Tvåa, det är alltid nåt.

Kommer ni ihåg min minutfilm "Antagonisten" (http://savelasshorts.blogspot.com/) ?

Nu i helgen var det SM i Minutfilm i Stockholm, en tävling som avgjordes i cupformat. Totalt oväntat gick min film och vann silvermedaljen! Visst, det är väl egentligen ingen större bedrift. Men jag måste erkänna att jag blev väldigt glad.

Spotify-lista: Toni till alla!

http://open.spotify.com/user/thetomthumb/playlist/5tRXJlnm93ehXwYJuddP0g

Mest som ett test: Här kan ni med spotify ta del av en lista som jag valt att döpa till "Toni till alla". Första halvan av listan är mestadels icke-svenska låtar, andra halvan bara svenska texter. Listan börjar med La Costa Bravas "Toni", och fortsätter med nyligen upptäcka guldgruvor som Steve Forbert och The National, kryddat med överraskande val som Paramore (!), Röda Bönor och Kjell Höglund. Men även säkra kort som TSOOL, Eldkvarn, Hurriganes och Totta Näslund. Mycket som förekommit på sistone på bloggen alltså.

Förmodligen ointressant för de flesta. Kanske roligt för någon.

Det ska börjas tidigt!

En av mina första favoritlåtar var Grymlings "Mitt bästa för dig". Min far har berättat om hur jag knappt bevandrad i svenska språket skrek från baksätet på bilen att han skulle spela låten som jag kallade för "Kärleken". Refrängen gick: "Kärleken är en annorlunda lek, ett spel vi kan spela för dom som tror på den/ Finns det en med lite solidaritet går dagen att leva, natten att sova."

Jag var fyra år gammal då. Innan jag ens fyllt fem uppskattade jag bittra sångtexter om krassliga relationer. Jag var världens yngsta gubbrockare. Idag kan jag inte riktigt påstå att jag tycker att låten är särskilt mycket att hänga i plastgranen, men refrängen klingar så välbekant för mig att det åtminstone handlar om tung nostalgi. Visst, jag gillade även Michael Jacksons "Bad" i den åldern, så jag satt inte bara på mitt pojkrum och lyssnade på blues när jag lekte med mina turtles.

Ett fakta som jag berättar mer än gärna, är att jag döptes till Elvis. Ja, inte som tilltalsnamn. Men som andranamn. Dock så fanns det ingen som kallade mig Toni under mina första levnadsår, utan bara Elvis. Under mellanstadiet valde jag dock att ta bort namnet när byhålans pojkar fann detta faktum lite för roligt. Jag föll för grupptrycket. Detta har jag ångrat varje dag sedan högstadiet. En dag tänker jag ta tillbaka namnet, men kostnaden för detta på 800 kronor blir lätt bortprioriterad. I alla fall, det lärde mig en läxa om att inte försöka vara någon jag inte är.

Orsaken till namnet Elvis var denna; Under mina sista månader som foster så började jag ofta sparka intensivt när mina föräldrar spelade musik. "Det blir nog en Elvis", sa de. Tja, särskilt skönsjungande blev jag inte. Men det var som förutbestämt att min skivsamling skulle bli episk redan då.

På bilden som inleder inlägget ser vi undertecknad från tiden innan han ens hade flyttat till Norrbotten. Men när jag granskar bilden noggrant finner jag några likheter med dagens 22-åriga pojkvasker. I bakgrunden ser vi en stereo som jag sedemera ärvde och som jag körde hårt med så senast som i vintras. Den stereon har spelat mer Dylan är lovligt. I övrigt känns konceptet med skjorta och slips som inte allt för främmande för mig än idag. Jag vågar inte säga säkert, men förmodligen så beror det där leendet på nån historia som jag fnular på. Jag kan föreställa mig hur bilden är tagen på en fredagkväll och hur jag ser fram emot några glas hallonsaft för att koppla av efter en lång vecka på dagis.

Man är den man är. Helt enkelt. Jag kanske inte hade så bra koll på det där med kärlek som fyraåring, men även om jag inte är någon expert på ämnet än idag, så har jag åtminstone fuskat lite i ämnet. Jag var inte så inläst på sociala orättvisor, men ordet "solidaritet" i den där refrängen låg nog bra i munnen på mig redan då. Jag hade många dagar och nätter framför mig. Bra och dåliga. Skulle inte vilja ha någon av dem ogjorda.

