Utmaningen

Jag har också blivit utmanad, det var väl bara en tidsfråga. Eller näe, det var det inte. Jag blev lite överraskad över att G-, den fulla flyplansmekanikern från Ronneby, utmanade mig på den här sanningsleken som går som kedjebrev genom diverse bloggar i landet. Så jag får väl dra mitt strå till stacken. Något så närt motvilligt.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex sanningar/egendomliga saker om sig själv. Den som blir tagen ska skriva sex saker om sig själv i sin dagbok och samtidigt ange reglerna för spelet. Slutligen väljer den personen fem nya personer och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen dagbok för mer information.

UTMANINGEN

1, Jag är en mycket värre Bob Dylan-nörd än jag visar för folk. Sanningen kommer nog bara fram på diverse forum på nätet, annars gör jag mitt bästa för att bita mig i tungan när jag vill skrika ut till omvärlden om vilket dedikerat fan jag är. Jag menar; Jag kan rabbla upp samtliga Dylanskivor i kronologisk ordning. Det är ungefär fyrtio stycken. Om ni frågar mig angående den och den outgivna låten från sextio eller sjutiotalet så har jag förmodligen hört den. Är det onormalt att veta vilket märke det var på motorcykeln han kraschade med 1966? Ja, det är det. Jag är livrädd för att detta ska komma upp i ljuset, att folk ska se mig som en kalenderbitande loser.


2, Jag har prestationångest över vissa delar som jag försakat med mitt kulturella arv. Jag är en finne. Det vill jag åtminstone att folk ska se mig som. Men jag är skitdålig på finska. Jag kan några slitna fraser. Att jag kunde finska flytande som liten stör mig. Hur kunde jag glömma?


3, En gång i tiden har jag hetat Elvis. Det var mitt andranamn, jämte Adrian. Det kom sig av att jag sparkade i mammas mage som foster varje gång mina päron spelade musik. Ett tidigt tecken på att jag skulle blivit musiknörd. Så när jag var liten kallade man mig inget annat än Elvis. På mellanstadiet tog jag bort det när byapojkarna retade mig för det. Jag ångrar det djupt i dag. En dag ska jag ta tillbaka det, lite som en läxa att… Tja, man kan inte vara nåt man inte är, och tvärtom.


4, Det finns en sida som är skitstolt över vem jag är och vad jag klarar av. Jag har lärt mig att lyda jantelagen och inte tro mig vara förmer än någon annan. Men jag vet att trots all skit jag varit med om de senaste åren så har jag lyckats ställa mig upp igen, och jag har alltid försökt göra det rätta. Jag kanske har misslyckats med jämna mellanrum, och kanske lite oftare än så, men jag har gjort mitt bästa. Jag är bara just över stadiet att vara tonåring, men jag bär på ansvar, både på jobbet och privat, som många i min ålder inte skulle klara av. Det är ganska vidrigt att se sig själv på det sättet, jag vet. Men alla har vi vår akilleshäl.


5, Det värsta jag vet är att bli anklagad för att vara snål. Vilket gör mig jättelätt att utnyttja. Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar i mitt liv, men jag har varit bra på att hålla i det jag har fått tag i. En ständig skräck är att någon ska anklaga mig för att prioritera pengar före människor, vilket gör att den som vill lura av mig pengar kan göra det ganska lätt. Står man mig tillräckligt nära kan man nog lyckas med det flesta. En person, låt oss kalla denne X, förstod det där, och under hela vår relation, som nu är avbruten, lyckades hon få mig att skänka både det ena och det andra. Om jag gick ut med målsättningen att låna pengar till de skorna eller till den konserten, då fick jag i princip höra hur hjärtlös jag var som inte bara gav bort pengarna direkt. Jag ville ju inte framstå som kärlekslös och pengatörstig. Resultatet idag, när alla band är avklippta, är att jag är några tusen fattigare. Pengar som man kanske behöver när man är tjugo och precis ska börja studera. Det värsta är att jag vet att jag skulle kunna trilla dit igen. Och igen. Och igen.


