En hög procent av Sveriges befolkning har låtit sig styras av egoism och rädsla. Än är inte resultatet av valet färdigt, men det ser tydligt ut som om det återigen blir en borgerlig regering och att SD kommer in i riksdagen. Det känns mycket tungt.

Det här landet består till stor del av idioter.

Scener från K- (Sommaren i Skåne, del II)

När jag och J- för första gången gick husesyn i Trollhyttan upptäckte vi en låst dörr.

(Jag har berättat grundstoryn i ett tidigare blogginlägg: Vi är ett gäng Trollhättebor som praktiserar på en långfilm som spelas in kring Ystad med omnejd. Vi bor i ett hus i den skånska byn K-, som vi har döpt till Trollhyttan. Jag är SAD och statistansvarig. Det är ett hårt knog men en väldigt bra inspelning, med ett härlig team. Jag berättade även i förbifarten om hur mitt år som Trollhättebo gjort mig rastlös och i behov av en förändring. Det är här historien tar vid.)

Det var i slutet av juli när jag och J- gick en första tur kring huset och spanade in de olika rummen. Källaren luktade mögel men hade en skivstång med vikter och en gaffatejpad bänk. Men på övervåningen fanns det inte bara två större rum, en öppen spis och en tilltagen balkong. Det fanns även en låst dörr. Vi kände på handtaget och testade huvudnyckeln i dörren. Inget resultat.
"Jag slår vad om att det är nåt som gömmer sig bakom den dörren", sa J-.
"Eller hur. Jag är sjukt nyfiken", svarade jag.
Vi lät saken bero. Tills vidare.

***

Det lilla kontoret är kvavt. Ur laptopens högtalare ljuder Bob Dylans "Going, Going, Gone". Det svajande riffet svävar ut över det fullbelamrade bordet där alla statistlistor och dagbesked trängs med tomma energidrycksburkar. Kontoret är tomt, resten av teamet är i Danmark och filmar medan jag stannar kvar här i K- och förbereder den kommande veckan. Min blick vilar ut mot fönstret, mot äppelträdet där utanför, när telefonen ringer. Inte jobbtelefonen som brukligt, utan min egen privata. "Hej Toni, det är T-"
T- & A- gick på Molkoms Folkhögskola samtidigt som jag. De blev ett par där och har bott i hop sen dess. När jag åkt förbi Karlstad har jag bott hos dem. Två mycket goda vänner.
"Vi ska flytta till Göteborg", säger T-
"Vad kul! Ni har kommit in på era utbildningar?", säger jag.
"Ja, och vi har hittat en lägenhet... Det är en stor trea, och vi har ett rum över. Vill du ha det?"
Jag dröjer med mitt svar och min blick återvänder ut mot äppelträdet.

***

Jag promenerar tillsammans med en flicka i gångtunneln under Lunds tågstation. En gatumusikant fyller tunneln med en ostämd "Desalation Row".
"Så hur trivs du i Trollhättan?", frågar hon.
"Ja du vet hur stan är. Trollhättan är...depreverande. Men jag ska flytta till Göteborg snart.", berättar jag.
"Jaså?"
"Ja. Ska flytta in i kollektiv med två kompisar. Jag har inte sett lägenheten eller nåt sånt. Men det kommer säkert bli bra. "
Plötsligt dyker det upp en snubbe från ingenstans. Han är speedad.
"DU! Jag behöver växla en hundralapp till biljettmaskinen! K-kan du hjälpa mig?", hasplar han ur sig.
Jag ljuger: "Tyvärr, jag har inga pengar."
Då gör han -helt oförklarligt- ett snabbt dansmove.
"Ooo! MICHAEL JACKSON!", ropar han. Han försvinner lika snabbt som han dök upp.


***

Jag springer i regnet som om det skulle göra någon skillnad. Regnet faller hårt och obönhörligt över Helsingborgs gator. Längre fram vid gathörnet ser jag tre välbekanta siluetter. Det finns vänner som man känner så väl att man kan urskilja dem ur mängden bara på sättet de hänger på huvudet. Jag når fram till dem och tar skydd i kulverten där de ställt sig. Det är M- och J- (Kalixgrabbarna som jag delade lägenhet med förra sommaren), och den förstnämndes bror H-. De bor kvar i här i Helsingborg, men det är alltså H- som tagit över min plats i det norrländska kollektivet.
"Det är ett jävla väder", säger jag som hälsningsfras.

