Gatlyktorna är alltid tända här ute

Februari är förmodligen den enda månaden som känns som ett slöseri med tid.

Ja, visst låter det konstigt. Att en tidsperiod av tjugoåtta dagar kan vara ett slöseri av lika många dygn. Senast jag skrev en text för detta ändamål klagade jag på januari, så ni börjar väl fatta hur det här funkar. De första månaderna på året är de värsta. Men va fan, nu kommer mars. Den månaden är kanske inte särskilt varmare, men lite mer händelserika. Jag känner mig nödgad (coolt ord) att berätta om tiden sen senast. Det har varit en transportsträcka men så är det ibland.

Alla städer har åtminstone ett uteställe som alla vettiga människor får huvudvärk av, men som de ändå hamnar på förr eller senare. Norrköping har kanske fler en ett, men Otten är i alla fall en av dem. Jag var där för typ tredje gången nu under månadens gång. Den här gången var det faktiskt ganska rolig, bland annat på grund av att musiken var bra och att jag –genom mitt stora kontaktnät- komma in gratis på VIP-listan. För en gångs skull spelades inte det sedvanliga dunka dunkat, utan istället lyssningsbar musik. Det var en upplevelse. Innan jag gick till Världens Bar för att möta upp I- som skulle dyka upp med ett kompisgäng ”så fort som möjligt” så satt jag hemma för mig själv och lyssnade på musik för att komma i rätt stämning. Lät cd-spelaren gå varm. Jag stoppade i en gammal klassiker, ”Everybody knows this is nowhere” med Neil Young.

Jag saknade den musiken när jag satt på Världens och väntade på mitt sällskap. Satt ensam med en öl vid ett bord i en halvtimme. Det är lustigt. På film sitter alla coola snubbar ensamma på barer. Sitter man ensam på en bar i verkligheten framstår man som Thomas Quicks lillebrorsa. Så är det ibland.

Det har kommit till en gräns där folk har slutat läsa mig. Eller, inte slutat läsa mig, det jag menar är att folk slutat läsa mina texter. Jag är van sedan tidigare att folk läser det jag publicerar på nätet med någonsånärt stort intresse. Men på senaste har antalet människor som läser någon av mina bloggar minskat drastiskt. En petitess egentligen, men jag började fundera på varför… Är det så att mitt liv börjat bli mindre intressant än det varit förut? Inte nämnvärt. Är det så att jag hållit mig borta från forna bekantskaper så pass länge hemma i norr att de valt att sluta följa min äventyr eftersom jag är, eh, bortglömd? Kanske.

Jag lever ett för städat liv just nu är en av mina slutsatser, och vad som lett fram till den insikten vet jag inte. Jag festar med jämna mellanrum. Jag hittar på saker i lagom takt. Jag har ett rätt kul liv. Men jag har fegat lite på sistone. Kanske på grund av att februari är en sån månad som får en att göra sådant. Så är det ibland. Men med tiden ska jag belöna vardagen med mer guldkorn.

Ett ljus i februarimörkret var klimatfestivalen. Nej, det var inte en festival där man firar växthuseffekten, även om namnet antyder något sådant. Haha, det vore ganska bisarrt om så vore fallet. ”Nu går allt åt helvete. Ställ bilarna på tomgång. Nu jävlar festar vi loss”.

Istället handlade om en heldag av några kulturnissar i Linköping. Vi kollade och lyssnade på musiker, dansare, föreläsare och spoken word-poeter. En sjuttonårig tjej imponerade stort när hon drog grymma dikter om religiöst förtryck. Det var en rolig grej att gå på, man gör inte sånt så ofta. Vi hade roligt jobbgänget som var där. Jag kom hem sent på natten. Somnade framför dumburken som visade sena repriser av 2 ½ män. Vaknar framför teven som visar jorden. Passande.

