Har inte hittat någon ljudupptagning av den där fantastiska spelningen som Bob Dylan genomförde i november i Göteborg. Något som grämer mig. Jag vill återuppleva händelsen!
Men till min stora glädje hittar jag en bootleg från en spelning han genomförde i Canada den sjunde Juli 2005. Hälften av låtlistan är identisk, och låtarna har samma arrangemang som i Göteborg!
Att höra honom öppna explosivt med "Maggies Farm" igen ger uttrycket deja-vú en ny innebörd. "I'll be your baby tonight", "Most Likely", "Lay, Lady, Lay" och "Summer Days" är alla trevliga flashbacks. När man blundar befinner man sig snart igen på parkettplatsen och reser tillbaka i tiden till den där förgyllda kvällen!
Monday, November 14, 2005
Knutna Nävar
Det finns propaganda och så finns det propaganda. Det finns mossiga proggband från 70-talet och så finns det Knutna Nävar.
Knutna Nävar har gjort en helt otrolig skiva som heter "Internationalen och andra revolutionära sånger". Den skivan har inte en dålig låt.
Egentligen är inte Knutna Nävar bra. De har en rent ut sagt skrämmande hållning till Sovjetunionen och deras musik gränsar ofta till det patetiska. Men inte alltid. Det finns något så humoristiskt över Knuta Nävar, något väldigt humoristiskt.
Men efter att ha lyssnat på "Internationalen och andra revolutionära sånger" några gånger så märker man att några låtar är bra PÅ RIKTIGT. Alltså, man kan sitta och lyssna på vissa låtar i annat syfte är ironi...
För det första har vi "Det är något konstigt med friheten". Jag har nämnt låten förut i bloggen, och den har faktiskt en grymt skön melodi.
För det andra har vi min favorit "Arbetarbröder". En pampig låt med en fantastisk refräng som handlar om att "vi måste starta ett kommunistiskt parti". En skrattfest. Men en skrattfest man sjunger med i.
Har ni inte hört Knutna Nävar tidigare, så gör det idag.
Knutna Nävar har gjort en helt otrolig skiva som heter "Internationalen och andra revolutionära sånger". Den skivan har inte en dålig låt.
Egentligen är inte Knutna Nävar bra. De har en rent ut sagt skrämmande hållning till Sovjetunionen och deras musik gränsar ofta till det patetiska. Men inte alltid. Det finns något så humoristiskt över Knuta Nävar, något väldigt humoristiskt.
Men efter att ha lyssnat på "Internationalen och andra revolutionära sånger" några gånger så märker man att några låtar är bra PÅ RIKTIGT. Alltså, man kan sitta och lyssna på vissa låtar i annat syfte är ironi...
För det första har vi "Det är något konstigt med friheten". Jag har nämnt låten förut i bloggen, och den har faktiskt en grymt skön melodi.
För det andra har vi min favorit "Arbetarbröder". En pampig låt med en fantastisk refräng som handlar om att "vi måste starta ett kommunistiskt parti". En skrattfest. Men en skrattfest man sjunger med i.
Har ni inte hört Knutna Nävar tidigare, så gör det idag.
Sunday, November 13, 2005
Opretanciösa ämnen del I: Livet.
Alla har en historia att berätta. Jag tror på det där. Alla människor som åtminstone levat i tjugo-trettio år måste ha någon extravagant att berätta. Någon liten romans, någon tragisk upplevelse eller någon actionfylld händelse som skulle räcka åt att berätta fylla ut en och en halv timmes film. Jag vet inte vad min historia skulle bli, men jag tror att jag lever den nu. Jag skulle inte genrebestämma min historia, men det skulle helt klart vara något mer åt indiefilmshållet än Hollywood. Jag ska återvända till det här ämnet om några månader när jag kan se på det hela med lite distans.
Berätta, kommentera: Vilken sorts berättelse är era liv?
Berätta, kommentera: Vilken sorts berättelse är era liv?
Beach Boys
Dagen låt är helt klart Beach Boys "Would'nt it be nice". En låt fylld av livsglädje, men på nåt sätt även tragik. Lyssna på den idag om ni inte gjort det förr.
Friday, November 11, 2005
Populärkulturell Genomgång Revisited
Lägesrapport:
"Extras" femte avsnitt i onsdags, det med Samuel L. Jackson, var stor underhållning. Ricky Gervais är ett geni. Pinsamheterna stapplades på varandra, och den ena komiska höjdpunkten överlyste den andra. Gervias fångar på pricken känslan av att vara fångad på fel plats på fel tillfälle, och de som inte känner igen sig i hans karaktärer har en väldigt dålig självkännedom!
