Toni sammanfattar 2007

Varje år vid den här tiden frågar jag mig själv samma sak. Hur sammanfattar man ett år? Bör man göra det? Kan man? Jag tror jag började med den här traditionen 2003, att skriva en krönika över året som gått, men betoningen på vilka skivor och filmer som släppts. För varje år som gått har sammanfattningarna blivit svårare och svårare att skriva. Inte det att det blivit svårare att skriva om filmer och musik -snarare tvärtom- utan nu tänker jag mer på den biten då jag ska sammanfatta vad som hänt i mitt liv under denna tidsperiod. För varje år tycks saker bli mer och mer komplicerade. När jag skulle sammanfatta 2006 var jag nog odelat optimistisk om jag inte minns fel. Sån blir nog inte tonen när jag sammanfattar detta år. 2007 har varit ett kontrasternas år. Vissa månader har varit sugiga. Andra har varit lysande. Vissa dagar har varit botten på ån. Andra har varit sprudlande livsglädje.

Mina "trogna" läsare är nog medvetna om att året började rätt tungt. När året började bodde jag i Norrköping i en lägenhet och jobbade fortfarande för Greenpeace. Jag befann mig i ett döende förhållande som fick sitt slut några månader in på nya året. Att själva förhållandet sprack är jag i dag bara tacksam över, det var en tidsfråga, men det var inte det som fick mig att må så otroligt dåligt som jag gjorde den våren. Jag blev utnyttjad och bedragen både psykiskt och ekonomiskt av ett ondsint honkön som jag hade trott bättre saker om. Ni vet hur det kan komma till en punkt då man inser att en människa som man hyst stor sympati för visar sitt rätta jag, och man inser att allt ont som hänt den personen varit välförtjänt? Jag vet att jag låter otroligt bitter, men så farligt är det inte. Idag har jag lagt den historien bakom mig och återvänder till detta för bokslutet skull. Det som jag till syvende och sisdt lärde mig 2007 var att klara mig själv. Att inte ha några skyddnät i närheten. Att inte ha någon aning om var jag är på väg eller hur jag ska ta mig dit. Och det visade sig att det absolut bästa sättet att klara sig själv var att lita på andra. Att lyfta på luren och ringa hem till föräldrarna eller vännerna och säga att "jag skulle behöva snacka lite". Det och att lyssna en helvetes massa på Eldkvarn.

Jobbet på Greenpeace gick inte lika lysande som tidigare. Tidsvis var nog situationen närmast katastrofal. Jag var ensam och "en lång väg hemifrån". Men jag ryckte upp mig och lyckades resa på mig. Även yrkesmässigt: Under sommaren lyckades jag och mina kollegor göra stor revansch och sluta på topp. Det blev ett besök till Hultsfred med M-, som trots feber och elände blev en lyckad resa. När jag kom hem från festivalen fick jag också ett brev på posten som skulle komma att påverka de kommande åren av mitt liv. Jag hade blivit intagen på videolinjen på Molkoms Folkhögskola.

Den femtonde augusti flyttade jag till Värmland. Jag lämnade efter mig en omtyckt lägenhet, miljöarbetet och några mycket goda vänner i Norrköping, men var helt och hållet inställd på att förvandla månaderna i Molkom till något positivt. Så blev det också. De månaderna som jag hittills har ägnat som filmstuderande på folkhögskola har varit fantastiska. Det har varit riktigt hårt slit, många sena nätter och jobbiga kreativa återvändsgränder. Men det har det varit värt. I slutet av året blev jag färdig med kortfilmen "Lyckans färg är blå", det första projekt jag någonsin blivit nöjd med. För någon som har en tendens att ställa så höga krav på sig själv som undertecknad, så är det en bedrift värd namnet. Jag har påbörjat en promenad jag ämnar att avsluta. Helt enkelt, på ren svenska: Fan vad kul det är att göra film.

Alla människor som jag lärt känna också… Önskar jag kunde nämna dem alla. Filmelever, dramaelever och journalister. Listan är lång. Människor med drivkraft, humor, med egenskaper som ibland är skrämmande lika mina egna. Nånstans i mitten av terminen lärde jag även känna en viss skånska som fångade mitt intresse lite närmare. Hon var vacker, rolig, begåvad och en allmänt skön person. Givetvis har vi gått och blivit ihop. Det kunde inte hjälpas.

