Helvetesnätter och Rost

Min självdisciplin är ohygglig.

Ohyggligt dålig i alla fall. När det gäller vissa saker i alla fall. Som att ta hand om mig själv på bästa sättet. Motionera mer. Jag håller igång när jag väl bestämmer mig. Jag tränar på gym en gång i veckan. Det blir man ingen Hulk av, men det är inte min målsättning ändå. Det jag däremot har velat pröva på är att börja jogga på morgnarna. Solen går upp redan vid halv sju här, så det vore rätt skönt att ta och röra lite på sig tidigt någon morgon. Det enda jag behöver göra är att stiga upp en timme tidigare. Men det innebär att jag måste lägga mig en timme tidigare också. Annars orkar jag aldrig upp i tid. Så varje kväll gör jag ett försök. Krypa till kojs vid typ elva, istället för efter midnatt. Jag försöker. Det finns bara ett problem. Jag gillar att skriva. Så jag sitter uppe en extra timme ändå och filar lite på nån text. Ett ansökningsbrev till en skola eller ett blogginlägg. Det slutar alltså med jag hoppar i bingen efter tolvslaget. Dagen efteråt gör jag lika pinsamma försök att stiga upp till sju, men varje gång vaknar jag en timme och tio minuter senare och inser att jag inte kommer hinna. När valet står mellan sömn och motion är svaret självklart.

En snubbe på jobbet slutade för ett tag sedan. Jag har skrivit om M.H förut, om när jag festat med honom. Vi har jobbat ihop i ett halvår, och det har varit väldigt roligt att stå på gatan med den här liraren. Dessutom har han dragit med mig på några riktigt roliga fester som sagt. Nu hade alltså stunden kommit då han skulle sluta hos oss på GP och åka till Asien i fem månader, med en start i Indien. En fantastisk resa som jag både avundas och imponeras av. Det är alltid trist att säga hej då till någon. Särskilt när man är den som stannar kvar medan den andra sticker iväg. Jag reflekterade över hur mina polare i Kalix måste ha känt när jag drog. Som så många gånger förr spelades en film upp i mitt huvud, denna gång från när jag sa ”Tja’rå” till M- och C- på parkeringen till Folkets Hus. Det var givetvis trist redan då att inte få se grabbarna på ett bra tag, men jag skulle ju åtminstone få komma iväg och få se någonting nytt. Deras liv fortsatte som vanlig, bara med lite mindre doser Toni varje dag. Men va fan, de är ju norrlänningar. De klarar sig.

Den här historien är nästan för pinsam att berätta. Men med min nästintill perversa fascination för att blamera ut mitt liv och mina äventyr i diverse bloggar på nätet känner jag att det är lika bra:

Jag hamnade i Mjölby för några helger sedan. Ja, för er som är inte är östgötar är det kanske svårt att förstå det säregna i detta faktum. Det hela började med att jag varit på fest hos M.H i Linköping, det sista festtillfället med denna västgöte innan han åkte iväg till varmare breddgrader i fem månader. Sista tåget hem gick halv ett från Linköping, och jag hade efter stor stress lyckats sätta mig på denna vagn hem mot Norrköping. Det hade varit en bra fest. Jag hade haft roligt. Det hade blivit någon pilsner under kvällen, men inte fler än flera. Jag satt där på tåget och tittade ut genom fönstret. Jag nickade till. Plötsligt stod det en väktare och skällde på mig.

”Du ska ut!” sa han.

”Jaha”, sa jag och gick ut. Jag hatar väktare. De är den lägsta stående varelsen på planeten. När jag klivit av tåget och det har åkt iväg ser jag en skylt.

”Mjölby”. Härligt, tänker jag. Jag tittar på klockan. Jag hade sovit i en och en halv timme. Jag tittade på tågtabellen. Jag hade hamnat på slutstationen. Klockan var två på natten. Jag svor. Mycket.