När en artist eller ett band som fått klassikerstämpel händer det ofta att första intrycket av deras nya skivor överväldigande. Både Rolling Stones "A bigger bang" och Neil Youngs "Praire Wind" var skivor som jag gillade starkt vid första lyssningen, och som snurrade hett i spelaren den första veckan. Men sedan tröttnar man. Sakta men säkert upptäcker man att hälften av låtarna är rätt mediokra, och att det inte är låtarna som man gillar mest, utan artisten bakom. Både "Praire Wind" och "A bigger bang" ÄR skivor som skulle få betyget 3/5, och många låtar på dem skulle kunna få 4/5, men det lyfter inte skivorna högre än många nya spännande debutanter.
Min blogg har inte fått det genomslag jag hoppats. Den har faktiskt färre läsare än den förra. Kanske är det för att jag har ett ganska smalt ämnesområde och för att haf gjort ganska dålig "reklam" för den. Eller så upplever jag det bara så för att folk inte lämnar kommentarer? Min namne Toni, ett annat Dylanfan med blogg, har lämnat intressanta kommentarer med jämna mellanrum, och ett besök i hans blogg är alltid roliga. Klicka på hans namn där han kommenterat så länkas ni fram till den, det kan jag rekommendera!
Har kommit till insikt till att den bästa personen som gör Bob Dylan covers är Bob Dylan själv. Från -90-talet och framåt har han lyckats göra nyinspelningar på många av sina låtar, egentligen studioversioner av hur han spelar låtarna live, och låtarna för oftast en hel ny dimension. Tidigare nämnda "Down in the flood" är bättre i den nya versionen på soundtracket till "Masked and anonymous" än till originalet på "The Basement Tapes". Jag hittade en nyinspelning på "Chimes of Freedom" från år 2000, som helt klart är en av bättre versionerna av låten man kan hitta!
"Extras" femte avsnitt i onsdags, det med Samuel L. Jackson, var stor underhållning. Ricky Gervais är ett geni. Pinsamheterna stapplades på varandra, och den ena komiska höjdpunkten överlyste den andra. Gervias fångar på pricken känslan av att vara fångad på fel plats på fel tillfälle, och de som inte känner igen sig i hans karaktärer har en väldigt dålig självkännedom!
När en artist eller ett band som fått klassikerstämpel händer det ofta att första intrycket av deras nya skivor överväldigande. Både Rolling Stones "A bigger bang" och Neil Youngs "Praire Wind" var skivor som jag gillade starkt vid första lyssningen, och som snurrade hett i spelaren den första veckan. Men sedan tröttnar man. Sakta men säkert upptäcker man att hälften av låtarna är rätt mediokra, och att det inte är låtarna som man gillar mest, utan artisten bakom. Både "Praire Wind" och "A bigger bang" ÄR skivor som skulle få betyget 3/5, och många låtar på dem skulle kunna få 4/5, men det lyfter inte skivorna högre än många nya spännande debutanter.
Min blogg har inte fått det genomslag jag hoppats. Den har faktiskt färre läsare än den förra. Kanske är det för att jag har ett ganska smalt ämnesområde och för att haf gjort ganska dålig "reklam" för den. Eller så upplever jag det bara så för att folk inte lämnar kommentarer? Min namne Toni, ett annat Dylanfan med blogg, har lämnat intressanta kommentarer med jämna mellanrum, och ett besök i hans blogg är alltid roliga. Klicka på hans namn där han kommenterat så länkas ni fram till den, det kan jag rekommendera!
Har kommit till insikt till att den bästa personen som gör Bob Dylan covers är Bob Dylan själv. Från -90-talet och framåt har han lyckats göra nyinspelningar på många av sina låtar, egentligen studioversioner av hur han spelar låtarna live, och låtarna för oftast en hel ny dimension. Tidigare nämnda "Down in the flood" är bättre i den nya versionen på soundtracket till "Masked and anonymous" än till originalet på "The Basement Tapes". Jag hittade en nyinspelning på "Chimes of Freedom" från år 2000, som helt klart är en av bättre versionerna av låten man kan hitta!
Tuesday, November 08, 2005
Blandband del II
Konsten med att göra blandband till bilen är att se till att man själv kommer bli chockad över sina egna låtval -och att våga riskera att slänga in låtar som inte är självklara billåtar. Här kommer ett bra förslag på ett blandband, baserat på ett av mina favoritband:
Knutna Nävar - Det är nåt konstigt med friheten
Vi öppnar upp med en knasig kul kommunistpropaganda. Det mest skrämmande med låten är inte bandet tvivelaktiga relation till Sovjet, utan att den faktiskt har en skön melodi. Det är viktigt att inte börja med nåt för seriöst.
