En snubbe i en skog

Allting började med en konsert med Sophie Zelmani. Det var en sak jag hade sett framemot länge. Inte i onödan fick jag veta, det var en bra konsert med många bra låtar. Den kan ni läsa mer om i ett inlägg längre ner. Efter en välsmakande ”Memory Loves You” kunde jag inte undgå att ropa ut ”Fan vad bra du är!” Hon log och svarade ”Tycker du det? Ja… vi är det ibland”.

På vägen hem från spelningen blir jag stoppad av två poliser som undrar vad jag håller på med.
”Jag går hemåt” svarar jag.
”Fortsätt så”.

Plötsligt en morgon väcktes jag och fick veta att jag var dumpad.

Om man läser någon av mina senaste bloggar så förstår jag om man nu vill skratta rått åt mig. Jag gick ju omkring i min dumhet och trodde att allt var bra… Varför skulle jag ha gjort nåt annat? Jag kan inte minnas en hint om att något skulle ha varit dåligt, snarare tvärtom. Men jag blev väl blåst antar jag. Jag skrev för ett tag sedan att så länge jag hade min stadiga klippa att stå på så skulle jag klara mig. Well, nu är ju den tiden förbi antar jag.

Jag sitter i skiten nu. Har man flyttat 120 mil för att satsa på ett förhållande, dessutom om man lämnat alla sina vänner och sin familj för det ändamålet, så är det ju lite jävligt att bli lämnad på det här sättet. My bad, som engelsmännen säger.

Jag har ett påsklov att se framemot nu. Eller vad man nu ska säga. Ska jobba två dagar, men det hade varit skönt att ha nåt att göra hela veckan. M- och B- kommer dock till Stockholm på fredag, så jag ska dit och festa med dem. Det kommer att bli riktigt kul, vi har förmodligen en hel del att ta igen. Jag känner mig i behov av några rejäla kalla pilsner i goda vänners lag nu.

Kommer ni ihåg de där två norrmännen som jag berättade? De två kristna killarna på en mission där deras mål var att befria världen från Påvens satanistiska konspiration? Jag har i alla fall, efter en lång historia, blivit påpackad lite filmer av dem. Rättare sagt 21 dvd-skivor med predikningar av just en av de här två norrmännen. En helt otrolig filmskatt. Varje skiva innehåller en timma av att Abel, som han heter, föreläser om några vitt skilda ämnen, ståendes i sin talarstol. Mina favoriter av de här filmerna heter ”EU og Antikrist” och ”Emne: Jesus gjenkomst”.

Ensamheten efter det här uppbrottet gör det hela lite svårare att bearbeta. Jag befinner mig i en stad där jag inte har några vänner. De enda jag har är arbetskompisar, men jag står dem inte så väldigt nära. Det jag nu istället har är en lägenhet med så pass lång uppsägningstid att jag inte kan åka hem till Norrbotten igen. Jag har också fraktat så mycket av mina ägodelar (vi kom nämligen överens om att det var bäst att göra så i somras) att en flytt tillbaka skulle vara ännu en kostnad jag inte klarar av. Jag ska ju börja plugga till hösten så jag kommer att vara tvungen att flytta snart ändå. Men fram till dess befinner jag mig i en tråkig sits. Det enda jag har är mitt jobb, och det räcker givetvis inte. De kommande sommarmånaderna fram tills jag ska börja plugga har jag alltså ingenting. Jag är ensam. Jag kommer kanske att kunna åka några veckor till Kalix och nån polare kanske kan komma på besök, men där pratar vi om några enstaka veckor. Jag har varit med om tragedier mycket värre än det här. Men i de fallen har jag haft familj och vänner runt omkring mig. Nu måste jag bära de här obesvarade känslorna och alla mina tankar alldeles för mig själv. Jag önskar att jag gjort något som rättfärdigat detta. Att jag varit ett svin eller kärlekslös. Men mitt enda brott har varit att jag var godtrogen. Det här kommer att bli den längsta våren och sommaren i mitt liv.

Dylan live igen. Den tjugoåttonde var det. Det var inte lika bra som förra gången, men det var ändå en sjuhelvetes spelning. Att se sin favoritartist i levande skepnad tröttnar man aldrig på. Särskilt denna gång när jag satt på första raden och såg ögonvitorna på artisten i fråga. Dessutom spelade Bob gitarr på scenen för första gången på tre och ett halvår också, vilket var stort att se. Mötte faktiskt T.N på konsertområdet, Kalixbon som var med i Muntra Pojkar. Ett roligt återseende. Mycket bra musik fick jag höra också, alltifrån ”Like a Rolling Stone” till en helt otrolig ”Nettie Moore”. ”Got a pile of sins to pay for and I ain't got time to hide”

Den där novellen är inläst nu i alla fall. Jag hamnade i nån bakgata där jag leddes in i en inspelningsstudio. I ett litet bås stod jag i en halvtimme och lät som en typisk ljudboksröst. Välartikulerad. Svärandes. Vi får se hur långt jag kommer i den där tävlingen. Hittills har två bidrag publicerats, och konkurrensen är inte mördande.

