Up on Housing Project Hill /
It's either fortune or fame /
You must pick up one or the other /
Though neither of them are to be what they claim /
If you're lookin' to get silly /
You better go back to from where you came /
Because the cops don't need you
and man they expect the same
Idag nåddes jag av nyheten att den legendariska gitarristen Gary Moore lämnat jordelivet. Gary blev bara 58 år gammal. Han dog under en semester i Spanien. Beskedet om hans död fick mig att tänka på en avlägsen släkting till mig, Seppo Kiviniemi och hans otroliga öde. Seppo var en finsk gitarrist med en brokig livshistoria och dog under omständigheter som blivit minst sagt mytomspunna. Personligen är jag osäker på huruvida Seppo överhuvudtaget är död. Det hela är faktiskt rätt osannolikt. Låt mig berätta historien:
Seppo Kiviniemi var frontman i ett finskt rockband med kultstatus som hette Zeppo Orkesteri. Han hade växt upp under stränga religiösa former, men rymt hemifrån i tidig ålder och liftat till Rovaniemi där han startat sitt band. De hette från början Faak You, men bytte namn när de insåg att namnet både var felstavat och för kontroversiellt för de finska danslokalerna. De turnerade runt rätt flitigt under 70-talet men nådde aldrig någon kommersiell framgång. Vissa påstår att det berodde på att Seppos alkoholproblem och heta humör. I vilket fall som helst så var Seppo en lysande gitarrist, med en melankolisk ton i sin specialbyggda fendergitarr. Hans spelstil var inte helt olik Gary Moores, faktiskt.
Kring -82 hade bandet en liten hit med balladen "Rakastaa minua ja hiljaa" och bandet spåddes ett genombrott. Det var tyvärr början på slutet. De skulle uppträda i ett populärt finskt tv-program som jag inte minns namnet på, men det var motsvarande Hylands hörna eller Skavlan. Zeppo Orkesteri började spela, men halvvägs under låten började Seppo störa sig på att programledaren klappade med i otakt. Innan någon visste ordet av hade Seppo slagit programledaren på käften. Klippet låg tidigare ute på Youtube med över 100 000 visningar, men har tagit bort på grund av upphovsrättsliga skäl. Efter det stoppades alla spelningar av "Rakastaa minua ja hiljaa" i radio och bandet föll i glömska.
Seppo började dricka hårdare och kom sällan till bokade spelningar. Dock sägs det att när han väl dök upp så spelade han alltid otroligt bra, även om han var så berusad att han fick ligga ner på scengolvet. Seppos död inträffade på ett stadshotell i Joensuu en januarikväll i slutet av 80-talet. Seppo sades ha varit full i otroliga 48 timmar utan sömn och mat när han ställde sig på den där scenen. Många hade varit imponerade av att han själv kört turnebussen till spelningen hela vägen från Haparanda, trots att han vinglade betänkligt och att spritdoften kändes ända längst bak i lokalen.
Som historien går så hade Seppo precis spelat första låten när någon i publiken räckte Seppo en cigarett. Men när han tog ett bloss av ciggen så måste glöden ha kommit i kontakt med spriten i Seppos andedräkt. Plötsligt stod han i ett stort eldmoln, som fort spred sig på scenen och i sammetsgardinerna som hängde ovanför den. Elden spred sig med förbluffande hastighet, och hela hotellet brann ner till grunden. Den enda person som inte lyckades evakueras var Seppo, och där han stått på scenen så fanns det ingenting kvar förutom hans slitna läderskor, en förkolnad gitarr och ett plektrum.
Det här är i alla fall den historien jag växte upp med. Den berättades flitigt på släktmiddagarna hos min familj, och många vittnar om att begravningen var väldigt vacker. Det var dock bara för något år sen som jag började betvivla vad som egentligen hänt den där kvällen i Joensuu.
Under min tågluff i östeuropa bodde jag några nätter i Slovakiens huvudstad Bratislava. En vacker stad trots sin utbredda fattigdom. Jag satt en kväll på en sjaskig pub i närheten av mitt vandrarhem och lyssnade på en grovhuggen och bister man som spelade gitarr i andra änden av baren. Efter att ha spelat några inhemska sånger började han spela ett par välbekanta toner. Jag förstod rätt fort att det var "Rakastaa minua ja hiljaa". Han kunde till och med sjunga med i texten någotsånär, och hans tolkning var långsam och melankolisk. När han spelat färdigt gick jag fram till honom och bjöd honom på en öl.
"Where have you learned that song?", frågade jag honom. Mannen tittade på mig med en skeptisk blick under sina buskiga ögonbryn och svarade: "My friend Seppo. He used to live here. Come to the bar. He was the best guitarplayer I ever heard. I haven't seen him for three years. They say he lives down in Hungary now." Jag blev otroligt förbluffad av hans historia. Det kunde ju omöjligtvis vara samma Seppo han pratade om. Speciellt inte eftersom denna varit död i 20 år. När mannen druckit upp sin öl nickade han med huvudet mot ett rumt bortåt i baren. "Come see", sa han.
Jag följde med honom till ett litet kontor där han tydligen hörde hemma. Han visade mig ett foto taget vid den bardisk jag just suttit. Jag kunde inte tro mina ögon. På fotot stod den slovakiska mannen bredvid Seppo. En äldre och mer sliten Seppo än på de bilder jag sett i släktens fotoalbum, men likväl samma person. I nederkanten av bilden hade någon skrivit med tuschpenna:
Min antibiotikakur är äntligen över, och det känns som om jag är tillbaka från de döda. Nu kan jag ju dessutom dricka öl igen efter avlagd kur, vilket kändes ganska efterlängtat. Den där första folkölen efter två veckors paus fick mig att förstå hur Moses och hans folk kände sig efter den där ökenpromenaden.