Mjölby är en liten liten by långt bortifrån allt levande liv. Min ångest var obeskrivlig. Nästa tåg gick sju på morgonen. ”Fuck”. Jag letade först efter trappuppgångar som var öppna och erbjöd ett skydd för natten. Inga sådana fanns. Skulle jag då vänta utomhus? Jag försökte, men insåg att jag skulle somna om. Eftersom det var kallt utav bara helvete insåg jag att det inte var ett alternativ. Däremot hade den här lilla hålan ett stadshotell där man kunde ta in dygnet runt. Detta var jag alltså tvungen att göra. Jag lyckades pruta ner priset dagen efter ganska så mycket, men det smärtade dock ändå dagen efter att punga ut för att ha sovit fyra timmar på ett illa skött hotellrum i Mjölby.

Ikväll tänker jag dock lägga mig tidigt. Stiga upp tidigt så att jag kan springa en runda runt Hageby.

Mitt senaste irritationsmoment är borgarsvinens senaste puckade lagförslag. Nu tänker de börja betygsätta redan i sjätte klass. Puckos. Allvarligt talat. Idioter. Jag är nästan lika förbannad på dem som på majoriteten av svenska folket. Det har jag alltid tyckt och sagt: Majoriteten av alla människor är korkade. Det visade det senaste valresultatet. Jag menar; När man går i sexan är man fortfarande ett litet barn. Då ska man alltså börja prestera och stressa? Det kommer bara att sluta med att de som redan har det svårt blir ännu mer utpekade som svaga och värdelösa.

I ett inslag av leda sitter jag och surfar på mingelbilder på Hortell Valhalls hemsida. (Nej, det var inte ett stavfel). Denna nattklubb är helvetet på jorden när man väl bor i kommunen Kalix och det är det enda alternativet får uteliv, men nu när jag har lite distans skrattar jag gott. Folket på bilderna ser, jag ber om ursäkt ifall någon känner sig träffad, rätt korkade ut. Det är väl hela grejen med att Hortellet försöker utstråla någon sorts proffsighet. ”Hey, om de stora ställena i storstäderna har mingelbilder på sina hemsidor, kan vi väl också lägga ut några!” Det roliga är att det blir exakt samma folk på bilderna varje helg. Samma folk som gör samma crazy miner samtidigt som de poserar med någon blonderad bimbo. En lönnfet DJ står i båset och vänder skivor. Det är stor humor. Men vänta… Nu när jag bläddrar igenom bilderna från i julas… Helvete! Jag är med på en bild! Fan också… Jag ser rätt korkad ut.

Det finns en chans att jag framstår som en helgalkoholist, eller att jag vill framställa mig själv som en sådan, när jag så ofta återkommer till ämnet fest och öl. Jag hoppas att ni förstår att det är för att jag inte tycker att det är så spännande att berätta om alla lördagskvällar man stannat hemma och sett melodifestivalen.

När jag satt på pendeltåget hem från jobbet och tänkte över borgarnas betygsättning av barn så var det någonting som väcktes, plötsligt fick jag massa minnen från mellanstadiet och högstadiet som jag inte trodde att jag hade kvar. Jag mindes en barndom som inte var så lätt som jag gärna velat tro. Jag har aldrig varit mobbad, inte ens i närheten. Men att säga att uppväxten i den lilla byn inte var problemfri vore lögn. Det fanns en otrolig kvav känsla hela tiden i skolan. Det fanns några ungar som, förmodligen för att de själv hade en taskig uppväxt, gjorde sig till övermän över andra. De jävlades med alla helt enkelt. Jag antar att jag kunde vara ett enkelt mål ibland. Jag var annorlunda, helt klart. ” It's better to burn out than it is to rust”.

Eftersom jag aldrig höll på med idrott så kom jag aldrig in i något gäng. Jag trodde att det var så i alla fall. Men plötsligt mindes jag hur en snubbe som spelade bandy med de andra grabbarna alltid fick ta en massa skit av de andra, så det var nog aldrig så enkelt. Det är ingen överraskning att jag aldrig har varit den populäraste potatisen i påsen. Men även om jag en gång i tiden bara ville få kontakt med de snyggaste tjejerna i klassen och bli hembjuden till någon av grabbarna och spela tv-spel så är jag glad i dag att det inte var så. Varför försöka passa in nånstans där jag inte passade in? Få respekt från folk som inte förtjänade något. Okej, vi var bara kids, så jag ska inte skylla på någon. Jag vet bara att mycket senare skulle jag få mycket bättre och softare polare, den snyggaste och schysstaste tjejen jag känt och en respekt för mig själv som ingen kan bryta ner. Dit jag i alla fall vill komma med den här uppväxtnovellen är att jag vet att väldigt många har en tid i sin senare barndom där de inte har det så lätt. Ska alla dessa ungar behöva oroa sig inte bara över sin egen osäkerhet, utan också över resultatkrav? Fuck you, Leijonborg.

