Det finns coola händelser inom musikhistorien som saknar motstycke. Som typ när Bob Dylan öppnade upp på Newport -65 med "Maggies Farm" och alla folkmusikfansen hatade det. Jag lyssnar på den liveupptagningen just nu. Det är så elektriskt att stereon sprakar.
Men ett annat lysande exempel är när Johnny Cash mullrade "Hello, I’m Johnny Cash" på Folsom Prison och började spela "Folsom Prison Blues". Igår såg jag jag filmen "Walk the line", biopicen om Johnny Cashs liv. En grymt bra film, bättre än sitt rykte som en medelmåttig film. För det första är J. Phoenix ruskigt övertygande och lik Mannen i Svart, och för det andra så är filmens huvudperson den coolaste mannen som nånsin dragit på sig en kostym. Kärlekshistorien mellan Cash och hans stora kärlek June Carter är dessutom så förbannat romantisk att den teg om att bli filmatiserad. Filmens absoluta höjdpunkter var absolut livescenerna. När Cash spelade brutala "Cocaine Blues" på Folsom, eller när han och June körade i "It Aine Me, Babe" så var det tamefan magi.
Six Feet Under, tv-serien, har börjat igen på SVT. Första avsnittet på den här säsongen var det bästa jag sett på tv på mycket länge. Så välspelat och skickligt berättat drama ser man inte på bio nuförtiden. Ett mästerverk insåg jag när Nate begraver sin älskade i de skälvande slutsekunderna av avsnittet.
Bland mina nya skivinköp fanns Håkan Hellströms senaste skiva, den med de outgivna låtarna. "Något nytt, något gammalt…" är ännu en uppvisning i Hellströmsk genialitet. Det här är klart Sveriges just nu bästa artist. Den största sedan Cornelis.
1 comment:
As sure as night is dark and day is light
I keep you on my mind both day and night
And happiness I've known proves that it's right
Because you're mine, I walk the line
Jag älskar dig med!
Post a Comment