Under de där feberdimmorna jag nämnde i det tidigare inlägget så hade jag som sagt rätt galna drömmar och fantasier. Efter att jag besökt doktorn och fått ett minst sagt tvetydligt svar om vad jag hade för sjukdom så dök en skröna upp i mitt huvud. Fullständigt skitsnack förstås, jag har ingen aning om var det kom ifrån. Skrönan löd så här:
"Jag var till vårdcentralen idag för att kolla vad det var jag var sjuk i. Läkaren kunde inte svara på det, utan sa att jag 'kanske har lunginflammation men kanske inte'. Så de satte mig på antibiotika i brist på annat.
Det vore inte första gången min kropp förbryllar vetenskapen. Som när jag var tvungen att genomföra en levertransplantation. Eftersom jag under något år i Norrbotten hade ett näringsintag som var helt baserat på dåligt hembränt och kebabpizza så trodde ju inte läkarna sina ögon när de såg provsvaren. De sa att mitt urin förmodligen var giftigt om de kom i kontakt med levande varelser. Enligt svensk lag får jag inte besöka naturskyddsområden längre. På alla såna där natura 2000 områden hänger det en skylt med ett par glasögon och en hatt med ett fett rött kryss över.
Men i alla fall så försökte de sätta dit en ny lever, men min kropp stötte ju bara bort den. Det var för mycket frisk vävnad eller nåt. Så det slutade med att de fick lägga in ett gammalt melittafilter. Det låg fortfarande kvar kaffe i. Det är helt sant! Varje gång jag pissar luktar det Löfbergs lila"
I nära sex dagars tid har jag legat nedbäddad med en feber och hosta som varit minst sagt besvärande. Jag har varit i det närmaste kraftlös och legat och vridit mig i febersvettningar. Detta ledde till att jag under den gångna veckan gått miste om betaljobb, ett viktigt möte i skolan och trevligt umgänge. Istället har jag varit i händerna på en massa underliga drömmar som jagat mig i sömnen. Nu är jag dock över det värsta och i det närmaste en vanlig människa igen. En dags vila till och den här dåligt tajmade rekreationen är till ända. Känns fan skönt.
I alla fall. Jag har ju haft ett skönt jullov nyligen då jag haft tid att se en massa bra film. Det är däremot en film som oväntat nog dröjt sig kvar i huvudet, och som jag inte har kunnat sluta tänka på. Nu senast under feberdrömmarna poppade den ut. En fantastisk dramakomedi från 1950 vid namn "Harvey".
Jag blev själv sjukt förvånad över hur mycket jag fastnade för filmen. Det är få komedier från 50-talet som jag överhuvudtaget skrattat åt, men "Harvey" hade så mycket mer. James Stewart i huvudrollen är perfekt, dialogen välskriven och historien är ruskigt underhållande. Jag har efteråt satt mig ner på youtube och kollat igenom scener om igen, bara för att försöka komma på vad det är som gör filmen så charmig.
Handlingen är som följande: James Stewart spelar en Elwood P. Dowd som bor hemma hos sina två systrar. Det finns tre saker att säga om honom: Han är snäll, alkoholiserad och hans bästa vän är en två meter lång osynlig kanin.
Den stora frågan lyder alltså: Finns kaninen på riktigt, eller är den bara fantasi?
Eftersom jag antar att ingen av er ändå kommer ta vara på min rekommendation att se filmen så lägger jag upp en av filmens scener här. En helt lysande monolog av Stewart. Det här, mina vänner, är skådespeleri.
We've entered as strangers - soon we have friends. And they come over... and they sit with us... and they drink with us... and they talk to us. They tell about the big terrible things they've done and the big wonderful things they'll do. Their hopes, and their regrets, and their loves, and their hates. All very large, because nobody ever brings anything small into a bar.
”Nu börjar det”, tänkte en förfriskad Toni när han stod lutad ut från en balkong i Karlstad. Det var den första timman, på det första året i det nya decenniet. Han smuttade på det mousserade vinet i glaset och såg på fyrverkerierna. ”Nu börjar mitt nya liv. Det är nu jag ska ta itu med allt jag alltid hävdat att jag ska göra. Det här året ska bli det första steget mot det liv jag alltid velat leva.”
Ja, jag erkänner att det var lite pretentiöst av mig att tänka så. Men kom igen, jag var full. Jag drack upp det sista ur glaset och återvände in till mina vänner i lägenheten och tänkte: "I vilket fall som helst måste jag skaffa en riktig balkong. Det vore sjukt nice."
***
Det här är andra delen av min sammanfattning av 2010. I det föregående, som ni läser här, listade jag filmer och musik. Här kommer jag istället i kronologisk ordning gå igenom mina förehavanden under det gångna året.
