Vackert.

När det kommer till covers på Bob Dylan-sånger så är jag svårflörtad. Det finns många bra, men det är ju liksom svårt att stå ut när originalet redan gjort allt så jävla bra. Jag har dessutom ett totalt ointresse för allt som heter MySpace. Därför ska ni ta det som en ovanlighet att jag tipsar om denna länk: http://www.myspace.com/ingridolava

Lyssna på hennes tolkning av It's alright Ma. Mycket vackert, och trots att det är en ganska bokstavstrogen version så har den ändå något nytt som jag inte hört tidigare. Och jag har hört många tolka Dylan. Kolla upp denna alltså.

Gillar ni skånsk reggae bör ni kolla upp Stures Dansorkester. Ladda ner de två låtarna som erbjuds på sajten. Får ni tag i "Älska mig för evigt" av samma artist så tveka inte. Vackert det med.

Danko. Manuel. Savela.

Jag sitter i en bil som åker genom den Värmländska natten. Hela min filosofiska sida, den som vrider och vänder på min livssituation i den mest pretentiösa andan, har reducerats till att uppstå när jag sitter i ett kolsvart baksäte i en bil som åker längst landsvägen mellan Filipstad och Karlstad. Så även i kväll. Det är jag och mina klasskamrater T.T och D.A som är på väg in till storstaden för att se Rambo IV på bio. Jag är kanske inte världens största fan av storstilad machoaction, suprise suprise, men vissa filmer kan man inte hålla sig från att se.

I bilstereon spelar D.A ett vykort från förr. Det är skojbandet Purex och deras vedervärdiga låt ”Jag vill ha röv”. Den får mig att le. Detta på grund av en simpel anledning: Jag minns sommarnätter när C- bodde i centrala Haparanda. En EPA-traktor brukade åka i cirklar kring centrum och spela just ”Jag vill ha röv”. En homofobisk och något infantil översättning av ”I Wanna Rock”. Men när D.A spelar den i mörkret blir jag faktiskt glad. Alla minnen från högstadiet var inte obegränsat tragiska.

Så börjar jag tänka på sommarnätterna i Kalix med grabbarna. På C-, M-, J- och R-. Efterhand har andra dykt upp i den konstellationen, men det var det gänget som gick mediegymnasiet som var min biljett in i den sena tonåren och vad den innebar. Jag hör inte av mig till grabbarna så mycket nuförtiden. Jag pratar med C- på msn med jämna mellanrum. Pratar med M- på telefon nån gång då och då. Har vansinnigt dåligt samvete över att jag inte pratat med varken J- eller R- sen nyår. Det kanske inte är nödvändigt. Det känns som om vi kan jiddra när vi jiddrar så räcker det. Förstår ni alls vad jag menar? Jag har en tendens att förminska mina tillkortakommanden med substanslösa punchlines.

Jag pratade med min flickvän på telefon tidigare ikväll. Hon var av uppenbara skäl inte på så bra humör. Meningen var att hon skulle spendera helgen i Paris med sina Päron, men det helt urspårade påskvädret satte käppar i hjulen och de hann helt enkelt inte fram i tid. De hade tydligen spärrat av hela Öresundsbron så att vägen till Kastrup blev något mer komplicerad. Det var givetvis tråkigt att höra. Nu i skrivande stund har till och med jag svårt att skaka av mig den känslan av besvikelse som hon måste känna. Det är ju inte varje dag man bokar in en sån resa liksom.

Den där parentesen leder in mig på två ämnen: Resande och Flickvännen i fråga. Jag har en bestående plan för sommaren. Eftersom sommarmånaderna närmar sig snabbare än beräknat så känns det som om planen börjar brådska. Det är nämligen dags för mig att få de där drömmarna om en tågluff genom Europa att bli verklighet. Fan, det är dags nu. Jag har knappt varit utanför Sverige i mitt liv (förståeligt med tanke på att jag är uppväxt norr om tjotaheiti), och innan det blir försent måste jag få vädra sydliga luft. Det finns inga egentliga problem med planen än så länge, varken ekonomiskt eller på nåt annat plan för den delen, men att jag saknar respartner är väl lite tråkigare. Men jag har ändå bestämt mig. Även om jag inte hittar någon som vill följa med mig så åker jag. Det skulle givetvis bli skitläskigt, men jag vill verkligen att det ska bli av. Hoppas att allt går vägen. Man ska aldrig säga aldrig, som Öresundsbron så cyniskt bevisade tidigare idag.

