Lägesuppdatering 24/9

Nina Simone fullständigt river väggarna i min lägenhet. Jag ser på en livespelning som en klasskamrat brände till mig på dvd i födelsedagspresent: Live at Montreux 1976.

"Have you ever been to Africa?" vrålar hon ut mot publiken. Hon erkänner att hon är "half-high". Sen sätter hon sig vid pianot och sjunger en jazzig "I wish I knew (how it would feel to be free)".

Jag är alltså tjugotre år gammal idag. Det inte så illa pinkat. Det är inte alla som gjort det. Igår så fyllde Bruce Springsteen 60, det är ännu mer av en bedrift. Ett tag funderade jag på om vi skulle ha en gemensam födelsedagsfest, men det blev inget av. Jag har varit upptaget med mitt och han han säkert haft sitt.

Jag har haft fullt upp, det är ingen lögn. Igår höll jag och två klasskamrater i en casting åt en novellfilm som min utbildning organiserar. Vi höll till i Göteborg, ute på Hissingen. Den tredje vi arrangerar på bara två veckor. Vi har avverkat nästan 150 provspelande ungdomar. Snart följer ytterligare. Jag var trött när jag kom hem igår kväll.

Den här dagen, bemärkelsedagen, började med ett studiebesök på Ljudligans kontor i Film i Västs lokaler. Ingen lång promenad, skolan ligger i princip vägg i vägg. Vi fick se exempel på hur de arbetar med ljudläggningen på "Snabba Cash". Mycket spännande. Ännu mer spännande är att jag förmodligen redan nästa vecka drar ut på min första praktik.

Ikväll blir det dock festligare. Middag med klassen. Om en kvart, faktiskt, ska vi mötas på torget. Därefter blir det Rockquiz på en bar som heter Backstage. Det känns som om det kommer bli en lyckad kväll.

Så. Slut på uppdateringen. Måste rusa nu. Vi hörs snart igen, vänner.

Bastuanekdot

Det är torsdag, snart midnatt. Svt2 visar "Serpico". Sidney Lumets mästerverk från 1973, med Al Pacino i en av sina bästa roller. Få gånger har jag sett någon ägna sig åt så fullständigt skådespel som i den filmen: Pacino ÄR Serpico.

Tidigare idag var jag på gym för första gången sedan början av juni. Mina muskler är minst sagt möra. Bortsett från några få joggingturer i somras så har jag de senaste månaderna låtit min kropp förfalla. Det var många år sedan jag var i så dålig form som jag är just nu. Detta trots att den kommande tiden kommer bli den kanske mest strapatsfyllda tiden i mitt liv. Den mängd av arbete som ligger framför mig är massiv. Jag känner därför att det är motiverat att jag börjar sköta om min kropp igen. Det är min plan i alla fall.

Dagens anekdot gäller dock en bastu. Efter dagens fullgjorda träningspass upptäckte jag till min glädje att gymmet i fråga erbjöd en bastu. "Yeah!". Jag skuttade som ett lyckligt barn upp på översta laven i den folktomma bastun och satte mig för att njuta av den omslutande värmen. Men näe, så jävla kul ska man inte få ha det. Nån hink med vatten för att kasta på aggregatet fanns inte. Jag letade, men utan resultat. Jag satt i den kvava värmen i tio minuter innan jag gick därifrån besviken.

"Ni hade ingen hink i bastun", sade jag till personalen när jag var nyduschad och på väg hem.
"Det är för att det inte ska finnas nån", fick jag till svar.
"Ehm.... va?" frågade jag.
"Det är en elektrisk bastu. Den öknar värmen av sig själv, och tillför vattenånga succesivt".
"Skojar du med mig?", sa jag.
"Vi måste ha det så. Annars spricker stenarna och då kan brandlarmet gå", sa han.
Jag trodde inte mina öron. Så vad är meningen med en bastu om man själv inte kan öka värmen och den på sin höjd är pissljummen. Sådana här problem har man inte i Norrbotten. Jag skakade på huvudet och gick därifrån.

Varför?

Listan över saker jag inte förstår mig på är lång. Jag erkänner detta. Det finns många saker och företeelser som jag inte kan få in i min begreppsvärld. Hur mycket jag än anstränger mig. Så är det bara.