***
Jag kom hem från Karlstad till Trollhättan. Den stökiga lilla ettan i mitten av stan var min senaste tillflyktsort. Min sysselsättning under det kommande året var klart från början: Jag skulle avverka tre sammanhängande terminer på Filmarbetarutbildningen. Jag minns att de två första månaderna på året var långa och rastlösa. I efterhand minns jag inte så mycket förutom att jag simmade frekvent och att M- och B- var på besök en helg. Sedan kom Göteborgs filmfestival som ett startskott, eller som ett ljus i de mörka vintermånaderna. När februari gick över till mars så kom polackerna tillbaka till stan. Under en helg gjorde vi kompletterande material till novellfilmen min utbildning gjort i samband med polska filmskolan under våren: En helg som fått gå under namnet ”Utan Snö Re-shoot”. Jag faddade och minns att jag var väldigt nöjd med livet. Våren kom och livsglädjen med den. Jag var sjukt nervös när jag började en praktikperiod på en tv-serie som hette ”Gynekologen i Askim 2”. Det hela gick bra och blev en väldigt rolig inspelning, och jag fick lära mig väldigt mycket om filmarbete. Jag pendlade dock ständigt mellan Trollhättan och Göteborg, och när jag inte gjorde det fick jag bo hos släktingar. Det slet rätt hårt på mig och all privat tid försvann ut i luften. Jag var dock så exalterad och glad över att få vara med på inspelning, så jag stod ut med glädje.
När den praktikperioden tog slut hade sommaren kommit. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli skönt att ta ledigt ett par veckor innan nästa praktik skulle börja, vilken det nu skulle komma att bli. Jag började göra upp planer för att lifta fram och tillbaka till Kalix, eller åka ner till Berlin och hänga. Eller... jag vaknade upp ur dagdrömmarna av att telefonen ringde:
Sommaren i Trollhättan försvann snabbt. Jag fick strödagar på olika inspelningar, varav jag ägnade två veckor åt en kortfilm med ett team bestående av svenskar, amerikaner, britter och israeler. En film som hette ”Calico” och som var den första kortfilm jag faddade utanför skolan. På lediga helger kunde jag sitta med vänner och dricka öl nere vid strandgatan, eller ta ett dopp i en sjö. Tillslut fick jag fyra lediga dagar där jag åkte runt och besökte släktingar. Jag var rätt förvirrad när jag kom hem till Trollhättan. Det var nåt med den här staden som gjorde mig orolig och -som vanligt- rastlös. Jag fick nog, packade väskan och drog till Skåne.
Jag har sedan några år tillbaka haft en viss förkärlek till den landsdelen, till människorna och stämningen där. Den föregående sommaren hade jag bott i ett kaotiskt kollektiv, och äventyren från de månaderna kommer jag aldrig att glömma. Nu skulle jag däremot ner till en liten by utanför Ystad för ytterligare en praktik. En långfilm som hette ”Kyss mig”. Det blev två riktigt fina månader. Årets höjdpunkt, rent av. Jag har berättat utförligt om hur jag och några vänner bodde i huset ”Trollhyttan”. Om joggingturerna runt rapsfälten. Om galna möten och kämpiga arbetsdagar. (Det finns även dråpliga historier av mer privat karaktär -jag spar dem tills preskriptionstiden har gått ut.) Men jag kände mig aldrig trött eller sliten. Jag fick energi av att göra något som jag drömt om i hela mitt liv.
Om vi pausar här kanske ni ser ett mönster. 2010 har varit året då jag arbetat, dag som natt. Jag har följt den där drömmen om att slå mig in i filmbranschen. Förhoppningsvis kommer det här året att leda mig in i den, så småningom. Men det har fått ske på bekostnad av ett privatliv. Det här är det första året sedan 2005 då jag inte kan dra mig till minnes mer än en handfull historier om galenskaper som skett på vägen. Det här har inte varit ett år kantat av vilda resor, urspårade eskapader och passionerade relationer. Det har förekommit lite lösgodis här och där på vägen, men det här året har inte varit den buffé av berättelser att spara till barnbarnen som jag hade hoppats på. Men ärligt talat så gör det mig nog inte så mycket. Jag har valt det här för att jag vill, och för att det betyder något för mig. Så enkelt är det.
Fick ett samtal en dag på det kokheta kontoret på ett vandrarhem på den skånska landsbygden. Mina väner A- & T- skulle flytta till Göteborg. De hade ett rum över, och ville ha någon att dela hyran med. Så när jag kom tillbaka till västkusten flyttade jag till Göteborg. Det var en berusade och konstig känsla. Det var den staden jag var född i, och som jag så länge jag kunde minnas hade velat flytta till. Jag hade trott att bo i Trollhättan var nära nog, men redan efter första natten i staden så kändes det rätt. Äntligen hemma, liksom.
Förövrigt var det ingen rast och ro, som vanligt. Jag hoppade direkt på en kortfilm som hette ”Att köpa en bil”, den tredje gången jag fick fadda under 2010. Det blev nyligen klart att den kortfilmen blivit uttagen till Göteborg filmfestival. Efter det blev det deckarserien ”Irene Huss”, som också blev väldigt lyckad. På den minst sagt underhållande slutfesten kändes det som en slutfest inte bara för det projektet, utan för de nio månader som jag befunnit mig ute på produktion. Det kändes som om det här skulle ta slut imorgon så hade jag åtminstone fått vara med om nånting. Men jag var samtidigt smått skräckslagen över insikten att det här var rätt: Jag vill jobba med film i resten av mitt yrkesverksamma liv. Det här året hade jag satsat allt, och jag hoppas för fulla muggar att det var värt det.
När jag kom hem sov jag. I två dagar kändes det som. Sedan packade jag väskan igen. En väska som förövrigt börjar bli rätt sliten nu. Efter ett kort stopp i Stockholm åkte jag till Kalix. Här följer tre tomma rader för att symbolisera tystnaden och lugnet som följde mig under två veckor i min hemstad: (
) Här följer det uttryck som min rastlöshet utgav efter sisådär två-tre dagar: ”AAAAAAH! JAG VILL TILL GÖTEBORG! JAG VILL UT PÅ INSPELNING! JAG BLIR GALEN AV ATT INTE GÖRA NÅGOT!”
