Ang. Israel/Palestina:

Här har vi ett bevis på argumentationsteknik på sjukt hög nivå. En amerikansk statsvetare gör mos av en dansk journalist, utan att ens byta tonläge. Att Finkelstein sedan har rätt i vad han säger gör bara saken bättre.

Tredje sommaren i Skåne

Skrivet för en vecka sedan, en sen sömnlös natt.

Vi bor i Trollhyttan nu.

Det kallas så, huset vi bor i. Det ligger i hjärtat av K-, byn på den skånska landsbygden där långfilmen där jag och några av mina vänner praktiserar. Huset ligger lägligt nog mitt emot huset där större delen av filmen utspelar sig och på krypavsstånd från vandrarhemmet där resten av teamet bor. Trollhyttan är en två våningskåk med två stora altaner, ett tilltaget kök, omgivande syrsor som spelar om nätterna och en pikant doft av mögel i källaren. I det här huset ska vi fem praktikanter från Trollhättan husera. Därav namnet "Trollhyttan"... Jag är den skyldiga till ordvitsen.

***

Just nu kan jag knappt vänta till inspelningen sätter igång. Det känns helt bisarrt att jag och J- kom hit för bara lite mer än en vecka sedan. Att det dessutom är mindre än en vecka till inspelninsstart känns än värre. Tiden går obönhörligen fort och snart kommer det bli skarpt läge, och innan man vet ordet av har det gått två månader och så sitter man på tåget hem. "Vad var det som hände!", kommer jag att fråga mig. Nåja, inget konstigt med det. Jag har ju bara ställt mig den frågan varje dag sen jag lärde mig att stå upprätt.

***


Min första fredag sedan min återkomst till skåne blev ett äventyr värt sitt namn. Den började med att jag satte mig på ett plan till Stockholm. Väl där krånglade jag och en annan lirare oss ut till stockholms utkant, där vi hämtade två bilar som vi körde tillbaka till skåne. Vi var framme vid åttatiden på kvällen. Jag återvände tillbaka till Trollhyttan för spendera resten av fredagen i sängen, i framstupa snarkningsläge. Istället slogs jag plötsligt av en lust att återse gamla vänner, och innan jag visste ordet av befann jag min på en timslång resa till Malmö. Väl där mötte jag upp M-! Min compadre bland compadres! Om inte det var nog lyckades vi därefter hänga på gamla kollegor från förra sommarens tid på Greenpeace. Jag blev helt uppe i varv och glömde tröttheten och innan jag visste ordet av upplevde vi en galen natt i Malmö. Mellan allla kärleksfulla återseenden och alla falafel jag satte i mig så förstod jag hur enkelt och fantastiskt allt kan vara ibland.

***

Sista veckan i Trollhättan -staden- tycktes försvinna i ett töcken. Jag tog sovmorgnar som om de var de sista i mitt liv. Jag passade på att träffa släktingar, vänner och möta gryningar. Jag var och såg Eldkvarn riva igenom ett rutinerat set i ett öltält. Fjärde spelningen med dem. Jag fick äntligen höra dem spela "Somliga går i trasiga skor". Detta var min första och sista lediga vecka för den här sommaren. Ända sedan starten av april hade jag i princip inte haft en andningspaus, vilket jag egentligen hade trivts med. Fullt sjå. Rock and roll.

***

Jag hade ett samtal med en vän en sen natt innan jag åkte, och det kändes som ett sorts crescendo för året i Trollhättan. Det var plötsligt glasklart att de två kommande månaderna i skåne kom när de kom. I slutet av den föregående sommaren hade jag lämnat min exil i Helsingborg, en dramatisk och strålande period, för att bosätta mig i Trollhättan. Mitt liv hade sedan dess bytt inriktning totalt och jag kom ut på andra sidan tunneln som en människa med nya lärdomar, nya problem och exakt samma brist på frisyr. Men efter det där samtalet den där natten, efterfest med falafel och skåprensning, så förstod jag att det perfekta sättet att summera mitt första år (och det sista?) i Trollhättan innebar att lämna staden för en stund. Så det var vad jag gjorde. Jag packade väskan, tog en dusch och drog till Trollhyttan istället. Den natten rensade jag luften och laddade om.

