För åttonde året i rad väljer undertecknad att skriva en ”årskrönika” där jag sammanfattar årets händelser och listar film- och musikåret. Det handlar som vanligt om ett navelskådande av episka proportioner. I år väljer jag dock att dela upp detta i två delar: Varav det första får handla om själva listorna. Varenda självutnämnd viktigpetter i det här landet skriver ju sådana i december, så varför ska jag vara sämre. Som vanligt ligger det en konflikt i att jag ägnar större delen av min tid till att se på
gamla filmer, och lyssna på
gammal musik. Så även om exempelvis The Nationals senaste skiva är det bästa som utgivits i år, så betyder det inte att det är det bästa album som jag upptäckt i år.
I alla fall. To whom it may concern:
Här är en spotifylista som sammanfattar musiken som nedan följer.Årets bästa skivor:1. National - ”High Violet”Föregångaren ”Boxer” var lika smittsam som HIV, så att följa upp en sådan skiva skulle kunnat fått vem som helst att lägga av. Men The National (med eller utan ”The?”) gjorde det. Med mörka, komplicerade melodier och texter man inte kunde sluta nynna på, skapade de här deprimerade amerikanerna årets mest energiska skiva. The National är tillsammans med Roky Erickson de enda som kan komma undan med att göra textraden ”I was afraid I'd eat your brain” till en allsångsfest.
2. Håkan Hellström - ”2 steg från paradise”Jag sa till en vän tidigare i år: ”Det är skönt när Håkan släpper en ny skiva, för man vet automatiskt att hur kasst livet än är, så blir det lättare att leva.” Det känns som en klyscha att prisa Den Eviga Göteborgaren precis som alla andra -men det finns en orsak till hyllningskörerna. I mina öron är ”2 steg från paradise” en soulskiva som besjunger staden den utspelar sig i. Skivan gör för Göteborg vad tv-serien ”Treme” gjorde för New Orleans. Att den släpptes lägligt till att undertecknad flyttade till staden på västkusten, är säkert ett plus i kanten. Dessutom tror jag att jag är den enda som älskar titelspåret.
3. Säkert! - ”Facit”Tyvärr Håkan, årets bästa poplåt och poptext ligger faktiskt inte på din skiva. Den ligger på ”Facit”. Jag pratar om ”Dansa, fastän” som höjdpunkten på Säkerts andra album som cementerar henne som en av Sveriges bästa popartister. Med stor humor och bultande hjärta liknar skivan stundtals en novellsamling man kan dansa till. I skrivande stund kan jag inte få crescendot i ”köttet är svagt” i låten med samma namn ur huvudet.
4. Keith Jarrett & Charlie Haden - ”Jasmine”En jazzskiva som består av ett piano och en bas. Inget annat. Men det räcker gott och väl. Underbart finstämda melodier. Av alla album som släppts i år är det här den jag lyssnat mest på, i synnerhet sena nätter då sömnlösheten varit total.
5. Roky Erickson - ”True love cast out all evil”Jag vet egentligen inte om jag vill höja den här skivan så pass högt för att jag älskar den, eller för att jag älskar Roky. Men finns det en skiva i år som varit mogen, insiktsfull, delikat spelad och kärleksfull – då är det denna. Jag menar, hur skönt är det inte att att någon helt ironi vågar sjunga (och döpa sitt album till) budskapet att äkta kärlek vinner över all ondska. Speciellt när artisten i fråga vigt sin karriär åt att sjunga om demoner.
6. Drive-by Truckers - ”The big to do”DBT har gjort bättre skivor. Men hur många rockband kan göra låtar som ”Birthday boy”, där riffglädje möter existensiella frågor, sjungen ur en strippas perspektiv. Inget band just nu kan vara lika smarta och svänga lika mycket på en och samma gång.
Bubblare: Stefan Sundström - ”Ingenting har hänt”
Tallest man on earth - ”The wild hunt”
Dundertåget - ”De feta åren är förbi”
Teenage Fanclub - ”Shadows”
Sophie Zelmani - ”I'm the rain”
Dylan LeBlanc - ”Pauper field”
Fatboy - ”Overdrive”
Låtar jag lyssnat mest på i år:Robyn ”Dancing on my own” (2010)
Teenage Fanclub ”Baby Lee” (2010)
The National ”Runaway” (2010)
Bob Dylan ”Going, going, gone” (1974)
Keith Jarrett ”No moon at all” (2010)
Miles Davis ”Concerto de aranjuez” (1961)
Johnny Bristol ”Hang on in there baby” (197-)
Drive-by Truckers ”Zip City”. (Snart tio år gammal sång som jag upptäckt i år. När jag joggade längst rapsfälten i Köpingebro så lyssnade jag på den här tills öronen blödde)
Svenska akademien ”Kenneths nya” (Detsamma gäller denna)
Årets bästa filmer:Ingen av årets filmer har slagit mig på käften. Ingen har lyft upp mig ur stolen och ruskat om mig till den graden att jag gått ut ur biografen efteråt och undrat vad fan det var som hände. Ingen ”Apan” i år, alltså. Men det finns filmer som imponerat eller underhållit den grad att de fäst sig på minnet.
