Standing in the doorway

Har först nu börjat fördjupa mig i Bob Dylans "Time out of mind", och hittills är jag tagen med storm. En låt som jag älskat från första stund är fantastiska "Standing in the Doorway". Det finns musik som kan leverera förnimmelser och känslor, och så finns det musik som kan leverera hela scenerier. Den här låten är som den sistnämnda. Den har en känsla av kvävd melankolisk erotik, längtan, röda neonljus som lyser in i billiga motellrum. Dylan låter skadad, skjuten, förråd, förälskad. Känslan dröjer sig kvar hela skivan, bara i olika stadium.

"I know I can't win
But my heart just won't give in
Last night I danced with a stranger
But she just reminded me you were the one"

"Standing in the Doorway" är ingen "låt", den är ingen trevlig sak du spelar för att du vill lyssna på något, du spelar den för att du vill KÄNNA något. Strunt samma om du inte kan identifiera dig med känslan, eller om du känner den alltför väl, den får dig att känna något. I dagens samhälle kan det ibland kännas som om det känslolösa är något att eftersträva. Att bedövning hjälper mot alla livets problem. Att det inte är bra att kunna vara glad, för det betyder att du också kan vara ledsen. "Comfortebly Numb" som Pink Floyd kallade det. Men man måste känna saker. Man måste tillåta sig själv att känna sorg, för annars kommer man aldrig kunna uppskatta glädje. Du måste utforska dina känslor för att kunna behärska dem. Du måste kunna hitta glädjen i melankolin, och den tragiska undertonen i glädjen. Annars blir du bara ännu en karaktär i en tv-såpa, där det enda man kan känna är kåthet och girighet.

John Lennon sjöng:

"Keep you doped with religion and sex and TV,
And you think you're so clever and classless and free,
But you're still fucking peasents as far as I can see"

Jag tänker på tv-serien "Six Feet Under". Ett för mig underliggande tema i serien är hur karaktärerna handskas med sina känslor, eller rättare sagt, avsaknaden av hantering. Kommunikationen mellan människor kan ibland vara katastrofalt dålig, och den bristande självkännedomen är deras största fiender. Man ersätter osäkerheten med ilska, man ersätter behovet av ömhet med porr, och sjävla tanken på att säga vad känner till någon är främmande. Familjemedlemmarna i serien är så distanserade till varandra att de ibland liknar främlingar. Det är lätt att tro att det bara handlar om en dysfunktionell familj, men det handlar egentligen om ett dysfunktionellt samhälle. Solomon Burke sjunger i sin låt "Sit this on out" att "the only human connection is expressed with a 'shout your mouth'" och det är inte konstigt att det kan vara så ibland. Självklart kan inte folk uttrycka vad de känner; De vet ju inte vilken känsla som är vilken!

Läs inte "Klick" och andra skvallertidningar, de slipar bara av kanterna på det som är din personlighet tills du är en rund boll som ser ut som alla andra bollar. Skit i Brad Pitt och Angelina Jolies förhållande, det är ingenting som spelar någon roll. Sätt dig istället ner och ge dig själv något att känna, om det så är billiga skratt från en lyckad sitcom som "That 70's Show" eller lyckliga toner från Håkan Hellström. Känn saker. Det är inget farligt. Så lyssna på den där ångesten i "Standing in the Doorway" och låt dig svepas in i landskapet. Det finns inget som kan få dig att må så bra som kunskapen om vad som är ett becksvart mörker.