***
Men innan jag drog hann jag gå ner till kanalen för att se Ulf Dageby sjunga och spela Dylan. Det var en ganska småputtrig, orepeterad föreställning. För det mesta läste den legendariska göteborgaren direkt från nothäften och känslan uteblev. Jag vet att det är så här många vill ha Dylan musik: regelmässigt utförd och plikttroget. Samma människor som inte klarar av att höra hur Bob själv leker runt med sina sånger och ständigt håller dem i rörelse. Själv bryr jag mig bara om att känna energin, hur musiken än ser ut eller låter. Dock brann Dageby till ibland, som i en rumlande "Thunder on the mountain" eller sin klassiska översättning "Bara om min älskade väntar". Pretto nog kändes det som ett bra soundtrack till mitt liv.

***

Tillbaka till vardagen i K-

Det finns ett lugn här om nätterna som jag inte upplevt på länge. De omgivande fälten för med sig något som jag har svårt att sätta fingret på. Även om dagarna är fyllda med jobb och snart kommer bli en dygnet runt-syssla, så känner jag mig ändå tillfreds på ett sätt som är obetaltbart. Kanske är det att den här kollektivkänslan påminner mig om livet på folkhögskolan i Molkom. Det har hitills skett mer än en gång att vi satt fyr på engångsgrillar ute på altanen, jag har låtit quornfiléerna brynas till perfektion och toppas med väl kylda folköl. Det är de minnena man tar med sig, om som ger den där extra energin när man väl står där mitt i natten och fryser häcken av sig på inspelningsplats. Om två månader är jag säkert leds på det, skogstokig och på jakt efter stadsliv. Nåja, den dagen får dröja.

Tills dess: Välkommen till Trollhyttan.

principer och krönikörer

Jag har konsekvent undvikit att läsa texter av aftonbladets skribent Alex Schulman de senaste året, eftersom jag anser att denna inte bara skriver dåligt, utan även för att den vuxenmobbning som han gjort sig känd för är patetisk. Men jag lyckades ändå ögna igenom en text han skrivit alldeles nyligen. Den handlar om hur jobbiga vegetarianer är eftersom att "De där människorna som vägrar kött och väljer te i stället för kaffe – de gör det för att de vill vara speciella. De drivs av att sticka ut, särskilja sig."

Hade texten innehållit nån sorts humor eller nåt sorts perspektiv som kändes fräscht, då hade jag kunnat förstå hans synpunkt. Men denna text, precis som hans övriga, bygger på en världsbild där cynism och status är viktiga beståndsdelar. Och status -enligt Schulman och många av hans trendkänsliga kollegor- är det viktigaste som finns. Inte vem du är, och varför du är det. Det spelar ingen roll så länge du verkar viktig.

Personligen äter jag varken kött eller fisk sedan något år tillbaka -och precis som de flesta av alla vegetarianer jag mött så gör jag det på grund av ideal och principer. Dessutom så dricker jag inte kaffe på grund av ett enkelt faktum: Jag tycker inte att det smakar gott.

Juli månads skörd

Klockan är egentligen för sent -jag ska upp tidigt och jobba imorgon. Igen. Efter att ha suttit och svettats över en laptop i alldeles för många timmar så möte jag upp B- och vi satte oss nere vid kanalen med folköl och snackade skit. En fin sommarkväll.

På söndag, i övermorgon, ska jag vara FAD på en kortfilmsinspelning. Det kommer bli grymt spännande. En riktig utmaning för undertecknad. Efter den tre dagar långa inspelningen blir det ett kort möte med familj innan jag tar en kort -kort- ledighet innan jag sticker iväg till skåneland i två månader för att praktisera på en långfilm.

Ja -nu låter det verkligen som om jag skryter. F'låt. Min egentliga tanke var att försöka kompensera den tystnad som kan komma att råda på den här bloggen inom den kommande framtiden med några YouTube-klipp. Temat är som många gånger tidigare "soundtracket till mitt liv". Jag har inhandlat en bunt skivor, och här är höjdpunkter från dem, och andra spår som befolkar mina öron just nu.


