Sophie Zelmani, Live i Flygeln, Nkpg, 23-03-07

I recensioner över Sophie Zelmanis konserter så är det ett påstående som är ständigt återkommande.

Sophie Zelmani tycker inte om att spela live.

Det visade sig i går kväll, när jag såg henne på Flygeln i Norrköping, vara ren och skär lögn. Den allmänna föreställning är visst att hon är så blyg över att framträda inför publik att hon mest sitter och mumlar bakom en mikrofon. Men den föreställningen krossades i sama ögonblick som bandet öppnade upp för första låten, ”Travelling”, och en försiktigt dansande Zelmani kommer in på scen i en svallande röd klänning.

Tyngdpunkten under den en och en halv timmes långa spelningen låg på materialet från nya skivan ”Memory Loves You”, och jag måste erkänna att det var de låtarna som fungerade bäst. Publiken var en blandning av unga och gamla, men det var inte svårt att bekräfta att en större del av publiken var –uppenbarligen småkåta- gubbar. Zelmani trollband publiken från första stund och under vissa framträdanden under kvällen stod publiken som tända ljus och insöp varje framviskad strof.

Det som förvånade mig mest var att bandet, med Lars Halapi i spetsen, var så fruktansvärt skickligt välspelade. Javisst, man hör på skiva att Sophie Z’s uppbackning är perfektionistisk, men när de stundtals lyfte taket med rätt intensivt spel så blev jag överraskad. Ibland rockade de rätt hårt. Zelmani och Halapi är stundtals en duo, där sången överlämnas åt den vackra kvinnan med sammetsrösten och de starka gitarrsolona åt Mark Knopfler look-a-liken. Under en grym ”Broken Sunny Day”, förmodligen kvällen bästa nummer, så la Halapi av ett bluesigt solo som rev ner otaliga applåder.

Under ett mittparti så var spelningen mysig men inte mer, och många självklara klassiker lös med sin frånvaro. Det blev aldrig tråkigt, men inte alltid så spännande. Men det kompenserades med att allt avslutades med repertoarens största stycke: ”Oh Dear”. Allvarligt talat, hjärtat brast nästan när de där verserna om att ”Do you ever go out?”, smektes ut ur högtalarna.

Själv blev jag också totalt charmad när jag, efter en grym ”Memory Loves You” inte kunde hålla mig från att skrika:
”Fan vad bra du är!”
Sophie Zelmani log då och tittade på mig och svarade ”Tycker du det? Ja… Vi är det ibland”.

Om nu Sophie Zelmani verkligen avskyr att spela live på var denna kväll ett undantag. För stundtals sjöng hon mer innerligt än någon albumversion kan berätta om.

Betyg: 7/10