6, Jag diggar Jack Bauer stenhårt. Tv-serien ”24” får mig att känna mig som en tolvåring. Visst, dramat i serien har tappat den lyster den hade de fyra första säsongerna, men pulsen börjar fortfarande slå hårdare när jag ser Kiefer Sutherland slåss mot terrorister. Helst ska han skrika något och gå emot varje regel som finns. Då blir jag nöjd.




Jag utmanar... Tja, det vette fan vem som inte gjort den redan. Men vi säger alla grabbarna i Kalix, Amra och vem som helst som vill egentligen.

Sveriges mest rastlösa lirare

”Jag är inte särskilt förtjust i den här sortens blues”, tänker jag och byter låt i mp3-spelaren.

Jag springer så fort jag kan. Jag skiter i att följa elljusspåret, jag följer nån smal skogsstig, en sån som jag sprang genom hela min barndom. Hörlurarna är trasiga, så jag hör bara musik i det högra örat: Det är en hetsig sång. Jag springer och hoppar och flyger fram mellan buskarna. Duckar för en trädgren. Springer allt jag orkar. Många orkar mer än mig, men jag springer inte bara för att springa, jag springer bort från saker. Minnen. Trädjävlar flyger förbi överallt. Jag ökar tempot ytterligare. Sätter foten i en pöl av lera och slinter. Flyger runt ett halvt varv i luften och landar på axeln. ”Helvete” tänker jag och ligger kvar. Reser på mig. Går några steg medan jag hämtar andan. Min kondis är inte vad den borde vara. Minnena hinner ikapp. Fan också. Några steg senare kommer jag fram till ett omkullfallet träd. Roten är enorm, två meter hög. Det var nog inget litet fall. ”Helvete”, tänker jag igen, ”jag är ett omkullfallet träd”. Jag springer vidare.

När jag tänker tillbaka på de gångna veckorna sedan jag senast sammanfattade mitt liv i några illa uppbyggda stycken så har jag svårt att se klart på det hela. Allt är bara ögonblickbilder som rusar förbi och där den ena scenen flyter in i den andra och gör det givetvis inte i någon kronologisk ordning. Stannar jag upp och försöker tänka logiskt måste jag ta itu med det jag försöker glömma. Ni får ta de för vad det är och jag kan inte berätta det på något annat sätt.

Vindkraftverken passerar utanför fönstret. Pågatåget saktar in och jag kliver ut på perrongen. Efter en hård dags resande befinner jag mig snart vid mitt mål. Jag har rest till Skåne för att spendera en ansökningsdag på en folkhögskola där. Efter en ytterligare resa med kollektivtrafik så är jag framme vid skolan. För mig tar det bara några sekunder så har jag hookat upp med några andra sökande och vissa av de redan studerande på skolan. Jag leds ner i en källare med en massa madrasser, som alltså blir min sovplats för natten. De andra sökande är sköna lirare, filmnördar hela bunten. Jag är alltid orolig för att framstå som lite självgod i filmsammanhang, som om jag skulle tro att jag vet bättre än alla andra, men så verkade nog inte fallet vara här. Jag lyckas också bekanta mig lite med några av de som pluggar på skolan, några bohemer med dreads och bristande kunskaper i att städa kök. De verkar vara bra folk. Innan man vet ordet av är det dags att knöla ner sig i sovsäcken för att ladda upp inför morgondagens prover. Hela salen luktar grabbsvett och min sömn blir lika bristfällig som obekväm.