Hur en mikrovågsugn egentligen fungerar kan jag inte få in i mitt huvud hur många gånger jag än slår upp detta på wikipedia. Hur kan världsrymden vara oändlig? Fattar inte det. Jag går också bet på hur en abortmotståndare fungerar. Är de ständigt berusade? Ironiska?

Men mest av allt så är det rojalister som retar mig. Vad får en människa, som är vid sina sinnens fulla bruk, att tycka att det är en bra idé att vi har ett kungahus i Sverige? Varför är det en bra idé i en demokrati att man låter sin statschef ärva titeln? Även om han inte har någon formell makt så är det väl egentligen en motsats till just begreppet demokrati?

Jag har sökt efter argument som skulle förklara varför detta är en bra idé. Varför lägger vi varje år ut 87 miljoner kronor av våra skattepengar på att kungafamiljen? 44 miljoner av dessa är Kungens apanage. Det vill säga stålarna som han och hans familj lägger på representation och privata konsumsion. 44 MILJONER! Man kan köpa 66 biljoner paket med ekologisk gröt för de pengarna.

Jag struntar egentligen i själva kungafamiljen. Strunt samma att vår statschef är en dåligt påläst varghatare med unkna jämställdhetsvärderingar. Strunt samma att hans barn använder de där pengarna som skulle kunna bli gröt till bättre behövande till att gassa på lyxbåtar. Strunt samma. Jag hade känt samma sak om kungafamiljen hade bestått av riktigt sköna snubbar och tjejer med dreads. Att vår nation inte är en republik är oförklarligt.

Så snälla. Kan någon förklara varför vi ska ha ett kungahus i Sverige? Ge mig ett argument som jag tycker är vettigt så lovar jag att byta åsikt. Eller åtminstone sluta skriva såna här meningslösa politiska tirader som ändå ingen bryr sig om.

"The night time is the right time"

Första kvällen i lägenheten i Trollhättan var minst sagt underlig. Större delen av tiden pratade jag högt för mig själv.
"Ska jag öppna den här lådan först? Nej, jag tar den istället. Vänta, var la jag skruvmejseln?"
Psychovarning, eller hur?

Jag hade efter en lång period av internatboende, kollektivboende, Norrlandsbesök och andra sorters övernattningar inte upplevt särskilt många nätter utan att ha varit omgiven av människor i åtminstone angränsande rum. Ska sanningen fram så kan jag bara minnas en enda natt sedan åtminstone december. Utan att överdriva kan man säga att jag blivit mer än lovligt sällskapssjuk. De senaste dagarna innan detta hade jag bott hos mina två goda vänner D- och T- i Karlstad. Kvällen jag kom till deras lägenhet bjöd de på hemlagad pizza och paj. Några dagar senare hjälpte de mig med flytten. Deras hjälp var ovärderlig. Jag är oerhört glad över att ha två så pass fina vänner.

I alla fall. När de sedan återvände till Karlstad och lämnade mig ensam med mina flyttkartonger och min nyinköpta 120cm säng så blev jag smått förvirrad. Kopplade in tv'n och lät den skvala så att jag skulle ha något som helst sällskap. Jag insåg ju att jag snart skulle få nya vänner här i stan, men kvällarna skulle dock ändå bli något tystare än vad jag vant mig vid.

Tiden sen dess, nu en och en halv vecka senare, har passerat snabbt och tillfredsställande. De få dagar jag hade innan skolan började hann jag installera mig lagom mycket i lägenheten.Packade upp kartonger och gick långa promenader i området för att lära mig att hitta lite bättre. Jag bor i en skyskrapsliknande fult designad kåk som pryds av en stor stjärna på sin kortsida. Stjärnan är belyst om nätterna. Fulla studenter kan följa den för att hitta vägen hem sena nätter. Känns sådär hyfsat bibliskt. Jag har dragit mer än ett dåligt skämt om hur jag stött på de tre vise männen som följt samma riktmärke.

Det har regnat från och till med få undantag. Ofta börjar det regna när man vill det som minst. Precis när man är hungrig och ska gå och handla på Hemköp, till exempel. Jag har sedan inflytten hunnit med tre utekvällar i varierande storlek. Ironiskt nog har jag de kvällarna hängt med gamla Molkomelever som haft olika anledningar till att befinna sig i Trollhättan.