Toni tipsar: The National

Jag har egentligen ingen aning om vilka The National egentligen är. Jag har bara hört en handfull låtar av dessa amerikaner. Läste ett inlägg i Annika "Säkert & Hello Saferide" Norlins poptextblogg om just deras låt "Slow Show".

Jag fastnade direkt. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på "Slow show" nu. Den suger in mig och växer. Episk i sin minimalism.

Deppig pop blir lätt vita medelklassungar som gnäller. Det finns några få undantag, och The National verkar vara ett av dem. Deras sound och stil är ganska konstant. Ödsliga pianon i moll, introvert sång, fantastiska mullrande trummor och alltid en uppfriskande ljuskälla som bryter igenom det svarta. Texterna är jag väldigt imponerad av. Lyssna på de nästan komiskt miserabla raderna:

"Looking for somewhere to stand and stay
I leaned on the wall and the wall leaned away
Can I get a minute of not being nervous
and not thinking of my dick"

Rader som sedan vägs upp av den vackra punschen i sångens klimax, som repeteras om och om igen över de tjocka trummorna:

"You know I dreamed about you
for twenty-nine years before I saw you"

Där har ni fuckin' poesi om ni frågar mig!

Vidare efterforskningar, däribland "You've done it again, Virgina", har fått mig att skriva upp bandets senaste skiva "Boxer" på listan över album som ska inhandlas nästa gång det vankas en CDON-beställning.
(Och med tanke på att Bob Dylan släpper ny lovande skiva i slutet av April så går det ju att räkna med att en sådan kommer resultera i ett gäng lysande plastskivor...)

Finland -Kommentarer överflödiga

(Ni måste klicka på bilden för att kunna läsa texten)

Chipspåsar och skit

Mina ögon vandrar mellan de olika hyllplanen med chipspåsar. Konsum har ett hyfsat utbud av olika chipssorter, men jag tycks inte kunna hitta det jag söker ändå. Vad är jag sugen på? Sourcream och franska örter? Less fat-chips? Vanliga potatischips? Det här valet är så odramatiskt det bara kan bli. Men jag blir ändå stående där hur länge som helst. Jag kan bara inte bestämma mig. Jag kan bara inte välja.

---

En av Sophie Zelmanis vackraste ballader är "Shades". Den är så sparsmakad att den nästan låter som en viskning. Fjädertunna ackord och en avlägsen sjungande gitarr. I refrängen sjunger hon "In the shades... in the shades". Länge trodde jag att hon sjöng "Shit... Shit". Jag tyckte det var fint på nåt sätt. Som om nåt hade gått fruktansvärt fel, och det ändå hon kunde få ur sig var svordomar. Jag blev lite besviken när jag fick reda på rätt text. Det var som att... låten blev lite mindre vacker när hon inte sjöng om skit.

---

När A-, som klipper min kortfilm "Bobs Blues", frågar mig om vilket av de två olika versionerna har klippt är bäst, så vet jag inte. "Den kanske... eller vänta... den andra kanske ändå". Jag rabblar upp motiveringar till varför det ena är bättre än det andra. Men kan jag lita på att jag har rätt?

---

När jag tar stigen uppför Karlfeldtsstigen, den längsta och mest tragiska stigen i hela världen, så ser jag hur skolan tornar upp sig bakom kullen. Jag och B- har varit nere på Konsum. Jag har köpt nudlar och kravbananer. Det ligger ett dis i luften. När jag kommer högre upp ser jag att hela skolområdet är täckt att effektfull dimma. Det är öde, jag ser inte en människa bortsett från någon enstaka stackare i en rökruta. Vi avslutar stigen och kommer upp på asfalten och försvinner in i dimman.