T- är på besök. Meningen var att vi skulle ta någon sorts picknick uppe på mitt nyfunna Håkan Hellström-berg, men vädret tillät inte. Istället blir de kakor och thé i min lägenhet. En halv lördag försvinner i trevligt sällskap, vilket min rastlöshet och förvirring inte tackar nej till. T- är från Finspång, och jag minns hur hon vid ett tidigare tillfälle hade funnit min historia om den generositet jag stött på i hennes hemby som underhållande och överraskande. Var denna givmildhet bara en radda av omständigheter, eller är det så att jag börjat se livet lite för positivt på sistone? Näe, den där sista frågan stryker vi. Riktigt så ser det inte ut än.

Ett vykort från Indien landade på hallgolvet. Det var min forna arbetskompis som skickade en hälsning. Vykortet pryddes av en vacker indiska. Det såg givetvis alldeles för mycket kitsch ut:

”Yo Toni! Vet inte vem jag ska skicka det här änglalika fejset till –Men du blir den lyckliga! Det sitter på Ashawariya Rai, ungefär den mest dyrkade skådespelerskan i hela Indien. (…) Allt e fint här i Indien, jag kommer sakna det –Flyger till Kina på söndag. Imorgon ska jag kolla in Taj Mahal. Annars är det bara att softa och äta McDonalds fram till dess…”
Jag läser färdigt vykortet. Tittar ut genom fönstret, det är gråpissigt mulet. Det är en lång väg mellan Indien och en östgötsk förort.

(Jag förbannar min egen feghet och tar en överbliven kaka från gårdagen. Varför ska jag alltid tänka om två gånger innan jag gör någonting? Jag packar min väska och lyssnar på Hellström.)

På vägen hem mot Norrköping måste jag slå ihjäl två timmar i Lund. Jag går en sväng runt det närliggande området och stöter på en gubbe med en skylt. Han står vid en vägkorsning och visar en skylt med texten ”Sluta mörda oss” till förbipasserande bilar. Jag blir nyfiken och frågar honom vad han sysslade med. Jag trodde att det kunde vara nån sorts politisk protest mot, låt oss säga, utsläppen av koldioxid.

”De håller på att mörda oss vetdu”, säger han på oefterhärmlig skånska, ”De gör det med fattigdom. De tar ihjäl oss bit för bit tills vi inte längre finns kvar. Tills det bara blir jag och min fru kvar. Du vet, du ser den där trädgrenen de har fällt där borta? Den har de fällt för att ge mig associationer som ska skrämma mig från att stå här. Men det tycker jag är lite långsökt. Det hände nämligen för fjorton år sedan. Då hade de fällt en trädgren vid mitt sommarställe för att hota mig och min fru, så då åkte vi till polisstationen för att polisanmäla detta. Vet du vad de gjorde? De låste in oss på mentalsjukhus över natten! Så jag tycker det är lite långsökt… Det är ju trots allt fjorton år sen”.

Jag frågar om jag får ta ett kort på honom med mobilen. Det blir han jätteglad över. Senare får jag höra från annat håll att han varit med i första säsongen av ”Hundra höjdare”. En av Sveriges skönaste personer, som Fredrik & Filip utnämnt honom till? Kanske det. Jag är i alla fall, i den stunden, en av Sveriges mest rastlösa.

Soffan är nästan alldeles för bekväm, jag har legat och stirrat upp i taket lite för länge nu. Jag reser på mig och höjer volymen på stereon, det är Beatles som sjunger om en dag i deras liv. Knäpper på teven och öppnar upp en folköl. Såg ”Last king of Scotland” idag med A-, det var trevligt, men jag var på ganska osocialt humör. Vi brukar ses då och då nuförtiden. Jättebra sällskap. En bra film också, jag fick dåligt samvete för att jag vet så lite om Afrikas nutidshistoria. Idi Amin var en fascinerande diktator. Bakom den varma och karismatiska ytan var han en blodig massmördare. Beatlesskivan tar slut och det blir alldeles tyst i lägenheten, om vi bortser från datorns surrande fläkt. Idag är en sån dag då jag tänker på en massa saker men ingenting viktigt. På nyheterna berättar Fredrik Reinfeldt att han sett alla Arnold Schwartzeneggers filmer. Jag läste en gång att hans favoritband är Da Buzz... Idi Amin var i alla fall karismatisk.

