nobody ever brings anything small into a bar

I nära sex dagars tid har jag legat nedbäddad med en feber och hosta som varit minst sagt besvärande. Jag har varit i det närmaste kraftlös och legat och vridit mig i febersvettningar. Detta ledde till att jag under den gångna veckan gått miste om betaljobb, ett viktigt möte i skolan och trevligt umgänge. Istället har jag varit i händerna på en massa underliga drömmar som jagat mig i sömnen. Nu är jag dock över det värsta och i det närmaste en vanlig människa igen. En dags vila till och den här dåligt tajmade rekreationen är till ända. Känns fan skönt.

I alla fall. Jag har ju haft ett skönt jullov nyligen då jag haft tid att se en massa bra film. Det är däremot en film som oväntat nog dröjt sig kvar i huvudet, och som jag inte har kunnat sluta tänka på. Nu senast under feberdrömmarna poppade den ut. En fantastisk dramakomedi från 1950 vid namn "Harvey".

Jag blev själv sjukt förvånad över hur mycket jag fastnade för filmen. Det är få komedier från 50-talet som jag överhuvudtaget skrattat åt, men "Harvey" hade så mycket mer. James Stewart i huvudrollen är perfekt, dialogen välskriven och historien är ruskigt underhållande. Jag har efteråt satt mig ner på youtube och kollat igenom scener om igen, bara för att försöka komma på vad det är som gör filmen så charmig.

Handlingen är som följande: James Stewart spelar en Elwood P. Dowd som bor hemma hos sina två systrar. Det finns tre saker att säga om honom: Han är snäll, alkoholiserad och hans bästa vän är en två meter lång osynlig kanin.

Den stora frågan lyder alltså: Finns kaninen på riktigt, eller är den bara fantasi?

Eftersom jag antar att ingen av er ändå kommer ta vara på min rekommendation att se filmen så lägger jag upp en av filmens scener här. En helt lysande monolog av Stewart. Det här, mina vänner, är skådespeleri.

We've entered as strangers - soon we have friends. And they come over... and they sit with us... and they drink with us... and they talk to us. They tell about the big terrible things they've done and the big wonderful things they'll do. Their hopes, and their regrets, and their loves, and their hates. All very large, because nobody ever brings anything small into a bar.