Rolling Stones - "Jumpin Jack Flash"
Det får inte dröja för länge innan en up-tempo låt, och vad duger bättre än en av världens bästa rocklåtar?
Nina Simone - Love me or Leave Me
Kontrasten att köra en halvjazzig låt efter Stones är märkbar, men en bra låt är en bra låt.
Joe Cocker - Women to Women
Spelar man den här låten i bilen är det svårt att inte känna sig åtminstone lite häftig.
Thorir - Hey Ya
En cover på André 3000's hit måste ju vara en riktig partystänkare? Nope. Det här är inget annat än en akustisk depp-ballad. Och det är lika bra som originalet. Mycket bra alltså. Inte en given låt att spela i en bil, men när hösten väl kommer så är det ett bra soundtrack.
Bob Dylan - Honest With Me
Vi måste få upp tempot igen! Det gör vi bäst med att höra Bob väsa i sex minuter till en enkelt uppbyggd men effektiv rocklåt.
Howlin Wolf - Killing Floor
En blueslåt med ett så skönt groove går det inte att utelämna.
Elliot Smith - Waltz #2
Dags för lite eftertanke/melodier att trala med i
Adam Sandler - Werewolfes of London
Den här covern som jag skrivit om tidigare är rolig och bra och väldigt bra bilmusik. Man måste ha lite låtar att lätta upp stämningen med.
John Lennon - Women is the nigger of the world
Feministisk propaganda? Ja. Härligt blås och soulkänsla? Det med.
Marit Bergman - Highway to Hell
Nu sänker vi tempot grymt mycket med ännu en cover som tar originalet och gör nåt deppigt av det hela.
Bruce Springsteen - Murder Inc.
Det. Här. Är. Rock'n'roll.
Blues Brothers - Gimme Some Lovin
Bandet närmar sig sitt slut så vi måste gasa på lite extra med lite musik som gör en levnadsglad...
Eldkvarn - Pojkar, Pojkar, Pojkar
Därför tar vi en sån här kort (2m 30s) liten melodi innan vi avslutar bandet med:
Tom Waits - On the Nickel
Tänk dig att du just rullar igenom din hemstad. Du tittar ut genom fönstret och även fast du hatar stället fylls du av nostalgi när Tom sjunger "I know a place where a Royal Flush, always beats a pair". Efter alla dessa låtar så avslutar vi med nåt episkt, vackert, skitigt och... helt enkelt Waits-aktigt!
Jag förväntar mig inte att nån ska göra ett blandband med dessa låtar i den här ordningen, men vem vet, kanske ger det lite inspiration?
Knutna Nävar - Det är nåt konstigt med friheten
Vi öppnar upp med en knasig kul kommunistpropaganda. Det mest skrämmande med låten är inte bandet tvivelaktiga relation till Sovjet, utan att den faktiskt har en skön melodi. Det är viktigt att inte börja med nåt för seriöst.
Rolling Stones - "Jumpin Jack Flash"
Det får inte dröja för länge innan en up-tempo låt, och vad duger bättre än en av världens bästa rocklåtar?
Nina Simone - Love me or Leave Me
Kontrasten att köra en halvjazzig låt efter Stones är märkbar, men en bra låt är en bra låt.
Joe Cocker - Women to Women
Spelar man den här låten i bilen är det svårt att inte känna sig åtminstone lite häftig.
Thorir - Hey Ya
En cover på André 3000's hit måste ju vara en riktig partystänkare? Nope. Det här är inget annat än en akustisk depp-ballad. Och det är lika bra som originalet. Mycket bra alltså. Inte en given låt att spela i en bil, men när hösten väl kommer så är det ett bra soundtrack.
Bob Dylan - Honest With Me
Vi måste få upp tempot igen! Det gör vi bäst med att höra Bob väsa i sex minuter till en enkelt uppbyggd men effektiv rocklåt.
Howlin Wolf - Killing Floor
En blueslåt med ett så skönt groove går det inte att utelämna.
Elliot Smith - Waltz #2
Dags för lite eftertanke/melodier att trala med i
Adam Sandler - Werewolfes of London
Den här covern som jag skrivit om tidigare är rolig och bra och väldigt bra bilmusik. Man måste ha lite låtar att lätta upp stämningen med.
John Lennon - Women is the nigger of the world
Feministisk propaganda? Ja. Härligt blås och soulkänsla? Det med.