----
I en trea i utkanten av Göteborg sitter Toni och skriver på en sammanfattning av 2010. Han rynkar pannan och suckar eftersom han inte hittar den glöden i texten som han behöver för att kunna publicera den med gott samvete. Imorgon ska han åka till Eskilstuna för att fira sitt nyår där. Han lutar sig tillbaka och tar en klunk tjeckiskt öl. Reser på sig från sin stol, lämnar rummet och går ut på balkongen för att se på fyverkierna som kidsen på gården börjat smälla av i förtid.
”Har det börjat nu? Har jag börjat leva det här livet jag drömt om?”, tänker han och lutar sig mot det iskalla räcket. En raket smäller orosväckande nära marken och Toni tänker en cynisk tanke om hur kidsen på gatan med all rätt kommer vakna i morgon med några fingrar mindre. ”Äh, skärp dig. Gå nu in och packa ryggsäcken inför imorgon. Det kanske är bättre att ägna sig åt att leva livet än att tänka sönder det. Nästa år, när jag sitter och skriver på en sammanfattning av 2011 kommer jag nog inte vara särskilt klokare, men nåt säger mig att det kommer bli ett spännande inlägg. Jag kommer att ha slutat skolan och börjat arbetslivet. Jag kommer att ha lärt känna nya människor, fått nya historier, nya erfarenheter. Fan, det kanske är nu det börjar?”
För åttonde året i rad väljer undertecknad att skriva en ”årskrönika” där jag sammanfattar årets händelser och listar film- och musikåret. Det handlar som vanligt om ett navelskådande av episka proportioner. I år väljer jag dock att dela upp detta i två delar: Varav det första får handla om själva listorna. Varenda självutnämnd viktigpetter i det här landet skriver ju sådana i december, så varför ska jag vara sämre. Som vanligt ligger det en konflikt i att jag ägnar större delen av min tid till att se på gamla filmer, och lyssna på gammal musik. Så även om exempelvis The Nationals senaste skiva är det bästa som utgivits i år, så betyder det inte att det är det bästa album som jag upptäckt i år.
1. National - ”High Violet” Föregångaren ”Boxer” var lika smittsam som HIV, så att följa upp en sådan skiva skulle kunnat fått vem som helst att lägga av. Men The National (med eller utan ”The?”) gjorde det. Med mörka, komplicerade melodier och texter man inte kunde sluta nynna på, skapade de här deprimerade amerikanerna årets mest energiska skiva. The National är tillsammans med Roky Erickson de enda som kan komma undan med att göra textraden ”I was afraid I'd eat your brain” till en allsångsfest.
2. Håkan Hellström - ”2 steg från paradise” Jag sa till en vän tidigare i år: ”Det är skönt när Håkan släpper en ny skiva, för man vet automatiskt att hur kasst livet än är, så blir det lättare att leva.” Det känns som en klyscha att prisa Den Eviga Göteborgaren precis som alla andra -men det finns en orsak till hyllningskörerna. I mina öron är ”2 steg från paradise” en soulskiva som besjunger staden den utspelar sig i. Skivan gör för Göteborg vad tv-serien ”Treme” gjorde för New Orleans. Att den släpptes lägligt till att undertecknad flyttade till staden på västkusten, är säkert ett plus i kanten. Dessutom tror jag att jag är den enda som älskar titelspåret. 3. Säkert! - ”Facit” Tyvärr Håkan, årets bästa poplåt och poptext ligger faktiskt inte på din skiva. Den ligger på ”Facit”. Jag pratar om ”Dansa, fastän” som höjdpunkten på Säkerts andra album som cementerar henne som en av Sveriges bästa popartister. Med stor humor och bultande hjärta liknar skivan stundtals en novellsamling man kan dansa till. I skrivande stund kan jag inte få crescendot i ”köttet är svagt” i låten med samma namn ur huvudet.
4. Keith Jarrett & Charlie Haden - ”Jasmine” En jazzskiva som består av ett piano och en bas. Inget annat. Men det räcker gott och väl. Underbart finstämda melodier. Av alla album som släppts i år är det här den jag lyssnat mest på, i synnerhet sena nätter då sömnlösheten varit total.
5. Roky Erickson - ”True love cast out all evil” Jag vet egentligen inte om jag vill höja den här skivan så pass högt för att jag älskar den, eller för att jag älskar Roky. Men finns det en skiva i år som varit mogen, insiktsfull, delikat spelad och kärleksfull – då är det denna. Jag menar, hur skönt är det inte att att någon helt ironi vågar sjunga (och döpa sitt album till) budskapet att äkta kärlek vinner över all ondska. Speciellt när artisten i fråga vigt sin karriär åt att sjunga om demoner. 6. Drive-by Truckers - ”The big to do” DBT har gjort bättre skivor. Men hur många rockband kan göra låtar som ”Birthday boy”, där riffglädje möter existensiella frågor, sjungen ur en strippas perspektiv. Inget band just nu kan vara lika smarta och svänga lika mycket på en och samma gång.
