Danko. Manuel. Savela.

Jag sitter i en bil som åker genom den Värmländska natten. Hela min filosofiska sida, den som vrider och vänder på min livssituation i den mest pretentiösa andan, har reducerats till att uppstå när jag sitter i ett kolsvart baksäte i en bil som åker längst landsvägen mellan Filipstad och Karlstad. Så även i kväll. Det är jag och mina klasskamrater T.T och D.A som är på väg in till storstaden för att se Rambo IV på bio. Jag är kanske inte världens största fan av storstilad machoaction, suprise suprise, men vissa filmer kan man inte hålla sig från att se.

I bilstereon spelar D.A ett vykort från förr. Det är skojbandet Purex och deras vedervärdiga låt ”Jag vill ha röv”. Den får mig att le. Detta på grund av en simpel anledning: Jag minns sommarnätter när C- bodde i centrala Haparanda. En EPA-traktor brukade åka i cirklar kring centrum och spela just ”Jag vill ha röv”. En homofobisk och något infantil översättning av ”I Wanna Rock”. Men när D.A spelar den i mörkret blir jag faktiskt glad. Alla minnen från högstadiet var inte obegränsat tragiska.

Så börjar jag tänka på sommarnätterna i Kalix med grabbarna. På C-, M-, J- och R-. Efterhand har andra dykt upp i den konstellationen, men det var det gänget som gick mediegymnasiet som var min biljett in i den sena tonåren och vad den innebar. Jag hör inte av mig till grabbarna så mycket nuförtiden. Jag pratar med C- på msn med jämna mellanrum. Pratar med M- på telefon nån gång då och då. Har vansinnigt dåligt samvete över att jag inte pratat med varken J- eller R- sen nyår. Det kanske inte är nödvändigt. Det känns som om vi kan jiddra när vi jiddrar så räcker det. Förstår ni alls vad jag menar? Jag har en tendens att förminska mina tillkortakommanden med substanslösa punchlines.

Jag pratade med min flickvän på telefon tidigare ikväll. Hon var av uppenbara skäl inte på så bra humör. Meningen var att hon skulle spendera helgen i Paris med sina Päron, men det helt urspårade påskvädret satte käppar i hjulen och de hann helt enkelt inte fram i tid. De hade tydligen spärrat av hela Öresundsbron så att vägen till Kastrup blev något mer komplicerad. Det var givetvis tråkigt att höra. Nu i skrivande stund har till och med jag svårt att skaka av mig den känslan av besvikelse som hon måste känna. Det är ju inte varje dag man bokar in en sån resa liksom.

Den där parentesen leder in mig på två ämnen: Resande och Flickvännen i fråga. Jag har en bestående plan för sommaren. Eftersom sommarmånaderna närmar sig snabbare än beräknat så känns det som om planen börjar brådska. Det är nämligen dags för mig att få de där drömmarna om en tågluff genom Europa att bli verklighet. Fan, det är dags nu. Jag har knappt varit utanför Sverige i mitt liv (förståeligt med tanke på att jag är uppväxt norr om tjotaheiti), och innan det blir försent måste jag få vädra sydliga luft. Det finns inga egentliga problem med planen än så länge, varken ekonomiskt eller på nåt annat plan för den delen, men att jag saknar respartner är väl lite tråkigare. Men jag har ändå bestämt mig. Även om jag inte hittar någon som vill följa med mig så åker jag. Det skulle givetvis bli skitläskigt, men jag vill verkligen att det ska bli av. Hoppas att allt går vägen. Man ska aldrig säga aldrig, som Öresundsbron så cyniskt bevisade tidigare idag.

Så har vi hon då. S.J som jag kallat henne tidigare, utan någon som helst anknytning till företaget. (Jag har å andra sidan alltid sagt att jag älskar tåg…). I dagens dato har vi varit ihop i fyra månader plus en vecka och några dar. Tiden går fort som sagt. Jag har blivit väldigt fäst i den här skånskan. Man får nästan prestationsångest när man umgås med henne, hon är så otroligt begåvad. Duktig på att skådespela. Dansar helt fantastiskt. När hon sjunger blir jag melankolisk. Nu låter det antingen som att jag skryter eller som att jag har den förälskade mannens blinda blick. Det får väl vara så. Men det är nåt med henne som får mig att känna mig så otroligt lugn. Så tillfreds med mig själv. Så bortkopplad från tvivel och stress. Jag minns att jag nån gång läst en syrlig text som dekonstruerade män som mig. Den typen som antingen är självupptagna rockstjärnor, alkoholiserade författare eller deras fans med taskig självbild som vill helgonförklara kvinnor (eller demonisera dem) för att lättare kunna handskas med dem, istället för att se dem som individer med dåliga och bra egenskaper. Återigen: En förälskad dåres nedsatta syn.

När jag ögnar igenom texten tycks den röda tråden vara mina tillkortakommanden eller de problem som uppstår med mitt synsätt med världen. Illvarslande. Men jag tror att orsaken är enkelt och mycket mindre odramatisk än att jag skulle ha någon sorts prestationsbaserad ångest. Nejdå, jag är väl snarare mycket nöjd med min tillvaro och med mig själv Mer nöjd än jag varit på mycket länge.

Orsaken till mitt reflekterande är nog förmodligen arbetet med den kortfilm jag ägnat de senaste månaderna att skriva, och som nu gått i ett läge då filmen ska produceras inför inspelningen vecka 16. Filmens premiss, som jag fortfarande har stora problem att formulera på ett snyggt sätt, kretsar kring en frågeställning om att inte se skogen för alla träd. Att man låsa sig vid en världsbild så pass mycket att man missar verkligheten omkring sig. De båda karaktärerna i –let’s face it Toni- komedin med romantiska förtecken som jag skrivit har både en väldigt specifik syn på världen. Två syner jag har min beskärda erfarenhet av: Filmnörden och Miljöfanatikerns. (Se där, jag använde två uttryck som jag personligen avskyr: Jag har alltid haft svårt för att det ska anses fult att vara intresserad av något, men i ett flöde så poppar orden ändå ut naturligt .) Det är lite i de groparna jag går omkring och gräver. Vad är egentligen det som får oss att vara som vi är och vilka konsekvenser får det? Det är sånt jag går omkring och klurar på. Skönt att ta en paus från sina vanliga funderar kring hur det skulle gå till att bygga en kökskran med tre lägen: Varmvatten, kallvatten och öl. Jag har en färdig skiss.

Så jag sitter alltså i den här bilen, fast på vägen hem några timmar senare. Jag har just sett den här Rambo-filmen och den var otroligt våldsam, och hyfsat underhållande. Pacifisten i mig har tagit ledigt för kvällen. Mer än så är det inte. Jag tänker på en sång av Drive-by Truckers. Den heter ”Danko / Manuel” och syftar på två av medlemmarna i The Band. Det är en otroligt vacker sång, och refrängen går:

Can you hear that singing? Sounds like gold.
Maybe I can only hear it in my head.
Fifteen years ago we owned that road
now it's rolling over us instead.

Jag sätter punkt här. Nog med ord. Jag misstänker att jag skriver snart igen, när den andan faller på. God natt. Kör försiktigt.