Marit Bergman - Highway to Hell
Nu sänker vi tempot grymt mycket med ännu en cover som tar originalet och gör nåt deppigt av det hela.
Bruce Springsteen - Murder Inc.
Det. Här. Är. Rock'n'roll.
Blues Brothers - Gimme Some Lovin
Bandet närmar sig sitt slut så vi måste gasa på lite extra med lite musik som gör en levnadsglad...
Eldkvarn - Pojkar, Pojkar, Pojkar
Därför tar vi en sån här kort (2m 30s) liten melodi innan vi avslutar bandet med:
Tom Waits - On the Nickel
Tänk dig att du just rullar igenom din hemstad. Du tittar ut genom fönstret och även fast du hatar stället fylls du av nostalgi när Tom sjunger "I know a place where a Royal Flush, always beats a pair". Efter alla dessa låtar så avslutar vi med nåt episkt, vackert, skitigt och... helt enkelt Waits-aktigt!
Jag förväntar mig inte att nån ska göra ett blandband med dessa låtar i den här ordningen, men vem vet, kanske ger det lite inspiration?
Blandband
Jag älskar blandband till bilen. De är som godispåsor med det bästa av det bästa, blandat med oväntade favoriter. Just nu har jag ett band i stereon med bara Aretha Franklin på ena sidan, och på andra sidan brottas The Troggs, Eldkvarn, Elmore James och Joe Cocker om utrymmet.
Jag ska fylla i senare med listor över bra kombinationer för blandband.
Jag ska fylla i senare med listor över bra kombinationer för blandband.
Wednesday, November 02, 2005
Joe Cocker -Ännu en fördom är bruten
Jag kunde aldrig någonsin i mina vildaste fantasier tro att jag skulle komma att upptäcka att Joe Cocker har gjort en massa bra låtar. Mest covers, och allt kanske inte är av högsta kvalité, men det som är riktigt bra är riktigt riktigt bra.
"Women to women", som Dr. Dre samplade till 2Pacs dansgolvsklassiker "California Love", är kanske juvelen i kronan, men det som gör mig mest paff är hans version på "Don't let me missunderstood". Låten har i alla sina versioner aldrig imponerat på mig, även om det varit Eric Burdon i Animals som sjungit den, eller för den delen Drottningen Nina Simone. Det är nåt med den låten som inte tilltalar mig, som fått mig att tycka att den snarast är jobbig. Men Joe Cocker gör låten otroligt behaglig med sin rockiga soul. Det finns instrumentala bitar i låten som har hög jammningskvalité.
Det hela är precis som med Rod Stewart. Den namnet gav mig kräkreflexer för ett år sedan (jag tänker på en massa läskiga evergreens och "Do ya think I'm sexy), men så visade det sig att gubbfan gjort en bra skiva! "Every picture tells a story" är en väldigt bra rockskiva med stabila låtar som titelspåret, blandbandsklassikern "Maggie May" och "Reason to believe".
Samma historia med Elton John. Mycket av det han gjorde på 70-talet är väl lyssningsbart, medan allt efter det snuddar på krigsförbrytelse. Men lyssnar man på "I've seen that movie too" så blir man imponerad till den grad att man förtränger diverse soundtrack till Disney-filmer.
Fördomar är till för att brytas. Men man ska också minnas att vissa fördomar inte är fördomar, utan sanningar.
"Women to women", som Dr. Dre samplade till 2Pacs dansgolvsklassiker "California Love", är kanske juvelen i kronan, men det som gör mig mest paff är hans version på "Don't let me missunderstood". Låten har i alla sina versioner aldrig imponerat på mig, även om det varit Eric Burdon i Animals som sjungit den, eller för den delen Drottningen Nina Simone. Det är nåt med den låten som inte tilltalar mig, som fått mig att tycka att den snarast är jobbig. Men Joe Cocker gör låten otroligt behaglig med sin rockiga soul. Det finns instrumentala bitar i låten som har hög jammningskvalité.
Det hela är precis som med Rod Stewart. Den namnet gav mig kräkreflexer för ett år sedan (jag tänker på en massa läskiga evergreens och "Do ya think I'm sexy), men så visade det sig att gubbfan gjort en bra skiva! "Every picture tells a story" är en väldigt bra rockskiva med stabila låtar som titelspåret, blandbandsklassikern "Maggie May" och "Reason to believe".
Samma historia med Elton John. Mycket av det han gjorde på 70-talet är väl lyssningsbart, medan allt efter det snuddar på krigsförbrytelse. Men lyssnar man på "I've seen that movie too" så blir man imponerad till den grad att man förtränger diverse soundtrack till Disney-filmer.