Jag är ute och springer i Vrinneviskogen. Jag upptäckte den här skogen för några veckor sedan, och det här är andra gången jag joggar här. Jag har nästintill sprungit vilse, jag följer motionsspåren men tycks alltid komma tillbaka till samma ställe. Vägarna som ledde mig hit verkar inte betyda så mycket och jag har ingen aning om hur jag ska hitta härifrån. Jag är snubbe i en djup skog mitt i Östergötland. Jag kommer tillbaka till en stig som känns välbekant, men det var nog mest önsketänkande. Jag springer vidare.

Bob Dylan Live i Globen 28/3

Betyg: 7½/10

Den stora frågan innan Dylan beträdde scengolvet i Globen var i alla fall han skulle göra om bragden från dagen innan och spela gitarr på scenen. När han gjorde det på Debaser så var det första gången på tre och ett halvt år som han plockade fram detta instrument på scen. Det här var andra gången jag såg Bob live, första gången var en toppenspelning i Göteborg 2005. Då hade han dock stått bakom pianot hela spelningen och dessutom inte inkluderat ”Like a Rolling Stone” i setlisten. För vissa var det en bra sak, men för mig är den rullande stenen världens bästa låt, och något jag ville uppleva live.

Det blev både gitarr och ”Like a Rolling Stone” under kvällen. Men det vi också fick se var en inspirerad Bob Dylan som både log och dansade omkring livligt bakom sina instrument. Han valde denna kväll att göra låtlistan till en blandning av väldigt väntade nummer, och både ett och annat överraskande val. Som sig bör alltså. Jag hade haft turen att hamna på första raden på parkett, så bara det var en upplevelse som gav konserten en extra skjuts: Att se minspelet på ”the oldest son of a crazy man”.

Dylans gitarrspel var underbart att se. Han har alltid fått dras med att han inte är någon lysande gitarrist, men för oss som gillar blues så knäpper han fram underbara toner. Under kvällen så spelade han ovanligt mycket och renodlad blues, och gunget under ”Watching the river flow” var otroligt tungt. Vissa gånger valde han att göra både mer lyckade och mindre lyckade ballader, men för det mesta var det svänget som tog överhanden.

Pianospelet under kvällen hade bytts ut mot ett orgelsound, som till hälften gav en skön nyans till soundet, och till andra hälften inte alltid satt som det skulle. Sången, vilket faktiskt är en viktig del, funkade oväntat bra. Om jag jämför med Scandinavium 2005 så sjöng han mycket renare och hade mindre ”upsinging”. Han hade en bra uppbackning, rytmsektionen är stadig och jag kan inte minnas några riktiga missar.

Materialet från den nya skivan fick en väldigt respektabel presentation, de lät mer än lite trogna originalversionerna. När han kom till den ärligt talat rätt pratiga ”Nettie Moore” valde han till och med att sjunga en melodi, istället för att prata sig igenom takterna. Personligen anser jag nästan att det är när han tar ut svängarna ordentligt, som med ”Girl from the North Country” i en oigenkännlig version, som det blir som mest innerligt och ärligt.

Jag har svårt att ge ett samlat intryck av konserten. Det fanns många underbara delar att ta i beräkning: Gitarrspelet, den stadiga sångrösten, det bra gunget och ett inlevelsefullt framträdande. Men det lyfte aldrig riktigt. Det kan ha varit en lite väl gubbig publik som gärna lyssnade mer än sittdansade. Ingen tror jag blev missnöjd dock, för trots att han varit uträknad många gånger (Markus Larsson på Aftonbladet har väl dödförklarat Dylan i princip varje krönika och recension han någonsin skrivit), så visar Bob gång på gång att han kan få nytändningar. Att han kan komma tillbaka och leverera. Det tvekade nog ingen på när han trädde gitarren över axeln och sparkade igång med ”Cat’s in the well”.

Här följer en genomgång låt för låt:

1. Cat's In The Well
Jag har alltid gillat denna bluespärla. Dylan lyckas blanda komik med ett bra röj, och ikväll är inget undantag. Egentligen hade det inte spelat någon roll vad han öppnat med, det hade räckt om han spelat en cover på ABBA, för publiken är mest glad att se honom. Men jag gillade framträdandet. Det var ingen ”Maggies Farm”, med nog var det åka av från första början.
Betyg: 8/10

2. Don't Think Twice, It's All Right
Om jag inte minns fel är det sällan man ser den här klassikern så tidigt i ett set. Jag måste säga att nu när han både spelade gitarr och sjöng utan att gå upp i tonerna på varje fras, så var den här versionen bättre än den jag såg honom framföra ett och ett halvt år tidigare. Det var en fin stund och jag vill minnas ett bra gitarrsolo från Mr. D.
7/10