Jag avslutar året hemma i Kalix. I brist på annat packade jag väskan och stack hem till Norrbotten för andra gången det här året. Det är fortfarande några dagar kvar till nyår i skrivande stund, men än så länge går det här året ut med flaggan i topp. Det har varit ett bitvist svårt och hårt år, men också raka motsatsen. Ett år av kontraster som sagt. Jag har många bra minnen av året som jag väljer att ta med mig. Jag kommer minnas filmkvällarna med A-. Jag kommer att minnas avskedsmiddagen med värvargänget. Jag kommer att minnas den mycket lyckade kvällen då jag och två journalistgrabbar såg "The Last Waltz" och drack några iskalla. Jag kommer att minnas när jag och M- sjöng med i "Kärlekens tunga". Jag kommer att minnas mysandet på Västans internat med henne.

Nu raljerar jag iväg igen. Det går inte att sammanfatta ett helt år med några rader eller blad. Men jag kan åtminstone säga att jag tog mig igenom ett år, och jag gjorde det bra. Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på mitt liv och säga samma sak som jag säger om det gångna året: För alltid och jämnt. Jag har bara gjort det jag trott var det rätta och jag kan utan att skämmas säga, att många gånger så var det också det.

Gott nytt år.



Nu tar vi och sammanfattar den lite mer nördiga delen av året:

Året bästa filmer (som jag har fått tillfälle att se):
1. Half Nelson
-Jag vet att min gode vän C- inte håller med mig i den här frågan, men av allt jag sett i år är det dramat där Ryan Gospel spelar -host- en kontrasternas man. En lärare som försöker undervisa sin klass i samhällets orättvisor samtidigt som han själv brottas med sitt drogberoende. Årets starkaste film och skådespelarprestation lyckas blanda politik och drama på ett ypperligt sätt.
2. Du Levande:
-Roy Andersson gör ännu ett svenskt mästerverk. Inte lika bra som "Sånger", men vissa av scenerna tar bokstavligen andan ur en.
3. I’m Not There
-Den har inte haft biopremiär i Sverige än, men jag får väl räkna med den ändå. En konstnärlig tolkning av Bob Dylans liv… Givetvis älskar jag den, även om filmen inte räcker hela vägen.
4. Sicko

Årets bästa filmköp: Andra säsongen av "Vita Huset". Fyfan vad bra det är. Borde inviga 2008 med att köpa tredje…

Årets bästa filmupplevelse: Elefanten i slutet på "The Passion of Darkly Noon". Magiskt. Skitkul.

Årets bästa skivor:
1. Eldkvarn "Svart Blogg".
-Det här året tog Eldkvarn och blev en del av mitt liv. Jag tjatar om dem som fan, jag vet, jag ber om ursäkt. Men det var bara i "Svart blogg" vi fick eposet "Fulla för kärlekens skull", discorocken "En ledig man" och balladen "Blues för Bodil Malmsteen".

Bubblare utan inbördes ordning: Säkert! "Säkert!", Bruce Springsteen "Magic", Moneybrother "Mount Pleasure" och Sophie Zelmani "Memory loves you".

Bästa konserter:
Oj. Jag kom på mig själv med att tänka "Jag har inte gått på så många bra spelningar i år" för några månader sedan. Men redan då och definitivt efterhand har jag förstått att det både var rent skitsnack. Jag har bevittnat flertalet helt lysande spelningar i år. Inte så många små och spännande band kanske, men desto fler stora personliga favoriter. Att rangordna årets bästa spelningar är svårt, men jag får göra ett försök. Bubblare: Sophie Zelmani på Flygeln i Norrköping och Säkert! på Hultsfred.

1. Bruce Springsteen, Globen 10 december
- Jag gjorde det omöjliga och fick tag i biljetter. Allt annat tycks blekna i jämförelse. Trion med extranummer "Jungleland", "Born to run" och "Dancing in the dark" kan vara mitt livs största musikaliska upplevelse. Jag kommer aldrig att glömma det här.

2. Eldkvarn, Linköping 1a maj
- Den här kommer faktiskt inte långt efter Bruce. Den här spelningen kom vid ett tillfälle då jag var nedbruten och med hundra tankar i huvudet. Eldkvarn hjälpte mig fokusera de tankarna och gå vidare. Det låter hur pretentiöst som helst, men för första gången i mitt så har nog faktiskt musik hjälpt mig med mer än att spendera pengar. Det var underbar vårkväll och "Alice" och "En ledig man" var allt jag nånsin skulle behöva. Jag såg om bandet i fråga några månader senare med M- på luleåkalaset och det var inte riktigt lika bra, men minnesvärt likväl.