Inne i den närliggande lägenheten hänger min jacka på tork. Jag sitter på det breda fönsterbläcket och ser på hur regnet slår mot glaset. Grabbarna sitter i soffan. Någon av dem bläddrar i en hårdrockstidning. En annan väljer låtar på datorn. Vi snackar skit.
"Ska ni bli kvar här i stan?", frågar jag.
"Får fan se", säger M-, "måste hitta ett jobb först. Jag är trött på Helsingborg. Fan. Funderar på att flytta till Göteborg".
"Fan vad du klagar!", säger J-.
"Håll käft!", kontrar M-, "
"Hade inte du ett jobb?", frågar jag.
"När då? Skitsamma. Jag vill bara hitta ett ställe där man känna sig nöjd och slå sig ner. Fattar du?"
"Jag är hungrig. Vill nån ha en pizza?", frågar H-

***

När jag promenerar hem mot huset en sen onsdagsnatt ser jag upp mot fönstret som vetter in mot det låsta, dolda, rummet i Trollhyttan. Jag tycker mig se något röra sig där inne.

***

Morgonsolen ligger i ansiktet när jag springer den vanliga joggingrundan längst fälten. Havren vajjar i vinden medan "Zip City" låter sitt gitarrsolo rulla i mp3-spelaren. Jag är halvvägs när jag stannar upp och drar efter andan. Svetten rullar nerför pannan. Jävla skitkondition, tänker jag. På andra sidan fältet ser jag den nedlagda sockerfabriken som byn är byggd kring. En gång i tiden försörjde den hela orten, men nu står den tom och påminner K- om vad den aldrig mer kommer bli. Rörsockret från Brasilien var så mycket billigare, att produktionen i skåne inte hade en chans. Jag höjer voylmen på musiken i mina hörlurar och börjar springa igen.

***

Grabbarna i Trollhyttan. Vi sitter kring ett bord i matsalen på det närliggande vandrarhemmet. Vi diskuterar den låsta dörren på övervåningen i Trollhyttan.
"Min teori är att det ligger en arm- och benlös kille bakom den där dörren. På en skatebord!", säger D-.
"Hahaha", skrattar F-.
"Eller hur!", fyller B- i, "och mellan tänderna har han en piska som han slår i golvet"
"Vilket förklarar de där konstiga ljuden man hör om nätterna i huset", säger jag.
"Vet vad vi borde göra", säger J-
"Näe."
"På slutfesten borde vi samla ihop lite verktyg och se vad fan som egentligen döljer sig bakom den där dörren. Sanningen måste fram!"
"Lätt!"
"Absolut!"


***

Inspelningledaren ropar "TACK FÖR IDAG" i walkie-talkien, och nedriggen börjar. Efter en snar halvtimme är allt nedpackat, jag har delat ut alla dagsbesked och skickat hem alla statister. Produktionskontoret har fixat med pizza till teamet, och vi slår oss ner kring bänkarna i klassrummet vi haft som uppehållsrummet och börjar äta. En lång inspelningsdag är över, en utmaning till sådan. Vi har filmat hela dagen i en högstadieskola som vi fyllt med 110 statister. Jag har fixat, bokat och organiserat dem alla. Nu är jag trött och känner hur adrealinet lämnar kroppen. Jag lyssnar på hur de andra i teamet skrattar och skojar medan jag tuggar på vegetarianan. För lite mer än ett ett år sedan hade en sån är arbetsdag varit en dröm för mig. Nu är det med eller mindre vardag. Jag kommer sakna den här inspelningen... Den har varit en av de bästa jag varit på. Jag häller upp ett glas cola och slukar det snabbt. Sätter mig bredvid min klasskamrat D- och håller upp glaset för en skål.

***

Den skånska housemusiken fyller stortorget. Jag tränger mig igenom folkmassan för att ta mig dit som de glada smsen leder mig. "Toni! Kom hit!", stod det i dem. Det är några gamla kollegor från Greenpeace som gömmer sig där. Det är Familjen som står på scenen, och det sprätter i benen på mig. Det känns som om hela Malmö är ute på stadens gator i natt. Tillslut hittar jag dem.Vi utbyter kramar. En gammal flört från förra sommaren är där. Det blir lite konstig stämning när hennes pojkvän ska presentera sig tre gånger för mig. Jag tror han försöker markera nånting. Jag vänder mig om och pratar med min forna kollega S-, den alltid lika glada helsingborgaren. Hennes dialekt sjunger lika mycket som någonsin. Vi skriker för att överrösta musiken, jag är uppe i varv på det där sättet som jag blir när jag har bra dagar.
"Så hur är det med dig Toni?"
"Det är..fan, det är fantastiskt! Jag älskar att vara här! I Skåne! I Malmö! Folket, känslan, det är underbart! Jag är på en grym inspelning, jag bor med assköna människor...jag har fan stått och sålt smycken i dag."
"Haha, va? Varför då?", skrattar S-.
"Vad tror du? Imponera på en tjej förstås. Vette fan om jag lyckades...", skriker jag och stannar upp.
På scenen börjar Familjen spela "Det snurrar i min skalle".
"...nu måste vi dansa! Kom!"
Vi försvinner in i publikhavet. För att citera Kerouac: Det är natten och vad den gör med dig. Jag hade inget annat att erbjuda någon än min egen förvirring.