3. Watching The River Flow
Man kan ställa frågan varför han envisas med att plocka fram den här låten med jämna mellanrum, men om det någonsin var tungung under kvällen så var det här.
7/10

4. It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)
Ingen överraskning här eller, men att få höra denna personliga favorit kändes bra. Här satt nog de flesta med spetsade öron och insöp varje stavelse. Dock måste jag erkänna att även fast jag verkligen uppskattade den då på plats så har jag svårt att få några bestående minnen från den. Tyvärr. Men han var cool när han sjöng den dock.
6/10

5. When The Deal Goes Down
Kvällens första höjdpunkt. Jag tror Dylan själv är väldigt nöjd med den här balladen, han sjunger den väldigt fint. Precis som ”When the deal goes down” efterhand blev ”Modern Times” starkaste kort så lös den här låten i kvällens setlist.
8/10

6. Honest With Me
Här lämnade Bobban gitarren och ställde sig bakom pianot/orgeln. Det här är en favorit från ”Love and Theft”, det hårdaste han spelat in de senaste tio åren. Jag gillade det här framträdandet. Det svängde bra, det var bra sjunget och bandet stod bakom Dylan till hundra procent.
7/10

7. Girl Of The North Country
Min favorit i kvällens set. Låten lät inte ens i närheten som originalet, men oj vad fint det var. Dylan sjöng som på ”Modern Times”, lite extra nära mikrofonen med lite extra ömhet. När jag inte trodde att den kunde bli mycket finare så plockas munspelet fram. Om någon av kvällens sånger var nära en fullpoängare, så var det denna.
9/10

8. Tangled Up In Blue
Yes! Man kan ju inte göra något annat än att älska denna klassiker. En självklar klassiker i Dylans garderob som lika gärna kunde vara ett stående extranummer. Även här fick vi ett bra och taktfast munspelssolo.
8/10

9. Country Pie
Många har reagerat på ”Country Pie” med att det bara är svammel och ingenting som har nåt att göra i låtlistan. Men jag tyckte det var ett roligt framträdande med mycket energi. Dylan tar nog den inte särskilt seriöst, och även fast publiken till största del vill höra tunga klassiker så är det nog att föredra att sångaren uppe på scenen trivs. Jag skrattade högt när refrängens ”ME-oh-MY” hostades fram.
6/10

10. Nettie Moore
Som jag skrev tidigare så var Nettie Moore en positiv överraskning. Jag skulle vilja säga att jag föredrog den framför albumversionen. Fiolen under refrängen var otroligt varm och vacker. Dessutom river textraden ”I'm in a cowboy band” ner otroliga applåder.
9/10

11. Rollin' And Tumblin'
Kvällens rivigaste stund. Här faller Dylan av någon anledning tillbaka i fällan att sjunga första frasen snabbt och dra ut på den sista: ”Rolledanditumbled, I cried the whole night loooong”. Lite trist, men det svänger åtminstone.
7/10

12. A Hard Rain's A-Gonna Fall
Absolut så applåderar man. Det här är en legendarisk låt. Men tyvärr funkar inte den här balladen så bra. Inte förrän den mäktiga sista versen sitter saker på sin plats. Refrängen är dessutom rätt melodiös. Jag tyckte verkligen om att höra denna trots allt.
6/10


13. Summer Days
Jag hörde denna redan i Göteborg, men den här gången svängde det lite mindre. Jag hade svårt att njuta, trots att jag verkligen gillar låten. Det var kanske lite på rutin?
5/10


14. Like A Rolling Stone
Jag var inte beredd på denna, trodde att det skulle bli ett extranummer. Men så kom den alltså. Min favoritlåt. Visst var det en stor stund. Jag var överlycklig över att höra denna. Sen kanske inte framträdandet var fantastisk, men vad fan, den här låten förändrade musikhistorien.
8/10

(encore)
15. Thunder On The Mountain
Jag sa att ”When the deal goes down” växte och blev ”Modern Times” bästa spår, men det känns som om ”Thunder in The Mountain”är en framtida Dylanklassiker. Det märktes speciellt när bandet öppnade upp extranumrena med en rykande bluesrökare. Textraderna väller ut ur munnen på mannen i vitt, medan han slår på tangenterna och rumlar runt. Publiken är exalterad och det av en anledning. Om ni hade frågat mig hade bandet jammat vidare efter sista versen i en halvtimme utan att det gjort mig någonting.
9/10

16. All Along The Watchtower
Någongång under de senaste åren har Vakttornet gått från att vara en cover av Jimi Hendrix cover på Dylan original till att bli en spöklik historia med ett sound från ”Time out of Mind”. Dock går den på ett väldigt utarbetat recept och den är nästan identisk med alla versioner jag hört på bootlegs från de senaste åren. Men om man ska lägga allt analyserande åt sidan: Det svängde utav bara helvete.
8/10

Bob springer förövrigt av scenen utan ett ord.