3. Bob Dylan, Globen April.
- Det här var andra gången jag såg His Bobness live, en spelning med för och nackdelar. Men fördelarna vägde nog tyngre: En skön låtlista, Bob spelade gitarr igen och jag satt på första parkett. Jag kanske har sett bättre spelningar under året, men Dylan är alltid Dylan.

4. Rocky Erickson, Hultsfred juli.
-Första Europaspelningen. "To night… is the night of the vampire". Fruktansvärt bra.

5. Håkan Hellström, Liseberg September
-Min andra fullängdskonsert med Göteborgaren i fråga. Stort sväng och stort hjärta.

Årets bästa skivköp: Rolling Stones "Exile on Main Street" på CD. The Band "Music from Big Pink" på LP.

Årets upptäcka genre: Jazz… Jag trodde aldrig jag skulle säga det, och jag har precis börjat gräva. Men Miles Davis "Some kind of blue". Wow.

Årets bästa böcker:
Suck, vad dålig jag varit på att läsa i år. Men det bästa som kommit i år som jag lagt tassarna på har varit "Harry Potter och Dödsrelikerna" och senaste Håkan Nessern, "En helt annan historia". Säger jag inte det varje år?

Det bästa jag läst i år: John Steinbecks "Vredens Druvor". Så helvetes bra, trots alla åren på nacken. Stor litteratur.

Årets tradition: Att sitta i bastun med grabbarna, dricka Odin 3, 5 % och uppleva "jägarstämningen".


I och med det får det räcka med det här årets sammanfattning. Det var inte den första och inte den sista. Jag har stora förhoppningar för 2008.

Som gammal Greenpeacevärvare är den här strippen "funny because it's true"...

The boy from the north country

Han packar väskan och beger sig uppåt. Hemåt, Norrland, Kalix, gamla hemstaden. Man kan kalla den vad man vill. Den första terminen på Molkoms Folkhögskola är avklarad och jag har några fantastiska månader att se tillbaka på. Men nu har jag jul och allt därikring att klara av först innan jag återvänder och fortsätter mina bravader.

God Jul förövrigt. Jag skriver snart igen.

Licens att leva

I förbifarten:

Snart är det dags för den årliga sammanfattningen. Den då jag listar upplevelser, filmer och musik från det gångna året. Jag skrev just ihop listan med årets konserter och blev själv förvånad över hur mycket bra jag hunnit med att se i år.

Men det jag tänker just nu på är "Mitt hjärta ropar ditt namn". En låt från Eldkvarns lysande LP "Utanför Lagen". Denna orgeldoftande historia är bland det bästa och vackraste jag hört med denna grupp. Eldkvarn kommer jag ofrånkomligen hylla i sammanfattningen, men just nu vill jag bara lyfta fram denna sång som åtminstone borde bli en mp3 i eran samling redan ikväll. Dessa rader går på repeat i mitt huvud:

Allt jag ber om är licens att leva
allt jag ser är ett skepp som lämnar hamn
Över vågorna på haven
över ängarna i dalen
skall mitt hjärta ropa ditt namn
Mitt hjärta ropar ditt namn

Jag skriver snart igen.

Bruce Sprinsteen, Globen 10/12 -07

Igår stod jag där på läktaren och lät mig uppslukas av något så enkelt och ädelt som rock and roll.

Egentligen hade jag tänkt skriva ett enda stort inlägg om måndagen i Stockholm. En fullkomlig dag på alla möjliga sätt; Jag träffade gamla vänner och njöt en underbar konsert. Det kändes nästan som att komma hem. Den spelning som Bruce Springsteen framförde hade jag bara tänkt nämna i ett stycke och försöka sammanfatta allt med några få kärnfulla rader. Men sedan läste jag Markus Larssons recension i Aftonbladet och kände att jag måste reda ut ett och annat. Två plus, skrev han. Enligt den gode Larsson var The Boss trött och seg. Det är nog fjärde eller femte gången jag gått på en konsert samtidigt som den uppblåsta stockholmaren med Kirunablod recenserat, och varje gång har våra åsikter skilt sig avsevärt. Så även denna gång. Det som irriterar mig mest men den självutnämnde Springsteenexperten är att han fortsätter påpeka hur de tio spelningar han sett innan denna varit bättre, och hur låtlistan påminner om dem han sett veckorna innan. Visst, springer man på en konsert med The Boss i veckan kanske man börjar känna igen den, men vi som ser honom för första gången i år… Vi klagar inte.