***

"Inse att det här är den sista grillkvällen i hyttan. Skål, mina vänner!", säger jag och lyfter mitt glas.
Kollegorna runt bordet gör det samma. Vi skålar in denna sista helg i K-, vi skålar in början på slutet. Vi sitter ute på balkongen och septemberkylan gör sig påmind. Jag känner mig mätt och ser ut över bordet med dess rester. Det luktar surt från kräftorna som vissa av bordets deltagare inmundigat. Själv är jag mätt av sojakorv, klyftpotatis, halloumi och öl. Någon kring bordet kläcker då en idé.
"Låt oss öppna dörren på övervåningen. Inatt!"

***

Sommaren är över. Det är dags att lämna Skåne och återvända hem. Så fort jag kommer hem ska jag börja arbeta på en kortfilm, så att ta det lugnt kommer det inte vara tal om. Livet kommer att fortsätta i hundrafyrtio knyck, men saker kommer att bli annorlunda. Jag ska flytta till Göteborg. Jag har bara ett halvår kvar på min utbildning, och är rätt säker på att det kommer innebära en del förändringar. Det känns som om jag fortfarande är på jakt efter något diffust mål, och att jag inte kan vila förrän jag hittat det. Människor jag träffat tycks också vara ute och rastlöst söka; Efter pengar, kärlek eller bara nånstans att trivas.

Jag är inte den enda som vettlöst ränner runt och försöker hitta rätt. Men på sistone så har vägen dit varit mer spännande och tillfredsställande för mig än på mycket länge. Jag har fått så mycket i bagaget av den här upplevelsen som mina två månader i K- inneburit. Nu lämnar jag allt det här bakom mig. Man stänger en dörr och öppnar en ny.

***

Jag har digitalkameran på videoläge, bilden är grovkornig i det dunkla ljuset, men den fångar huvuddragen. Grabbarna och tjejerna kämpar framför dörren. De utbyter idéer om hur det hela ska gå till, vad är egentligen det bästa sättet att öppna den låsta dörren. Jag känner en viss förväntan. Olika metoder testas. Tillvägagångssätt förkastas och nya föreslås. Det är en koncentrerad kamp, trots att alla döljer spänningen med skratt och skämt. Men plötsligt. J- kommer på en idé, och det fungerar. Vi drar efter andan.

Dörren går upp. Den öppnar sig långsamt, det följer en hög smäll. Jag hoppar till. Alla tar ett steg närmare och sticker sedan huvudena genom dörröppningen. Vi ser vad som döljer sig där bakom.

***

Löftet

Jag hatar när jag känner att jag måste köpa något som jag egentligen klarar mig utan. Den maffiga boxen "The Promise: The Darkness on the edge of town story" har redan gett mig den känslan. Den 16e november kommer Bruce Springsteen tjäna ännu mera pengar än han redan har. Det är en box byggd kring Springsteens klassiska skiva "Darkness on the edge of town" från -78, ett mörkt mästerverk som påverkat mitt liv mer än vad ni tror. Den kommer att innehålla förutom originalskivan 21 tidigare outgivna spår (därav hälften ärligt talat redan finns på bootlegs). I en ännu dyrare deluxversion finns på 3 DVD'er en högintressant dokumentär om inspelningen av skivan, konsertupptagningar och en replika av anteckningsblocket som Springsteen kladdade låttexter i. Läs mer här.

"Darkness.." är en roman uppdelad på tio låtar och är en av Springsteens mest personliga album. Musiken är en urkraft. Trendkänsliga kritiker skulle kalla den för bredbent utan att ens reflektera över de insiktsfulla texterna, den sorgsna rastlösheten och känslan av att Springsteen skriker för att överleva. Den gräver i sångarens bakgrund och gör upp med de trasiga relationerna till fadern. Den minns arbetarklassens tunga ok, och den har en livsglädje som är svårslagen. Mörkret i utkanten av stan är skrämmande, men också renande. Vissa historier handlar om människor som livet kört förbi för att de var för upptagna med att köra för fort, andra historier handlar om ta sig så fort man kan mot det man vill ska bli ens liv. Den mest ikoniska textraden är ändock: "Ain't no sin to be glad your alive".

När jag 2007 fick höra "Badlands" framförd live på globen så kändes det som om livet sällan skulle bli lika stort igen.

Om jag köper den dyraste och onödiga utgåvan återstår att se. Även min massiva nördighet har sin gräns, som är helt och hållet ekonomisk. Men jag ska inte lova något. Vi får se hur starkt det där köpbegäret blir när den 16e november närmar sig. Men en sak är säker. Omslaget med Springsteen lutad mot en jänkare, i ett öppet landskap (Badlands!), under molntunga skyar, är makalös.