Sophie Zelmani, Live i Flygeln, Nkpg, 23-03-07

I recensioner över Sophie Zelmanis konserter så är det ett påstående som är ständigt återkommande.

Sophie Zelmani tycker inte om att spela live.

Det visade sig i går kväll, när jag såg henne på Flygeln i Norrköping, vara ren och skär lögn. Den allmänna föreställning är visst att hon är så blyg över att framträda inför publik att hon mest sitter och mumlar bakom en mikrofon. Men den föreställningen krossades i sama ögonblick som bandet öppnade upp för första låten, ”Travelling”, och en försiktigt dansande Zelmani kommer in på scen i en svallande röd klänning.

Tyngdpunkten under den en och en halv timmes långa spelningen låg på materialet från nya skivan ”Memory Loves You”, och jag måste erkänna att det var de låtarna som fungerade bäst. Publiken var en blandning av unga och gamla, men det var inte svårt att bekräfta att en större del av publiken var –uppenbarligen småkåta- gubbar. Zelmani trollband publiken från första stund och under vissa framträdanden under kvällen stod publiken som tända ljus och insöp varje framviskad strof.

Det som förvånade mig mest var att bandet, med Lars Halapi i spetsen, var så fruktansvärt skickligt välspelade. Javisst, man hör på skiva att Sophie Z’s uppbackning är perfektionistisk, men när de stundtals lyfte taket med rätt intensivt spel så blev jag överraskad. Ibland rockade de rätt hårt. Zelmani och Halapi är stundtals en duo, där sången överlämnas åt den vackra kvinnan med sammetsrösten och de starka gitarrsolona åt Mark Knopfler look-a-liken. Under en grym ”Broken Sunny Day”, förmodligen kvällen bästa nummer, så la Halapi av ett bluesigt solo som rev ner otaliga applåder.

Under ett mittparti så var spelningen mysig men inte mer, och många självklara klassiker lös med sin frånvaro. Det blev aldrig tråkigt, men inte alltid så spännande. Men det kompenserades med att allt avslutades med repertoarens största stycke: ”Oh Dear”. Allvarligt talat, hjärtat brast nästan när de där verserna om att ”Do you ever go out?”, smektes ut ur högtalarna.

Själv blev jag också totalt charmad när jag, efter en grym ”Memory Loves You” inte kunde hålla mig från att skrika:
”Fan vad bra du är!”
Sophie Zelmani log då och tittade på mig och svarade ”Tycker du det? Ja… Vi är det ibland”.

Om nu Sophie Zelmani verkligen avskyr att spela live på var denna kväll ett undantag. För stundtals sjöng hon mer innerligt än någon albumversion kan berätta om.

Betyg: 7/10

Snart...

Inom lite över en vecka kommer denna blogg att få besök av två konsertrecensioner. Den förstnämnda på Sophie Zelmanies blygsamma show på Flygeln i Norrköping på fredag, och därefter en halv vecka efteråt Bob Dylans gig på Globen. Jag är laddad inför en vecka fylld av bra musik. Så de som följer bloggen -tja, Toni V i princip- har det att se fram emot.

P.S: Jag hoppas verkligen att bloggen kan få lite fler läsare än de två-tre personer som besöker med stort ojämnt mellanrum

P.S 2: Av någon anledning dyker fula taggar upp på början av varje stycka om man läser bloggen i internet explorer. Därför använder jag Mozilla.

Helvetesnätter och Rost

Min självdisciplin är ohygglig.

Ohyggligt dålig i alla fall. När det gäller vissa saker i alla fall. Som att ta hand om mig själv på bästa sättet. Motionera mer. Jag håller igång när jag väl bestämmer mig. Jag tränar på gym en gång i veckan. Det blir man ingen Hulk av, men det är inte min målsättning ändå. Det jag däremot har velat pröva på är att börja jogga på morgnarna. Solen går upp redan vid halv sju här, så det vore rätt skönt att ta och röra lite på sig tidigt någon morgon. Det enda jag behöver göra är att stiga upp en timme tidigare. Men det innebär att jag måste lägga mig en timme tidigare också. Annars orkar jag aldrig upp i tid. Så varje kväll gör jag ett försök. Krypa till kojs vid typ elva, istället för efter midnatt. Jag försöker. Det finns bara ett problem. Jag gillar att skriva. Så jag sitter uppe en extra timme ändå och filar lite på nån text. Ett ansökningsbrev till en skola eller ett blogginlägg. Det slutar alltså med jag hoppar i bingen efter tolvslaget. Dagen efteråt gör jag lika pinsamma försök att stiga upp till sju, men varje gång vaknar jag en timme och tio minuter senare och inser att jag inte kommer hinna. När valet står mellan sömn och motion är svaret självklart.

