Mitt Hjärtas Gitarrsolo

Jag är ute i skogen och joggar. Luften är varm, solen sticker fram mellan grenarna på granarna, men ett mörkt moln har lagt sig över himmelen och ibland kommer det svala och kyliga pustar av vind. Min kondition är inte vad den borde. Jag fortsätter framåt. Känner svetten rinna längst ryggen. I hörlurarna har jag Pink Floyds "Comfortably Numb", i en live version med b la Van Morrison som gästartist, inspelad i Berlin med den fallna muren som fond. Det var länge sedan jag lyssnade på den. En majestätisk sång som brann i takt med att Europas historia skrevs om.

Detta tänker jag givetvis inte på medan jag springer. Nej, jag försöker bara rensa huvudet och tänker nog mer på Sveriges stundande match mot Norge som börjar TV om några timmar. Vill bara tänka på stigen som jag har framför mig. Det är därför jag motionerar i första hand. För att få ordning på huvudet. För det är mycket i huvudet, en förvirrande röra. Samtidigt är det nästan tomt, slut på infall och idéer.

Då slår det plötsligt till. Som om jag trampat på en elektrisk ledning. Som om himmelen öppnat sig och fallit ner över mig. Fem minuter in i sången kommer sångens andra gitarrsolo... ett ekande vibrerande läte... ett ljud som får mig att sluta springa... som får mig att stanna upp och lyssna...dofterna omkring mig tycks bli mer markanta...färgerna tycks bli starkare. Det här gitarrsolot tycks vara det vackraste jag hört. Det känns inte som om tonerna går från mina hörlurar och in i mina öron. Nej, det känns som om de strålar ut ur mitt hjärta.

Tonerna bänger och bänder. Det är en enkelt melodi som lyfter och lyfter, som blir större för varje takt. Den bygger upp ett sorgset crescendo. Den omfattar varenda milimeter av ljudbilden, av världen, av själva syret i luftet. Och då! Då kommer Van Morrison in och sjunger:

"There is no pain you are receding
A distant ship's smoke on the horizon.
You are only coming through in waves.
Your lips move but I can't hear what you're saying"

Wow, vilken upplevelse! tänker jag när jag plötsligt nyktrar till och återvänder till verkligheten. Jag fortsätter springa, upplyft av den nästan religiösa händelsen. Lyssnar kort därefter på sången igen, men kommer inte ens i närheten av den tidigare känslan. Jag klickar vidare till nästa sång och fortsätter springa. Jag har nått ner till älven nu. De mörka molnen på himmelen har försvunnit.

"Förjävligt hur pretantiös jag är ibland", tänker jag och svettas lite till.