Fördomar är till för att brytas. Men man ska också minnas att vissa fördomar inte är fördomar, utan sanningar.
Tuesday, November 01, 2005
Dagens Bob-låt
För att fortsätta temat med Bob Dylan så har jag valt ut dagens bob-låt som ni bör införskaffa fortast möjligast:
"Down in the flood"
Värt att notera att ni ska satsa på den nya versionen från soundtracket till "Masked and anonymous". Bland det rockigaste mannen spelat in på senare dar, och helt klart bättre än originalet från "The Basement Tapes". Kommer aldrig tröttna på textraderna:
"Well, it's sugar for sugar
And salt for salt,
If you go down in the flood,
It's gonna be your own fault.
Oh mama, ain't you gonna miss your best friend now?
You're gonna have to find yourself
Another best friend, somehow."
"Down in the flood"
Värt att notera att ni ska satsa på den nya versionen från soundtracket till "Masked and anonymous". Bland det rockigaste mannen spelat in på senare dar, och helt klart bättre än originalet från "The Basement Tapes". Kommer aldrig tröttna på textraderna:
"Well, it's sugar for sugar
And salt for salt,
If you go down in the flood,
It's gonna be your own fault.
Oh mama, ain't you gonna miss your best friend now?
You're gonna have to find yourself
Another best friend, somehow."
Bob
Har kollat runt lite på hur Dylan spelningar sett ut sen jag själv bevittnade honom för över en vecka sedan i Göteborg. Det grämer mig att setlitsten haft några höjdpunkter som jag själv inte fick uppleva -"Like a rolling stone" och "Visions of Johanna" bland annat. Men han verkar inte ha gjort många spelningar lika bra som den i göteborg... Och då är frågan: Vad föredrar man? Att se en superbra spelning som inte innehåller ens absoluta tre-fyra favoriter, eller en medelbra spelning där han kör igenom alla favoriterna? Jag måste nog säga att jag är mest nöjd med att ha sett en fantastisk version av "All along the watchtower", en låt som inte hamnar på min tio-i-topp, än en urvattnad version av en låt som hamnar på en tre-i-topp.
En Dylan dag i dag. Haft några dagar då det inte varit fullt så mycket, men idag bredde jag på med att se om "Eat the document", en 50 minuters presskonferens från -65 och få höra nya singeln "Tell Ol' Bill" för första gången.
Nya singeln är förresten riktigt cool. Ännu en låt som tar artisten tillbaka till sina förebilder och som kryllar av citat som man hört och inte hört tidigare (?). Om jag är lika cool som Bob när jag är 60+ så kommer jag vara evigt tacksam.
Kommentar på andra delen av "No Direction Home": Mindre informativ än första delen, men mycket mer intressantare. Höjdpunkten var nog, förutom det filmade material på det klassiska "Play it fucking loud"-skriket, när man såg Bob omringad av iviriga fotografer. Det lustiga var hur han själv hade en kamera och fotograferade tillbaka mot journalisterna... Att höra Dylan själv berätta om den här tiden i efterhand är alltid häftigt, precis som i självbiografin. Men om man lyssnar på det han säger så är det för det mesta nonsens eller väldigt kryptiska saker han säger. Precis som i hans sångtexter så kan budskapet bakom orden låta vettigt, men när man tänker efter så är det inte lika självklart att förstå vad han menar.
En Dylan dag i dag. Haft några dagar då det inte varit fullt så mycket, men idag bredde jag på med att se om "Eat the document", en 50 minuters presskonferens från -65 och få höra nya singeln "Tell Ol' Bill" för första gången.
Nya singeln är förresten riktigt cool. Ännu en låt som tar artisten tillbaka till sina förebilder och som kryllar av citat som man hört och inte hört tidigare (?). Om jag är lika cool som Bob när jag är 60+ så kommer jag vara evigt tacksam.
Kommentar på andra delen av "No Direction Home": Mindre informativ än första delen, men mycket mer intressantare. Höjdpunkten var nog, förutom det filmade material på det klassiska "Play it fucking loud"-skriket, när man såg Bob omringad av iviriga fotografer. Det lustiga var hur han själv hade en kamera och fotograferade tillbaka mot journalisterna... Att höra Dylan själv berätta om den här tiden i efterhand är alltid häftigt, precis som i självbiografin. Men om man lyssnar på det han säger så är det för det mesta nonsens eller väldigt kryptiska saker han säger. Precis som i hans sångtexter så kan budskapet bakom orden låta vettigt, men när man tänker efter så är det inte lika självklart att förstå vad han menar.
Subscribe to:
Posts (Atom)