---

T- har varit inne på bolaget inne i Karlstad och köpt en hundring spendrups åt mig, men han har inte tagit sig till Molkom efter det, så jag får nöja mig med folköl denna lördagskväll. Odins trekommafemmor har varit en stadig följeslagare sedan jag började den här utbildningen för sisådär ett och ett halvt år sen. Nåja. För att citera Aristoteles (vilket man alltid ska göra när man har bristande argument): "Summan av våra laster är och förblir konstant"

---

I gengäld vaknar jag upp morgon därpå med en episk bakfylla. Allvarligt talat. Det här är bakfyllornas Ben Hur. Jag tror dock att den kommer botas så fort jag ätit en Victoria på den lokala pizzerian. Det var folkölens fel, alltihop. Jag ska aldrig mer dricka mig berusad på alkohol med så här låg procent, lovar jag mig själv för tionde gången. Gårdagens fest lyfte aldrig riktigt, utan hade samma energilösa uppförsbacke mot midnatt. Efter en svårgripbar fest på internatet Lugnet utvecklade det sig till en förvirrad efterfest på mitt rum. Men även om betongkepsen känns hyfsat jobbig tror jag att jag behövde detta. Byta fokus från manusskrivandet för några timmar. Nu vaknar jag faktiskt upp med nya fräscha idéer. (Eller så är det samma gamla mossiga som framstår som vitala i jämförelse med mitt allmäntillstånd).

---

Jag är beroende. Bauerberoende. Det är helt sjukt. Jävla "24". Hur dålig den där serien egentligen blir så slutar det med att jag sitter och vill se mer och mer och mer av Jack Bauer och hans terroristbekämpning. Lyckligtvis är den nya säsongen bättre än de två föregående, så jag behöver inte skämmas allt för mycket. Mina amatörpsykologiska funderingar går så här: Jag kan inte stå emot en serie som handlar om människor som fattar väldigt svåra beslut under stor tidspress. Jag blir lite avundsjuk. Jag kan inte ens välja chipspåse.

---

Ser en debatt om feminism på tv. Blir rosenrasande. Skriker okvädesord mot skärmen. Det regnar tröttsamma och idiotiska floskler från debattdeltagarna. "Visst är det bra med jämställdhet, men det har gått för långt". "Män är också förtryckta". "Det ligger i människans natur att kvinnan ska vara hemmafru". Det värsta är att det inte är grabbar som sitter och säger det här, utan överklasskvinnor som uppenbarligen har råd att stanna hemma och ta hand om barnen. Jag stänger av när det blir för tröttsamt. För varje debatt i det här stuket där deltagarna förnekar förtrycket i samhället så stjäl de tid från det riktiga arbetet för jämställdhet och rättvisa. Skitsamma om det handlar om jämställdhet, homoäktenskap, Darfur, eller klimatet. Slutta jiddra börja jobba.

---

Surret från datorns processor överröstar som vanligt alla små detaljstyrning i ljudbearbetningar, men det är väl priset man får betala för att klippa i HD. Jag besöker nämligen A- uppe i klipprummet när han jobbar med de sista pusselbitarna av ljudläggningen. Han lägger en ljudmatta till köksscenen som ska imitera ljudet av ett brummande kylskåp. Ljudet av två bomullstopps som stryks mot varandra är egentligen två cigaretter som vi slår mot varandra. Men det låter bra. Jag lutar mig tillbaka och inser att "Bobs Blues" är två centimeter från att vara färdig. Äntligen. Efter en lång kämpig klipp process är vi äntligen i mål. Tacka fan för att jag haft en bra klippare. Jag är faktiskt nöjd med filmen. Den handlar om ämnen väsentliga för mig. Konsekvenserna av beroende. Relationer. Bluesmusik.

---

Bästa avlutningsraderna någonsin:

Yes, I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
You'd know what a drag it is
To see you

---

Min lärare M- gav mig lite hjälp med att korrekturläsa ett ansökningsbrev jag skrivit till en skola i Trollhättan. Det som slår mig är vilken vikt han lägger på hur man värdeladdar sina formuleringar. Det fick mig att börja tänka. Senare, under en fest, byter jag några ord med en annan molkomelev. Vi pratar om hur jag framställer mig själv i min jargong. När jag läser igenom de här lösryckta styckena jag skrivit här återknyter jag än en gång till detta. Denna text har tillkommit under en handfull tillfällen som uppvärmning inför manus skrivande. Av någon anledning kryllar det av ämnen som får mig att framstå som bitter och tvivlande. Ämnesvalen folköl och musik får det att verka som om jag inte gör annat än smuttar på bärs och lyssnar på Bob Dylan. Vilket jag faktiskt vill betona, inte är sanningen.