Mina recensioner tenderar sällan att bli recensioner. Mer personliga och nördiga betraktelser med ett överanvändande av superlativ. Men jag skriver inte för Aftonbladets sensationslystna läsarskara vars koncentrationsnivå inte tillåter några längre utläggningar. För ska sanningen fram så var gårdagens spelning med Bruce Springsteen & The E Street Band förmodligen den bästa spelning jag sett i hela mitt liv. Det var, för att parafrasera den senaste albumtiteln, magiskt.

I det sällskap som jag befann mig i så var förväntningarna höga. G- och A-, paret från Halmstad, hade tillsammans med mig laddat för detta ögonblick ända sedan den där natten på Hultsfred då vi spelade ”Dancing in the dark” i mitt tält med tillhörande allsång. Jag har själv varit ett Springsteen fan ända sedan tvåan på gymnasiet då jag köpte ”Born to run” och inledde en kärleksaffär med albumets nio spår. Ända sedan dess har jag drömt om att få se ”Brucan” live, och då uppbackad av det enda kompbandet som egentligen spelar någon roll: E-Street Band. De som var med från början. Nu var alltså stunden kommen. Mina förväntningar var höga, speciellt med tanke på Springsteens rykte som liveartist. Oddsen att jag skulle bli besviken var alltså rätt höga.

Så sparkade han alltså igång. Setlisten innehöll måhända inga överraskningar till en början, men det var med tyngd som startskottet kom med ”Radio Nowhere”. Springsteen och hans band cruisade sig snyggt igenom fortsättningen och den inledande trion med låtar var så mycket arenarock det bara kan bli. Ljudet i Globen är inte särskilt bra uppe på läktaren, men den enda gången det överhuvudtaget störde mig var i den akustiska ”Magic”. Bandet var lika tajt och välspelat som jag hade förväntat mig. Den som fick mest plats på scenen i kväll jämte vår Bruce var helt klart Clarence Clemmons Mannen som gjorde saxofonen sexig blåste det ena lysande solot efter det andra. Steven Van Zandt var precis den gitarrhjälte man kunde förvänta sig, och när han ibland till och med får ta över mikrofonen och sjunga en strof då och då kändes det riktigt bra.

Men till en början kändes dock bandet stundtals lite trevande. Jag kan minnas både en och annan missad takt och ton som slog lite fel. Men när bandet hunnit till ”Candy’s room” vände det. Plötsligt uppstod en energi i rummet som höll i sig i ett flertal nummer och som bara fick på tasken när någon låt från det nya albumet trillade in. Materialet från ”Magic” funkade förvånande bra i vissa fall, och i andra blev det inte mer än en axelryckning. Titellåten och ”Devil’s Arcade” kändes faktiskt sisådär nödvändiga, men när de därefter följdes av röjiga och mer delikata rocknummer så glömde man bort eventuella stela stunder.

Tre fjärdedelar in i låtlistan kändes spelningen som jag hade förväntat mig den. Mycket bra. Att få höra ”The River” var så vackert att jag var tvungen att blinka bort tårarna. ”Working on the highway” som är en rätt dassig låt på album blev en folkfest i händerna på E Street Band 2007. Men jag måste erkänna att jag hade förväntat mig något mer. Något som blåste mig av fötterna. Nåja, tänkte jag. Det var nog bara mina förväntningar som var lite väl uppskruvade. Det var då det hände.

Det började redan under ”Last to die” och ”Long walk home”. De två bästa livesångerna från ”Magic” fungerade utomordentligt och det kändes som om bandet gjorde sig redo för en kraftsamling. Spänningen som ökade och ökade var påtaglig. Då kom ”Badlands” och allt exploderade. Jag tror jag och G- stod jämte sida vid sida hela låten igenom med knytnävarna i luften, ja för i helvete, hela arenan gjorde det nog! En spontan allsång på mantrat i slutet uppstod och Springsteen använde det för att piska upp sig själv och sitt kompband till oanade höjder. Det kändes som om arenan skulle sprängas vilken sekund som helst. Bandet gick av scenen och återvände för extranummer.