Mamma var på besök. Nu har båda mina föräldrar varit och sett lägenheten, och Norrköping också för den delen, på kort tid. En ren slump faktiskt, mor befann sig på en kurs i närheten och tog tillfället i akt att se hur hennes son lever sitt liv i Östergötland. Jag tyckte givetvis att besöket var fantastiskt roligt. Dessutom så blir jag sådär barnsligt bortskämd när någon av mina päron kommer på besök och mitt kylskåp får besök av matvaror som det inte stött på tidigare. ”Vattenmelon. Det var som fan”, tänker den.

I Lund sätter jag mig på en mexikansk uteservering för att slå ihjäl tid. Jag dricker en kall San Miguel, läser skitmetro och ringer M- för att höra hur läget ligger. Han berättar att han ska sälja sin lägenhet. Jag berättar om det senaste dygnet. ”Vi får se om jag kommer in”, säger jag, ”Jag känner att jag gjorde bra ifrån mig, men det är ju hård konkurrens. Vi får se vad som händer”.

Ute i skogen fortsätter min joggingtur. Jag glömmer min vurpa i leran och fortsätter ränna. Det nedfallna trädet försvinner bakom mig och jag letar mig in på ännu mer snirkliga stigar. Skogen blir mindre och mindre tät. Skogsstigen tar slut och jag kommer ut på asfalt. När jag bromsar in blir jag ståendes mitt i en trevägskorsning. Jag roterar ett varv och försöker klura ut vilken väg jag ska ta. ”Det här är så symboliskt så att jag kräks.”

Jag väcks ur min dröm. Bussen är framme i Norrköping, jag fick nog sova en halvtimme under natten i alla fall. Klockan är fyra på morgonen och det spöregnar. Jag tar min ryggsäck och min sovsäck. Suck. Det har hunnit bli ljust, men bussarna börjar först gå på nån timme. Jag börjar gå hemåt i regnet. Tröttheten river i mig. Gatorna är helt öde. ”Det var ju själva fan också”, svär jag. Det tar väl bara fyrtio minuter, blir mitt mantra. Jag är snart framme, intalar jag mig själv. Mest av allt tänker jag bara på hur det suger att styra steg mot ensamhet i en lägenhet i regnet, mot jobb och vardag. Mot min feghet och min rastlöshet. Min kåthet och min hunger. Mot min mp3-spelare i byrålådan där förövrigt båda hörlurarna nu är trasiga.

Bakom mig följer långa skuggor, de kryper runt hörnen så att jag inte ska upptäcka dem. De vet att jag vill fly från dem. De vet att jag är alldeles för yrvaken, alldeles för bitter och alldeles för blöt för att orka fortsätta göra det. En tanke slår mig: ”Jag är inte särskilt förtjust i den här sortens blues.”

Ett rum med en vy

Jag skrev såhär för några månader sedan:
Det som jag alltid behövt som pricken över I:et när jag sitter på kvällskvisten och skriver är en utsikt. Jag har tidigare skrivit om denna utsikt jag nu fått, en vy över Hagebygatan. I natt är utsikten täckt av tjock dimma. I R-, byn jag växte upp i, hade jag bara en vägg att stirra in i bakom datorn. Här ser det alltså bättre ut. Gatlyktorna är alltid tända där ute.

De här är tornen jag vilar ögonen på, alla dessa timmar med alla dessa ord bakom dessa fönster.

Mellanspel

Jag vill egentligen inte skriva en blogg som inte tillför något:

Men jag har tre ungefärliga önskningar just nu, även om en ande i nån flaska lyser med sin frånvaro.