Konversation i Skåne #1

Pågatåget mellan Malmö och Ystad. 00.30. Halvfull vagn. Jag sitter i mitten av vagnen och bläddrar i en tidning. Har haft en toppendag i Lund och Helsingborg. Försöker kasta blickar ut genom fönstret när vi stannar på olika stationer för att se exakt var vi befinner oss, och hur många stationer vi har kvar. Smått berusad tjej sitter några platser framför mig. Hon är blond, är rätt söt, sörplar på en öl och har en rastlös blick som söker efter någon att konversera med.

"Var ska du av?", säger hon.
"K-", svarar jag.
Hon fortsätter:
"Du ser nervös ut"
"Gör jag? Jag bara försöker se var vi är, vill inte missa min hållplats."
"Var är du ifrån? Du låter inte skånsk. Sätt dig här bredvid och prata."
"Okej... Var jag är ifrån? Det vet jag knappt själv längre. Norrlänning från början, men jag bor i Trollhättan vanligtvis. Just nu är jag bara här och...jobbar på en grej."

Hon räcker mig sin ölburk.
"Här. Drick lite. Ta en klunk. Kom igen nu."
"Tack"
"Vi kan lika gärna prata lite grann tycker jag. Så har vi nåt att göra. Jag heter Amanda..."
"Jag heter To..."
"...och jag bor i Ystad, så jag ska kliva av där. Det är så tråkigt att sitta på tåget och vara full -är det inte det?"
"Jag är inte f..."
"Drick lite mer öl. Jag ska in på fest i Ystad, var ute i Malmö men jag är ju bara -89a vettu så jag kommer inte in nånstans. Så min kompis pojkväns lillasyster skulle ut på BaraBar i Ystad så jag bara...Okej. Har du varit på BaraBar?"
"Näe"
"Du måste gå dit nån lördag! Ystads bästa ställe. Det är typ det enda, men är så nice!"
"Ligger inte det ovanför ett Coop?"
"Ja, vakterna där är så trevliga... Vad har du gjort i Malmö då?"

Hon tar en klunk öl och passar på att andas. Hon verkar inte andas särskilt ofta.
"Jag har varit och... ", säger jag och blir avbruten igen.
"...Här! Drick mer öl! Jag fick en sambo idag."
"Jaha"
"Ja! Jag satt i min lägenhet. Alltså, du kanske inte har märkt det, men jag är rätt social av mig. Så jag bara, okej, vad tråkigt det är att sitta ensam hemma. Så jag åkte till en djuraffär och köpte en kanin. Han är såååå söt! Du ska se honom. Det fanns två kaniner att välja på. En som var perfekt och en som var lite defekt. Gissa vilken jag valde!"
"Den def..."
"Den defekta! Han är så söt. Han har lejonman runt hela kroppen. Så jag gick ut och rastade honom på gården. Då kommer det fram en från bostadsföreningsstyrelsennånting och säger att jag inte får rasta honom där. Han bara, du får inte rasta djur här, det står på skylten. Jag bara, vadå, det står att jag inte får rasta hundar, det här är en kanin. Han bara, nej. Så jag gick in igen och så mötte jag en gubbe i trapphuset där som blev skitsur när han hörde det. Vet du vad han sa då?"

Jag gissar vilt. Tänker på nåt som nån sa tidigare idag.
"Någonting om lök?"
"Han sa jävla fittor! Hahahaha, värsta gubben på 88 år. Jävla fittor kallade han dem. Så han skulle ta upp det i styrelsen och säga åt dem att låta mig rasta min kanin på gården."
"Cool gubbe."
"Alltså jag jobbar ju på [en stor hamburgerkedja] utanför Ystad. Så jag ska möta några andra som jobbar där också men i Ystad, nu ikväll. Alltså, de tycker att jag är värsta bitchen. Kan du förstå det? Vet du var de kallar mig?"
"Näe"
"Typ hora. Vet du varför? För att jag säger vad jag tycker! Kan du fatta det? Vill du ha mer öl? Här. Drick! Vilken liten fest vi fick här. Hur långt har vi kvar? Några minuter? Ja alltså, jag erkänner, jag jobbar på [hamburgerkedjan] och det är ju liksom bara tillfället, men jag fattar inte varför de ska hålla på sådär och ha värsta konkurrensen mellan olika butiker. Men skit i dem, de är idioter..."

Hon blir tyst en sekund och stirrar ut i intet innan hon plötsligt fortsätter som om nån bara tryckt på PAUSE och sen PLAY:
"Alltså, de flesta av mina kompisar är killar. Jag är liksom en pojkflicka. Kanske inte klär mig så, men jag föredrar att hänga med killar, de håller inte på med en massa intriger och så. Men nu ikväll hade det varit roligt att följa med de andra in på klubbarna i Malmö. Men alla mina kompisar är några år äldre så jag fick stanna utanför"
"Du verkar vara väldigt ensam", säger jag men hon lyssnar inte på vad jag säger.
"Här ska jag av! Ditt stopp kommer precis här efter, du behöver inte vara nervös. Vill ha mer öl?"
"Det är bra"
"Du ska inte följa med på BaraBar?"
"Jag är väldigt trött."
"Det var kul att prata med dig. Vi ses nångång. Hejdå".