Bubblare: Stefan Sundström - ”Ingenting har hänt” Tallest man on earth - ”The wild hunt” Dundertåget - ”De feta åren är förbi” Teenage Fanclub - ”Shadows” Sophie Zelmani - ”I'm the rain” Dylan LeBlanc - ”Pauper field” Fatboy - ”Overdrive”
Låtar jag lyssnat mest på i år: Robyn ”Dancing on my own” (2010) Teenage Fanclub ”Baby Lee” (2010) The National ”Runaway” (2010) Bob Dylan ”Going, going, gone” (1974) Keith Jarrett ”No moon at all” (2010) Miles Davis ”Concerto de aranjuez” (1961) Johnny Bristol ”Hang on in there baby” (197-) Drive-by Truckers ”Zip City”. (Snart tio år gammal sång som jag upptäckt i år. När jag joggade längst rapsfälten i Köpingebro så lyssnade jag på den här tills öronen blödde) Svenska akademien ”Kenneths nya” (Detsamma gäller denna)
Årets bästa filmer:
Ingen av årets filmer har slagit mig på käften. Ingen har lyft upp mig ur stolen och ruskat om mig till den graden att jag gått ut ur biografen efteråt och undrat vad fan det var som hände. Ingen ”Apan” i år, alltså. Men det finns filmer som imponerat eller underhållit den grad att de fäst sig på minnet.
1.Inception (Den kanske har luckor större än mitt minne efter en blöt lördagskväll, men det här var filmen som var mest underhållande på bio 2010. Mycket snyggt och häpnadsväckande. När jag går på bio vill jag känna ett sug i magen. Det gjorde jag här.)
2.The Social Network. (Ingen kan få manus fyllda med babbel att bli så kraftfulla som Aaron Soarkin. Att han fick David Fincher till regissör var en fullträff. Även om filmen kittlar hjärnan mer än den berör hjärtat så är öppningsscenen årets bästa scen.)
3.Shutter Island (Martin Scorsese har de senaste tio åren varit ett sömnpiller. Men plötsligt återkommer han med full vigör och gör en Hitchcockhyllning värd sitt namn. En superspännande roman har blivit en lyckad filmatisering.) 4.You will meet a tall dark stranger (Woody Allens senaste film kändes först som en bagatell. Men den satte sig i hjärnbalken och blev fast där. Det som gör Woody till en mästare är hur hans hårt styrda och cyniska dramer kan framstå så lätta, komiska och avslappnade.
5.Kick ass (Tvungen att tillfoga denna i sista sekund. Mycket underhållning i år har varit serietidningsinspirerat. Den här var bäst på det.) Årets konserter:
1.Här skulle det ha stått Drive-by Truckers. Jag vet att det skulle varit en välspelad och galen rockshow. Men bandet ställde in. Tack för den. Nu kan jag åtminstone leva med tanken på att DBT 2010 skulle blivit ett oförglömligt minne. 2.Dylan Moran, i Göteborg, April Ja, årets bästa konsert blir alltså inte av en musiker, utan en stand up komiker. En av världens roligaste sådana, också. Det var helt enkelt ”sjuuuukt” roligt. 3.Fläsket brinner, Hammenhög, Augusti På en liten scen i en liten by på en liten festival spelade ett gammalt proggband i somras. De spelade sin jazzrock och det var så jävla roligt. 4.Roky Erickson, Stockholm, December Inte lika bra som Hulsfred '07, säger jag automatiskt. Men fortfarande väldigt bra. När jag fick stå bredvid min vän C- och lyfta en näve i luften till ”The night of the vampire” så var jag lycklig. 5.ZZ Top, Göteborg, September Spelninggen i sig var väl bara 3/5. Men det är minnena som är det viktiga, och jag kommer sent glömma glädjen i att få höra de tre männen från Texas köra ett 80-tals medley av sina största hits. Kalla mig bonnläpp -varsågod.
Årets tv-serie: ”Treme”. (Serien som fått mig att bli förälskad i tanken på att resa till New Orleans. Serien är krävande och cynisk, men samtidigt sprudlande och kärleksfull. Vilka karaktärer! Vilka historier! Nästan viktgast av allt: Vilken musik!
Sedan har jag även sett om de båda säsongerna av den svenska ”SPUNG” från tidigt 00-tal. Varför är inte all svensk drama så här bra?
Årets bok: Är det något jag verkligen inte gör så är det att läsa nyutkommen litteratur. Jag tror inte jag läst en enda bok i år som varit utgiven i år. Så därför får jag nämna det bästa jag läst i år -och älskat: David Simon ”Homicide -A year on the killing street” (En repotagebok från 1990 av journalisten som senare skulle skapa ”The Wire” och ”Treme”. Vi får följa Balitmores mordrotel under ett år. Sällan har jag läst något så illusionslöst, så hjärtgripande och så spännande. Historierna från boken skulle sedan leda till tv-serierna ”Uppdrag mord” och tidigare nämnde ”The Wire”.
----
Så. Det får räcka för i år. Kommentera gärna! Denna första del åtföljs snart av en mer personlig sammanfattning. Alltså: På återkommande!
Mitt rum är lika stökigt som alltid -kläder som ligger överallt, cd-skivor i drivor och min bokhylla är lika dåligt organiserad som min garderob. Så jag kan inte skylla på att de senaste månadernas förfall har berott på att jag jobbat för mycket, att jag inte haft tid. Inte egentligen, i alla fall. Nu ligger det en packad resväska på golvet. Om några timmar drar jag vidare.