Önskning #1:
Kommentera. Ni måste kommentera, om ni läser det här, så lovar jag att kommentera tillbaka. Jag behöver göda mitt ego. Det verkar som om ingen har läst förra inlägget, "En Ledig Man" här. Synd. Jag var nöjd med det.

Önskning #2:
Om några år vill jag kunna säga som Håkan Hellström: "Det finns ett berg dit jag brukade gå/ Det är så vackert där/ Nästan som en tavla/ En tavla över rätt och fel/ För man ser gårdakvarnarna/ Men man ser skiten med"

Jag har hittat ett berg, en utkiksplats några minuter från mig. Jag vill gå upp dit en vår/sommarkväll med ett sexpack öl, skitsamma om det är folköl eller en starkare variant, och ett par bärbara högtalare. Jag vill ha med mig en vän, och tillsammans ska vi sitta på en filt och snacka och lyssna på the Waterboys eller långsamma sjungande gitarrer. Därifrån ser vi hela Norrköping. Kommer definitivt göra det när M- kommer på besök i Juni i alla fall. Jag önskar att det kan bli av före det också.

Önskning #3:
Jag vill veta vad jag vill göra av mig själv. Det eller lära mig spela gitarr så att jag kan spela Van Morrisons "Sweet thing". Jag antar att jag får fortsätta lyssna på the Waterboys istället när de avslutar sida A på "Fishermans blues" med en cover på den. Jävla vattenpojkar.

En ledig man

Det har kommit till den punkten då ingenting längre känns bekant.

Det är en lustig känsla. Jag har lite svårt att klura ut om det är negativt eller positivt, men jag har mina aningar. Jag har på senaste gjort allt jag kunnat för att gå vidare med mitt liv och inte bli sittandes och sörja det förgångna. Det må ha varit lättare sagt än gjort, men jag har i alla fall tagit mig ut och försökt bekanta mig med ställen, människor och situationer som jag kanske inte skulle ha stött på om jag fortfarande varit medlem i ett parförhållande. Det har gått helt okej.

Två helgen i rad har jag haft besök av farsan och min styvmor, vilket har varit riktigt härligt. Ibland minns man varför det är så skönt att bo ”hemifrån”, men jag kan inte klaga när det tar sisådär fyra månader mellan gångerna man ser farsgubben. Jag fick nya gardiner och en rejäl bit torkat renkött, vilket inte var fyskam i båda fallen och i synnerhet det sistnämnda. Under långa promenader fick jag guida dem genom Norrköping och berätta de få historier jag lyckats tillskansa mig under mina dagar på Östergötlands huvudstads gator. Det roliga med far & co är att man får vänja sig vid ett lite annat tempo än det man blivit van vid. Ibland tar det två-tre minuter innan jag får svar på en fråga jag ställt. Tiden däremellan ägnas åt att titta ut genom fönstret och se vemodig ut. Jag har kanske blivit lite för mycket sörlänning.

Jag har lyssnat mycket på Eldkvarn på sistone. De har varit mitt soundtrack till april månad, och det verkar som de kommer få hänga på i någon månad till. Deras senaste skiva är fruktansvärt bra, men även deras äldre material har hamnat i högtalarna. Jag har kanske inte så mycket gemensamt med några medelålders män som ägnade 80-talet åt att knarka sönder sig, men det lilla som poppat upp har varit tillräckligt. Textrader från ”Svart blogg”, som skivan heter, har glidit in och ut ur mitt huvud de senaste veckorna. ”En ledig man/ kom och ge mig eld/ En ledig man/ sen du lämnat mig.”

De senaste veckorna har min sömn varit helt uppfuckad. Jag kommer ofta rätt sent i säng, och när jag väl ska sova hålls jag vaken. Jag vaknar ofta tidigt på morgonen av solen eller av drömmar, och i vilket fall som helst undrar jag var sjusovaren i mig tog vägen. Jag måste ha tappat bort honom någonstans på vägen när jag senast passerade Umeå. Ring mig ifall ni ser honom på en parkbänk nånstans.

