För en lång lång tid

Det finns återkommande teman och namn i den här bloggen. Bob Dylan först och främst. Tv-serier och filmer. Öl. Kvinnor. Självförhärligande och självtvivel. Litteratur. Musik i största allmänhet. Fester. Livsåskådning i lightversion. Håkan Hellström.

Den sistnämnda har haft förmågan att själv besjunga en stor del av de ämnen och namn i sina sånger. Håkan har följt mig hela min uppväxt från förvirrad och nördig trettonåring till vad jag nu är i dag. Varje nytt skivsläpp från Göteborgaren i fråga har blivit soundtrack till mina dagar och nätter. Ni kan läsa här och en riktigt gammal här om vad jag tidigare skrivit.

För varje nytt skivsläpp så har den första singeln alltid tagit en med storm. Det vore väl 13 från "Nåt gammalt, nåt lånat..." som varit den enda av sångerna som inte gett direkt mersmak. (Men som kom att växa med tiden).

Inför nya skivan "Försent för Edelweiss" så kommr singeln För en lång lång tid. I de flesta diskussionforum och olika recensioner jag läst på nätet så har låten fått blandad kritik. Det sägs ta ett tag för låten att fastna.

Så har det absolut inte varit för mig. För en lång lång tid för mig är det närmaste Håkan nånsin kommit arenarock. Det är Born to run, fast utan trimmade motorer. Det är The Smiths, fast utan tråkig självömkan. Det är Håkan Hellström -rakt igenom och med ett till stora delar helt nytt sound. Jag älskar den. Att förväntningarna nu är skyhöga inför nya skivsläppet, är en underdrift. Han har mycket att leva upp till. Men å andra sidan har han sällan svikit en, Sveriges bästa nu levande textförfattare och musiker.