”If you're havin' girl problems i feel bad for you son/ I got 99 problems but a bitch ain't one”. Så rappar Jay-Z i alla fall. Det är väl lite samma sak för mig. Jag är ingen som oroar mig särskilt mycket längre. Inte en längre tid i alla fall. Dyker det upp ett problem löser det sig antagligen rätt fort eller så bryr jag mig inte särskilt mycket. Men som Jay antydde, även om jag väljer ett annat ordval: Jag har kanske ett otal problem men min kvinna är inte ett av dem. Känns tryggt att ha en fast punkt i tillvaron förutom min skivsamling och mitt tilltalande yttre.

När jag pallrade mig hemåt med gubbrocken uppdragen över axlarna en sen lördagsnatt med en kebab i händerna så är Drottninggatan en rätt händelserik plats. När jag passerar en gränd kan det hända att jag ser en filur stå där med en saxofon och spela någonting. Ja, lite förvånad blir jag. Gatumusikanterna brukar mest hålla till på dagarna. Men å andra sidan finns måhända inte den här musikanten på riktigt. När jag slänger en blick in i gränden, en trappuppgång in till Manpower, så ser jag att det är min vän uteliggar-Leonard som står där och tutar i en lur. Han är mitt uppe i saxofonsolot i Bruce Springsteens ”Jungeland”. Har man inte hört det saxofonsolot så har man inte hört någonting är min uppfattning. Det är en rätt skum, häftig stund. Jag går vidare hemåt.
”Du är weird, Leonard Cohen” mumlar jag.
”Du är en bro” mumlar han tillbaka.

Jag skrev en novell till en novelltävling. Rough Boy heter den. Ja, jag snodde titeln från en ZZ top låt, men läser man eländet så förstår man varför. Det hela gick ut på att de ska välja ut tio bidrag som sedan får tävla om någonting jag nu inte kommer ihåg. På www.ungaberattare.se kan man läsa mer. Det olycksaliga är att mitt bidrag publiceras först i November! Shit! Det är ju nästan ett år till dess. Känner jag mig rätt så kommer jag vid det tillfället tycka att texten är urkass. Nåja, bättre än att inte nomineras alls.

Det som jag alltid behövt som pricken över I:et när jag sitter på kvällskvisten och skriver är en utsikt. Jag har tidigare skrivit om denna utsikt jag nu fått, en vy över Hagebygatan. I natt är utsikten täckt av tjock dimma. I R-, byn jag växte upp i, hade jag bara en vägg att stirra in i bakom datorn. Här ser det alltså bättre ut. Gatlyktorna är alltid tända där ute. De är grymma de här lägenheterna. Man hör väldigt sällan vad grannarna sysslar med, det enda ljudläckaget är trappuppgången, men det är en sak jag kan leva med. Jag längtar till sommaren. Jag kommer att sitta uppe på mornarna och skriva, efter att ha kommit hem efter svettiga nätter på stan.

En gatumusikant som däremot fanns på riktigt var snubben med enmansorkester som stod utanför Systemet och spelade ”The Needle and the Damage Done”. Jag frös till när jag hörde honom sjunga i det där ljusa tonläget som är karakteristiskt för just den här liraren. Den där låten… Scenen kunde lika gärna ha varit tagen ur en film.

Det är den första mars idag. Kommer säkert vara den andra när jag publicerar denna text. Jag önskar jag kunde säga att den senaste tiden tillfört något, men det är nog inte tyvärr så. Februari har varit februari, inte mer än så. Det har varit en okej tid. Men jag är lite bortskämd nuförtiden. Jag vill inte att livet ska vara okej. Inte ens hyfsat. Jag vill att det alltid ska vara roligt, spännande, intressant, utvecklande, on the run. Men det är sånt man får ta. Teven står på i bakgrunden. Den visar jorden. Vad är det här för jävla kanal?

Tiden kan vara som ett blandband i bilen. Ett tidsfördriv när man bara väntar på att komma fram. Just februari har varit enstaka scener uppradade på varandra i väntan på nästa formtopp. Å andra sidan så kan blandband vara rätt charmiga. Om det så är lite dimma utanför fönstret innan jag lägger mig eller när man lyssnar på en poet på Elsas Hus i Linköping som fördriver tiden så är det i alla fall bättre än total apati. Förlåt februari. Du är inget slöseri. Du är en passage till en bättre tid. Ett blandband. Du är en bro.