Hon kliver av tåget och försvinner ut i mörkret utanför fönstret. Det slår mig plötsligt att den där vännen som väntade på BaraBar kanske inte gjorde det ändå. Jag tar upp min tidning och fortsätter läsa.

Ang. Israel/Palestina:

Här har vi ett bevis på argumentationsteknik på sjukt hög nivå. En amerikansk statsvetare gör mos av en dansk journalist, utan att ens byta tonläge. Att Finkelstein sedan har rätt i vad han säger gör bara saken bättre.

Tredje sommaren i Skåne

Skrivet för en vecka sedan, en sen sömnlös natt.

Vi bor i Trollhyttan nu.

Det kallas så, huset vi bor i. Det ligger i hjärtat av K-, byn på den skånska landsbygden där långfilmen där jag och några av mina vänner praktiserar. Huset ligger lägligt nog mitt emot huset där större delen av filmen utspelar sig och på krypavsstånd från vandrarhemmet där resten av teamet bor. Trollhyttan är en två våningskåk med två stora altaner, ett tilltaget kök, omgivande syrsor som spelar om nätterna och en pikant doft av mögel i källaren. I det här huset ska vi fem praktikanter från Trollhättan husera. Därav namnet "Trollhyttan"... Jag är den skyldiga till ordvitsen.

***

Just nu kan jag knappt vänta till inspelningen sätter igång. Det känns helt bisarrt att jag och J- kom hit för bara lite mer än en vecka sedan. Att det dessutom är mindre än en vecka till inspelninsstart känns än värre. Tiden går obönhörligen fort och snart kommer det bli skarpt läge, och innan man vet ordet av har det gått två månader och så sitter man på tåget hem. "Vad var det som hände!", kommer jag att fråga mig. Nåja, inget konstigt med det. Jag har ju bara ställt mig den frågan varje dag sen jag lärde mig att stå upprätt.

***


Min första fredag sedan min återkomst till skåne blev ett äventyr värt sitt namn. Den började med att jag satte mig på ett plan till Stockholm. Väl där krånglade jag och en annan lirare oss ut till stockholms utkant, där vi hämtade två bilar som vi körde tillbaka till skåne. Vi var framme vid åttatiden på kvällen. Jag återvände tillbaka till Trollhyttan för spendera resten av fredagen i sängen, i framstupa snarkningsläge. Istället slogs jag plötsligt av en lust att återse gamla vänner, och innan jag visste ordet av befann jag min på en timslång resa till Malmö. Väl där mötte jag upp M-! Min compadre bland compadres! Om inte det var nog lyckades vi därefter hänga på gamla kollegor från förra sommarens tid på Greenpeace. Jag blev helt uppe i varv och glömde tröttheten och innan jag visste ordet av upplevde vi en galen natt i Malmö. Mellan allla kärleksfulla återseenden och alla falafel jag satte i mig så förstod jag hur enkelt och fantastiskt allt kan vara ibland.

***

Sista veckan i Trollhättan -staden- tycktes försvinna i ett töcken. Jag tog sovmorgnar som om de var de sista i mitt liv. Jag passade på att träffa släktingar, vänner och möta gryningar. Jag var och såg Eldkvarn riva igenom ett rutinerat set i ett öltält. Fjärde spelningen med dem. Jag fick äntligen höra dem spela "Somliga går i trasiga skor". Detta var min första och sista lediga vecka för den här sommaren. Ända sedan starten av april hade jag i princip inte haft en andningspaus, vilket jag egentligen hade trivts med. Fullt sjå. Rock and roll.

***

Jag hade ett samtal med en vän en sen natt innan jag åkte, och det kändes som ett sorts crescendo för året i Trollhättan. Det var plötsligt glasklart att de två kommande månaderna i skåne kom när de kom. I slutet av den föregående sommaren hade jag lämnat min exil i Helsingborg, en dramatisk och strålande period, för att bosätta mig i Trollhättan. Mitt liv hade sedan dess bytt inriktning totalt och jag kom ut på andra sidan tunneln som en människa med nya lärdomar, nya problem och exakt samma brist på frisyr. Men efter det där samtalet den där natten, efterfest med falafel och skåprensning, så förstod jag att det perfekta sättet att summera mitt första år (och det sista?) i Trollhättan innebar att lämna staden för en stund. Så det var vad jag gjorde. Jag packade väskan, tog en dusch och drog till Trollhyttan istället. Den natten rensade jag luften och laddade om.