---

Bakfyllan försvann omedelbart så fort jag fick i mig den där pizzan. Jag varvade den bearnaisedränkta måltiden med en annan lika högt stående historia. Woody Allens "Små och brott". Fantastisk film. Nu ska jag fortsätta med manusnötandet. Vad filmen handlar om? Till syvende och sist? Bortom alla tankar om tid och rum, om min fascination angående varje ögonblick är en repris på något som redan skett eller kommer att ske? Ja, egentligen så handlar väl filmen om en kille som inte kan bestämma sig.

Jag mötte Roy

Det finns tre sorters filmskapare jag bryr mig om. Det finns filmskapare som bemästrar filmediet. Det finns filmskapare som jag ser som förebilder. Det finns filmskapare vars verk ger mig mentalt stånd när de bryter regler och går sin egen väg. Roy Andersson passar enligt mig in på samtliga tre områden.

Jag är givetvis tvungen att skriva och skryta om dagens upplevelser. Den legendariska filmregissören Roy Andersson har idag besökt Värmlands Museum i Karlstad i dag. Han var där för att ge en personlig rundtur i och med utställningen "Fransson skottar snö", om Sveriges inblandning i förintelsen. Efter detta visade han fem av sina kortfilmer och svarade på frågor. Givetvis var undertecknad där, tillsammans med sina klasskamrater.

Så på ovanstående foto ser ni alltså detta: I förgrunden står en nöjd Kamrat Savela med en av sina absoluta favoritfilmer i handen ("Sånger från andra våningen"), och omslaget är signerat av filmens regissör. Denna regissör är det som vi ser i bakgrunden. Utan att överdriva: Denna dagen har varit som lilla julafton för mig.

Att se dessa underbara kortfilmer med presentation av filmskaparen var fantastiskt. Även om de tre inledande kortfilmerna, Anderssons studentfilmer från 60-talet, stundtals var i segaste laget, så var den hänsynslösa realismen inspirerande. De två senare kortfilmerna, "Någonting har hänt" och "Härlig är jorden", ligger på andra sidan filmskapande. Abstrakta, stilistiska mästerverk. Precis humor. Perfekt avvägd scenografi. Inte en ogenomtänkt centimeter filmyta. Allt detta genomsyrat av ett kompromisslöst budskap om godhet och ondska. Fyfan vad bra!

Jag avslutar med ett klipp från Roy Anderssons senaste långfilm, "Du Levande". Egentligen ska man inte se en film som denna på YouTube, men ni får åtminstone lova att se videon på fullskärmsläge! Annars fungerar det inte alls! Det är i alla fall en åtta minuter lång uppvisning i filmkonst. När jag såg detta på bio trodde jag att jag skulle dö just där och då i sätet. Jag var tvungen att hålla fast mig i armstöden för att inte hoppa upp och ner av upphetsning. Om ni någonsin sett nåt liknande... Let me know:

http://www.youtube.com/watch?v=TgDeEKDHrEw

Plötsligt faller Dylan ner från min vägg. Ja, alltså inte rockpoeten himself, utan en affisch som prytt både en och två väggar under de senaste åren. Det är häftmassan som lossnat. Hade mitt liv varit ett manus av Charlie Kaufman hade händelsen varit en metafor om hur mitt liv faller samman. Nu är det lyckligtvis inte så, utan jag måste bara köpa ny fräsch häftmassa.

Hade en hur skön lördagkväll som helst hos en klasskompis och hans flickvän i Karlstad. Det var lite annat folk där, mest gamla ex-molkomiter. Vaknade upp i morse på en soffa i en helt annan lägenhet. Återvände till Molkom med en mer formell än jobbig bakfylla och spenderade söndagsförmiddagen på det sätt som nog bara en sån som jag kan beskriva perfekt: Woody Allens "Hannah och hennes systrar" och chips med dipp. Hell yeah! Vem sa ordet "nörd"?

Länken i början av inlägget går till vad som kan vara en av världens bästa musikvideor. Bob Dylans "Things Have Changed". Vet inte på vilket sätt jag kan återkoppla det till affischens plötsliga lösgörelse från min vägg. Videon är i alla fall värd sina minuter att se. Soundet i sången luktar midnatt och cigaretter. Lägg då till en video med Robert Downey Jr och Dylan som äter en hamburgare. Då blir det fan i mig succé. Tyvärr kan jag inte bädda in klippet direkt i inlägget. Men det funkar nog ändå.

Fick nu ett uppslag till ett inlägg om några Seinfeldaktiga episoder ur mitt liv. Men det får vänta till nästa gång.