En snubbe i en skog

Allting började med en konsert med Sophie Zelmani. Det var en sak jag hade sett framemot länge. Inte i onödan fick jag veta, det var en bra konsert med många bra låtar. Den kan ni läsa mer om i ett inlägg längre ner. Efter en välsmakande ”Memory Loves You” kunde jag inte undgå att ropa ut ”Fan vad bra du är!” Hon log och svarade ”Tycker du det? Ja… vi är det ibland”.

På vägen hem från spelningen blir jag stoppad av två poliser som undrar vad jag håller på med.
”Jag går hemåt” svarar jag.
”Fortsätt så”.

Plötsligt en morgon väcktes jag och fick veta att jag var dumpad.

Om man läser någon av mina senaste bloggar så förstår jag om man nu vill skratta rått åt mig. Jag gick ju omkring i min dumhet och trodde att allt var bra… Varför skulle jag ha gjort nåt annat? Jag kan inte minnas en hint om att något skulle ha varit dåligt, snarare tvärtom. Men jag blev väl blåst antar jag. Jag skrev för ett tag sedan att så länge jag hade min stadiga klippa att stå på så skulle jag klara mig. Well, nu är ju den tiden förbi antar jag.

Jag sitter i skiten nu. Har man flyttat 120 mil för att satsa på ett förhållande, dessutom om man lämnat alla sina vänner och sin familj för det ändamålet, så är det ju lite jävligt att bli lämnad på det här sättet. My bad, som engelsmännen säger.

Jag har ett påsklov att se framemot nu. Eller vad man nu ska säga. Ska jobba två dagar, men det hade varit skönt att ha nåt att göra hela veckan. M- och B- kommer dock till Stockholm på fredag, så jag ska dit och festa med dem. Det kommer att bli riktigt kul, vi har förmodligen en hel del att ta igen. Jag känner mig i behov av några rejäla kalla pilsner i goda vänners lag nu.

Kommer ni ihåg de där två norrmännen som jag berättade? De två kristna killarna på en mission där deras mål var att befria världen från Påvens satanistiska konspiration? Jag har i alla fall, efter en lång historia, blivit påpackad lite filmer av dem. Rättare sagt 21 dvd-skivor med predikningar av just en av de här två norrmännen. En helt otrolig filmskatt. Varje skiva innehåller en timma av att Abel, som han heter, föreläser om några vitt skilda ämnen, ståendes i sin talarstol. Mina favoriter av de här filmerna heter ”EU og Antikrist” och ”Emne: Jesus gjenkomst”.

Ensamheten efter det här uppbrottet gör det hela lite svårare att bearbeta. Jag befinner mig i en stad där jag inte har några vänner. De enda jag har är arbetskompisar, men jag står dem inte så väldigt nära. Det jag nu istället har är en lägenhet med så pass lång uppsägningstid att jag inte kan åka hem till Norrbotten igen. Jag har också fraktat så mycket av mina ägodelar (vi kom nämligen överens om att det var bäst att göra så i somras) att en flytt tillbaka skulle vara ännu en kostnad jag inte klarar av. Jag ska ju börja plugga till hösten så jag kommer att vara tvungen att flytta snart ändå. Men fram till dess befinner jag mig i en tråkig sits. Det enda jag har är mitt jobb, och det räcker givetvis inte. De kommande sommarmånaderna fram tills jag ska börja plugga har jag alltså ingenting. Jag är ensam. Jag kommer kanske att kunna åka några veckor till Kalix och nån polare kanske kan komma på besök, men där pratar vi om några enstaka veckor. Jag har varit med om tragedier mycket värre än det här. Men i de fallen har jag haft familj och vänner runt omkring mig. Nu måste jag bära de här obesvarade känslorna och alla mina tankar alldeles för mig själv. Jag önskar att jag gjort något som rättfärdigat detta. Att jag varit ett svin eller kärlekslös. Men mitt enda brott har varit att jag var godtrogen. Det här kommer att bli den längsta våren och sommaren i mitt liv.

Dylan live igen. Den tjugoåttonde var det. Det var inte lika bra som förra gången, men det var ändå en sjuhelvetes spelning. Att se sin favoritartist i levande skepnad tröttnar man aldrig på. Särskilt denna gång när jag satt på första raden och såg ögonvitorna på artisten i fråga. Dessutom spelade Bob gitarr på scenen för första gången på tre och ett halvår också, vilket var stort att se. Mötte faktiskt T.N på konsertområdet, Kalixbon som var med i Muntra Pojkar. Ett roligt återseende. Mycket bra musik fick jag höra också, alltifrån ”Like a Rolling Stone” till en helt otrolig ”Nettie Moore”. ”Got a pile of sins to pay for and I ain't got time to hide”

Den där novellen är inläst nu i alla fall. Jag hamnade i nån bakgata där jag leddes in i en inspelningsstudio. I ett litet bås stod jag i en halvtimme och lät som en typisk ljudboksröst. Välartikulerad. Svärandes. Vi får se hur långt jag kommer i den där tävlingen. Hittills har två bidrag publicerats, och konkurrensen är inte mördande.

Jag är ute och springer i Vrinneviskogen. Jag upptäckte den här skogen för några veckor sedan, och det här är andra gången jag joggar här. Jag har nästintill sprungit vilse, jag följer motionsspåren men tycks alltid komma tillbaka till samma ställe. Vägarna som ledde mig hit verkar inte betyda så mycket och jag har ingen aning om hur jag ska hitta härifrån. Jag är snubbe i en djup skog mitt i Östergötland. Jag kommer tillbaka till en stig som känns välbekant, men det var nog mest önsketänkande. Jag springer vidare.