En av sommarens två bästa låtar. The National är lika episka som någonsin i deras bästa ballad.
What makes you think I’m enjoying being led to the flood
We got another thing comin' undone


Världens just nu bästa rockband. Med en låt från skivan som skulle ändra kurs på deras karriär för alltid: "Sothern Rock Opera". En dubbelskiva som genom att berätta historien om Lynyrd Skynyrds uppgång och fall berättar om deras uppväxt och den amerikanska södern. Som en roman av John Steinbeck, fast med gitarrsolon.


Kolla de här killarna. De ställer sig en efter en framför micken, kör ett solo och sen när de är färdiga så ställer de sig med de andra och tar en cigg och snackar skit. Det är coolt, det svänger och ingen har nånsin matchat Miles Davis ton lika bra som John Coltrane. (Jag köpte Coltranes kaosiga "Love Supreme" och gillar den mer och mer. Men nog föredrar jag Davis ljusa, långa, melodier.)


Köpa "The Rising" var man ju tvungen att göra förr eller senare. Bruce på sitt mest svulstiga humör. Men hur fan kan man inte gilla det här? Känner ni inte doften av sommar och sojabiffar på grillen?


Det här är, tillsammans med "When I still have thee" och ovan bifogade dänga av The National, det bästa som släppts i sommar. Det är provocerande poppigt, men herregud vilken refräng.

Grattis grabbar

Det är roligt att ha begåvade vänner.

En av dem, Victor Nyåker, vann den regionala uttagningen till Novemberfestivalen förra helgen, "Filmörnen". Detta med en musikvideo som till hiphopgruppen Bara på Låtsas "Vad är jag?". Victor gick årskursen under mig på Molkom och är inte bara en ruskigt begåvad arbetsmyra: Han är en otroligt sympatisk lirare också. Här kommer ett klipp från videon (som ärligt talat ryckt ur sitt sammanhang inte gör videon rättvisa). Men -Grattis Victor!



En annan vän är Emil G. Ryderup som vann ett gäng priser för sin "Balladen om de olycksaliga". Han och ett annat gäng vänner hade gjort denna i mitt tycke berörande musikal. Jag hade läst manuset men var ändå inte beredd på den gåshudsvarning som uppstod när jag väl fick se filmen. Emils bästa film sen Novemberfestivals tvåan "Drawn to you". Grattis Emil och ni andra!

Även Hagfors stolthet Erik Järnberg Rååd vann pris. Han sopade banan med sin kortfilm "Jonny" i klassen mellanvikt. Anmärkningsvärt att han hade Göran Ragnerstam i huvudrollen. Hur han fick denna att skenbart onanera i mjukisbyxor har jag ingen aning om. Grattis Erik J. Håård!

Mixed up confusion: En avhandling om min oerhörda ambivalens

I's kök, fredagkväll maj 2010:

När de andra runt bordet tar fram sina öl så ångrar jag mig direkt.
"Åh, varför tog jag med vin! Nu är jag ju sugen på öl! Det är ju grillkväll, hur tänkte jag. Då måste man ju ha öl."
Plötsliga skrattsalvor från de andra, jag förstår ingenting.
"V-vadå?" stammar jag.
"Vi pratade om det här precis innan du kom", säger J-, "du har alltid sån beslutsångest!"
Jag tystnar en sekund.
"Det har jag väl inte... Litegrann kanske. Eller?"

---

Det är min akilleshäl. En av dem i alla fall. I de långrandiga inläggen om mitt liv som brukade florera i den här bloggen mer förr än på sistone så var det också ett återkommande tema. Min fullkomliga brist på att ta beslut. Det finns undantag till regeln: När jag arbetar eller när jag ska ta stora livsavgörande beslut. Då brukar det inte vara så svårt. Men ge mig ett så banalt val som om jag ska ta med mig öl eller vin till en grillfest -och mina neuroser har lilla julafton.

---

Klassrum i Trollhättan september 2009:

Jag kollar på kalendern och inser att hälften av min tid på Filmarbetarutbildningen har förflutit. Tiden går vansinnigt fort. Jag minns plötsligt en av våra första lektioner när vi gick igenom grundläggande regler för hur man ska bete sig på en professionell filminspelning. Set-etikett så att säga. Det känns som om vi kommit en lång väg sen dess.
"Det är bra att tänka på att inte klä sig i för skrikiga och ljusa kläder", sa vår föreläsare, "ska man snabbt gömma sig bakom en buske så är det ju bra om man inte har en kycklinggul jacka."