Extranumrena inleddes med ”Girls in their summer clothes” som måhända är en lite tråkig låt –en ”Waitin’ on a sunny day” i halverat tempo- men efter att Bossen dedikerade den till ”alla svänska fliickor”så var det okej. Men jag undrade i mitt stilla sinne om han kunde hitta tillbaka till den masspsykos som rådigt under ”Badlands”? Efter att ha följt låtlistorna från tidigare konserter så var nästa givna låt ”Kitty’s back”, en stundtals rätt bra rockövning med lite för många utflykter i jazzrockens värld. Men när de inledande pianoackorden slogs förstod jag att det inte var den vi skulle få höra. När jag innan spelningen diskuterat vilka höjdpunkter man kanske skulle kunna få se fram emot så var just dessa ackord enligt mig ”en omöjlighet”. Chanserna var minimala. Men så kom de. Så kom DEN. ”Jungleland”.

Eposet fyllde varje skrymsle av lokalen och jag var tvungen att sätta mig ner för att bearbeta den. Inte en ton var fel. Pianot, gitarrerna, sången, saxofonsolot. Allt satt där det skulle och ”Jungleland” växte sig monumental i Stockholmsnatten. När samtliga i salongen sjöng med i varje versslut så var det obeskrivbart. Det var i det ögonblicket som alla eventuella skavanker överhuvudtaget tyckets lyfta och aldrig återvända. När Clarence blåste de sista sorgliga tonerna så var samtliga hjärtan i salongen en nyans rödare, och när Bruce klappade sin saxofonist på axeln så var det förmodligen ingen av oss 16 000 som inte blev rörd. Hur skulle de resterande extranumrena ens vara i närheten av denna känslostorm?

Förmodligen såhär: ”Born to run”. Born to fucking run. Så enkelt var det. Plötsligt tändes alla lampor i lokalen så att alla kunde se den enorma folkmassa som därefter sjöng med i varje strof och stavelse av den anstormning av musik som utbröt. Lyckan på läktaren var enorm. Innan de sista tonerna ens ebbat ut så hoppade bandet in i nästa storartade ögonblick: ”Dancing in the dark”. Inte en jävel stod nu still i lokalen. Varje textrad skar som knivar i bröstet. Varje ackord tycktes pulsera för evigt. Den här sången kan tas för en synthbagatell, men det vore ett fruktanstvärt misstag. ”Dancing in the dark” verkade i detta då vara en av Springsteens största bedrifter. Raderna om att vara rastlös och vilse i tillvaron, missnöjd och malplacerad är träffande för varje ung människa som lever i det förfallna folkhemmet.

Spelningen avslutades med ”Amrican Land”. En för den stora massan okänd klenod som Springsteen slängde sig med under förra turnen han gjorde med the Seeger Sessions band. En irländsk folkvisa som tycks kommentera det amerikanska samhället av idag misstänksamt mycket. Genidraget att visa upp texten i bästa sing a long-stil på storbildskärmarna gjorde att publiken kände sig inbjuden att sjunga med från första stund, även om flertalet fömodligen aldrig hört sången tidigare. Energin var på topp, euroforin tycktes aldrig ta slut. Springsteen och hans band kramade ut det sista från publiken och lämnade scenen.

Trodde jag. Varje konsert som avverkats på den här turnen hade nämligen avslutats så. Och Springsteen hade aldrig återvänt hitills 2007 för att spela ett andra extranummer. Men så plötsligt stod bandet där på scenen iförda tomteluvor och spelade… just det… ”Santa Claus is coming to town”. En ynnest. En sista explosion. Att påstå att bandet var trött och segt är lika skrattretande som Markus Larssons journalistiska meriter. Spelglädje, var ordet. Alla tycktes skratta och stoja på scenen, och ändå ha tid att leverera fulländad rock and roll. Det var trots allt det som den här kvällen handlade om. Rock and roll i dess renaste form.

Jag har sett hyfsat många spelningar med både små och stora artister. Ibland har jag blivit besviken och ibland har jag blivit lyrisk. Det sistnämnda har nog skett både en och annan gång. Så när jag letar efter minnet av en konsert som varit mer och bättre än denna så hittar jag inte många kandidater. Jag hittar i alla fall ingen konkurrent där samspelet och kärleken mellan artist och publik varit så intensivt och stort. Därför känner jag mig nästan nödgad att utnämna Springsteen i Globen 2007 till mitt livs bästa konsert. Åtminstone idag.