I fredags avslutade jag min senaste praktik. Det var en väldigt rolig och givande inspelning som slutade väldigt tillfredsställande. Sedan jag kom hem från den utdragna slutfesten i lördags morse ha jag dock inte hunnit sova eller återhämta mig särskilt mycket. Men nu i dag, måndag, då jag dragit omkring i lägenheten och förberett mig för kvällens resa så har jag umgåtts med tankarna om de senaste nio månaderna. Bortsett från de lediga helgerna (åtminstone har de flesta varit sådana) så har jag bara haft sju-åtta lediga dagar sedan 12 april. Jag har varit ute på inspelningar non stop sen dess, med vissa få avbrott för dagar i skolan. Det är ingen överdrift att jag inte haft mycket till privatliv under den här tiden. Nu -plötsligt- när jag är färdig med "Irene Huss" så står jag plötsligt här och har ingen aning vad jag ska göra. En enda dag utan något på schemat försätter mig antingen i apati eller rastlöshet.
Så det finns bara en sak att göra för att få lite tidsfrist. Det är att göra vad jag alltid gör. Sticka iväg. Sätta mitt liv i Göteborg på paus, och göra ett mellanspel på andra ställen i Sverige. Jag har haft den livsfilosofin sedan jag var 18 år och tillkännagav: "It's a town full of losers. I'm pulling out of here to win" och lämnade Kalix bakom mig. Jag vet inte om jag vunnit särskilt mycket sedan dess, men så fort jag har börjat känna mig som en förlorare så har jag dragit mig ur, dragit iväg och dragit vidare.
Jag åker till Stockholm ikväll. Till C-. Imorgon kväll ska vi se Roky Erickson när han sjunger sina galna klassiker om zombies och blodiga hammare. Jag såg Rokys första europaspelning på Hultsfred '07 och det är bland det bästa jag sett.
Efter att jag och min vän från de norrbottniska skogarna umgåtts under ett par dagars tid ska jag sedan fortsätta resan uppåt -just till den nyss nämnda delen av Sverige där kylan och snön har sitt säte. Jag åker upp till Kalix och besöker släkten. Besöker J-. Det var ett år sedan sist som jag var "hemma" och jag har börjat få en viss längtan efter detta igen.
(Jag vet hur det kommer bli -jag kommer vara glad att se familjen, men bli uttråkad efter två dagar och sedan släpa omkring i två veckor och bara läsa och tänka för mycket.)
(Det är också snart dags för mig att skriva ner min "krönika". Alltså mina listor över vad som varit bäst i musik och film väg under livet. Jag kan säga redan nu att det inte är en hemlighet att Håkans nya skiva kommer få en bra placering på listan. "Jag vet vilken dy hon varit i" är på albumets årets bästa souldänga.)
Ja, sedan blir det något slags nyår i Eskilstuna som det ser ut just nu. Jag kommer förmodligen inte tillbaka till Göteborg förrän 2011. Då ska jag trycka på "play" igen och återuppta mitt liv. Jag har faktiskt lite idéer och planer på vad jag behöver i mitt liv just nu. Jag är dessutom rätt säker på att jag innan den 31 december kommer börja längta ihjäl mig efter att komma ut på inspelning igen.
För mitt i allt det här egocentriska rabblandet som jag antar inte är till intresse för någon som helst så vill jag bara göra en sak klar. Det kanske låter mig som att jag beklagar mig och deppar, men jag lever ett liv jag längtat efter sedan jag var en finnig tonåring med tandställning. Ett liv där jag bor i Göteborg och (nåja) arbetar med film. Nu är det bara de sista pusselbitarna som saknas.
Jag har drabbats av en ny neuros. Lagom till mitt nya liv i Göteborg har jag upptäckt en ny ovana. Den är ostoppbar.
***
Det började när jag hade sett "The Social Network" och gick ut ur biografen och sa till A-...
...Nej, vänta lite. Det började tidigare än så. Med en annan film, och en annan replik...
***
Det var på gymnasiet, nångång under tvåan tror jag. SVT2 skulle visa "Annie Hall", alltså Woody Allens omtalade romantiska komedi från -77. Jag ville se den eftersom jag hört så mycket om Woodys filmer, men aldrig sett en själv. Filmen började, och efter de ikoniska förtexterna dök han upp. Killen i glasögon tittade rakt in i kameran och sa:
There's an old joke - um... two elderly women are at a Catskill mountain resort, and one of 'em says, "Boy, the food at this place is really terrible." The other one says, "Yeah, I know; and such small portions." Well, that's essentially how I feel about life - full of loneliness, and misery, and suffering, and unhappiness, and it's all over much too quickly.
Jag tror att det var nånstans där min fascination för liknelser föddes. (Det och en gravt ohälsosam identifikation.)
***
... jag kom alltså ut ur biografen med min nyblivna kollektivbo A-. När filmen hade slutat hade hela publiken rest sig upp och gått innan sluttexterna ens hunnit böja rulla. Jag tror jag redan skrivit om lustigheten som jag kastade ur mig så fort vi lämnat lokalen:
"Att resa sig upp och gå direkt när sluttexterna börjar rulla är samma som att direkt efter sex, sekunden då man fått sin orgasm, resa på sig, klä på sig och gå hem. Man vill ju ligga kvar och gotta sig efteråt och tänka på hur bra det var!"
A- skrattade till: "Haha, det var ganska bra sagt. Jag ser det framför mig."
***
Det går inte att säga så till mig! När jag drar mina liknelser så flyger de bara ur mig och jag kommer inte tänka mer på dem om ingen anmärker på dem. Men någonstans i mig bor det ett bekräftelsekrävande ego som hajar till om någon skrattar åt skämtet i fråga. Det är som att jag inser att "shit, någon skrattade åt något jag sa. Det betyder att andra människor kanske också skrattar om jag säger det igen."