En snubbe på jobbet slutade för ett tag sedan. Jag har skrivit om M.H förut, om när jag festat med honom. Vi har jobbat ihop i ett halvår, och det har varit väldigt roligt att stå på gatan med den här liraren. Dessutom har han dragit med mig på några riktigt roliga fester som sagt. Nu hade alltså stunden kommit då han skulle sluta hos oss på GP och åka till Asien i fem månader, med en start i Indien. En fantastisk resa som jag både avundas och imponeras av. Det är alltid trist att säga hej då till någon. Särskilt när man är den som stannar kvar medan den andra sticker iväg. Jag reflekterade över hur mina polare i Kalix måste ha känt när jag drog. Som så många gånger förr spelades en film upp i mitt huvud, denna gång från när jag sa ”Tja’rå” till M- och C- på parkeringen till Folkets Hus. Det var givetvis trist redan då att inte få se grabbarna på ett bra tag, men jag skulle ju åtminstone få komma iväg och få se någonting nytt. Deras liv fortsatte som vanlig, bara med lite mindre doser Toni varje dag. Men va fan, de är ju norrlänningar. De klarar sig.

Den här historien är nästan för pinsam att berätta. Men med min nästintill perversa fascination för att blamera ut mitt liv och mina äventyr i diverse bloggar på nätet känner jag att det är lika bra:

Jag hamnade i Mjölby för några helger sedan. Ja, för er som är inte är östgötar är det kanske svårt att förstå det säregna i detta faktum. Det hela började med att jag varit på fest hos M.H i Linköping, det sista festtillfället med denna västgöte innan han åkte iväg till varmare breddgrader i fem månader. Sista tåget hem gick halv ett från Linköping, och jag hade efter stor stress lyckats sätta mig på denna vagn hem mot Norrköping. Det hade varit en bra fest. Jag hade haft roligt. Det hade blivit någon pilsner under kvällen, men inte fler än flera. Jag satt där på tåget och tittade ut genom fönstret. Jag nickade till. Plötsligt stod det en väktare och skällde på mig.

”Du ska ut!” sa han.

”Jaha”, sa jag och gick ut. Jag hatar väktare. De är den lägsta stående varelsen på planeten. När jag klivit av tåget och det har åkt iväg ser jag en skylt.

”Mjölby”. Härligt, tänker jag. Jag tittar på klockan. Jag hade sovit i en och en halv timme. Jag tittade på tågtabellen. Jag hade hamnat på slutstationen. Klockan var två på natten. Jag svor. Mycket.

Mjölby är en liten liten by långt bortifrån allt levande liv. Min ångest var obeskrivlig. Nästa tåg gick sju på morgonen. ”Fuck”. Jag letade först efter trappuppgångar som var öppna och erbjöd ett skydd för natten. Inga sådana fanns. Skulle jag då vänta utomhus? Jag försökte, men insåg att jag skulle somna om. Eftersom det var kallt utav bara helvete insåg jag att det inte var ett alternativ. Däremot hade den här lilla hålan ett stadshotell där man kunde ta in dygnet runt. Detta var jag alltså tvungen att göra. Jag lyckades pruta ner priset dagen efter ganska så mycket, men det smärtade dock ändå dagen efter att punga ut för att ha sovit fyra timmar på ett illa skött hotellrum i Mjölby.

Ikväll tänker jag dock lägga mig tidigt. Stiga upp tidigt så att jag kan springa en runda runt Hageby.

Mitt senaste irritationsmoment är borgarsvinens senaste puckade lagförslag. Nu tänker de börja betygsätta redan i sjätte klass. Puckos. Allvarligt talat. Idioter. Jag är nästan lika förbannad på dem som på majoriteten av svenska folket. Det har jag alltid tyckt och sagt: Majoriteten av alla människor är korkade. Det visade det senaste valresultatet. Jag menar; När man går i sexan är man fortfarande ett litet barn. Då ska man alltså börja prestera och stressa? Det kommer bara att sluta med att de som redan har det svårt blir ännu mer utpekade som svaga och värdelösa.

I ett inslag av leda sitter jag och surfar på mingelbilder på Hortell Valhalls hemsida. (Nej, det var inte ett stavfel). Denna nattklubb är helvetet på jorden när man väl bor i kommunen Kalix och det är det enda alternativet får uteliv, men nu när jag har lite distans skrattar jag gott. Folket på bilderna ser, jag ber om ursäkt ifall någon känner sig träffad, rätt korkade ut. Det är väl hela grejen med att Hortellet försöker utstråla någon sorts proffsighet. ”Hey, om de stora ställena i storstäderna har mingelbilder på sina hemsidor, kan vi väl också lägga ut några!” Det roliga är att det blir exakt samma folk på bilderna varje helg. Samma folk som gör samma crazy miner samtidigt som de poserar med någon blonderad bimbo. En lönnfet DJ står i båset och vänder skivor. Det är stor humor. Men vänta… Nu när jag bläddrar igenom bilderna från i julas… Helvete! Jag är med på en bild! Fan också… Jag ser rätt korkad ut.