***
Men innan jag drog hann jag gå ner till kanalen för att se Ulf Dageby sjunga och spela Dylan. Det var en ganska småputtrig, orepeterad föreställning. För det mesta läste den legendariska göteborgaren direkt från nothäften och känslan uteblev. Jag vet att det är så här många vill ha Dylan musik: regelmässigt utförd och plikttroget. Samma människor som inte klarar av att höra hur Bob själv leker runt med sina sånger och ständigt håller dem i rörelse. Själv bryr jag mig bara om att känna energin, hur musiken än ser ut eller låter. Dock brann Dageby till ibland, som i en rumlande "Thunder on the mountain" eller sin klassiska översättning "Bara om min älskade väntar". Pretto nog kändes det som ett bra soundtrack till mitt liv.

***

Tillbaka till vardagen i K-

Det finns ett lugn här om nätterna som jag inte upplevt på länge. De omgivande fälten för med sig något som jag har svårt att sätta fingret på. Även om dagarna är fyllda med jobb och snart kommer bli en dygnet runt-syssla, så känner jag mig ändå tillfreds på ett sätt som är obetaltbart. Kanske är det att den här kollektivkänslan påminner mig om livet på folkhögskolan i Molkom. Det har hitills skett mer än en gång att vi satt fyr på engångsgrillar ute på altanen, jag har låtit quornfiléerna brynas till perfektion och toppas med väl kylda folköl. Det är de minnena man tar med sig, om som ger den där extra energin när man väl står där mitt i natten och fryser häcken av sig på inspelningsplats. Om två månader är jag säkert leds på det, skogstokig och på jakt efter stadsliv. Nåja, den dagen får dröja.

Tills dess: Välkommen till Trollhyttan.

principer och krönikörer

Jag har konsekvent undvikit att läsa texter av aftonbladets skribent Alex Schulman de senaste året, eftersom jag anser att denna inte bara skriver dåligt, utan även för att den vuxenmobbning som han gjort sig känd för är patetisk. Men jag lyckades ändå ögna igenom en text han skrivit alldeles nyligen. Den handlar om hur jobbiga vegetarianer är eftersom att "De där människorna som vägrar kött och väljer te i stället för kaffe – de gör det för att de vill vara speciella. De drivs av att sticka ut, särskilja sig."

Hade texten innehållit nån sorts humor eller nåt sorts perspektiv som kändes fräscht, då hade jag kunnat förstå hans synpunkt. Men denna text, precis som hans övriga, bygger på en världsbild där cynism och status är viktiga beståndsdelar. Och status -enligt Schulman och många av hans trendkänsliga kollegor- är det viktigaste som finns. Inte vem du är, och varför du är det. Det spelar ingen roll så länge du verkar viktig.

Personligen äter jag varken kött eller fisk sedan något år tillbaka -och precis som de flesta av alla vegetarianer jag mött så gör jag det på grund av ideal och principer. Dessutom så dricker jag inte kaffe på grund av ett enkelt faktum: Jag tycker inte att det smakar gott.

Juli månads skörd

Klockan är egentligen för sent -jag ska upp tidigt och jobba imorgon. Igen. Efter att ha suttit och svettats över en laptop i alldeles för många timmar så möte jag upp B- och vi satte oss nere vid kanalen med folköl och snackade skit. En fin sommarkväll.

På söndag, i övermorgon, ska jag vara FAD på en kortfilmsinspelning. Det kommer bli grymt spännande. En riktig utmaning för undertecknad. Efter den tre dagar långa inspelningen blir det ett kort möte med familj innan jag tar en kort -kort- ledighet innan jag sticker iväg till skåneland i två månader för att praktisera på en långfilm.

Ja -nu låter det verkligen som om jag skryter. F'låt. Min egentliga tanke var att försöka kompensera den tystnad som kan komma att råda på den här bloggen inom den kommande framtiden med några YouTube-klipp. Temat är som många gånger tidigare "soundtracket till mitt liv". Jag har inhandlat en bunt skivor, och här är höjdpunkter från dem, och andra spår som befolkar mina öron just nu.


En av sommarens två bästa låtar. The National är lika episka som någonsin i deras bästa ballad.
What makes you think I’m enjoying being led to the flood
We got another thing comin' undone


Världens just nu bästa rockband. Med en låt från skivan som skulle ändra kurs på deras karriär för alltid: "Sothern Rock Opera". En dubbelskiva som genom att berätta historien om Lynyrd Skynyrds uppgång och fall berättar om deras uppväxt och den amerikanska södern. Som en roman av John Steinbeck, fast med gitarrsolon.


Kolla de här killarna. De ställer sig en efter en framför micken, kör ett solo och sen när de är färdiga så ställer de sig med de andra och tar en cigg och snackar skit. Det är coolt, det svänger och ingen har nånsin matchat Miles Davis ton lika bra som John Coltrane. (Jag köpte Coltranes kaosiga "Love Supreme" och gillar den mer och mer. Men nog föredrar jag Davis ljusa, långa, melodier.)


Köpa "The Rising" var man ju tvungen att göra förr eller senare. Bruce på sitt mest svulstiga humör. Men hur fan kan man inte gilla det här? Känner ni inte doften av sommar och sojabiffar på grillen?


