåser av efterlysningen. Jag ska rätta mig själv, nu när jag lyssnat igenom texten ordentligt. Handlingen i sången är följande: Östen sjunger till sin flickvän att tyvärr så kommer jag aldrig mer komma till Eslöv, nåt fruktansvärt har hänt. Han var på väg till Eslöv, han hade bara en kvart kvar och kunde till och med se hennes hus. Då fick han problem med mopeden och måste svänga in vid en verkstad. Där jobbar en sexig mopedreparatör som fixar inte bara mopeden, men även Östens "tändstift". Orsaken till att Her Warnebring alltså inte kommer fram till sin älskling, trots att han bara är Femton minuter från Eslöv, är helt enkelt eftersom han börjar göka regelbundet med Mopedreparatörskan.

Och vem sa att svenska textförfattare var fantasilösa?

Goin' to Enköping

Nu åker jag och Molkom Folkhögskolas samlade trupp drama & film-elever till Enköping för att spela in zombiefilm fram till på torsdag. Är bättre än vad det låter. Arbetstiderna med nattinspelning kommer dock bli en pärs: Jag beräknar att när jag lägger mig imorgon på morgonen så har jag varit uppe i 24 timmar. That's life. Så under min frånvaro: Peace!

IKEA-hunden

Jag såg bilden för första gången för ett år sedan, ett urklipp från en brittisk IKEA-katalog om jag inte minns fel. Det tog ett tag innan jag insåg vad som var "fel" med bilden. Den stora frågan är alltså... Vad är det där för någonting? Ett ben?

Panikångest i Kalix?

Brolle, en rätt medelmåttig artist om ni frågar mig, gick ju naturbruksgymnsiet i Kalix, vilket bygden är mer eller mindre stolt över säger såhär till Aftonbladet:

"Än idag, om jag bara får en känsla av panikångest, förflyttas jag tillbaka till Kalix.".

Det är faktiskt underbart roligt, tycker till och med de som inte har samma hemmakommun som undertecknad. (Även om Brolles orsak till detta givetvis är tråkigt, en blodig misshandel. Om jag inte minns fel så jobbade "Killen Som Spöade Brolle" på Sporthallen precis vid mitt högstadium en period just då jag gick på den skolan).

Läs artikeln på:
Aftonbladet

Rubber Soul (skrivet under påsklovet, nattetid)

Jag diskuterade det här med vinyl kontra CD med M- häromdagen. Jag började med att hävda att lyssna på vinyl var som att ha sex utan kondom; Det blir faktiskt skönare, mer äkta.

Han svarade att man inte ska underskatta CD-formatets smidighet, och att det är lättare att få mer volym och kraft med en compact disc. Där efter enades vi om att CD-skivan fick representera det mer actionfyllda sexet. LP-skivan är däremot det ömsinta samlaget med förspel och tända ljus. Det beror helt enkelt på vilket humör man är på. Vad MP3-formatet är i denna krystade liknelse vet jag inte. Kanske en tonårig CS-nörd som onanerar på sitt pojkrum?

Det som denna inledning ska leda fram till att jag äger Beatles ”Rubber Soul” på just vinyl. Jag köpte nämligen denna pärla på Peggy Sue i Norrköping för endast 70 spänn i helt fantastiskt skick. Inköpet lärde mig en läxa för resten av livet: Köp inte en skiva du verkligen gillar som present till din flickvän/pojkvän, för när det väl tar slut kanske det absolut mest smärtsammaste blir att förlora en riktigt jävla bra platta. Det krävdes stor möda och list för mig att för att sno åt mig ”Rubber Soul” när sceneriet blev verklighet för mig.

Jag kan inte beskriva hur härligt det är att höra Lennon och grabbarna gå lös på sånger som ”Wait”, ”Drive my car” och ”Girl”. I alla fall inte utan att ta till sexmetaforerna igen. Men skivans absoluta topp är nog trots allt ”In my life”. Det är den sången som är tråden för resten av texten.

Det finns en sak jag försöker hålla högt som ett rättesnöre: Älska människor. Digga dem. Om man försöker rikta in sig på att se det goda i människor så kan man få ut så otroligt mycket av dem. Jag riskerar att låta som en överbetalad Kay Pollak på ett seminarium för överviktiga tanter från Säffle, men det stämmer faktiskt. Jag gillar människor. Jag försöker åtminstone. När nån på internatet lånar min kastrull för att göra nudlar som de sedan inte diskar är det svårt att hålla sig till den filosofin. Allvarligt talat, när det kommer till folk som inte städar upp efter sig så försvinner min humanistiska sida och jag blir en snedfull Pol Pot. Men nu svävar jag iväg igen.

”In my life” är en väldigt söt popsång. Melodin är elegant och dansar ut ur högtalarna. Den har ett stick mot slutet som är ett pianosolo som påminner om Chopin. En riktigt häftig låt, även om den låter lika ofarlig som en kattunge i en bomullsfabrik. Sångens punchline är: Av alla sköna människor jag mött är du den skönaste. Men innan dess sjunger John eller Paul (jag vet inte vem av dem faktiskt…) att de minns platser, människor och tider som varit fantastiska och älskvärda. Underförstått finns det ju ganska mycket skit omkring, men så länge man väljer att inte minnas allt elände för åtminstone en liten stund, så kan man bli överväldigad av hur mycket bra folk man stött på i sina dar. Åtminstone enligt min tolkning.

Så det jag försöker komma till är att det bästa en människa kan vara enligt mig är skön. När jag bläddrar igenom fotografier i mitt fotoalbum och den virtuella motsvarigheten på min dator så slår det mig hur många sköna typer jag mött. Majoriteten av alla historier jag berättar börjar med ”Jag kände en skön lirare som…”. Det som kvalificerar någon till att vara skön är att de ska brinna för nånting. De ska gilla människor och inte anse sig vara förmer än någon annan. Det är de personerna jag minns länge och väl i efterhand. Den sortens människor brukar oftast kallas för fanatiker, nördar eller galningar. Det är ju som bekant fult att vara FÖR intresserad av sina intressen. Det bryr jag mig föga om. Jag älskar människor som älskar det de älskar. Förstår ni vad jag menar? Jag pratar om folk som vill rädda planeten. Eller som har huvudet nergrävt i sina bokhyllor eller filmsamlingar. Eller som måste dansa för att överleva. Eller som vill åka till andra sidan jordklotet för att överbevisa sin egen rädsla för det okända. Det är faktiskt de människorna som gör skillnad. Något jag brukade slänga mig med när jag värvade medlemmar till Greenpeace på Linköpings gator var att det finns två sorts människor. Aktiva och passiva. I den situation som världen befinner sig i dag så är passivitet samma sak som att fortsätta trampa ner stigen som går mot destruktivitet. Jag tror verkligen att det är så. Och aktiva människor är således… sköna människor. Ett ganska förenklat resonemang, eller hur? Men jag tycker att det fungerar.

Det är dessa tankar som ”In my life” väcker hos mig. Att människor är sköna, och att jag måste minnas dem. För att minnas dem så måste jag minnas vad de gillar. Jag måste minnas vad jag själv gillar. Det är därför jag måste ta omvägen genom Peggy Sue i Norrköping, genom sexskämt, genom ”Rubber Soul”, genom minnen från Greenpeace och alla andra sidospår ni har genomlidit. Det är sköna grejer liksom.