Det finns en chans att jag framstår som en helgalkoholist, eller att jag vill framställa mig själv som en sådan, när jag så ofta återkommer till ämnet fest och öl. Jag hoppas att ni förstår att det är för att jag inte tycker att det är så spännande att berätta om alla lördagskvällar man stannat hemma och sett melodifestivalen.

När jag satt på pendeltåget hem från jobbet och tänkte över borgarnas betygsättning av barn så var det någonting som väcktes, plötsligt fick jag massa minnen från mellanstadiet och högstadiet som jag inte trodde att jag hade kvar. Jag mindes en barndom som inte var så lätt som jag gärna velat tro. Jag har aldrig varit mobbad, inte ens i närheten. Men att säga att uppväxten i den lilla byn inte var problemfri vore lögn. Det fanns en otrolig kvav känsla hela tiden i skolan. Det fanns några ungar som, förmodligen för att de själv hade en taskig uppväxt, gjorde sig till övermän över andra. De jävlades med alla helt enkelt. Jag antar att jag kunde vara ett enkelt mål ibland. Jag var annorlunda, helt klart. ” It's better to burn out than it is to rust”.

Eftersom jag aldrig höll på med idrott så kom jag aldrig in i något gäng. Jag trodde att det var så i alla fall. Men plötsligt mindes jag hur en snubbe som spelade bandy med de andra grabbarna alltid fick ta en massa skit av de andra, så det var nog aldrig så enkelt. Det är ingen överraskning att jag aldrig har varit den populäraste potatisen i påsen. Men även om jag en gång i tiden bara ville få kontakt med de snyggaste tjejerna i klassen och bli hembjuden till någon av grabbarna och spela tv-spel så är jag glad i dag att det inte var så. Varför försöka passa in nånstans där jag inte passade in? Få respekt från folk som inte förtjänade något. Okej, vi var bara kids, så jag ska inte skylla på någon. Jag vet bara att mycket senare skulle jag få mycket bättre och softare polare, den snyggaste och schysstaste tjejen jag känt och en respekt för mig själv som ingen kan bryta ner. Dit jag i alla fall vill komma med den här uppväxtnovellen är att jag vet att väldigt många har en tid i sin senare barndom där de inte har det så lätt. Ska alla dessa ungar behöva oroa sig inte bara över sin egen osäkerhet, utan också över resultatkrav? Fuck you, Leijonborg.

Nu ska jag inte skriva mycket till på denna text. Ska hoppa till sängs. Snart.

Det är helt otroligt vilka människor jag möter varje dag på gatorna i Linköping. De senaste stjärnskotten är två kristna norrmän som åker omkring i Sverige och delar ut informationshäften som de själv tryckt upp. Jag har pratat med en av dem rätt mycket, och mycket av det som de jobbar med handlar om att sprida information om Den Stora Konspirationen. Det är den mytomspunna organisationen Illuminati som de försöker motarbeta. När jag lyssnar på denna norrman pendlar jag från att tycka att han framstår vettig och intressant till att tycka att han är ett wacko. Men på något sätt blir jag mest fascinerad. För när allt kommer omkring är jag inte så olik dessa filurer. Vi tror båda på det vi kämpar för och vi vill att så många som möjligt lyssnar. Skillnaden är väl den att jag inte tror att Jesus kommer komma ner från himlen på en solstråle.

Mitt soundtrack under de två gångna veckorna har definitivt varit Neil Young. ”Hey hey, my my/ Rock and roll can never die/ There's more to the picture than meets the eye/ Hey hey, my my.”

Nu är det dags för ännu en helg alltså. Skönt. Mycket skönt. Dagarna går så fort i mitt jobb så att det inte är sant, så jag behöver inte bita ihop alltför mycket för att tiden ska gå. Imorgon fredag så blir det fest igen, det verkar nästan vara varannan helg som gäller. Vi ska ha en liten förfest här innan vi drar ut på stan. Palace denna gång, Lotten har fixat fram två gratisbiljetter till oss. Palace är ett riktigt sugigt ställe och ryktet sa att de imorgon kommer ha pirattema. Så det bådar inte för the party of the year, men det blir åtminstone gratis. Alltid något. På lördagen hoppas jag att vi tar en riktig myskväll. Kanske ser Gudfadern del II på hemmabion, det var länge sedan sist. På söndag ska jag definitivt träna lite. Jag ska fortsätta vässa lite på ansökningarna till alla filmskolor jag ska försöka ta mig in på till hösten. Det vore roligt att åka tillbaka i tiden och möta sig själv när man var en töntig trettonåring som brottades med en begynnande pubertet. Det vore roligt att berätta åt den där grabben att inom mindre än tio år har du ett liv du inte skulle vilja leva på ett annat sätt.