Det här är, tillsammans med "When I still have thee" och ovan bifogade dänga av The National, det bästa som släppts i sommar. Det är provocerande poppigt, men herregud vilken refräng.

Grattis grabbar

Det är roligt att ha begåvade vänner.

En av dem, Victor Nyåker, vann den regionala uttagningen till Novemberfestivalen förra helgen, "Filmörnen". Detta med en musikvideo som till hiphopgruppen Bara på Låtsas "Vad är jag?". Victor gick årskursen under mig på Molkom och är inte bara en ruskigt begåvad arbetsmyra: Han är en otroligt sympatisk lirare också. Här kommer ett klipp från videon (som ärligt talat ryckt ur sitt sammanhang inte gör videon rättvisa). Men -Grattis Victor!



En annan vän är Emil G. Ryderup som vann ett gäng priser för sin "Balladen om de olycksaliga". Han och ett annat gäng vänner hade gjort denna i mitt tycke berörande musikal. Jag hade läst manuset men var ändå inte beredd på den gåshudsvarning som uppstod när jag väl fick se filmen. Emils bästa film sen Novemberfestivals tvåan "Drawn to you". Grattis Emil och ni andra!

Även Hagfors stolthet Erik Järnberg Rååd vann pris. Han sopade banan med sin kortfilm "Jonny" i klassen mellanvikt. Anmärkningsvärt att han hade Göran Ragnerstam i huvudrollen. Hur han fick denna att skenbart onanera i mjukisbyxor har jag ingen aning om. Grattis Erik J. Håård!

Mixed up confusion: En avhandling om min oerhörda ambivalens

I's kök, fredagkväll maj 2010:

När de andra runt bordet tar fram sina öl så ångrar jag mig direkt.
"Åh, varför tog jag med vin! Nu är jag ju sugen på öl! Det är ju grillkväll, hur tänkte jag. Då måste man ju ha öl."
Plötsliga skrattsalvor från de andra, jag förstår ingenting.
"V-vadå?" stammar jag.
"Vi pratade om det här precis innan du kom", säger J-, "du har alltid sån beslutsångest!"
Jag tystnar en sekund.
"Det har jag väl inte... Litegrann kanske. Eller?"

---

Det är min akilleshäl. En av dem i alla fall. I de långrandiga inläggen om mitt liv som brukade florera i den här bloggen mer förr än på sistone så var det också ett återkommande tema. Min fullkomliga brist på att ta beslut. Det finns undantag till regeln: När jag arbetar eller när jag ska ta stora livsavgörande beslut. Då brukar det inte vara så svårt. Men ge mig ett så banalt val som om jag ska ta med mig öl eller vin till en grillfest -och mina neuroser har lilla julafton.

---

Klassrum i Trollhättan september 2009:

Jag kollar på kalendern och inser att hälften av min tid på Filmarbetarutbildningen har förflutit. Tiden går vansinnigt fort. Jag minns plötsligt en av våra första lektioner när vi gick igenom grundläggande regler för hur man ska bete sig på en professionell filminspelning. Set-etikett så att säga. Det känns som om vi kommit en lång väg sen dess.
"Det är bra att tänka på att inte klä sig i för skrikiga och ljusa kläder", sa vår föreläsare, "ska man snabbt gömma sig bakom en buske så är det ju bra om man inte har en kycklinggul jacka."


---

Dylan sjöng det bäst, när han var yngre än vad jag är nu:

I got mixed up confusion
Man, it's a-killin' me (...)
Well, my hat's in my hand
Babe, I'm walkin' down the line
An' I'm lookin' for a woman
Whose head's mixed up like mine

---

Min lägenhet i Trollhättan, junieftermiddag:

På sängen ligger en kavaj och en skjorta. Ikväll är dags för slutfest på "Gynekologen i Askim", tv-serien jag praktiserade på under sammanlagt sju veckors tid. Det är en underbart vacker sommardag och att iklä sig skjorta känns som ett självklart alternativ. Då tvekar jag plötsligt. Ska jag ta en kavaj istället? Ifall det blir kyligare ikväll? Kavajen har ju bättre fickor, så det är ju klokt. Jag byter till kavaj. Då inser jag hur varmt det kommer bli om jag försöker gå nånstans med den här. Jag kommer vara genomsvettig innan jag ens hunnit ut ur lägenheten! Min telefon plingar till, ett sms: "T-Bone, vi står nere vid porten." Det är mina två klasskamrater och vi ska med ett tåg om femton minuter.

Jag kommer rusande nedför trapphuset -iklädd skjorta- och möter upp dem vid porten.
"Skulle jag kanske tatt med mig nån öl till oss som färdkost", frågar jag när vi börjar gå mot stationen.
"Nej", säger min klasskompis D-, "det kan vi ta när vi kommit fram till Göteborg."
Jag nickar och känner mig stolt över att jag inte kommer ha anledning till att ångra det beslutet.