Jag ringer J-. Han är full. Festar med de andra grabbarna.
”Du borde vara här Toni”
”I know, men jag kan inte.”
Eller kan jag? Vill jag?

Det blev valborg och jag lyckades ta mig till Finspång för att fira denna (nåja) högtid där. En arbetskompis bor där borta och skulle ha fest, så det var väl inte mer än rätt att de fick besök av en norrlänning. Det blev en riktigt rolig tillställning, det är alltid lika kul att träffa nytt folk och se nya ställen. Jag har hört mycket hånfullt om ”äggskallebyn”, att det skulle vara en bondhåla bosatt med massa jobbiga typer. Jo, det var ett litet ställe, men det var inte kattskit för det. På nåt sätt påminde det om Kalix. Kanske var det för att nästan alla var hårdrockare, eller för att deras enda riktiga uteställe, Ettan, påminde skrämmande mycket om Hortell Valhall där hemma. Det kan också ha varit för att folk var lite mer avkopplade och, i vissa fall, dräggfulla än jag är van med här i södra Sverige. När vi satt och grillade väcktes minnen från forna somrar då vi värmde grillen i Näsbyn, men för första gången på länge kände jag mer nostalgi än saknad.

(”Hur kunde det bli såhär”, tänker jag, ”Var någonstans i det här känner jag igen mig? Jag trodde jag sett det mesta. Det här var inte vad jag väntade mig.”)

Kvällen ramlade på, kort sagt, och efter diverse äventyr hade jag förmodligen sprungit på varje människa som någonsin festat i Finspång. Det slutade med efterfest på andra sidan byn, och folks givmildhet gjorde sig påminde när någon tillagade en ordentlig kastrull nudlar med grönsaker åt mig och bjöd mig på indiskt öl. Bäst före datumet på ölen må ha passerat ungefär vid samma tid som jag började högstadiet, men jag var helnöjd. Jag upptäckte plötsligt att jag tappat bort min arbetskompis, och därmed min sovplats för natten, men i ett utökat inslag av generositet fick jag sängutrymme hos dessa okända lirare som stod för efterfest. Morgonen efteråt är jag grymt förvirrad när jag vaknar upp i en alldeles för trång säng med några dreads på min arm (de tillhörde en norska som hela den föregående kvällen fortsatt referera till mig som ”Luleå”) och lite längre bort en hårdrockare som släpper morgonluft. "Rock and roll", tänker jag och börjar käka gårdagens nudlar till frukost.

”Jag har rest 10.000 mil/ Mitt liv är tåg och båt och bil.” Det är på pendeltågen och bussarna som den där känslan överväldigar mig. Känslan av att inte befinna sig där man ska eller på det sättet man vill. När jag väl kommer fram till ett ställe kan jag gömma huvudet i aktiviteter eller jobb eller fest eller vad det nu blir. Men när jag sitter och väntar på att nå Punkt B, så jagas jag av minnen från Punkt A. Jag blir varken ledsen eller glad. Tåget rör på sig men jag… tja, står still.

En fredagskväll hamnar jag på en förfest på självaste Broadway, i en lägenhet alldeles för liten för det dussinet människor som vistas där. Jag får tillfället att karaokebriljera i en rätt ojämn kamp i tv-spelet ”Singstar”. Jag förlorar givetvis med rätt stor marginal. Under kvällen får jag en snilleblixt. Jag ska bli vegetarian! Fuckin’ Aye! Det känns som ett självklart val. Okej, jag gillar att äta kött, men jag vet ju att det är helt moraliskt förkastligt att fortsätta överkonsumera på det här sättet. Köttindustrin står för 18% av växthusgasutsläppen, och världssvälten beror på att vi använder grödor till att föda upp kor istället för… tja, svältande afrikanska barn. Det känns som ett vettigt beslut där på plats. Festen fortsätter och jag hamnar på Svea Skeppet som för förmodligen första gången är ett skönt ställe. Jag pratar med kul folk. Natten avslutas med att jag äter stans sluskigaste fyllekebab på Queens Corner. Nåja, kött är ju rätt gott ändå.