Så har vi hon då. S.J som jag kallat henne tidigare, utan någon som helst anknytning till företaget. (Jag har å andra sidan alltid sagt att jag älskar tåg…). I dagens dato har vi varit ihop i fyra månader plus en vecka och några dar. Tiden går fort som sagt. Jag har blivit väldigt fäst i den här skånskan. Man får nästan prestationsångest när man umgås med henne, hon är så otroligt begåvad. Duktig på att skådespela. Dansar helt fantastiskt. När hon sjunger blir jag melankolisk. Nu låter det antingen som att jag skryter eller som att jag har den förälskade mannens blinda blick. Det får väl vara så. Men det är nåt med henne som får mig att känna mig så otroligt lugn. Så tillfreds med mig själv. Så bortkopplad från tvivel och stress. Jag minns att jag nån gång läst en syrlig text som dekonstruerade män som mig. Den typen som antingen är självupptagna rockstjärnor, alkoholiserade författare eller deras fans med taskig självbild som vill helgonförklara kvinnor (eller demonisera dem) för att lättare kunna handskas med dem, istället för att se dem som individer med dåliga och bra egenskaper. Återigen: En förälskad dåres nedsatta syn.

När jag ögnar igenom texten tycks den röda tråden vara mina tillkortakommanden eller de problem som uppstår med mitt synsätt med världen. Illvarslande. Men jag tror att orsaken är enkelt och mycket mindre odramatisk än att jag skulle ha någon sorts prestationsbaserad ångest. Nejdå, jag är väl snarare mycket nöjd med min tillvaro och med mig själv Mer nöjd än jag varit på mycket länge.

Orsaken till mitt reflekterande är nog förmodligen arbetet med den kortfilm jag ägnat de senaste månaderna att skriva, och som nu gått i ett läge då filmen ska produceras inför inspelningen vecka 16. Filmens premiss, som jag fortfarande har stora problem att formulera på ett snyggt sätt, kretsar kring en frågeställning om att inte se skogen för alla träd. Att man låsa sig vid en världsbild så pass mycket att man missar verkligheten omkring sig. De båda karaktärerna i –let’s face it Toni- komedin med romantiska förtecken som jag skrivit har både en väldigt specifik syn på världen. Två syner jag har min beskärda erfarenhet av: Filmnörden och Miljöfanatikerns. (Se där, jag använde två uttryck som jag personligen avskyr: Jag har alltid haft svårt för att det ska anses fult att vara intresserad av något, men i ett flöde så poppar orden ändå ut naturligt .) Det är lite i de groparna jag går omkring och gräver. Vad är egentligen det som får oss att vara som vi är och vilka konsekvenser får det? Det är sånt jag går omkring och klurar på. Skönt att ta en paus från sina vanliga funderar kring hur det skulle gå till att bygga en kökskran med tre lägen: Varmvatten, kallvatten och öl. Jag har en färdig skiss.

Så jag sitter alltså i den här bilen, fast på vägen hem några timmar senare. Jag har just sett den här Rambo-filmen och den var otroligt våldsam, och hyfsat underhållande. Pacifisten i mig har tagit ledigt för kvällen. Mer än så är det inte. Jag tänker på en sång av Drive-by Truckers. Den heter ”Danko / Manuel” och syftar på två av medlemmarna i The Band. Det är en otroligt vacker sång, och refrängen går:

Can you hear that singing? Sounds like gold.
Maybe I can only hear it in my head.
Fifteen years ago we owned that road
now it's rolling over us instead.

Jag sätter punkt här. Nog med ord. Jag misstänker att jag skriver snart igen, när den andan faller på. God natt. Kör försiktigt.

Walk Hard

Såg just "Walk the Line", en ny komedi som satsar på att parodisera hela biopic-genren. Alltså alla de där filmerna som handlar om olika musikers liv och leverne, i synnerhet "Walk the line". Ett tacksamt ämne att driva om, vilket filmen defintivt tog några bra poäng på. Trailern till filmen hade skruvat upp förväntningarna, den är nämligen sjukt rolig, se själv här ovan. Och filmen höll väl hyfsat vad den lovade, även om den kändes något sketchartad med jämna mellanrum. Å andra sidan är det inte så annorlunda från sina förlagor...