Och så blir det. Längst bak i huvudet sparas det en fil med lyckade liknelser, och när tillfället väl ges så dyker den fram igen. Vilket förmodligen bli ganska tjatigt för folk som umgås med mig ofta.
***
Jag står inne på mitt rum och spikar upp tavlor på väggen. Nu är sista pusselbiten lagd, och rummet inrett.
Min telefon ringer. Det är radiotjänst i Kiruna som undrar om jag har betalt min tv-licens. Jag förklarar återigen att det har jag inte, och det kommer jag inte heller att göra eftersom jag inte har en tv. Jag lägger irriterat på luren och säger till min andra kollektivbo T- som står ute i vardagsrummet:
"Nu ringde de till mig och undrade om jag har tevelicens... igen! Varje gång jag flyttar verkar de sätta mitt telefonnummer på snabbuppringning. Radiotjänst i Kiruna är som en kille som tror att han kommer få ligga med en tjej om han bara tjatar tillräckligt länge."
Jag använde den meningen till och med som en facebookstatus.
***
Det finns en sak jag får höra återkommande. "Hur länge har du klurat på den?". Många vänner verkar tro att jag sitter hemma och kommer på roliga liknelser som jag sedan drar vid tillfälle. Jag vet inte om det är något med mitt tonfall som får det att låta så, men det är verkligen inte fallet. Jag har svårt att uttrycka mig på många sätt. Känslor är inte min starka gebit. Jag påstår inte på något sätt att jag skulle vara rolig, men humor -hur tråkig den än må vara- har alltid varit det lättaste sättet för mig att kommunicera. Blir jag obekväm eller förbannad så kan jag inte hålla käften. Skämten bara ramlar ur mig. Av någon anledning har jag alltid haft lättast för liknelser. Kanske var det "Annie Hall" som satte igång nåt för sex år sedan.
***
Jag sitter i en bil med en kollega. Det är någon vecka in i min praktik på polisserien "Irene Huss". Jag kan i förbifarten säga att hela min höst försvunnit i blixtfart. Efter det att jag kom hem från Skåne och äventyret med "Kyss mig" så hoppade jag på en kortfilm som hette "Att köpa en bil". Jag hann knappt andas innan det projektet tog slut och det blev dags för flytt. Under några dagar packade jag ner allt jag ägde i Trollhättan, flyttade det till Göteborg och packade upp det igen. Dagen efter att jag installerat mig började jag på "Irene Huss". Ingen rast eller ro, men det är så roligt att jag lätt glömmer bort mig.
I alla fall:
Jag sitter i en bil med en kollega. Snön yr utanför fönstret och det är kallt. Jag må vara varmt klädd, men likväl blir man frusen av att stå ute en hel dag. Efter en stunds tystnad säger jag:
"Jag hatar snö och kyla." "Gör du det? Vad ironiskt, med tanke på att du är från norrland", säger hon. Innan jag hunnit tänka efter säger jag: "Bara för att man är uppväxt i snö och kyla så betyder det inte att man gillar det. Det är ju inte som att folk som får stryk när de är små vänjer sig vid det och börjar gilla det när de blir vuxna."
I samma sekund jag säger detta tänker jag: Nej! Varför sa jag så? Tänk om hon tar illa upp? Eller om jag trampar på nån öm tå? Åh, Toni! Varför gör du såhär mot dig själv!
Jag lugnar dock ner mig när jag hör hur hon försöker kväva en skratt.
***
Det är första kvällen av Novemberfestivalen i Trollhättan. Jag sitter hemma hos min klasskompis J-. S- är där med. Vi dricker öl och ser på en livedvd med Springsteen som river igenom "Rosalita". J- säger: "Säg det där du sa tidigare Toni när jag frågade om vi skulle se den här". "Nej", säger jag och försöker skona S- från min otroligt grabbiga metafor. "Vadårå?", undrar S- "Okej då. J- frågade mig om vi skulle se Springsteen-dvd'n eller om jag tröttnat på den. Jag kontrade med: Den är så bra så att man kan inte tröttna. Det är ju som att tröttna på riktigt bra sex." "Hehe". "Hur länge har du klurat på den?", frågar S- "Nej, jag kom på den då, i samma sekund som jag sa den", försöker jag. "Du har kört många liknelser på sistone" "Jo... jag vet. Men jag vet inte varför."
***
Jag står på H&M och försöker välja ett par byxor. Jag hatar att konsumera, men jag behöver ett par nya byxor eftersom ett gammalt par lämnat jordelivet. Jag har överhuvudtaget problem med mode: Trendkänslighet, yta och konsumtionshets är de skällsord som återkommer i mitt huvud. Dagens mode får dessutom hälften av befolkningen att se ut som färgblinda sexualförbrytare.
I hörlurarna lyssnar jag på Oskar Linros. Inte min sorts musik, men jag ger skivan en genomlyssning eftersom "Från och med du" faktiskt är rätt schysst. Halvvägs in kommer det en bra ballad. Jag hajar till när den kommer till crescendot:
"Säg mig att det finns något mer Mera än Ikeasoffans tystnad Säg mig att vi har någon överraskning kvar Säg mig att du kommer bli lite mer som Annie Hall"
Jag hittar ett par svarta jeans på halva priset och går till kassan.