Här följer betyg, låt för låt:

Radio Nowhere 4 / 5
En bra kickstart. Publikens välkomnande är öronbedövande. Som sång är inte ”Radio Nowhere” särskilt mycket, men den energi och aggressivitet som den erbjuder är inte att leka med.

No Surrender 3 / 5
En klassiker. Otroligt rolig att höra och framförd med stort driv. Men bandet känner fortfarande lite på arenan.

Lonesome Day 4 / 5
Här sitter arenarocken som den ska. Stundtals religiöst.

Gypsy Biker 3 / 5
Tyvärr Bruce. Även om du spelar ditt munspel bra och framförandet är bra, så är låten rätt tråkig.

Magic 2 / 5
Tanken är god. Försnacket ännu bättre. Idén bakom framförandet, akustisk gitarr uppbackad av fiol, är jättefin. Men låten når tyvärr inte fram, kanske på grund av ekot i lokalen.

Reason to Believe 4 / 5
Visst förvandlas betrakelsen över livets meninglöshet till stabil boogierock.

Candy's Room 5 / 5
Kvällens första fullträff. Egentligen bara en tempohöjning inför nästa nummer, men nog fan drar han låten till sitt yttersta. Max Weinbergs största insats som trummis sker här.

She's the One 4 / 5
Första sången från “Born to run” är bländande snyggt framförd.

Livin' in the Future 4 / 5
Jag dansade mig igenom kvällens trallvänligaste refräng.

The Promised Land 4 / 5
Åh, Darkness. Springsteen sjunger verserna mer tillbakahållet än i originalet. Det ger verkligen en känsla av att en uttråkad lastbilschaffis sjunger om sina drömmar och förhoppningar. På ett bra sätt.

I'll Work For Your Love 3 / 5
Ännu en rätt tråkig sång som jag inte fastnat för. Men habilt och trevligt framförd.

The River 5 / 5
De applåder som möter ”The River” är öronbedövande. Det hav av ljus som kommer från mobiltelefoner som filmar de inledande verserna är nästintill lika vackert som framförandet av denna klassiker. Gåshuden kommer sakta krypandes. Mycket, mycket vackert, Bruce. Markus Larsson fördömde sången som horribelt framförd… Hade killen menstruation eller?

Working on the Highway 5 / 5
Den här är hur kul som helst. Allsång, lyckotjut och hela E Street Band dansar.

Devil's Arcade 2 / 5
Mäktig på sitt sätt. Men den gav inte mycket. Mest för att den kom så malplacerat.

The Rising 4 / 5
Här börjar Springsteen piska upp stämningen. För några minuter fylls Globen av en ny sorts gospel.

Last to Die 4 / 5
Oj, här blev jag förvånad. Denna har jag inte alls fäst särskilt stor uppmärksamhet. Men med ett glödhett band bakom sig så får Springsteen ”Last to die” att låta som en klassiker i sin repertoar.

Long Walk Home 5 / 5
Bäst från nya skivan och ännu bättre i livekostym. Jag kommer nynna på denna i månader.

Badlands 5 / 5
Här kom explosionen. Här kommer knytnävarna i luften. Här kommer allsången. Det här är orsaken till att han anses vara en av de största. Det är vardagstragik, dundrande trummor, brinnande gitarrer och samspelet mellan The Boss och Van Zandt eliminerar allt motstånd.

Extranummer:

Girls in Their Summer Clothes 3 / 5
En söt låt dedikerad till söta flickor. Men den tar ner tempot och kämparglöden i lokalen….


Jungleland 5 / 5
... men vad fan gör det när vi får höra “Jungeland”. Efter det här blir det inte sämre än mästerligt. När 16 000 människor sjunger ”Down in Jungeland” så skakar världen.


Det behövs inga fler motivationer. ”This is what will be.”

5/5:
Born to Run
Dancing in the Dark
American Land
Santa Claus is Comin' to Town

Inför Brucan.