1.Inception (Den kanske har luckor större än mitt minne efter en blöt lördagskväll, men det här var filmen som var mest underhållande på bio 2010. Mycket snyggt och häpnadsväckande. När jag går på bio vill jag känna ett sug i magen. Det gjorde jag här.)
2.The Social Network. (Ingen kan få manus fyllda med babbel att bli så kraftfulla som Aaron Soarkin. Att han fick David Fincher till regissör var en fullträff. Även om filmen kittlar hjärnan mer än den berör hjärtat så är öppningsscenen årets bästa scen.)
3.Shutter Island (Martin Scorsese har de senaste tio åren varit ett sömnpiller. Men plötsligt återkommer han med full vigör och gör en Hitchcockhyllning värd sitt namn. En superspännande roman har blivit en lyckad filmatisering.)
4.You will meet a tall dark stranger (Woody Allens senaste film kändes först som en bagatell. Men den satte sig i hjärnbalken och blev fast där. Det som gör Woody till en mästare är hur hans hårt styrda och cyniska dramer kan framstå så lätta, komiska och avslappnade.
5.Kick ass (Tvungen att tillfoga denna i sista sekund. Mycket underhållning i år har varit serietidningsinspirerat. Den här var bäst på det.)
Årets konserter:1.Här skulle det ha stått
Drive-by Truckers. Jag vet att det skulle varit en välspelad och galen rockshow. Men bandet ställde in. Tack för den. Nu kan jag åtminstone leva med tanken på att DBT 2010 skulle blivit ett oförglömligt minne.
2.
Dylan Moran, i Göteborg, April
Ja, årets bästa konsert blir alltså inte av en musiker, utan en stand up komiker. En av världens roligaste sådana, också. Det var helt enkelt ”sjuuuukt” roligt.
3.
Fläsket brinner, Hammenhög, Augusti
På en liten scen i en liten by på en liten festival spelade ett gammalt proggband i somras. De spelade sin jazzrock och det var så jävla roligt.
4.
Roky Erickson, Stockholm, December
Inte lika bra som Hulsfred '07, säger jag automatiskt. Men fortfarande väldigt bra. När jag fick stå bredvid min vän C- och lyfta en näve i luften till ”The night of the vampire” så var jag lycklig.
5.
ZZ Top, Göteborg, September
Spelninggen i sig var väl bara 3/5. Men det är minnena som är det viktiga, och jag kommer sent glömma glädjen i att få höra de tre männen från Texas köra ett 80-tals medley av sina största hits. Kalla mig bonnläpp -varsågod.
Årets tv-serie:”Treme”. (Serien som fått mig att bli förälskad i tanken på att resa till New Orleans. Serien är krävande och cynisk, men samtidigt sprudlande och kärleksfull. Vilka karaktärer! Vilka historier! Nästan viktgast av allt: Vilken musik!
Sedan har jag även sett om de båda säsongerna av den svenska
”SPUNG” från tidigt 00-tal. Varför är inte all svensk drama så här bra?
Årets bok:Är det något jag verkligen inte gör så är det att läsa nyutkommen litteratur. Jag tror inte jag läst en enda bok i år som varit utgiven i år. Så därför får jag nämna det bästa jag läst i år -och älskat:
David Simon ”Homicide -A year on the killing street” (En repotagebok från 1990 av journalisten som senare skulle skapa ”The Wire” och ”Treme”. Vi får följa Balitmores mordrotel under ett år. Sällan har jag läst något så illusionslöst, så hjärtgripande och så spännande. Historierna från boken skulle sedan leda till tv-serierna ”Uppdrag mord” och tidigare nämnde ”The Wire”.
----
Så. Det får räcka för i år. Kommentera gärna! Denna första del åtföljs snart av en mer personlig sammanfattning. Alltså: På återkommande!