***
En fredag satt jag på Scandinavium och såg ZZ Top. Det var en bra konsert, med både höjdpunkter och bottennapp. Jag inser ganska snabbt att det som saknas i mitt liv är förmågan att odla ett helskägg. Visst, jag skulle inte orka odla en halvmeter ansiktsbehåring som Billy & Dusty nere på scenen. Men ett härligt, southern rock-skägg... Ja, det vore nånting.
***
Jag vaknar på min kompis soffa. Cementkeps. Har inte sovit många timmar. I går natt blev lång. Det här är sista dagen på novemberfestivalen. Jag slår på teven och rapport berättar att USA just investerat i ett omfattande robotförsvar. Jag är så bakfull att det tar mig en minut att inse att robotförsvar betyder ett system som ska stoppa missiler. För ett ögonblick tror jag att Barack Obama införskaffat ett försvar mot Transformers. Jag sätter mig upp i soffan och tar de klädesplagg som ligger närmast på ryggsäcken som jag lever ur under helgen.
När jag är framme på Novemberfestivalens lokaler råkar jag se mig själv i spegeln. Jag har kavaj, t-shirt och en halsduk knuten runt halsen -och jag ångrar att jag inte tänkt på vad jag iklätt mig i morse. "Helvete. Jag ser ut som en kulturkofta. Det enda som saknas är en diktsamling av nån suicidal stockholmare som sticker upp ur bröstfickan så är looken komplett. Varför tog jag inte på mig fleecetröjan i morse?" Jag ser några vänner sitta vid ett bord i baren. Jag slår mig ner vid dem. E-, V- och G-, tre gamla molkomlirare. De är rätt slitna de med, de var mer på gårnattens äventyr fram till sent. Vi utbyter historier om timmarna efter att vi skiljts åt.
När vi sitter där och snackar skit och skrattar åt varandras upptåg ("Christer Petterson ringde i morse, han ville ha tillbaka sin livsstil") så drabbas jag av en bekant känsla. En otvungen gemenskap. Jag tänker ibland på Woody Allens citat ur dokumentären "Wild man blues": "Är jag i Europa saknar jag New York. Är jag i New York saknar jag Europa. Jag är alltid på det ställe jag minst av allt vill vara på." Just nu, den här sega söndagsmorgonen, är jag precis där jag vill vara.
***
Fredagkväll. Järntorget. Jag och två nyinstiftade bekantskaper rör oss från Pustervik mot 7eleven. Vindarna blåser iskalla, trots min fleecetröja. "Jag hatar kyla!", säger jag. "Och det ska komma från en norrlänning", säger J-. Jag hinner knappt tänka efter innan en klassisk replik ramlar ur min mun: "Bara för att man är uppväxt i snö och kyla så betyder det inte att man gillar det. Det är ju inte som att folk som får stryk när de är små..." "Toni, jag har redan hört den." Pinsamt tystnad.
Plötsligt minns jag varför jag hållit inne mina liknelser så länge. Förr eller senare börjar jag upprepa mig själv, och pinsamheten när spontana repliker blir uppenbart upprepade är för stor för mig. Lustigheternas tid är föbi. För den här gången.
***
Telefonen ringer. "Jag måste ha ett svar nu!", säger O-, "Ja eller nej?". "Men... jag kan inte bestämma mig." "Biljetterna försvinner så fort, jag måste boka inom fem minuter." "MEN! Jag vet ju inte vad jag gör i mars, det för långt fram i tiden för mig att bestämma mig... jag kan ju sälja biljetten...men... jag hatar sånt här." Med eftertryck: "Toni... Det handlar om Woody." "Okej då. Du har rätt. Jag säger ja." Jag lägger på luren. Jag ha just bokat biljett till att se Woody Allen spela jazz i Stockholm till våren.
På nåt konstigt sätt känns det som att en cirkel sluts.
(Källa: http://www.rocky-digital.com/serien/default.asp?nr=327 Klicka på bilden för att få den större... ) Det här är lite av en klyscha, men Rocky var bättre förr. (Men vem var å andra sidan inte det?).
I alla fall, i den här seriestrippen lyckas Martin Kellerman fånga exakt mina tankar om att använda smileys och apostrofer i skrift. Jag vet att jag låter som en gammal, bitter gubbe när jag pratar om det här, men för mig är det helt omöjligt att använda ett ":)" eller "*glad*" om jag inte är ruskigt ironiskt. Om motparten inte förstår mitt känsloläge när skriver, så har jag antingen formulerat mig dåligt eller så är den andra dum i huvudet. Det är upp till var och en att uttrycka sig som man vill, men jag själv har och kommer alltid vägra smileys.
(För ungefär ett år sen försökte jag faktiskt bryta mot min egen regel. Jag hade en flörtig smskonversation med en tjej som frekvent använde alla förkortningar och symboler som fanns, och jag försökte smälta in och verka som en sund, vanlig kille och använda en blinkande gubbe för att ge en lite flörtigare ton på meddelandet. Men så fort jag såg detta ";)" framför mig bläddrade jag tillbaka och radera tecknen. Det kändes helt enkelt inte rätt.)
jag ska dansa fastän hjärtat brister ska dansa fastän hjärtat brister dåliga bandet jag tycker inte om er men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer spela nåt som alla kan jag kan berätta nåt som alla kan är ni med mig syster, bröder dansa för att hjärtat blöder
Tillsammans med Håkans nya och Bruce nya box så är Säkers "Facit" det bästa som händer musikvärlden i höst. Ovan citerade vers är crescendot och höjdpunkten i den här strålande poplåten.