---

Dylan sjöng det bäst, när han var yngre än vad jag är nu:

I got mixed up confusion
Man, it's a-killin' me (...)
Well, my hat's in my hand
Babe, I'm walkin' down the line
An' I'm lookin' for a woman
Whose head's mixed up like mine

---

Min lägenhet i Trollhättan, junieftermiddag:

På sängen ligger en kavaj och en skjorta. Ikväll är dags för slutfest på "Gynekologen i Askim", tv-serien jag praktiserade på under sammanlagt sju veckors tid. Det är en underbart vacker sommardag och att iklä sig skjorta känns som ett självklart alternativ. Då tvekar jag plötsligt. Ska jag ta en kavaj istället? Ifall det blir kyligare ikväll? Kavajen har ju bättre fickor, så det är ju klokt. Jag byter till kavaj. Då inser jag hur varmt det kommer bli om jag försöker gå nånstans med den här. Jag kommer vara genomsvettig innan jag ens hunnit ut ur lägenheten! Min telefon plingar till, ett sms: "T-Bone, vi står nere vid porten." Det är mina två klasskamrater och vi ska med ett tåg om femton minuter.

Jag kommer rusande nedför trapphuset -iklädd skjorta- och möter upp dem vid porten.
"Skulle jag kanske tatt med mig nån öl till oss som färdkost", frågar jag när vi börjar gå mot stationen.
"Nej", säger min klasskompis D-, "det kan vi ta när vi kommit fram till Göteborg."
Jag nickar och känner mig stolt över att jag inte kommer ha anledning till att ångra det beslutet.

---

En gräsplätt utanför Älvängen:

Några timmar senare sitter vårat tåg fortfarande fast mellan Trollhättan och Göteborg. Tågresan tar vanligtvis en timme, men efter något sorts banfel så är vi nu tre timmar försenade. Vi ligger ute på gräsmattan bredvid tåget och väntar på att tåget ska vara redo att åka igen. D- vänder sig till mig och påpekar det uppenbara:
"Du Toni, vi skulle nog tagit med den där ölen."


---

Det börjar ofta på samma sätt; Jag tar ett beslut på ren magkänsla och känner mig nöjd. Sedan ploppar det upp någon tanke i mitt huvud om någon faktor jag inte räknat in. Oavsett vad man tycker om astrologi: Jag är född i vågen. Plötsligt ser jag två listor framför mig. En med fördelar och en med nackdelar. Listorna fylls i kvickt och jag börjar väga dem mot varandra. Vilken vågskål väger tyngst? Magkänslan, den omedelbara impulsen, glömmer jag bort nånstans på vägen och den blir bara ett avlägset argument.

---

Eftersom CSN är en byråkratisk maskin av episka proportioner så är det givetvis ett oändligt projekt att få pengar när man studerar över sommaren. Ett projekt som drar ut lite för länge på tiden och som gräver djupa smärtsamma hål i min ekonomi. Så när skatteåterbäringen ramlar in på kontot så drar jag en lättnadens suck. För en litet tag var jag orolig för hur jag skulle ha råd med att köpa mat, eller cd-skivor för den delen.

Nu hade jag i alla fall råd att köpa en ny regnjacka. Eftersom jag den efterföljande dagen skulle arbeta några timmar utomhus och väderprognosen lovande skyfall, så var detta nödvändigt. Det jag inte visste var att denna monetära tillökning skulle bli ett eldprov för min ambivalens.

---

Myrorna, precis innan stängningstid:

Jag klev av rulltrappan och överblickade affären. Efter mina fruktlösa försök att få tag i en jacka som inte kostade mer pengar än vad jag hade så var Myrorna det sista alternativet. Jag haffade ett par mer eller mindre luggslitna jackor ur ett ställ och ställde mig i provhytten. Jag testade dem kvickt och effektivt och höll tillslut i en blå skapelse som endast kostade hundra kronor och var rätt fräsch. Den satt rätt bra till och med. Just när jag var på väg att vända stegen mot kassan så slog den till....DADADAM! Beslutsångesten från helvetet.