”Din vardag kommer inte alltid vara lätt, kiddo, och alla dagar kommer inte vara bra dagar. Men du kommer att trivas med ditt liv. Skit i att vara den du tror att folk vill att du ska vara. Det får du ändå inget för. Det kommer att ta ett tag innan du bit för bit får reda på vem du egentligen är, boy. Det kommer att ske en sommardag när du skjutsar hem din polare R- på en moped. Det kommer att ske mitt under en tagning för en kortfilm du senare kommer att skämmas över. Det kommer att ske när du tar en bastu med din farsa och snackar om hur det var att ta studenten. Det kommer att ske när du säger hejdå till några snubbar på en parkering utanför Folket Hus. Det kommer att fortsätta ske under lösryckta stunder i resten av ditt liv. Men det kommer också att ske en söndagsmorgon i Norrköping när du kommer hem efter en helvetesnatt i Mjölby, och du får krypa ner bredvid din flickvän som väntat på dig. När du förstår, grabben, att du är en förvirrad drömmare som har en förmåga att i slutändan ändå hamna rätt, så kommer det ha varit värt vägen dit. Och en sak till, mitt trettonåriga jag: När det dyker upp en mingelfotograf på Hotell Valhall på annandagen –06 och ska fota dig, så var snäll och undvik honom.”

Klockan är snart tolv. Okej. Det är bara att fetglömma en joggingtur imorgon.

Gatlyktorna är alltid tända här ute

Februari är förmodligen den enda månaden som känns som ett slöseri med tid.

Ja, visst låter det konstigt. Att en tidsperiod av tjugoåtta dagar kan vara ett slöseri av lika många dygn. Senast jag skrev en text för detta ändamål klagade jag på januari, så ni börjar väl fatta hur det här funkar. De första månaderna på året är de värsta. Men va fan, nu kommer mars. Den månaden är kanske inte särskilt varmare, men lite mer händelserika. Jag känner mig nödgad (coolt ord) att berätta om tiden sen senast. Det har varit en transportsträcka men så är det ibland.

Alla städer har åtminstone ett uteställe som alla vettiga människor får huvudvärk av, men som de ändå hamnar på förr eller senare. Norrköping har kanske fler en ett, men Otten är i alla fall en av dem. Jag var där för typ tredje gången nu under månadens gång. Den här gången var det faktiskt ganska rolig, bland annat på grund av att musiken var bra och att jag –genom mitt stora kontaktnät- komma in gratis på VIP-listan. För en gångs skull spelades inte det sedvanliga dunka dunkat, utan istället lyssningsbar musik. Det var en upplevelse. Innan jag gick till Världens Bar för att möta upp I- som skulle dyka upp med ett kompisgäng ”så fort som möjligt” så satt jag hemma för mig själv och lyssnade på musik för att komma i rätt stämning. Lät cd-spelaren gå varm. Jag stoppade i en gammal klassiker, ”Everybody knows this is nowhere” med Neil Young.

Jag saknade den musiken när jag satt på Världens och väntade på mitt sällskap. Satt ensam med en öl vid ett bord i en halvtimme. Det är lustigt. På film sitter alla coola snubbar ensamma på barer. Sitter man ensam på en bar i verkligheten framstår man som Thomas Quicks lillebrorsa. Så är det ibland.

Det har kommit till en gräns där folk har slutat läsa mig. Eller, inte slutat läsa mig, det jag menar är att folk slutat läsa mina texter. Jag är van sedan tidigare att folk läser det jag publicerar på nätet med någonsånärt stort intresse. Men på senaste har antalet människor som läser någon av mina bloggar minskat drastiskt. En petitess egentligen, men jag började fundera på varför… Är det så att mitt liv börjat bli mindre intressant än det varit förut? Inte nämnvärt. Är det så att jag hållit mig borta från forna bekantskaper så pass länge hemma i norr att de valt att sluta följa min äventyr eftersom jag är, eh, bortglömd? Kanske.

Jag lever ett för städat liv just nu är en av mina slutsatser, och vad som lett fram till den insikten vet jag inte. Jag festar med jämna mellanrum. Jag hittar på saker i lagom takt. Jag har ett rätt kul liv. Men jag har fegat lite på sistone. Kanske på grund av att februari är en sån månad som får en att göra sådant. Så är det ibland. Men med tiden ska jag belöna vardagen med mer guldkorn.

Ett ljus i februarimörkret var klimatfestivalen. Nej, det var inte en festival där man firar växthuseffekten, även om namnet antyder något sådant. Haha, det vore ganska bisarrt om så vore fallet. ”Nu går allt åt helvete. Ställ bilarna på tomgång. Nu jävlar festar vi loss”.