Det är ganska lätt att få tiden att gå på helgerna. All dötid som uppstår fylls snart upp av disk, tvätt och städning. Vrinneviskogen har börjat bli rätt bekant, jag är inte lika vilse där som för några veckor sedan. Jag hade en vän på besök som hjälpte mig att fika upp de där dammsugarna och frysta bullarna som lurpassar i skafferiet och frysen. Jag får telefonsamtal från fulla flygplansmekaniker från Småland. Jag åker till Motala i jobbsammanhang. Sånt där som jag antar att man får vänja sig vid. Jag vet inte… När man levt med tanken att allt ska vara på ett sätt under en längre tid så är det svårt att byta spår bara sådär. ”Ja, det är svårt när inget händer/ Ännu svårare att bli äldre/ Jag har försökt att lära mig/ Men inte ens jag kan allt.”

”Hej, jag heter Toni och jag kommer från Green… Jaha, jaja, tack ändå”
Jag står ute på gatan och försöker stanna folk för jobbet räkning. Idag går det rätt segt.
”Hej jag heter Toni och…”, säger jag till nån affärsman med bakåtslick som stannar upp.
”Vad fan vill du egentligen?”, säger han uppretat. Ännu en loser som vill ta ut sin dåliga dag på mig.
”Vad jag vill?”, jag fnyser till, ”Jag…Jag vet inte. Jag har inte en jävla aning. Vet du? Vad fan jag än gör är jag fucked. Fattar du det? Jag vill och kan inte åka tillbaka till min hemstad. Och i den här staden har jag inget hem. Vad jag vill? Jag vill veta vad jag vill.”
Givetvis säger jag inget av ovanstående. Kväver impulsen att säga något liknande. Istället kopplar jag på försäljarleendet och lyckas värva honom åt organisationen.

Jag träder in i konsertlokalen och lyckas få en oförskämt bra sittplats. Eldkvarn ger en gratis spelning på självaste första maj i Linköping, så givetvis är jag där. Jag har inga stora förväntningar inför spelningen. Jag blir glad bara jag får höra ”Fulla för kärlekens skull”. Det visar sig snabbt att det blir mycket bättre än så. Från första stund är konserten helgjuten. Som i en uppåtgående kurva höjer de tempot för varje låt som går. Alla textrader, rossliga toner, gitarrsolon och minnesbilder från Norrköping gator passerar mina öron och går rakt in i mitt hjärta. De spelar verkligen ”Fulla för kärlekens skull”. Den klipper lösa trådar som tycks ha virvlat in sig i varandra i min mage. De spelar ”Tag min hand”, den rätar ut min ryggrad. De spelar ”En ledig man”, som ger mig vatten på min kvarn. ”Blues för Bodil Malmsten”, den lyfter världen från mina axlar. ”3ans spårvagn”, den ger mig nåt att drömma om. ”Alice”, den är helt enorm. På något sätt blir den här konserten ett emotionellt klimax på de gånga veckorna. Jag brister. Jag byggs upp. Det blir en final för en lång och jävlig april månad. Jag skiter i om det inte är mer än några snubbar med instrument som spelar en samling låtar. Det är en befrielse. Det är också, givetvis, en sjukt bra spelning.

Ljudteknikern spelar ”Things Have Changed” när bandet gått av scenen. Jag tar på mig jackan och lämnar lokalen. Kliver ut i den friska kvällsluften och har en svag tinnitus ringande i öronen. Kan inte låta bli att le. Jag styr stegen mot en busshållsplats, jag lär få springa sista biten för att hinna till pendeltåget. ”Det är en lång väg och jag går ensam.” Det känns bekant i alla fall. Det känns som det ska.