Jag mindes plötsligt den "regeln" om att ha kläder i diskreta färger på inspelning. Jag granskade jackan och började plötsligt grubbla över om jackan inte var... lite för blå? I det dåliga ljuset i hytten var det svårt att avgöra. Var den här färgen alldeles för markant? Den där listan i mitt huvud började skriva sig själv: Å ena sidan var jackan prisvärd, bra kvalitet och funktionsduglig. Å andra sidan kanske den skulle kunna göra bort mig fullständigt. Då släcktes plötsligt ljuset i hytten: Myrorna var en minut från stängningsdags. Jag var tvungen att göra ett beslut.

Plötsligt drabbades jag av insikten att ha trampat i samma gamla fälla. Att väga saker mot varandra är ett bra sätt att ta beslut på ett långsiktigt plan. Det är väl helt klart en bra förmåga i vissa situationer. Men det gör får långt när jag trycker tillbaka mina impulser. För ibland så är magkänslan det absolut bästa argumentet. Här stod jag i en provhytt på Myrorna i Trollhättan och upplevde en smärre kris över en jävla regnjacka?
"Skärp dig, T-bone", tänkte jag och gick till kassan med jackan. Den var blå nog.

---

Fotbollsplan i Trollhättan, lördagkväll:

Sojabiffarna bryns långsamt på grillen medan jag torkar bort svetten från pannan efter en eldig fotbollsmatch med vännerna. Jag flåsar kraftigt och tar en klunk vin. Min kondition är lika ickebefintlig som min bollkontroll.

Jag raljerar som vanligt med alla historier om min ambivalens. Blåser upp och överdriver problemen för komikens skull: Det hör ju inte till ovanligheterna. För det mesta brukar jag fatta rätt beslut och när det väl gäller så har jag skallen på rätt ställe. Det fina här i livet är dock att de bästa beslut jag tagit är de beslut som kändes självklara oavsett hur stora risker de inneburit: Vare sig jag flyttat till Norrköping för att bo med en tjej jag träffat två gånger, eller om jag dragit ut ensam på en tågluff i Östeuropa.

Men kvällar som denna, då det enda valet är att ha lite trevligt eller jävligt trevligt, då är livet perfekt. Kvällar då man har bra sällskap, god mat på grillen, ekologisk druvsaft i bägaren och ett väder som gjort för underverk. Då slår det mig, det enda som saknas är musik... Jag slår mig för pannan.
"Varför tog jag inte med mig min bärbara stereo?!"

Coola katter

Spotifylista: Jazz
Just nu -när jag inte jobbar eller grillar- så läser jag Miles Davis självbiografi. Även om boken i sig är medelmåttig så har den fått mig att börja gräva djupare i jazz som genre. Under de senaste tre åren har jag gått från att avsky genren till att faktiskt börja bli lite av ett fan. Från att olika hiphopsamplingar inspirerat mig så har jag faktiskt kommit en bit på vägen.

Oavsett vad man tycker om musiken så måste man erkänna att många av de klassiska albumen har otroligt grymma omslag. Om jag får tag i någon av de här skivorna på vinyl så kan ni räkna med att jag hänger upp dem på väggen som konst. Visst känns det lite trist med mp3-kulturen när man går miste om sånt här:

Molkom Revisited

Det var lite som en tidsmaskin.

Jag åkte tillbaka till Molkom, det var långhelg och ledigt från inspelningen. Jag passade på att åka till den där värmländska byhålan som för ett år sedan var mitt hem. Eller hem och hem: det var där jag sov, jobbade, åt, drack, bajsade och förvarade mina cd-skivor från och till i två år. Så visst, det är väl det som behövs för att nåt ska räknas som ens bostadsort.

Att komma tillbaka till Molkom var inte bara som en tidsmaskin. Det var som att resten av världen skärmades på samma gång. Som om allt annat i världen sattes på pausläge, medan jag återvände till bubblornas bubbla.

Klockan stod still i Molkom. Vi åt pizza. Vi tog en bastu. Vi satt på diverse tak och drack öl och vin. Vi gick ner till den lokala puben/ pizzerian och var nära på att hamna i bråk med lokalbefolkningen. Allt var som det alltid varit.