Imorgon smäller det. Då åker jag tillsammans med bland annat G- och hans flickvän till Stockholm för att bevittna Bruce Springsteen live på Globen. Jag är peppad utav bara helvete. Då hoppas jag mest av allt att få se ovanstående sång framföras, mästerverket "Backstreets". Kanske kan man även hoppas på "Racing in the streets" eller "Thunder Road" också. Eller varför inte typ "The River"? Men jag kommer nog nöja mig ganska gott utan dem också. Det här trots allt Bruce, mannen som återuppfann rock and roll. Om allt går som det ska, om tåget kommer fram, om jag inte blir rånad fem minuter innan spelningen, så kommer allt att bli mycket bra. Baby, we were born to run.

Förövrigt har kommenterandet på bloggen varit obefintlig på sistone. Ingen som vill lämna några ord på vägen?

Jag & filmen

Ni skulle höra basen i mitt rum just nu. Den är så att säga dominerande bland ljudvågorna i det här rummet just nu. En klassiker: Nas ”Illmatic”. En rapskiva från tidigt 90-tal som är så tung att bicepsen värker så fort man närmar sig högtalarna. ”I never sleep, cause sleep is the cousin of death/ Beyond the walls of intelligence, life is defined.”

Jag kan knappt minnas när jag senast satt på mitt rum och hade ”alone-time”. Jag klagar inte, inte under några omständigheter, men den senaste veckan har varit väldigt intensiv och kommer vara det några dagar till. Klimaxet för de senaste veckornas arbete har nämligen nått sin peak. Efter att ha blivit tilldelat manuset ”Lyckans färg är blå” för fyra-fem veckor sedan så har otaliga timmar passerat där vi bearbetat manus, planerat och repeterat för inspelning. Planeringen har varit minutiös, bokstavligen talat. Det är ett bra manus. De skådespelare som jag fått regissera har idag, dag tre av fyra, utfört den ena lysande prestationen efter den andra. Det är en svår film att göra. Kanske inte tekniskt, även om vi mött visa svårigheter, men när det kommer till känslorna som ska levereras är det svårt. Jag är mycket imponerad av hur någon som är jämnårig med mig kan göra sånt framför kameran som D- och H- har gjort i veckan. Tacka fan också för att teamet jag fått arbeta med är så seriösa och skickliga.

Men det har alltså varit en hård vecka. Intensiv. Pressande. Stundtals har jag haft prestationsångest. Alla jag jobbar med är så jävla duktiga på vad de gör att jag känner mig helst vilse i jämförelse. Många verkar ha den där egenskapen att kunna fatta beslut i ögonblicket, medan jag får krupp över varje val som jag inte förberett mig för. Det är därför jag har en sån pervers besatthet för planering. Det här är den största inspelning som jag fått ansvara över, och det är hur läskigt som helst.

Men jag gillar det. Jag gillar det mer än nåt annat jag jobbat med. Jag gillar att skriva skönlitteratur, men det är ensamt och inget riktigt arbete. Greenpeace var givande och häftigt, men med tanke på att jag ansågs som veteran efter att ha jobbat med det i ett år och tre månader så inser man hur kort livstid sådana anställningar innebär. Filmarbetande är kanske den mest omöjliga branschen av alla, men det är det enda jag kan tänka mig att betala priset för. Jag vet inte riktigt vad jag vill syssla med. Det tekniska är kul, men inte min egentliga drivkraft. Nån vidare fotograf har jag heller aldrig varit. Ljus eller ljud är skithäftigt, men inget som lockar. Än så länge vill jag skriva, regissera eller producera. Mina ambitioner är alltså övermäktiga. Vad ger jag mig in på? Det vet jag nog inte, och skulle jag göra det skulle jag byta framtidsplaner redan ikväll. Men dagar som denna, när jag sett den ena magiska tagningen efter den andra fyra dagar i rad så är jag kåt utav helvete på att fortsätta i all framtid.

Jag sitter här på mitt rum och har spenderat en timme för mig själv med bara min musik. Ikväll ska jag ta en bastu och prata skit med grabbarna. Ta en folka. Kanske läsa lite Mario Puzo. Förmodligen se på ”Vänner” tillsammans med Henne. Men just nu så lyssnar jag på Bruce Springsteen inför måndagens konsert. Sjung mitt livs novell, Bruce:

Tonight I'll be on that hill 'cause I can't stop
I'll be on that hill with everything I got
Lives on the line where dreams are found and lost
I'll be there on time and I'll pay the cost
For wanting things that can only be found
In the darkness on the edge of town