Nu ska jag inte skriva mycket till på denna text. Ska hoppa till sängs. Snart.

Det är helt otroligt vilka människor jag möter varje dag på gatorna i Linköping. De senaste stjärnskotten är två kristna norrmän som åker omkring i Sverige och delar ut informationshäften som de själv tryckt upp. Jag har pratat med en av dem rätt mycket, och mycket av det som de jobbar med handlar om att sprida information om Den Stora Konspirationen. Det är den mytomspunna organisationen Illuminati som de försöker motarbeta. När jag lyssnar på denna norrman pendlar jag från att tycka att han framstår vettig och intressant till att tycka att han är ett wacko. Men på något sätt blir jag mest fascinerad. För när allt kommer omkring är jag inte så olik dessa filurer. Vi tror båda på det vi kämpar för och vi vill att så många som möjligt lyssnar. Skillnaden är väl den att jag inte tror att Jesus kommer komma ner från himlen på en solstråle.

Mitt soundtrack under de två gångna veckorna har definitivt varit Neil Young. ”Hey hey, my my/ Rock and roll can never die/ There's more to the picture than meets the eye/ Hey hey, my my.”

Nu är det dags för ännu en helg alltså. Skönt. Mycket skönt. Dagarna går så fort i mitt jobb så att det inte är sant, så jag behöver inte bita ihop alltför mycket för att tiden ska gå. Imorgon fredag så blir det fest igen, det verkar nästan vara varannan helg som gäller. Vi ska ha en liten förfest här innan vi drar ut på stan. Palace denna gång, Lotten har fixat fram två gratisbiljetter till oss. Palace är ett riktigt sugigt ställe och ryktet sa att de imorgon kommer ha pirattema. Så det bådar inte för the party of the year, men det blir åtminstone gratis. Alltid något. På lördagen hoppas jag att vi tar en riktig myskväll. Kanske ser Gudfadern del II på hemmabion, det var länge sedan sist. På söndag ska jag definitivt träna lite. Jag ska fortsätta vässa lite på ansökningarna till alla filmskolor jag ska försöka ta mig in på till hösten. Det vore roligt att åka tillbaka i tiden och möta sig själv när man var en töntig trettonåring som brottades med en begynnande pubertet. Det vore roligt att berätta åt den där grabben att inom mindre än tio år har du ett liv du inte skulle vilja leva på ett annat sätt.

”Din vardag kommer inte alltid vara lätt, kiddo, och alla dagar kommer inte vara bra dagar. Men du kommer att trivas med ditt liv. Skit i att vara den du tror att folk vill att du ska vara. Det får du ändå inget för. Det kommer att ta ett tag innan du bit för bit får reda på vem du egentligen är, boy. Det kommer att ske en sommardag när du skjutsar hem din polare R- på en moped. Det kommer att ske mitt under en tagning för en kortfilm du senare kommer att skämmas över. Det kommer att ske när du tar en bastu med din farsa och snackar om hur det var att ta studenten. Det kommer att ske när du säger hejdå till några snubbar på en parkering utanför Folket Hus. Det kommer att fortsätta ske under lösryckta stunder i resten av ditt liv. Men det kommer också att ske en söndagsmorgon i Norrköping när du kommer hem efter en helvetesnatt i Mjölby, och du får krypa ner bredvid din flickvän som väntat på dig. När du förstår, grabben, att du är en förvirrad drömmare som har en förmåga att i slutändan ändå hamna rätt, så kommer det ha varit värt vägen dit. Och en sak till, mitt trettonåriga jag: När det dyker upp en mingelfotograf på Hotell Valhall på annandagen –06 och ska fota dig, så var snäll och undvik honom.”

Klockan är snart tolv. Okej. Det är bara att fetglömma en joggingtur imorgon.