Istället handlade om en heldag av några kulturnissar i Linköping. Vi kollade och lyssnade på musiker, dansare, föreläsare och spoken word-poeter. En sjuttonårig tjej imponerade stort när hon drog grymma dikter om religiöst förtryck. Det var en rolig grej att gå på, man gör inte sånt så ofta. Vi hade roligt jobbgänget som var där. Jag kom hem sent på natten. Somnade framför dumburken som visade sena repriser av 2 ½ män. Vaknar framför teven som visar jorden. Passande.

”If you're havin' girl problems i feel bad for you son/ I got 99 problems but a bitch ain't one”. Så rappar Jay-Z i alla fall. Det är väl lite samma sak för mig. Jag är ingen som oroar mig särskilt mycket längre. Inte en längre tid i alla fall. Dyker det upp ett problem löser det sig antagligen rätt fort eller så bryr jag mig inte särskilt mycket. Men som Jay antydde, även om jag väljer ett annat ordval: Jag har kanske ett otal problem men min kvinna är inte ett av dem. Känns tryggt att ha en fast punkt i tillvaron förutom min skivsamling och mitt tilltalande yttre.

När jag pallrade mig hemåt med gubbrocken uppdragen över axlarna en sen lördagsnatt med en kebab i händerna så är Drottninggatan en rätt händelserik plats. När jag passerar en gränd kan det hända att jag ser en filur stå där med en saxofon och spela någonting. Ja, lite förvånad blir jag. Gatumusikanterna brukar mest hålla till på dagarna. Men å andra sidan finns måhända inte den här musikanten på riktigt. När jag slänger en blick in i gränden, en trappuppgång in till Manpower, så ser jag att det är min vän uteliggar-Leonard som står där och tutar i en lur. Han är mitt uppe i saxofonsolot i Bruce Springsteens ”Jungeland”. Har man inte hört det saxofonsolot så har man inte hört någonting är min uppfattning. Det är en rätt skum, häftig stund. Jag går vidare hemåt.
”Du är weird, Leonard Cohen” mumlar jag.
”Du är en bro” mumlar han tillbaka.

Jag skrev en novell till en novelltävling. Rough Boy heter den. Ja, jag snodde titeln från en ZZ top låt, men läser man eländet så förstår man varför. Det hela gick ut på att de ska välja ut tio bidrag som sedan får tävla om någonting jag nu inte kommer ihåg. På www.ungaberattare.se kan man läsa mer. Det olycksaliga är att mitt bidrag publiceras först i November! Shit! Det är ju nästan ett år till dess. Känner jag mig rätt så kommer jag vid det tillfället tycka att texten är urkass. Nåja, bättre än att inte nomineras alls.

Det som jag alltid behövt som pricken över I:et när jag sitter på kvällskvisten och skriver är en utsikt. Jag har tidigare skrivit om denna utsikt jag nu fått, en vy över Hagebygatan. I natt är utsikten täckt av tjock dimma. I R-, byn jag växte upp i, hade jag bara en vägg att stirra in i bakom datorn. Här ser det alltså bättre ut. Gatlyktorna är alltid tända där ute. De är grymma de här lägenheterna. Man hör väldigt sällan vad grannarna sysslar med, det enda ljudläckaget är trappuppgången, men det är en sak jag kan leva med. Jag längtar till sommaren. Jag kommer att sitta uppe på mornarna och skriva, efter att ha kommit hem efter svettiga nätter på stan.

En gatumusikant som däremot fanns på riktigt var snubben med enmansorkester som stod utanför Systemet och spelade ”The Needle and the Damage Done”. Jag frös till när jag hörde honom sjunga i det där ljusa tonläget som är karakteristiskt för just den här liraren. Den där låten… Scenen kunde lika gärna ha varit tagen ur en film.

Det är den första mars idag. Kommer säkert vara den andra när jag publicerar denna text. Jag önskar jag kunde säga att den senaste tiden tillfört något, men det är nog inte tyvärr så. Februari har varit februari, inte mer än så. Det har varit en okej tid. Men jag är lite bortskämd nuförtiden. Jag vill inte att livet ska vara okej. Inte ens hyfsat. Jag vill att det alltid ska vara roligt, spännande, intressant, utvecklande, on the run. Men det är sånt man får ta. Teven står på i bakgrunden. Den visar jorden. Vad är det här för jävla kanal?

Tiden kan vara som ett blandband i bilen. Ett tidsfördriv när man bara väntar på att komma fram. Just februari har varit enstaka scener uppradade på varandra i väntan på nästa formtopp. Å andra sidan så kan blandband vara rätt charmiga. Om det så är lite dimma utanför fönstret innan jag lägger mig eller när man lyssnar på en poet på Elsas Hus i Linköping som fördriver tiden så är det i alla fall bättre än total apati. Förlåt februari. Du är inget slöseri. Du är en passage till en bättre tid. Ett blandband. Du är en bro.