---

En gräsplätt utanför Älvängen:

Några timmar senare sitter vårat tåg fortfarande fast mellan Trollhättan och Göteborg. Tågresan tar vanligtvis en timme, men efter något sorts banfel så är vi nu tre timmar försenade. Vi ligger ute på gräsmattan bredvid tåget och väntar på att tåget ska vara redo att åka igen. D- vänder sig till mig och påpekar det uppenbara:
"Du Toni, vi skulle nog tagit med den där ölen."


---

Det börjar ofta på samma sätt; Jag tar ett beslut på ren magkänsla och känner mig nöjd. Sedan ploppar det upp någon tanke i mitt huvud om någon faktor jag inte räknat in. Oavsett vad man tycker om astrologi: Jag är född i vågen. Plötsligt ser jag två listor framför mig. En med fördelar och en med nackdelar. Listorna fylls i kvickt och jag börjar väga dem mot varandra. Vilken vågskål väger tyngst? Magkänslan, den omedelbara impulsen, glömmer jag bort nånstans på vägen och den blir bara ett avlägset argument.

---

Eftersom CSN är en byråkratisk maskin av episka proportioner så är det givetvis ett oändligt projekt att få pengar när man studerar över sommaren. Ett projekt som drar ut lite för länge på tiden och som gräver djupa smärtsamma hål i min ekonomi. Så när skatteåterbäringen ramlar in på kontot så drar jag en lättnadens suck. För en litet tag var jag orolig för hur jag skulle ha råd med att köpa mat, eller cd-skivor för den delen.

Nu hade jag i alla fall råd att köpa en ny regnjacka. Eftersom jag den efterföljande dagen skulle arbeta några timmar utomhus och väderprognosen lovande skyfall, så var detta nödvändigt. Det jag inte visste var att denna monetära tillökning skulle bli ett eldprov för min ambivalens.

---

Myrorna, precis innan stängningstid:

Jag klev av rulltrappan och överblickade affären. Efter mina fruktlösa försök att få tag i en jacka som inte kostade mer pengar än vad jag hade så var Myrorna det sista alternativet. Jag haffade ett par mer eller mindre luggslitna jackor ur ett ställ och ställde mig i provhytten. Jag testade dem kvickt och effektivt och höll tillslut i en blå skapelse som endast kostade hundra kronor och var rätt fräsch. Den satt rätt bra till och med. Just när jag var på väg att vända stegen mot kassan så slog den till....DADADAM! Beslutsångesten från helvetet.

Jag mindes plötsligt den "regeln" om att ha kläder i diskreta färger på inspelning. Jag granskade jackan och började plötsligt grubbla över om jackan inte var... lite för blå? I det dåliga ljuset i hytten var det svårt att avgöra. Var den här färgen alldeles för markant? Den där listan i mitt huvud började skriva sig själv: Å ena sidan var jackan prisvärd, bra kvalitet och funktionsduglig. Å andra sidan kanske den skulle kunna göra bort mig fullständigt. Då släcktes plötsligt ljuset i hytten: Myrorna var en minut från stängningsdags. Jag var tvungen att göra ett beslut.

Plötsligt drabbades jag av insikten att ha trampat i samma gamla fälla. Att väga saker mot varandra är ett bra sätt att ta beslut på ett långsiktigt plan. Det är väl helt klart en bra förmåga i vissa situationer. Men det gör får långt när jag trycker tillbaka mina impulser. För ibland så är magkänslan det absolut bästa argumentet. Här stod jag i en provhytt på Myrorna i Trollhättan och upplevde en smärre kris över en jävla regnjacka?
"Skärp dig, T-bone", tänkte jag och gick till kassan med jackan. Den var blå nog.

---

Fotbollsplan i Trollhättan, lördagkväll:

Sojabiffarna bryns långsamt på grillen medan jag torkar bort svetten från pannan efter en eldig fotbollsmatch med vännerna. Jag flåsar kraftigt och tar en klunk vin. Min kondition är lika ickebefintlig som min bollkontroll.

Jag raljerar som vanligt med alla historier om min ambivalens. Blåser upp och överdriver problemen för komikens skull: Det hör ju inte till ovanligheterna. För det mesta brukar jag fatta rätt beslut och när det väl gäller så har jag skallen på rätt ställe. Det fina här i livet är dock att de bästa beslut jag tagit är de beslut som kändes självklara oavsett hur stora risker de inneburit: Vare sig jag flyttat till Norrköping för att bo med en tjej jag träffat två gånger, eller om jag dragit ut ensam på en tågluff i Östeuropa.

Men kvällar som denna, då det enda valet är att ha lite trevligt eller jävligt trevligt, då är livet perfekt. Kvällar då man har bra sällskap, god mat på grillen, ekologisk druvsaft i bägaren och ett väder som gjort för underverk. Då slår det mig, det enda som saknas är musik... Jag slår mig för pannan.
"Varför tog jag inte med mig min bärbara stereo?!"