När jag lämnade Molkom för sista gången som elev så satte jag mig på tåget till Helsingborg. Det hade inte tagit länge innan jag fick ett sms: "Toni, du glömde din Woody Allen-affisch!". Ända sedan dess har jag planerat att återvända dit för att hämta tillbaka denna klenod. De två tidigare druckna besöken har jag glömt detta. Så det var inte mer än passande att när jag nu besökte Molkom för förmodligen sista gången i mitt liv, så tog jag den bökiga tavlan under armen och tog bussen hem till Trollhättan i spöregnet. Den här gången lämnade jag ingenting kvar där i Värmland.

Jag satt första kvällen med min compadre och f.d klasskamrat H-. Vi pratade om avslutningen då jag höll ett tal och i en svag stund så lovade jag att lägga upp en videoupptagning av just detta icke så märkvärdiga tal. Här kommer det. Bered er för att det blir något internt för er icke-molkomiter.

Mitt Hjärtas Gitarrsolo

Jag är ute i skogen och joggar. Luften är varm, solen sticker fram mellan grenarna på granarna, men ett mörkt moln har lagt sig över himmelen och ibland kommer det svala och kyliga pustar av vind. Min kondition är inte vad den borde. Jag fortsätter framåt. Känner svetten rinna längst ryggen. I hörlurarna har jag Pink Floyds "Comfortably Numb", i en live version med b la Van Morrison som gästartist, inspelad i Berlin med den fallna muren som fond. Det var länge sedan jag lyssnade på den. En majestätisk sång som brann i takt med att Europas historia skrevs om.

Detta tänker jag givetvis inte på medan jag springer. Nej, jag försöker bara rensa huvudet och tänker nog mer på Sveriges stundande match mot Norge som börjar TV om några timmar. Vill bara tänka på stigen som jag har framför mig. Det är därför jag motionerar i första hand. För att få ordning på huvudet. För det är mycket i huvudet, en förvirrande röra. Samtidigt är det nästan tomt, slut på infall och idéer.

Då slår det plötsligt till. Som om jag trampat på en elektrisk ledning. Som om himmelen öppnat sig och fallit ner över mig. Fem minuter in i sången kommer sångens andra gitarrsolo... ett ekande vibrerande läte... ett ljud som får mig att sluta springa... som får mig att stanna upp och lyssna...dofterna omkring mig tycks bli mer markanta...färgerna tycks bli starkare. Det här gitarrsolot tycks vara det vackraste jag hört. Det känns inte som om tonerna går från mina hörlurar och in i mina öron. Nej, det känns som om de strålar ut ur mitt hjärta.

Tonerna bänger och bänder. Det är en enkelt melodi som lyfter och lyfter, som blir större för varje takt. Den bygger upp ett sorgset crescendo. Den omfattar varenda milimeter av ljudbilden, av världen, av själva syret i luftet. Och då! Då kommer Van Morrison in och sjunger:

"There is no pain you are receding
A distant ship's smoke on the horizon.
You are only coming through in waves.
Your lips move but I can't hear what you're saying"

Wow, vilken upplevelse! tänker jag när jag plötsligt nyktrar till och återvänder till verkligheten. Jag fortsätter springa, upplyft av den nästan religiösa händelsen. Lyssnar kort därefter på sången igen, men kommer inte ens i närheten av den tidigare känslan. Jag klickar vidare till nästa sång och fortsätter springa. Jag har nått ner till älven nu. De mörka molnen på himmelen har försvunnit.

"Förjävligt hur pretantiös jag är ibland", tänker jag och svettas lite till.

Konstiga saker#3: Miracles

Jag trodde jag var först med att tycka att den här videon är genom oavsiktlig komik helt sjukt rolig. Men sen visade det sig att den redan blivit lite av en youtube-snackis. Det handlar alltså om den bisarra rapgruppen Insane Clown Posse, ett gäng vita skräckrappare som sminkar sig som clowner och svär väldigt mycket, som släppt en ny singel. Låten i sig handlar om allt som gruppen anser vara mirakel. T ex magneter, giraffer och "djur som chillar utan vatten". När det sedan kommit till att visualisera sången så har bandet beslutat sig för att ta i ordentligt. Maken till övertydlig och överanimerad video får man leta efter.

Mina favoritrader ur denna sublima sång är definitivt:

Fucking magnets, how do they work?
And I don't wanna talk to a scientist
Y'all motherfuckers lying, and getting me pissed