Skolan satte snart igång med en rivstart. Jag har inte berättat så utförligt om utbildningen här på bloggen, men den är minst sagt FET. KY-utbildningen bygger på tanken att de som vill ha filmarbetarjobb efter utbildningen kommer kunna få det, om man är benägen att jobba så hårt som det krävs. Den inriktning jag läser, FAD, är den som har haft den tuffaste konkurrensen. Under de fyra terminen som utbildningen varar så kommer jag hinna med att praktisera på 6-8 långfilminspelningar. Innan året är slut kommer mitt namn finnas på IMDB.com (en pojkdröm, tjoho!). Vi kommer hålla på med en massa spännande projekt och hela tiden ha ett nära samarbete med branschen. Det kommer inte bli lätt och det bli mycket jobb. Precis som jag vill ha det.

De första dagarna var det något som kändes konstigt. Det här stället kändes så... rätt. Det kändes som om jag var exakt var jag borde befinna mig vid exakt den tidpunkt som krävdes. Hade jag kommit för ett år sedan hade det varit för tidigt, hade jag kommit senare än just nu så hade det varit försent. De där få tvivlen jag haft var nästan bara av gammal vana. När det väl kom till kritan så kändes det konstigt att det inte kändes konstigt. Jag hade kommit fram till en punkt då jag visste att jag var på rätt väg. Är det något jag lärt mig under mina dagar i Sveriges olika län så är det klyschan att målet är vägen.

Rätt plats vid rätt tillfälle. Denna devis fick sitt bevis en sen kväll. Jag hade varit på en filmkväll med några klasskompisar, vi hade sett den underbara "Ed Wood". På vägen hem berättade jag för två av dem som slog följe halva vägen, att jag var i stort behov av en bokhylla. Det stod lite för många kartonger med böcker, skivor och filmer på golvet som behövde packas upp. Jag sa god kväll till dem och gick backen upp till kåken. Jag såg en lastbil utanför porten med texten "Luleå". Jag kunde inte hålla mig från att hälsa på flyttgubbarna. De tycktes vara trötta efter sin långa körtur, men skulle givetvis ändå spela macho. När de hörde att jag hade mitt ursprung i Kalix så slappnade de av.
"Vill du ha en bokhylla", frågade en av dem.

Jag fick baxa upp den själv till lägenheten, vilket var lättare sagt än gjort, men det var det värt. Jag skrattade hela vägen upp.

Nu har jag min bokhylla. Nu har jag min lägenhet. Nu har jag min väg att gå. Jag har inte pratat något mer för mig själv, jag har vant mig vid att somna utan att höra någon snarka i detta rum eller ett närliggande. Det här är det sjätte stället jag bott på under de senaste fem åren. Jag börjar bli van med det här och jag gillar det. Jag ska nu stänga av datorn och lägga mig och bereda mig inför en ny måndag. En ny arbetsvecka. Det känns bra.

Som en rullande lastbilsschaufför

Här följer ett livstecken från Kamrat S-!

Nuförtiden är ju undertecknad boende i Trollhättan, jag har ju hamnat här för vidare filmstudier. En mycket spännande tid väntar mig. Men allt detta orkar jag inte berätta vidare om just nu. Istället tänkte jag komma med lite nördgodis åt er först.

Vad händer när ett av mina absoluta favoritband gör en cover på min absoluta favoritlåt? Det blir bra som fan. Givetvis. Här har ni de gruvligt underskattade Drive-By Truckers där de fyra sångarna turas om kring mikrofonen i Dylans "Like a rolling stone" för att i sista refrängen förenas i allsång. Coverversioner på den här sången brukar ofta bli rätt tråkiga. The Rolling Stones försök på 90-talet att göra sången sin misslyckades fatalt. Bruce Springsteen lyckades hyfsat häromåret när han spelade den live. Jimi Hendrix gjorde den till en skön ballad. Men det mesta bleknar vid originalets energi och ilska. Jag ska inte säga att det här är en av Drive-By Truckers bästa bidrag till musikhistorien, men jag gillar deras insats i den här sången starkt.

Jag hoppas alla redan hört lastbilschaffisarnas yxiga gitarrattack "Where the devil don't stay". Annars ska ni genast göra det här:

Bättre än så här blir inte nutida amerikansk rock.