En rolig film men inte så mycket mer. Vissa riktiga höjdpunkter och endast några få komiska återvändsgränder. Personligen njöt jag givetvis mest av huvudpersonens Dylanskaperiod med kampsånger för dvärgar... Judd Apatow som varit med och skrivit manuset tycks vara en stigande stjärna på humorhimmelen med tanke på succerna med "Superbad" och "På Smällen". Med lite mer känsla för sympatiska karaktärer kan killen säkert bli ett rätt stort namn!

Kan rekommenderas. Filmen alltså. Inte kampsången för dvärgar.

texter

Ett hål i min sko, är mitt fönster mot världen
kom vi klättrar ut ikväll
Där går Hans och Greta och tittar på stjärnor
jag är en stjärna själv
Vi köper en äng i en blomsteraffär
Kyss mig på mun
kom så går vi dit vägarna bär

Tommy och Eva kör runt i sin cheva
runt Djurgår'n på månskensöl
På Söderhallen kan man fortsätta levt
eller va' Napoleon i ett hörn
Ingen har pengar och bandet är skit
Du hade en önskning kvar älskling
en och du önska' dig hit

Minns du cirkusen på Söder
en regnig vinterkväll
Jag var halvvägs under bordet
när jag såg dig
Jag hade druckit i veckor
du hade sörjt under täcket
Två brustna hjärtan
vi var förlorade i det blå

Två brustna hjärtan och tio burkar blå
I en taxi genom regnet över broarna
Välsignad var den natten
och alla ljus runt dessa vatten
När du tog min hand och höll den
när jag grät i din säng

Allt jag ber om är licens att leva
allt jag ser är ett skepp som lämnar hamn
Över vågorna på haven
över ängarna i dalen
skall mitt hjärta ropa ditt namn
Mitt hjärta ropar ditt namn

Nattens brev vi aldrig sände
dagar utan mening alls
All väntan känns förgäves
bara en cigarett i näven
och kragen uppvikt om min hals

Följande citat är utklippta ur diverse texter av Eldkvarn. Stundtals tror jag att det inte finns några andra

Jag lovar...

...att bättra mig. Under den kommande veckan, det s.k påsklovet, ska jag mellan producerandet och repandet skriva ihop nåt mastigt om livet i allmänhet och säkert nåt annat i synnerhet. Håll ut.

För en lång lång tid

Det finns återkommande teman och namn i den här bloggen. Bob Dylan först och främst. Tv-serier och filmer. Öl. Kvinnor. Självförhärligande och självtvivel. Litteratur. Musik i största allmänhet. Fester. Livsåskådning i lightversion. Håkan Hellström.

Den sistnämnda har haft förmågan att själv besjunga en stor del av de ämnen och namn i sina sånger. Håkan har följt mig hela min uppväxt från förvirrad och nördig trettonåring till vad jag nu är i dag. Varje nytt skivsläpp från Göteborgaren i fråga har blivit soundtrack till mina dagar och nätter. Ni kan läsa här och en riktigt gammal här om vad jag tidigare skrivit.

För varje nytt skivsläpp så har den första singeln alltid tagit en med storm. Det vore väl 13 från "Nåt gammalt, nåt lånat..." som varit den enda av sångerna som inte gett direkt mersmak. (Men som kom att växa med tiden).

Inför nya skivan "Försent för Edelweiss" så kommr singeln För en lång lång tid. I de flesta diskussionforum och olika recensioner jag läst på nätet så har låten fått blandad kritik. Det sägs ta ett tag för låten att fastna.

Så har det absolut inte varit för mig. För en lång lång tid för mig är det närmaste Håkan nånsin kommit arenarock. Det är Born to run, fast utan trimmade motorer. Det är The Smiths, fast utan tråkig självömkan. Det är Håkan Hellström -rakt igenom och med ett till stora delar helt nytt sound. Jag älskar den. Att förväntningarna nu är skyhöga inför nya skivsläppet, är en underdrift. Han har mycket att leva upp till. Men å andra sidan har han sällan svikit en, Sveriges bästa nu levande textförfattare och musiker.